Torbjörn Lindahl

kunde man säga två gånger igår när Sverige tog EM-guld i curling för både herrar och damer. Då och då kan det hända att jag ser curling på TV.  Det lag som har flest stenar i boet vinner omgången, så mycket fattar jag, men vad det innebär att spela offensivt respektive defensivt har jag ingen aning om. Spelar det någon roll vad jag fattar? Svaret är nej. Men alltid roligt höra svenska nationalsången.

 

Så roligt var det att jag fick lust fira. Alltså buss till stan och inträdande i lämplig s k lokal där något kunde inmundigas. Väl på plats fick jag plötligt lust välja det ytterst fantasilösa aternativet pizza. Och det ångrar jag inte. Det var nämligen den i särklass godaste pizza jag ätit på årtionden. Jag bad t o m servitrisen att gå och hälsa på pizzabagaren och tacka. Fantastisk upplevelse!

 

Segern vunnen firade vi även idag. Det gör man ju varje ju varje söndagshögmässa. Alltså Kristi segar över döden, som är en följd av hans seger över synden och skulden genom sin död på korset. Som vanligt var jag på denna segerns fest i Hertsökyrkan. Där fick jag i enskilda samtal höra två ytterst intressanta påståenden. Uppmuntrande tyckte jag. Men lite personliga kanske, om än inga hemligheter direkt, så jag ropar inte ut dem från bloggen.

 

Nånstans mellan 35 och fyrtio var vi väl. För att få lite övning hjälpte jag Bosse med distributionen. Jag gick med brödet. Det är lättare. Men nog är jag fortfarande osäker och vinglig när man ska göra något med händerna samtidigt som man säger något och ännu mer samtidigt ska ta ett steg i sidled. Kanske lättare "hjälpa till" genom att predika? Något som Bosse erbjöd mig göra framöver. Kanske blir det av framåt jul. Men om det blir någon fördel för församlingen är mer tveksamt. Så innehållsrikt - och länge! - som Bosse oftast predikar numera.

for jag till idag.

 

Lite bråttom blev det att hinna med bussen för jag sov alltför länge. Var det att jag hoppade över morgonkaffet i brådskan, eller var det utmattningen efter lillebrors närvaro som yrväder som till slut tog ut sin rätt? För efter ett tag i kyrkan blev jag både ganska trött och lite yr. Bäst ge sig av hemåt innan något värre händer, tänkte jag.

 

Men innan jag valde lämna kyrkan hade jag både fått höra predikan av Tomas Lång och se dop av två invandrarungdomar

 

Efter en stunds vila kom yngre svägerska på kort besök för att å sin mans vägnar i bil lasta pappas diabilder, vilka yngre brodern nu tar hand om. Han har både mycket större hus än jag har och dessutom tycker han kanske att när han hjälpt mig få snyggt i både vardagsrum och arbetsrum så vill han rädda rummen från en massa fula kartonger.

 

Just nu är det favoritfåtöljen som gäller och Chopin i stereohögtalarna. Har just bestämt mig att äntligen lyssna igenom den serie med Klassiska kompositörer som jag fick ärva redan då pappa dog. Tar dom i bokstavsordning. Bach avklarad, efter Chopin* blir det Händel.

 

 

* men Beethoven borde väl kommit före Chopin? Har jag slarvat bort honom eller hade inte pappa serien komplett?

har det varit idag. Min pappa hävdade alltid att fars dag var ett påhitt skapat utifrån ljudlikheten med far-dagen, dvs den dag på hösten, då skörden var bärgad då drängar och pigor kunde fara från sin hittillsvarande husbonde och hade rätt låta sig städslas på annat ställe. För många män kunde det bli aktuellt att vintertid lämna jordbruket och istället arbeta som skogshuggare. Hade min far rätt? 

 

Hur som helst inleddes dagen som vanligt på söndagar med högmässa i Hertsön. Mellan 40 och 50 var vi väl, varav 5 präster. Predikant för dagen var pensionerade prästen Arne Söderström som höll en personligt präglad predikan med vittnesbörd också om hans väg till tro och till prästämbetet.

 

Efter snabbt kyrkkaffe buss till stan där äldste sonen bjöd sin far på farsdagslunch och sen drack vi kaffe på Espresso house. Efter en stunds prat tog vi buss till Örnäset och gick i bönhuset. Göran och David predikade. Ofta har jag lätt känna samhörighet med Davids sätt att predika och den glädje han många gånger utstrålar. Sen kyrkkaffe nr 2 med samtal med gamla vänner och sist buss hem.

---

har vi i många år haft den ordningen i Hertsökyrkan att vi vid dubbelhelger haft andra helgdagens gudstjänt kl 18. Det är nog till stor del mitt påhitt.  Ett av skälen var att gudstjänstfirare som åkte bort över helgen skulle ha en teoretisk chans gå i hemkyrkan också om dom kom hem på eftermiddagen den andra helgdagen. Om det nånsin fungerat så vid mer än något enstaka tillfälle vet jag inte.

 

Ett annat skäl var också att i kyrkans unga år då den bara upplevdes som ett litet annex vid sidan om huvudkyrkan i Örnäset, då hade den inte komplett gudsttjänstliv alla helgdagar. När då jag, en tid efter att jag övertagit gudstjänstansvaret, började kämpa för ett komplett gudstjänstliv även i Hertsön så var det lättare få gehör för iden i dåvarande prästkollegiet om man hade gudstjänsterna på andra tider än i huvudkyrkan.

 

Idag finns ytterligare en anledning att åtminstone då och då fira mässa även på kvällstid. Vi har en återkommande gudstjänstfirare som pga handikapp har svårt komma till gudstjänst på förmiddagen. Så sönd kl 11 kommer hon mycket sällan. Men till en kvällsmässa kommer hon alltid. Så även igår kväll. 

 

Ca ett tjugotal deltagare. Men principen från Alla helgons dag gäller än: en mässa är alltid en mässa.

 

Men hur det i framtiden går med gudstänsttiderna kan jag inte svara för. Nu är det Bosse som har ansvaret.

Enligt svenska almanackan har det varit idag. En fin gudstjänstdag, tycker jag. En allhelgonadag är jag alltid i kyrkan. Men andra tycks se det på annat sätt.Det var bara knappt 20 i Hertsökyrkan idag. Var höll dom andra hus? Är det bara att dom ogillar gå i kyrkan en lördag? Eller har dom rest till sina hemorter för att lägga en blomma på en föräldragrav? Nånstans höll dom till i alla fall.

 

Nå, fler eller färre, en högmässa är aldrig fel. Idag hjälpte jag Bosse med distributionen för första gången efter stroken. Tidigare söndagar har jag avstått av rädsla att jag ska snubbla eller tappa kalken. Det gick bra idag. Men nog kände jag mig aningen osäker och samma fart som normalt var det inte.

 

Hem efter kyrkkaffet för lite mat och sen åter till Örnäsets kyrka kl18 för årets minnesgudstjänst. Mamma har ju dött i år (i morgon är det tre månader sedan). Även minnesgudstänsterna har minskat vad gäller antal deltagare. Ca 40 idag + kör och medverkande. Redan för flera år sedan då det i alla falĺ var drygt 150, tyckte man det var lite. På 90-talet var kyrkan proppfull vid minnesgudstjänsterna.

 

Beror denna utveckling på något särskilt (som vi skulle kunna göra något åt) eller är det helt enkelt bara så att den sista generation som har så pass mycket kvarvarande känsla för kyrkan att de låter den få räknas med när något ska hända i släkt och familj - den generationen är nu definitivt på väg att försvinna?

 

Kanske dags att minnas gamla tider genom att sjunga psalm 146 i gamla psalmboken Vem är den stora skaran där. Den i särklass finaste och innehållsrikaste av allhelgonapsalmer. Som av (för mig åtminstone) totalt oförklarliga skäl inte kom med i nuvarande psalmbok.

for jag till idag. Kollegan* och grannen David skulle leda mässan. Det gjorde han också, tillsammans med två andra visade det sig. Kollegan** Sarah som predikade och blivande prästen Johan som ledde liturgin före predikan. Betydligt fler präster än man förväntat sig således. Tillsammans med de fyra som satt utspridda i bänkarna blev det sex stycken.

 

Och äntligen kan jag bjuda min gamle kamrat på statistik även från centralhelgedomen: ca 35 (inklusive medverkande) uppskattade jag.

 

Efter kaffe med god vän på stan och en stunds vila hemma besökte jag även bönhuset på kvällen. Fick således höra predikan över dagens evangelium, Jh 8, två ggr. Vilken predikan var bäst? Eller bör man fråga: vilken var trösterikast? Eller vilken innehöll mest som jag aldrig hört förut? Eller hade mest engagemang. Ja, vad menar vi om vi säger att en predikan är bra eller mindre bra?

 

 

*och** ingen av dom är ju i strikt mening "kollegan" längre. Visar bara hur svårt jag har att inse att jag är pensionär.

Kanske skulle jag kunna göra detta till del sex i gudstjänsten i centrum-serien och fråga mig Har det hela fungerat?

 

I går kväll var jag till kvällsmässan i Hertsökyrkan som Bosse ledde och kunde återigen - till min stora glädje - se hur mycket av ideerna som trots allt förverkligats. Jag kom visserligen skamligt mycket för sent eftersom jag somnade i fåtöljen när jag satt och såg första perioden i VM-finalen. Ett kort ögonblick frestades jag skippa mässan och istället se andra perioden. Men (givetvis!) övervann jag den frestelsen.

 

Och roligt var det! För när jag (mitt i predikan) blygt tittade in genom kyrkdörren och såg en stor skara, så viskade kyrkvärden "Du är gudstjänstfirare nr 55".

 

Jag blev överväldig av vad jag såg och hörde. Mitt i sommaren i en distriktskyrka i stadens utkant; 55 personer i en kvällsmässa. Och en församling aktiv i liturgin. 

 

Jag fick hjälpa Bosse distribuera, så för en nybliven pensionär var allt precis som vanligt. 

har det varit i Luleå i helgen. Precis som senaste gångerna i Arcushallen.

 

Vid inledningsgudstjänsten i fredags kl 12 fick jag med få dagars varsel rycka in eftersom tilltänkta talaren Erling Wälivaara insjuknat. Bud kom senare under veckan att han blivit bättre men givetvis behåller vi honom i våra böner.

 

Jag stannade sedan under eftermiddagens predikningar.  Som vanligt en glädje lyssna till kollegan Stefan Aro.

 

Pga privata angelägenheter infann jag mig under lördagen först en stund in i aftonens mässa, ledd av Bosse. Sammanlagt nio präster medverkade. Utöver celebranten och undertecknad även Anders Alapää (prästvigd i Missionsprovinsen, men ingen har under åren märkt någon skillnad på honom och oss övriga), Kalle Tjäder,  Niclas Larsson, Stefan Aro, Roland Välivaara, Vesa Pöyhtäri (från Finland) och Bengt Bengtsson - som nu lär jobba i Mellansverige, men som för mig var ett mycket kärt återseende eftersom vi var kollegor en enda sommar i Nederluleå i slutet av 80-talet och, vad jag vet, aldrig setts sedan dess.

 

Söndagen infann jag mig till högmässogudstjänsten som leddes av Stefan. Tyvärr märkbart färre deltagare än på lördagskvällens mässa. 

 

Sedan var jag kvar under eftermiddagen. Fikade under två predikningar och lyssnade på två. Precis när jag skulle fara stötte jag ihop med katolske kyrkoherden f. Björn Göransson som berättade att han mycket uppskattade sina hittillsvarande möten med den laestadianska rörelsen. Då blev det givetvis kaffe igen och samtal en stund till.

 

Samtal blev det även under helgen med min tidigare trätobroder (Håkan Kero). Men kanske får vi nu sluta att ömsesidigt ge varandra det tilltalet eftersom jag i SVT:s valbarometer inför EU-valet fått 82 % enighet med honom (och flera andra kristdemokrater). Men hans bror (Stefan) tyckte att de återstående 18 % borde räcka till långvariga debatter.

 

Vi får väl se. 

 

I morgon blir jag officiellt pensionär och kan ju i full frihet träta med den som behagar😄

Så kan dagen beskrivas. Regnet gjorde kanske att det var något färre än det annars kunnat vara i högmässan. Men en bra bit över 30, varav åtskilliga barn från flera familjer. Jag hjälpte Bosse i distributionen. Hur jag kunnat besluta mig gå i pension framstår som obegripligt var gång jag deltar i gudstjänstgemenskapen. 

 

Min ursprungliga avsikt var att denna dag inte deltaga utan fara till Piteå och istället vara med i SMC:s årliga avrostning. Men regnet avhöll mig från att slänga mig på motorcykeln.

 

Efter högmässan for jag ut och åt med god vän, varvid vi träffade ytterligare annan gemensam vän. Trevlig eftermiddag. När vi skildes övervägde jag fara till bönhuset, vars gudstjänst just skulle börja, men ändrade mig i sista minuten. Jag säger som många gånger förr: en komplett, väl genomförd högmässa med ordentlig predikan, vad mer behöver man?

 

Ingenting!

var i i högmässan i Hertsön idag. Inte så illa för att vara en distriktskyrka i stans utkant. Bosse hjälpte mig med distributionen trots att han var "ledig", s k  volontär således. Sånt ska det väl föras statistik över.

 

Nu är det Bosses tur två söndagar. Då borde det bli min tur att "ändå vara där". Men kanske ändå inte. Kommande söndag är det s k avrostning för Norrbottens motorcyklister på Hedenbasen i Boden. Och även om det  är principiellt tveksamt ägna sig åt något så världsligt på gudstjänsttid så kanske jag blir förlåten av alla kristna vänner som uppskattar att jag förkovrar mig i motorcykelkörningens ädla konst så jag inte onödigtvis kör ihjäl mig. Och helgen efter har det just på fredag-lördag varit stiftsfullmäktige i Skellefteå och det händer ibland att jag - om söndagen är ledig - väljer att åka MC och efter fullmäktiges slut fortsätta till södra Västerbotten för besök hos släkt  och vänner. Får se hur planerna utvecklar sig.

 

Det anses väl förmätet om ansvarig präst själv uttrycker sig positivt om gudstjänsten, men att tala i generella termer måste vara tillåtet; en komplett högmässa är alltid en höjdare.

av de två som jag i förra inlägget önskade till påskdagens högmässa. Några verser av Vad ljus över griften var ingångspsalm men Upp min tunga saknade jag. Men så  är jag ju - vilket är allom bekant - i de flesta kyrkliga avseenden en gammal stofil som ända fram till trettio års ålder levde med gamla psalmboken där det i evangeliedelen fanns fasta förslag på högmässans två första psalmer för varje helgdag - och för påskdagen var det just de två av mig nämnda.

 

Någonstans mellan 60 och 70 personer (närmare det senare?) hade infunnit sig, varsv åtskilliga barn. Alltid roligt med relativt välfylld kyrka*. Fler upptagna platser än lediga. Jag fick hjälpa Bosse med distributionen. Vi sa efteråt att snart är det kanske enklare för kyrkvärdarna att inte räkna antalet deltagare utan antalet lediga stolar och göra en snabb huvudräkning: 120 - lediga stolar = deltagare.

 

Snabbtitt på vädret i Rapport om aftonen gav vid handen att det kanske kan bli lite stjärnkikande kommande kvällar.

 

* det kan givetvis finnas många religiösa, sociala, personliga och andra orsaker till ökat eller minskat gudstjänstdeltagande i olika kyrkor, men åtminstone tror jag att verkligheten.bestämt motsäger den "sanning" som fr a massmedia spridit under årtionden, nämligen att  manliga präster med traditionell teologisk profil (särskilt i ett avseende) automatiskt skulle skrämma bort folk.

Redan i natt fick jag dela den hälsningen med kristna vänner när jag tillsammans med äldste sonen deltog i påsknattsmässan i katolska kyrkan. Efter middagen i går frågade han vädjande om hans far kunde hämta honom därifrån då det inte skulle vara möjligt med buss hem så sent på natten. Kort överslag sade mig att ska jag åka bil sammanlagt över en och en halv mil kan jag väl lika väl skjutsa även dit och själv övervara mässan.

 

Fantastisk gudstjänst! Jag säger bara: känner man sig hemma eller känner man sig hemma? Men så var ju också gudstjänsten, med sina många textläsningar ur GT, varvade med korta (kollekt-?)böner och psalmsånger (här responsoriala psaltarpsalmer) i huvudsak densamma som jag själv följt åtskilliga gånger både i Nederluleå kyrka och i Porsökyrkan och i Örnäsets kyrka under 80- och 90-talen. (Stort tack för dåvarande Noterias missale)Det är ju utan tvekan så att om vi som lever i svenska kyrkans tradition vill utveckla och fördjupa vårt gudstjänstliv så blir det i enlighet med de gamla kyrkornas tradition. Annat verkligt alternativ gives icke.

 

Helt underbart få fira en gudstjänst där deltagarna uppför sig som om dom vore i himmelen, helt utan längtan därifrån; när gudstjänsten börjar kl 22 och nattvardsdelen ("Upplyft era hjärtan") kommer först kl 24.10.

 

Det enda man som traditionell svenskkyrklig skulle sakna om detta vore påskhelgens huvudgudstjänst är psalmerna Vad ljus över griften och Upp min tunga. Hoppas Bosse inte sviker mig i Hertsökyrkan nu kl 11.

 

Strax hopp i bilen!

väntar, som bekant, inte för länge. Och nu tänker jag inte på det som jag avslutade förra inlägget med: bra sikt för astronomiobservationer, utan en riktig högmässa. Inte längre än till nästa söndag behöver man vänta.

 

Idag ledde jag högmässan och predikade i den kyrka där jag oftast finns oavsett om jag jobbar eller är ledig. Drygt ett trettiotal var vi sammanlagt. Jag ägnade större delen av predikan åt den gammaltestamentliga texten om Isaks offrande* Jag tycker det är en underbar text. Och det gäller ju särskilt när man lärt sig se hur Isak - som frivilligt lät sig bindas - är en förebild för Jesus. Man bör då komma ihåg att Isak vid denna händelse inte var en liten 7-8-årig pojke utan gott och väl en vuxen man, över trettio år. Han hade alltså med lätthet kunnat slå sig fri från sin far; istället låter han sig frivilligt bindas - en tanke som finns även i gammal judisk bön.

 

För att förstå denna text rätt bör vi även läsa den med facit i hand. Och facit är dels berättelsens slut där en bagge offras i Isaks ställe; dels Kristi uppståndelse som kastar nytt ljus över allt som skett. Jfr hur uppståndelsen är det som ger den rätta förståelsen av Jesu död, något som annars bara varit en grym, meningslös avrättning.

 

När man sedan tänker på Abraham, i detta för en far omöjliga uppdrag, så bör man komma ihåg att han är trons fader, en som trodde där ingen förhoppning fanns. I detta fall att tro att Gud ändå har en utväg.

 

Nu har jag, tvärt emot mina bloggprinciper, snart lagt ut hela predikan - jag brukar ju säga att den som vill veta vad jag predikar får komma och lyssna, inte sitta hemma och läsa blogg.

 

Sitter hemma gör jag själv nu, trots att jag varit uppsatt predika i bönhuset denna eftermiddag. Men det bad jag att få bli befriad från och skönt var det. Jag var ganska trött under högmässan. Dessutom tror jag att jag i bönhuset predikade just över dagens GT-text (uppenbarligen en favorit) för ca två år sedan. Då är det ju bara för alla bönhusbesökare att dra sig till minnes vad jag sa den gången.

 

* rättstavningen ville ha ordet ordförande!

Dels till hemmet, men det är ju redan känt. Och dels i kyrkan jag oftast går i. Men som vanlig stolsnötare denna gång* eftersom Bosse tagit min gudstjänst då jag är sjukskriven t o m idag. Om inte läkaren i Umeå gett mig bilkörningsförbud i två veckor fr o m i måndags så hade jag kunnat ta med mamma till kyrkan. Nu for jag förbi henne efter kyrkkaffet istället. Men då hon låg och sov och personalen berättade att hon sovit dåligt under natten så lät jag henne vila.

 

Funderade ett tag på att besöka en av eftermiddagsgudstjänsterna i (öst-)bönhuset men avstod, dels beroende på viss trötthet (förståeligt efter veckans händelser?).

 

Men ett annat skäl är återigen det jag vittnat om många gånger förr: en ordentligt genomförd högmässa med god predikan, alltså både ord och sakrament, ger en sådan andlig mättnad att vad därutöver behövs? De gånger jag numera går i bönhuset så är det som drar gemenskapen med de kristna vännerna och psalmsången, minst lika mycket som predikningarna.

 

I övrigt är det den s k lagen om tji som gäller. Några av de senaste kvällarna har varit bland de stjärnklaraste under hela vintern. Men då har farbror doktor, som tidigare nämnts, gett ett två veckors bilkörningsförbud så då kan man inte ta teleskopet i bilen och köra ut på landsbygden utan man blir tvingad titta från gården med all stadens Light Pollution i bakgrunden.

 

 

Men i lördags kväll tog jag en kort promenad ute på gångvägen under Earth hour då kommunen vänligen släckt all belysning på bilvägar och gångvägar. 

 

 

 

* eller borde man skriva golvnötare eftersom vi står upp en stor del av liturgin?

Högmässa i Hertsökyrkan gick jag givetvis till. Bosse celebrerade och predikade. Det är så helt underbart höra Bosses predikningar att jag kommer gå i pension med totalt gott samvete. På vägen dit släppte jag av äldste sonen vid katolska kyrkan. Inte har jag dåligt samvete för det heller. 

 

Som vanligt intressanta samtal vid kyrkkaffet, bl a om skillnaden mellan olika laestadianska grupper, så jag blev lite sen till dagens nästa ärende, kyrkkaffet i Örnäsgården där en av församlingens diakoner avtackades. Men jag hann få en ordentlig pratstund och smaka på det hembakade fikat. När en arbetskamrat väljer nytt jobb kan man bara önska lycka till och Guds välsignelse. Och eftersom denna arbetskamrat nu väljer ett "världsligt" jobb så får man anledning fundera över den principiella frågan hur vi ser på präster och diakoner som har icke-kyrkliga anställningar - eller är pensionärer. Borde vi inte anstränga oss mer för att räkna in alla ämbetsbärare i den kollegiala gemenskapen oavsett om dom har kyrklig anställning eller inte. I min ungdom tror jag att pensionerade präster regelbundet inbjöds till kontraktskonvent. Hur är det idag?

 

Besök sen hos mamma där jag på boendet även träffade man som var min bänkgranne när jag förra året hade årskort i isladan. Han bjöd in mig till sin far att se Växjö-Luleå. Jag såg en halv period innan jag for.* Och innan jag lämnade äldreboendet tog jag även med mig mammas telefon som inte längre behövs eftersom hon numera inte riktigt klarar vara sig ringa eller svara. Så till alla som fortfarande kan mammas telefonnummer - samma som pappa och mamma haft sedan augusti 1962 (med tillägg av en begynnelsetvåa när numret blev sexsiffrigt): nu är det slut. Den som vill prata med mamma ombedes ringa mig så ringer jag tillbaka nästa gång jag är där på besök.

 

Och när ändå äldrevården är på tal kan jag väl säga att den omvårdnad mamma får tycker jag är fantastisk och personalen helt underbar. Så den kritik mot landets äldreomsorg som ibland hörs, den gäller inte här.

 

* och Luleå vann såg jag just nu i sonens telefon där jag sitter hemma i favoritfåtöljen 😁

Eller snarare: jag tog inte vara på möjligheten.

 

Att lägga teleskopet i bilen och fara ut till relativt öppen plats utsatt för betydligt mindre light pollution än det som finns i stan.

 

Redan igår (lördag alltså) visade väderleksprognoser att söndag kväll skulle det vara klart. Och så var det när jag om aftonen kom hem efter en full dag som inneburit både högmässa (som jag lett) och kyrkkaffe och restaurangbesök med kristna vänner och deltagande i bönhusgudstjänst med två predikningar och kaffe med hembakade semlor.

 

Klart väder alltså. Möjlighet till astronomiska observationer således. Men jag iddes inte. Valde favoritfåtöljen och ömsom TV-tittande och ömsom läsande om Leif GW Perssons liv som mästerdetektiv.

 

Alltså har jag syndat mot amatörastronomietiken ännu mer än när jag tittade med teleskop genom fönsterruta; att inte observera alls trots att chansen fanns.

 

Fy skäms!

blev det detta veckoslut.

 

I fredags kväll var jag kallad till Fredagstimmen där jag undervisade i vuxengruppen om sakramenten. Jag talade både om den lutherska grundsynen att det för ett sakrament ska finnas en tydlig befallning av Jesus, ett jordiskt medel och det ska ge en andlig gåva. Då blir det dop och nattvard som egentliga sakrament. Även nämnde jag att man i luthersk tradition understundom också kan betrakta avlösningen som ett sakrament pga Jesu tydliga ord och den klara gåvan, syndernas förlåtelse, trots att det yttre medlet saknas; eller så räknar man handläggningen som det yttre medlet.

 

Kort genomgång också av de sju sakramenten enligt de äldre kyrkornas tradition: dop, konfirmation, bikt, nattvard, äktenskap, prästvigning, sista smörjelsen (de sjukas smörjelse). Allt detta finns ju också i vår kyrka även om det inte kallas sakrament.

 

I Fredagstimmen deltar ofta några familjer ur den grupp av koptiska kristna som finns i staden, och som ibland lånar våra kyrkor. Deras synpunkter berikar samtalen.

 

Fridsförbundet 2 blev igår kväll då jag hjälpte Bosse med den mässa i Örnäskyrkan som han celebrerade efter önskemål av Fridsförbundet som hade församlingshelg. 

 

Men det var väl egentligen en helt normal svenskkyrklig mässa, bara att de flesta deltagare var Fridsförbundare. Då kan jag samtidigt räkna det som helgens kyrka 1. Och då blev dagens högmässa i Hertsökyrkan helgens kyrka 2 (två mässor på 16 timmar alltså. Det kan aldrig bli för mycket mässa!) I går efter nattvardsgången i Örnäskyrkan så jag till Bosse " nu får du se till att ha en helt ny predikan till i morgon."

- Ingen fara, det finns ju två nästan helt orörda texter kvar för helgen, blev svaret.

 

Ett drygt trettiotal var vi väl i Hertsökyrkan idag. En av dem var mamma som jag hämtat på hennes boende. Då jag skjutsat hem henne övervägde jag för en stund att övervara eftermiddagens gudstjänster i bönhuset. Men möjligheten att genom bloggande få känna gemenskap med kära läsarna vägde tyngre. Eller var det fåtöljen och vackra vårvinterutsikten genom vardagsrumsfönstren som lockade mer?

 

har jag varit på.

 

I Örnäsets kyrka. Som av en händelse. Ren tur. Eller av rent misstag. Beror på hur man ser det. Konsertbesök hör inte till mina mest frekventa sysselsättningar. Skälet att  jag hamnade på en pianokonsert var ett helt annat. Vid kyrkkaffet i Hertsökyrkan efter högmässan blev jag påmind av Fridsförbundets ordförande, som var en av deltagarna, att det är min tur predika i bönhuset nästa söndag. Jag tänkte då att då kunde jag ju lika gärna gå på gudstjänst där denna söndag så jag inte bara dyker upp som en gubbe i lådan de gånger jag predikar eller leder mässa. Sagt och gjort. När lite efterarbete var avklarat i kyrkan tog jag bussen. Men eftersom bussalternativen innebär antingen drygt tjugo minuters för tidig ankomst eller tio minuters för sen valde jag det förra. Tänkte då att jag kunde slinka in i Örnäsets kyrka en stund och be en bön i väntan. Men till min häpnad var dörren upplåst och inne i kyrkan stod flygeln framme mitt i koret.

- Konsert! Insåg jag direkt och fick för mig att jag skulle övervara den. Det ångrar jag inte. En fin stund.

 

Får alltså bli gubben i lådan i bönhuset nästa vecka. Kan inte hjälpas.

 

I Hertsökyrkan tidigare var det gott om folk. Nånstans mellan 50 och 60. Präststuderande Johan hjälpte mig i mässan. Det får han göra nästa söndag också. Då får han predika (så blir det lite variation för gudstjänstfirarna som annars ständigt måste uthärda att lyssna till mig och Bosse, sa jag på skoj efteråt). 

 

I gudstjänsten gjorde vi också något som jag läst om i Libris utgåva av evangelieboken (kommentarer till varje söndag skrivna av Karl-Gunnar Ellversson), nämligen att låta alla gudstjänstfirare få ett levande ljus* att hålla under evangelieläsningen. Anknyter till evangeliet där det berättas att gamle Symeon tog Jesus - Världens ljus - i famnen. Vi fick även höra evangeliet läsas på chin (minoritetsspråk i Burma).

 

 

 

* den stora mängden ljus spelade oss dock ett spratt. Efter läsningen fick ljusen sättas antingen i ljusbäraren (20 st) eller i vår stora lerskål fylld med sand (drygt 30 ljus). Det senare förorsakade stark koncentrerad värme som snart förvandlat alla stearinljus till flytande stearin som började brinna med stor låga. Nå, efter koll att inget brännbart fanns i närheten så fick det brinna. Det slår mig nu att det finns väl många anledningar tänka positivt om eld i Herrens hus.

att berätta om helgens gudstjänst.

 

Ska jag kanske inleda med att berätta att det var två diakoner närvarande, men ingen präst utöver celebranten själv? Då gör jag det. Vi var väl någonstans kring 35 deltagare sammanlagt. 

 

Egentligen borde det varit Bosse som predikade denna söndag. Dels eftersom det egentligen var hans tur. Men också därför att han förra söndagen var så inne i texten under predikan att han med nöd och näppe lyckades avhålla sig från att gå igenom även denna söndags evangelietext. 

 

Nå, nu blev det min tur gå igenom andra halvan av texten om den samariska kvinnans möte med Jesus. I predikans inledning så jag att första halvan av berättelsen, hade fokus på att det uppenbaras vem Jesus är och att i fortsättningen denna söndag ligger fokus mer på konsekvenserna av denna insikt, kvinnans vittnesbörd och att även andra kommer till tro. Sedan kunde jag ändå inte låta bli att säga att det även finns ett mått av Jesusuppenbarelse även i berättelsens andra del. Jesu samtal med en kvinna (vilket förvånar lärjungarna) visar att han är en som sätter sig över sin samtids konventioner; hans ord om att hans utförande av Faderns vilja är hans mat gav anledning säga något mer om syftet med hans sändning i världen.

 

På eftermiddagen dels ett sorgehusbesök och mot aftonen ytterligare ett hembesök med samtal och bön. Full dag.

var det idag hos oss i Hertsökyrkan. Anledningen? Ekumeniska vinterjackan* som avslutades med gemensam mässa i Gammelstads kyrka. Sedan ganska många år tillbaka väljer vi att inte konkurrera med den gudstjänsten utan tar vår mässa på kvällen.

 

Bosse celebrerade och predikade. Inte så många var där men dom som var det fick en fin genomgång av berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn. Berättelsen fortsätter ju i kommande söndags evangelium och Bosse erkände i predikan att han hade lust fortsätta utläggningen.

 

Men till sist lyckades han lägga band på sig och fick skicka över bollen till mig genom att jag predikar kommande söndag. Han får skylla sig själv, så jag efteråt. Enligt schema skulle det vara hans tur men önskad ledighet från hans sida gjorde att uppgiften föll på mig. Knappast kan jag fortsätta med lika innerlig predikan, men några ord ska jag väl lyckas klämma fram. Vi får se om församlingen är ĺika bättringsvillig som tidigare omnämnd vän. 😏

 

 Lite förmaksflimmer har jag känt av någon dag. När sånt dyker upp har jag fått läkarrådet avvakta lite och se om det går över. Det gjorde det inte - först. Men just när jag gjort mig i ordning för att ta buss till Sunderbyn, då slutade det. Förmaket fick väl skrämselhicka bara av tanken hamna på akuten.

 

Om några timmar blir det blodmåne och månförmörkelse.

 

* här måste rättstavningen ha hittat på ett eget spratt; vinterveckan ska det givetvis vara 🙄 (även när jag skrev denna kommentar ändrades det till "vinterjackan". Men upptäcktes denna gång 🤨)