Torbjörn Lindahl

är nästan vad som gäller idag. Efter den bok jag berättade om igår. Är fortfarande gripen av det öde som drabbar många trossyskon i världen - kanske särskilt i muslimskt dominerade länder.

 

Ursprunglig tanke var att jag skulle skrivit mer om boken Landet som glömde Gud. Men jag ids int', som vi norrlänningar säger. Men om jag hade skrivit mer så skulle jag

 

1. Nämnt två personer som haft avgörande inflytande på utvecklingen. Först Stellan Arvidsson.som verkat mer i det tysta för skolans omdaning, som var aktiv i Vänskapsförbundet Sverige-DDR och som till sist fick ett hedersdoktorat i DDR för att han lyckats skapa en socialistisk skola i ett kapitalistiskt land. Men när han vägrade ta avstånd från ockupationen av Tjeckoslovakien 1968 så hamnade han även socialdemokratiskt i kylan.

 

Den andra, Alva Myrdal som redan på trettiotalet i boken Kris i befolkningsfrågan skissade det ideal för skolan och familjepolitiken som blev förverkligat först på 70-talet. Men som på slutet i något sammanhang uttryckt att utvecklingen mot mindre lärarauktoritet lett till oönskade diciplinproblem, (av borgerliga politiker senare kallat "flumskola").

 

2. Upprepat att även liberaler varit med på tåget, kanske fr a genom den informella gruppen 222 (60-70-tal) där ett antal socialdemokrater och folkpartister träffades för att skissera en radikal familjepolitik.

 

3. Likväl lyft fram - det som jag tycker att Per Ewert övertygande visat - att den ständigt pådrivande kraften hela tiden varit socialdemokraterna, som reformistiskt, ibland försiktigt för att undvika för starka motreaktioner, men oerhört målmedvetet och uthålligt och långsiktigt drivit sin linje.

 

4. Hänvisat till boken Reformismens väg (tidigare omnämnd här på bloggen) där den socialdemokratiske (!) journalisten Jesper Bengtsson i termer som nästan kan uppfattas som skryt beskriver socialdemokratins tydliga bidrag till omdaningen av kyrkan.

 

5. Nämnt att när det stora uppropet på 60-talet för kristendomsämnets bevarande i skolan - 40% av den vuxna befolkningen skrev på - överlämnades, så nonchalerades detta fullständigt av socialdemokraterna; det blev inte ens ett ärende i partistyrelsen. 

 

6. Påpekat att det i kyrkopolitiken på många orter funnits aktivt troende kristna socialdemokrater bland de förtroendevalda som i sina lokala sammanhang bara velat kyrkan gott, men som i det större sammanhanget, i längden mest fått rollen som det som kallats nyttiga idioter eftersom de bidragit till att genom sitt engagemang ge legitimitet åt en utveckling de egentligen inte önskat.

 

7. Uttrycka, som min mening, att idag är de grundläggande historiska ideologiska skillnaderna mellan socialdemokraterna och de tre gamla borgerliga partierna i praktiken utplånade. Här har en stor förändring skett. Därför kan man inte bedöma partierna under 40-50-60-talen utifrån var de står idag. Jag kan ta abortfrågan som exempel på utvecklingen. Idag är alla partier helt för nuvarande abortlag. Men 1975 när lagen röstades igenom då var moderaterna helt emot, Centern och Folkpartiet splittrade, (v) och (s) enigt för.Bl a röstade Torbjörn Fälldin emot. Om man tänker sig att vi redan 1973 fått borgerlig regering (med ett mandats övervikt istället för jämviktsriksdagen) är det då helt säkert att regeringen lagt den proposition som gav oss fri abort? 

 

8. Bestämt förneka att jag skulle påstå att allt som är fel i samhället (bara) är socialdemokraternas fel.

 

9. Gärna medge, för jämviktens skull - även om just den sidan inte fokuseras i Per Ewerts bok - att jag alltid uppskattat vår skattefinansierade välfärd (som väl socialdemokraterna ska ha mycket credit för). Jag har legat på lasarett 2-3 månader sammanlagt i mitt liv (min dotter ca ett år) och aldrig har vi behövt betala mer än ca kostnaden för en restauranglunch per dag och aldrig av kostnadsskäl behövt avstå livsnödvändiga behandlingar.

 

10. Påstått att denna generella uppskattning av den skattefinansierade välfärden (som alltså ligger vid sidan av huvudärendet i Per Ewerts bok!) sannolikt delas av de flesta svenskar. Därmed är grundnarrativet i vår samhällsprägel att Socialdemokraterna åstadkommit något gott. Alltså blir det förvirrande för många att ta del av påståendet att den medvetna socialdemokratiska politiken också lett till en utveckling inom vissa samhällssektorer som - i alla fall från kristet perspektiv - lett till oönskade effekter. Alltså (2) har man svårt tro det Per Ewert forskat fram i sin bok. Alltså (3) avfärdar man honom (oläst!) som person med kristen höger- agenda.

 

11. Noterat detta att socialdemokratin sägs ha bidragit till att skapa världens mest individualistiska land. Står inte socialismen för kollektivet? Men fått det förklarat sålunda: när socialdemokraternas politik bidragit till att starkt försvaga de tidigare nära grupp- och kollektiva sammanhangen, dvs kyrkan och familjen, då återstår bara två tydliga nivåer individen och staten, eller "samhället"  som socialdemokraterna hellre säger. Vi har blivit statsindividualister.

 

Detta är alltså vad jag skulle skrivit om jag valt skriva mer om boken Landet som glömde Gud. 

 

på engelska Shackled heter boken jag i stort sett sträckläst under ett drygt dygn.

 

Handlar om en kvinna, Mariam Ibraheem, från Sudan, född i flyktingläger av en etiopisk flykting, ortodox kristen. Modern uppfostrar henne som kristen trots att fadern är muslim.

 

I boken får vi först läsa om moderns öden, hur hon tar sig ur flyktinglägret och lyckas försörja sig som egen företagare, trots svårigheter. Modern är angelägen att Mariam ska få god utbildning och trots kamraters och lärares trakasserier pga sin kristna tro, hjälp från en katolsk kyrka och en grupp hängivna nunnor kommer hon till slut in på universitet och kan utbilda sig till läkare.

 

Men till slut kommer verkligheten ifatt henne. Eftersom hennes far var muslim ska hon officiellt räknas som muslim. Och trots domstolar och hot vägrar hon att offentligt avlägga den muslimska trosbekännelsen och blir då slutligt dömd till döden.

 

Hennes fall blir uppmärksammat i hela världen. (Jag minns själv uppmärksamheten i media 2014.)

 

Nu ska jag inte avslöja hela boken, bara säga att om vi kristna i Sverige understundom tycker att vi är motarbetade för vår tro så det bara en tredjedel av första bokstaven i förnamnet.

 

 

Tänker att det nu kanske är dags att skriva lite mer om den bok jag tidigare nämnt (tror jag, men hittar det ej nu);

Per Ewert: Landet som glömde Gud. Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land, vilken är en svensk förkortad* version av hans doktorsavhandling på engelska: Moving reality closer to the ideal: The process towards autonomy and secularism during The Social Democratic hegemony in 20th century Sweden.

 

I introduktionen skiver Ewert:

 

Hur kommer det sig att det blivit på detta viset? Det är vad

Ewert vill undersöka.

 

Först en liten språklektion bara. I doktorsavhandlingens titel talas om "Social Democratic Hegemony" (socialdemokratisk hegemoni). I en del av den debatt jag följt uppfattar jag nästan att vissa tror att ordet hegemoni är ett negativt skällsord av typen totalitär, maktfullkomlig el dyl. Så är icke fallet. Googlar jag på hegemoni så blir förklaringen den ledande ställning som en person, organisation eller land kan ha utan att ha fullständig makt. I NE:s ordbok är förklaringen bestämmande inflytande. Där ges f ö exempel på hur ordet i marxistisk teori kan användas om helt motsatta politiska värderingar: "Socialdemokraterna kom till makten men den borgerliga hegemonin bestod".

 

Låt mig alltså innan jag börjar, slå fast att ordet hegemoni som finns i orginalavhandlingens titel inte är ett negativt skällsord. Ingen kan rimligen förneka att socialdemokratin haft ett avgörande inflytande på samhällsutvecklingen i Sverige under 1900-talet. Men om detta socialdemokratiska inflytande i grunden varit bra eller dåligt, rent av gott eller ont för det svenska samhället, det är som man brukar säga en helt annan fråga.

 

Och det är just den frågan som Per Ewert faktiskt inte besvarar. Han framträder ju här som forskare. Och en forskares uppgift är inte att strö värdeomdömen ("bra"/"dåligt") omkring sig utan att tydlig och sakligt redovisa det han funnit i sin forskning.

 

Och vad är det då han funnit när han läst, inte bara riksdagsdebatter och regeringsbeslut, utan även debatter vid Socialdemokratiska partikongresser, beslut i partistyrelsen och socialdemokratiska partiprogram och programskrifter? Jo, att Socialdemokraterna lungt och sakta men metodiskt och målmedvetet genomfört exakt det som stått i partiprogram och programskrifter under en stor del av förra seklet.** Men notera återigen: om detta i grund och botten är bra eller dåligt, det är - t.v. även här på bloggen! - en helt annan fråga!

 

 

 

* 328 sidor + 50 sidor noter och litteraturhänvisningar

 

** allt utom att införa republik (min anm.)

 

Tog en promenad med Mats runt Mjölkuddsberget på eftermiddagen. När vi passerade industriområdet gick vi in på däckfirman där jag förvarar mina däck och beställde nya för den kommande säsongen eftersom jag tidigare fått ett mail att vid besiktning av däcken hade man funnit att de började vara för nötta.

 

4600:- på ett bräde. Men inget att säga, det är ju bilens första uppsättning som nu ska kasseras och de har rullat sedan 2014. Men byte från vinterdäck får anstå ännu en knapp månad.

 

Sista timmen innan läggdags ägnade jag mig åt att lyssna till ett samtal (Hotspot?) med Per Ewert om den bok jag nämnt i tidigare inlägg. Det Per Ewert sade var inget nytt eftersom jag både hört honom och läst boken, men samtalspartnern/programledaren gillade jag inte. Han var alldeles för "gåpåig" och berättade själv alldeles för mycket och agerade ofta så att han i praktiken ofta talade om för Per Ewert vad han borde säga. Dålig stil.

 

Men själva boken är fortfarande värd att läsa.

 

förra veckan. Boken jag för flera veckor sedan berättade att jag börjat läsa. Tänkte då att det skulle ta ca en vecka. Men annat kom tydligen ivägen. Men nu är den färdigläst

 

Per Ewert: Landet som glömde Gud. Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land.

 

På baksidan av omslaget presenteras boken:

 

 

Kanske kommenterar jag boken mer i kommande inlägg. T.v: Tole lege! (Tag läs!). Intressant är bara förnamnet.

 

är en av Selma Lagerlöfs författade Kristuslegender. Av någon anledning kom Mats och jag att prata om den efter bastun ikväll. Alltså blev jag tvungen leta fram boken ur bokhyllan * Att läsa den igen tog inte alltför lång tid,  bara 50 inte alltför tätskrivna sidor.

 

Denna berättelse om den Heliga Veronika har alltid varit mig mycket kär. Under hela min barndom och uppväxt högläste pappa den för hela familjen någon gång under stilla veckan varje år. Ingen stressad snabbläsning. Nej, lungt och stilla med flerfaldiga pauser för frukt och fika till barnen och samtal om det lästa som kunde relateras till Bibelns berättelser.

 

Och när jag nu läste om den igen då blev jag lika rörd som jag brukar bli.

 

 

* I den utgåva av Selma Lagerlöfs samlade skrifter som min far gav mig för årtionden sedan är Kristuslegender sammanbundna med Kejsaren av Porugalien.

 

Idag om förmiddagen ringde min Gamle kamrat och berättade glatt att han i sina gömmor hittat en bok som han inte ens mindes att han hade. Med en lapp i som bokmärke. Något han tog som tecken på att han läst delar av boken. Eftersom han tyckte den verkade intressant beslöt han sig för att läsa ut den. Men döm om hans förvåning när han fann mitt namn på försättsbladet. Därför detta glada bud i telefon:

- Jag har en bok som du äger.

Och jag fick då oväntat svar på min återkommande undran var en bok tagit vägen som jag vet att jag har (haft) men inte kunnat finna igen trots flerfaldigt sökande i bokhyllorna.

 

Bengt Birgersson: Som stjärnor i Herrens hand. Perspektiv på Ordets ämbete. Prästmötesavhandling inom Missionsprovinsen.

 

Naturligtvis har jag läst den också. Enligt gamle kamraten var den full med understrykningar och marginalantecknigar. Det beror kanske på att jag fick uppgiften av SPT (Svensk pastoraltidskrift) att recensera den när den utkommit. Jag drar mig till minnes att jag satt med min lilla laptop och skrev stora delar i kyrkstugan.

 

Klart läsvärd bok tycker jag - fortfarande. Och redan när jag läste den tänkte jag - även det tänker jag fortfarande - den här borde mina vänner laestadian(predikant)er läsa och få lite mer kunskap i ett ämnesområde som ofta är en vit fläck i väckelsesammanhang (även andra än laestadianska!)

 

Nu hoppas jag inget annat kommer på så kan jag äntligen avsluta min serie om kvinnor som präster och vad som följt i den reformens spår.

heter en bok jag fick i julklapp av äldre sonen. Kanske anade han att jag tänkt köpa den själv efter det att jag läst en anmälan av boken i tidningen? Nu behöver jag inte det. Jag slukade den direkt. Det var den boken jag till sist tänkte komma till med min inledande utvikning om släkten Laestadius för några dagar sedan.

 

Författaren heter nämligen Ann-Helen Laestadius. 

 

Men boken handlar inte om präster eller kristendom (även om de vid några tillfällen finns med i bakgrunden). Nej, den handlar om något helt annat. Om konflikten - nutid - mellan renskötande samer och det övriga samhället. Att den utspelar sig i norra Norrbottens län är klart. Gruvan i staden nämns men inget ortnamn. Och man får en insikt i glesbygdens otrygghet (som man kunnat läsa om i tidningen) när ambulans inte finns tillgänglig under ob-tid. Den enda ort som nämns är lite söderut: Jokkmokk, i samband med berättelser från februarimarknaden. Striden om ny gruvetablering i Gallok (Kallak) skymtar också förbi. Boken har uppenbarligen verklighetsbakgrund.

 

För den som är total amatör när det gäller samisk kultur och renskötares vardag är boken intressant och lärorik. Därtill bitvis spännande som en deckare. Den bygger som sagt på verkliga händelser - även om själva storyn är författarens verk. I efterskriften säger hon sig ha läst över 100 polisanmälningar om det som i boken beskrivs som en verklig plåga för de renskötande samerna: tjuvjakt på ren och stöld av renkött.

 

Klart gripande och läsvärd

 

är en av de gamla prästsläkterna i Norrland. Den mest kände är Lars Levi efter vilken väckelserörelsen laestadianismen fått sitt namn. Även brodern Petrus (också präst) är väl acceptabelt känd bland dem som läst kyrkohistoria. Men fler präster finns med det släktnamnet i tidigare generationer, men inte i senare. Prästsläktnamnet är taget efter socknen Lästa* i nuvarande Kramfors kommun i Ångermanland som släkten härstammar från. En annan gren av släkten tog namnet Lestander.

 

Men det finns andra laestadius, dock ej alltid - snarare aldrig(?) - laestadianer! I min ungdom träffade jag en i politiska sammanhang (fpu). En annan kändis var kommunalråd (s) i Arvidsjaur, ständigt ogillad av min morfar som var högerpartist. En sak dom bråkade om var placeringen av huvudleden genom samhället. Laestadius vann och resultatet kan ses än idag: rakt genom samhällets centrum (där den på gammalt vis alltid gått) förbi hotell Laponia som lär ha varit ett av kommunalrådet Laestadii skötebarn. Min morfar ville ha huvudleden lite utanför tätaste centrum, nere vid järnvägen istället där han ägde Järnvägshotellet. Var och en slåss för sitt! Men enligt min ringa mening fick morfar rätt ändå. Det visade sig nämligen vara omöjligt med den ökande trafiken av tunga långtradare genom centrum, alltså fick man bygga en omväg för tung trafik nere vid järnvägen - ungefär där morfar tyckte att huvudleden borde gått redan från början! Så kan det gå.

 

En annan Lars Levi Laestadius kan också nämnas. Sonson till den förut nämnde. Men han blev inte präst. Han blev teaterchef i Malmö.

 

Alla börjar nu inse att detta bara är en inledning (helt i klass med min gamle kamrats dylika på hans blogg) till det jag egentligen avser skriva. Men nu är jag så trött så det får bli imorgon. Välkommen åter!

 

 

* f ö inte alltför långt ifrån Dals socken (i samma nuvarande Kramfors kommun) som prästsläkten Lindahl härstammar från

heter senaste boken jag tagit mig igenom. Den är iofs sig nästan tio år gammal, men jag såg den när jag sökte annan bok av författaren Per Ewert.

 

På baksidan kan man se vad några tidigare läsare skrivit om boken, bl a Berit Simonsson. En annan berättar att han "läste boken nästan i ett sträck, kunde inte lägga den ifrån mig". Samma erfarenhet gjorde jag under läsningen. Och jag kunde ju ta mig tid under bussresor t o r Umeå.

 

Men så här i efterhand ångrar jag att jag inte läste mer långsamt, ett av de korta kapitlen per dag och gett mig mer tid för reflektion. Kanske får jag läsa om den som en betraktelsebok.

 

Vad är det då han betraktar? Vår tid och den enormt snabba utvecklingen senaste årtionden vad gäller dator, TV, internet, smarta telefoner - särskilt det! som gjort att alla, unga och gamla har hela världen tillgänglig i fickan - och informationsinhämtning. Författaren (som är betydligt yngre än jag) har själv som vuxen upplevt hela förändringen från manuel skrivmaskin och böcker i bokhyllor som främsta informationskällor till dagens digitaliserade värld. Och han ställer sig frågan hur detta höghastighetssamhälle påverkar oss; översköljer oss med information men gör oss allt ytligare och flyktiga.

 

Tänkvärt!

 

- att dela tron i en modern tid,

 

heter alltså den bok om evangelisation i och för den katolska kyrkans församlingar vilken jag tidigare nämnt och som författats av gammal vän och studiekamrat, f d präst i svenska kyrkan och f d ledare för församlingen Livets ord; Ulf Ekman.

 

Nu har jag läst ut det exemplar jag fick för fem dagar sedan efter det att jag gett mitt först beställda exemplar av sagda bok till min tvillingbror I födelsedagspresent.

 

Alltså! 

 

Det är en bok som vill uppmuntra katolska kristna och församlingar till evangelisation. Om man bortser från att han några gånger - absolut inte störande ofta - har med ord som katolik, katolsk, påven, andra Vatikankonciliet mm så skulle huvuddelen av boken kunna vara vilket evangeliskt bibelstudium som helst. I princip alla bibelord och bibelberättelser han citerar eller hänvisar till har jag själv under åren använt i liknande sammanhang. Att målet för all evangelisation är att föra människor till personlig tro på Jesus, en tro som sen ska levas och näras i kyrkans gudstjänst och sakramentala liv (= regelbunden mässa) och levats ut i kärlek till medmänniskorna är ju också helt i överensstämmelse med den "lutherska instruktionsboken". Jag hade lätt känna mig ett med bokens huvudinnehåll. Den enda lilla kritik jag möjligen kan ha är att den är lite onödigt mångsidig och gräver lite för djupt i förhållande till det jag uppfattar som dess huvudsyfte: att inspirera vanlig kristna lekmän att bli frimodiga dela tron med dem de möter i vardagslivet.

 

När Ulf i ett kapitel jämför kyrkan med en stor atlantångare och div protestantiska smågrupper med livbåtar där man försöker rädda dem som hamnat i vattnet, men som själva på sikt blir förlorade om dom förlorar kontakten med moderskeppet, så är ju det en bild som vi svenskkyrkliga också känner igen och använt oss av. Inte ens avsnittet om tro och gärningar känns märkbart konstigt; tron först sen gärningarna som följd av tron.

 

Så...borde vi dela ut boken och be Ulf komma och hålla ett seminarium om evangelisation i Hertsökyrkan?

 

- - - - - -

 

PS. Vill i all hast hänvisa till gårdagens inlägg. Där ger jag på slutet en känga till Socialdemokraterna för deras bidrag till landets sekularisering.

 

I mitt korta svar till min gamle kamrats kommentar nämner jag boken "Landet som glömde Gud". Den intresserade kan gå in på Håkan Sunnlidens blogg och läsa senaste inlägg som har just det namnet. Där finns mer av intresse och ytterligare litteraturhänvisningar.

 

har jag läst ut idag. Men båda var tunna så det var inte så svårt.

 

Den första (som jag började med i förrgår) är den jag berättade om igår som jag fick av mamma och pappa på min 27-årsdag för 42 (!) år sedan. Länge har den till och ifrån stirrat mot mig från bokhyllan när jag råkat se den - förmodligen i jakt på någon annan bok. 

- Den borde jag äntligen läsa, har jag tänkt åtskilliga gånger. Men ni förstår, i den takt jag förser mig med nya böcker så finns det alltid någon annan upplevt mer lockande bok som tränger sig före i kön.

  

Men nu äntligen har jag läst ut Syndafloden och verkligheten av Bengt Loberg. En bok där författaren, "geolog av facket" försöker förklara vissa händelser i GT - syndafloden, Sodom och Gomorras ödeläggelse, plågorna i Egypten inför Israels uttåg mm - som (uppförstorade) berättelser av naturkatastrofer. Egyptens plågor förklaras t ex som effekter av ett vulkanutbrott på en grekisk ö. Jag vill minnas att Lennart Möller framförde samma tanke i sin bok The Exodus Case.

 

Den andra boken som just blivit läst var både tunnare, mindre och mer lättläst: Lilla guiden om Transgender av Vaughan Roberts (ca 80 sidor i litet format, Timoteus förlag).

 

Författaren börjar med att beskriva den nästan fullständiga tvärvändningen i hela västvärlden under de senaste 20 åren i synen på sexuell läggning och framför allt könsidentitet. Numera väljer man som bekant vem man själv vill vara, även när det gäller kön. Mot detta ställer han sedan Bibelns syn i en god genomgång av skapelsen, syndafallet, frälsningen genom Kristus. 

 

Till sist tar han (lite oväntat kort utifrån de förväntningar som titeln ger) upp hur man som enskild och som församling bör bemöta dem som uppträder och lever märkbart annorlunda och oväntat i förhållande till det som de flesta oreflekterat uppfattar som vanligt och självklart. Med kärlek och vänlighet i alla lägen, är hans svar. Aldrig någonsin usch och fy eller vända bort blicken.

 

Mer finns att berätta men boken är i vart fall läsvärd. Nödvändigt att kristna skaffar sig ordentlig kunskap i hithörande frågor och lär sig att vänligt argumentera för det kristna alternativet i saken, annars är risken stor att man inför allt detta nya bara har två alternativ kvar: usch! eller helt okritiskt JA!

 

heter en bok jag läst. Gripande och tänkvärd. Började skriva detta blogginlägg för ett bra tag sedan. Sen kom annat emellan, Erlings begravning, förkylning mm.

 

Handlar om en kristen som har en ställning som pastor i Kinas oregistrerade evangeliska kristenhet. Namnet "underjordisk" som ofta används här i västvärlden är kanske lite inkorrekt, myndigheter och polis förefaller ofta vara medvetna om de oregistrerade gruppernas existens även om hela vidden av deras verksamhet inte är känd. 

 

Särskilt ledare i de oregistrerade kyrkorna kan ofta bli utsatta för myndigheters och polisens uppmärksamhet. Huvudpersonen i boken har själv flera gånger fängslats och torterats. Han är själv fysiskt handikappad och gripande är berättelserna om hur kristna skjutsar honom i skottkärra när han ska på predikoresor till avlägsna byar och när han ska skyddas från polisen som efterlyst och söker honom.

 

Men här råkar han och flera andra ut för något som upplevs som mycket värre än den förföljande polisen. Som titeln antyder blir han och ett trettiotal andra ledare i den oregisterade kyrkan kidnappade av sekten Österns blixt vilkens representanter hemligt lyckats nästla sig in i kristenheten och utge sig vara representanter för ett bibelinstitut i Singapore vilket lovat komma Kinas kristna till hjälp med undervisning och en bibelkurs.

 

De ledare som skulle gå bibelkursen blir bortförda till hemligt ställe. Först reagerar dom inte, i Kinas "underjordiska" kyrka är dom vana vid att saker ofta måste ske med "insyningsskydd". De erbjuds mat och logi och i början är alla trevliga och undervisningen ok. Men sakta börjar saker skava. Undervisningen upplevs först för enkel, sedan alltför ensidig. En kvinna som i praktiken blir hans personliga fångvaktare upplever han som närgången och medvetet "frestande" på ett obehagligt sätt.

 

Till slut förstår dom och avslöjar att dom inte alls tror att "kursledningen" representerar bibelinstitutet i Singapore utan sekten Österns blixt.*

 

Och nu startar helt utan skygglappar försök att omvända de kristna till sektens läror vilka bla går ut på att historien kan indelas i tre delar:

- lagens tid, i stort sett Gt:s tid

- nådens tid, fr o m Jesus

- rikets tid, fr o m "nu" då Krisus kommit tillbaka inkarnerad i en kinesisk kvinna som blivit tvungen fly och nu i hemlighet lär bo i New York.

 

Eftersom de  kristna står fast och inte accepterar sektens läror så ger sekten till slut upp och släpper dem.

 

Intressant sen att läsa hur de "underjordiska" kristna väljer att samarbeta med polisen i jakten på sekten - och därmed får en period av ökad frihet - och hur de går tillväga för att upprätta den enda tillfångatagna som avföll och accepterade sektens lära, och som sen i frihet insåg sitt misstag och gjorde bättring.

 

Men det allra mest gripande är nog vittnesbörden om de oregistrerade/"underjordiska" kristnas tro, frimodighet och evangelisation, bl a till glesbefolkade västra Kina. Och de stora väckelser som sker i Kina. Tycker du - utifrån läget I vårt land och vår kyrka - att kristendomen är på väg att utplånas?

 

Jag säger bara: läs om Kinas kristna. Kanske behövs det att några bland oss hamnar i fängelse för att det ska bli fart på evangelisationen också i vårt land?

 

 

* googlade Österns blixt och fick fram flera tidningsartiklar, ca tjugo år gamla, den tid då bokens händelser utspelar sig. Hur aktiv sekten är idag vet jag inte

 

med goda vänner har det varit idag. Mats och jag for härifrån och köpte fikabröd på Lillla skafferiet och tog upp ytterligare en vän på vägen och sammanstrålade med ytterligare två vänner i Bälinge för att fira fullbordadet av utbyggnaden i sommarstuga hos vännerna Ottestig. Fullbordande och fullbordande? Än är slutbesiktningen inte klar men nu blir det paus i arbetet för Lars-Gunnar men han signalerar att han återkommer för att fixa en del smågrejer. Men innan han åker söderut till helgen hinner han komma hit och basta med Mats och mig på torsdsg

 

En bok har jag också läst senaste två dagarna vilken legat i kö i bokhyllan i säkert bortåt ett år nu.

 

Familjen av Johanna Bäckström Lerneby

 

Jag citerar ur baksidestexten:

 

 Och ett tidningsomdöme:

 

 

Vad ska jag mer säga? Tur att jag inte läste den före valet. Annars hade jag kanske kunnat frestas rösta på Sverigedemokraterna. Frågan är vem som har rätt: Jimmie Åkesson som sa att vi tagit in för många invandrare (från andra kulturer) än vi kunnat integrera eller Stefan Löven som sa Helt fel, saken är den att vi inte lyckats integrera alla vi tagit hit.

 

Vem vet!

har jag läst om i två olika böcker.

 

Kattmamman av Bosse Johansson köpte jag redan för drygt två år sedan när jag under mitt korta vikariat i Gällivare, på väg dit eller hem, stannade till för kaffepaus i Vippabacken vid Överkalix. Dock blev boken oläst - fram tills för någon vecka sedan.

 

Då drog nämligen Mats med mig på ett föredrag på Museet om transporten av krigsfångar från norra Norge via Luleå efter krigets slut. Och när vi ändå hört ett föredrag med världskrigsanknytning kunde vi väl höra ett till, tänkte jag, och lockade några dagar senare med Mats till Björkskatan för att höra ett om nazister i Norrbotten. Tyvärr hade jag i annonstexten blandat ihop klockslag med datum så det var inget när vi anlände. Nå, vi fick en kopp kaffe på fiket och en trevlig promenad. När rätta föredragsdagen sedan infann sig var Mats upptagen och jag tappade lusten gå ensam.

 

Men när jag insåg att föredragshållaren var författaren till ovannämnda bok beslöt jag gripa mig an den. Och mer nyfiken blev jag då Mats berättade att "kattmamman" ännu levde i den by där han fick sin första prästtjänst. Och att han träffat henne.

 

Huvudpersonen är en telefonstationsföreståndare i en norrbottnisk kommun. I en historisk roman är kanske detaljer i huvudpersonernas liv skapade av författaren, men själva saken är sann.

 

I boken finns även en förteckning över kända* nazister i Norrbotten (varav några präster). I boken nämns många ortnamn som man känner igen. Dock har Överkalix, Morjärv, Kalix och Kalix älv givits andra namn men blir lätt identifierbara för den som kan något om Norrbottens geografi. Särskilt som Luleå, Piteå, Boden, Råneå, Haparanda, Övertorneå, Pajala, Tärendö, Gällivare och Kiruna nämns med sina rätta namn för då blir det ju inte mycket kvar i östra Norrbotten. Även lägret i Storsien - av kommunister kallat koncentrationslägret - där kommunister hölls under kriget, finns med i handlingen. De starka politiska motsättningarna blir tydliga och även attentatet mot Norrskensflamman finns med.

 

Ingen bok som lär ge författaren nobelpris men intressant för en norrbottning - särskilt som god vän och kollega haft huvudpersonen som deltagare i både gudstjänster och syförening.

 

 

* kanske inte alltid välkända för allmänheten men sådana som kan letas fram i arkiven såsom medlemmar i nazistiska organisationer eller prenumeranter på nazistiska tidningar

 

- - - - -

 

Sen blir det resa över Atlanten för nästa bok, vilken rekommenderades av flitig bloggkommentator efter mitt inlägg 26 nov.

 

Tara Westover: Allt jag fått lära mig.

 

Ytterst gripande bok om att växa upp i sekteristisk miljö och om kampen och svårigheten ta sig ur den. Jag säger bara: Knutby är endast förnamnet! Även om inga mord finns med i denna bok. Och det riktigt sekteristiska är nog författarinnans egen uppväxtfamilj - och en krets kring dem. Inte hela församlingslivet.

 

Familjen bor i en del av USA där mormonkyrkan är den dominerande. Dock bor dom på landsbygden, ganska enskilt. Mamman är självlärd naturläkare som botar allt med örtextrakt och homeopatiska mediciner hon själv tillverkar. Hon blir också med tiden självlärd barnmorska för kvinnor i grannskapet som - liksom hon själv och maken - misstror all offentlig sjukvård.

 

Fadern är skrothandlare och byggare som färdigställer lador och stora byggnader i grannskapet. Grävmaskin, traktorer och lastbilar finns på gården. Och det förefaller som om fadern är den riktiga sekteristen. Dom går visserligen i sin församlings kyrka men tycker att de flesta som går där är hedningar eftersom kvinnor bär kjolar som slutar ovanför knäna eller låter sina barn gå i allmän skola (och utsättas för socialistisk indoktrinering)  eller anlitar samhällelig sjukvård och riskerar bli förgiftade av penicillin!

 

Sekterismen i familjen är alltså inte bara rent religiös utan också politisk och social. Familjen lever med tron på jordens snara undergång och har därför byggt upp ett stort lager av mat, (hemgjorda) mediciner, vapen (om polisen med våld skulle vilja tvinga dem ur deras trygga hem) har en nedgrävd tank med tusentals liter bensin  och byggt ett skyddsrum.

 

Avståndstagandet från samhället innebär också att barnen inte får gå i skola. Författarens äldre syskon gick några år i småskolan, sen tog det slut. Det räcker att man kan läsa och skriva, resten är socialistisk indoktrinering , tycker pappan. Tara (bokens jag) är yngst i syskonskaran och går aldrig i skolan. I några år bedriver modern hemundervisning men efter en tid tar det slut.

 

I mitten av tonårstiden börjar hon dock intressera sig för studier, bl a inspirerad av äldre bror som brutit sig loss och flyttat hemifrån. Hon finner då i huset div böcker som hon börjar studera på  egen hand. Genom extrajobb i en butik i byn får hon lära sig använda dator.

 

Trots att hon inte gått high school lyckas hon till slut klara ett inträdesprov till högre utbildning och ger sig ut på en vandring i livet - när hon som 17-åring första gången kliver in i ett klassrum vet hon inte vad förintelsen är och tror att europa är ett land (inte världsdel) - som till sist tar henne både till  Cambridge och Harvard.

 

Gripande?

 

Skämtar du?

 

 

- svärdet genom svensk kristenhet.

En bok av Anders Gerdmar* som jag just avslutat. Bara 130 sidor och inte tungläst.

 

Underrubriken antyder väl hur författaren ser på det som nu sker i svensk kristenhet där samfund efter samfund utmanas av den nya och i samhället och offentligheten allt mer utmanande HBTQ-agendan i synen på fr a äktenskap men även på kön och sexualitet generellt.

 

För författaren råder det ingen tvekan om bibelns syn i dessa frågor. Snarast är frågan för kristenheten om vi ska låta bibelns entydiga syn vara vägledande för personligt liv och församlingsagerande.

 

Klart och yydligt: det är Guds vilja att människor lever i äktenskap - mellan man och kvinna. Alternativet är celibat. Någon annan möjlighet står inte öppen för den som vill leva i enlighet med Guds ord. Författaren ställer alltså inte heterosexuell praktik i motsatsställning till homosexuell, utan sex inom - det heterosexuella monogama - äktenskapet mot all annan sexuell praktik: sambo, lösa förbindelser, föräktenskaplig sex, homosex mm.

 

Att man skulle kunna kalla en relation mellan personer av samma kön** för äktenskap är helt orimlig. Med noggrannhet går författaren igenom aktuella bibelställen och visar tydligt att på alla ställen i Bibeln där sexuella handlingar mellan personer av samma kön omtalas så är bibelns tydliga vägledning avvisande. OBS! Att det alltid handlar om människors handlingar. Någon diskussion om sexuell läggning förs inte i Bibeln.

 

Klart och tydligt och övertygande gör författaren upp med de försök som gjorts att förklara bort dessa bibelställen. Författarens slutsats blir att det är ärligare om en liberal kristen säger "jo, jag inser vad Bibeln säger men jag vill inte bry mig om det", än att försöka få Bibeln att säga något annat än den faktiskt säger.***

 

I huvudsak verkar författaren vända sig till  den frikyrklighet där frågorna fortfarande övervägs. Svenska kyrkan tycks han redan gett upp med.

 

Mycket mer skulle kunna sägas men något ska ju kära läsarna ha kvar att läsa själva. Boken är inte dyr (googla).

 

Ett ord i rätt tid.

 

 

* Anders Gerdmar lärde jag känna redan som KGF:are då vi mer lågkyrkligt väckelsepräglade Lule-stiftare kunde känna stor samhörighet med de bekännelsetrogna högkyrkliga växjö-stiftarna. Anders var från Vetlanda.

Han blev  sedan präst men lämnade det och hör numera hemma i Livets ord-sammanhang. Är teol dr och bibelforskare.

 

** notera att jag inte skriver "äktenskap för homosexuella". Äktenskapets icke-möjlighet handlar om personer av samma kön, inte om sexuell läggning

 

*** intressant är att Gerdmar (s 82-84) även hänvisar till GLBTQ Encyklopedia, ett HBTQ- profilerat uppslagsverk: "De dåliga nyheterna  från den kristna Bibeln är att den fördömer samkönat begär och samkönade handlingar utan begränsning vad gäller ålder, genus, status, medgivande eller tillhörighet till etnisk gemenskap".

 

Gerdmar fortsätter:

"...för mitt argument är det intressant att även sådana som har intresse av att minimera dessa utsagor kan erkänna att Paulus fördömer homoerotiska handlingar".

heter en bok jag läst. Författare Hans Lundin, som tillhör den ortodoxa kyrkan under Antiokias patriarkat. Framställd  av Vulcan.se, vilket väl betyder att det är utgivning som en privatperson kan göra med hjälp av resurser som ställs till förfogande. Utgiven 2020.

 

Handlar om en person med det passande namnet Folke, nybliven änkeman. Sörjer sin framlidna hustru som uppenbarligen varit ett viktigt stöd i livet.

 

I många år (-tionden) har han sjungit i Broderskapskören och då många gånger fått framträda även i kyrkor. Dessa otaliga kyrkobesök har tänt något inom honom. Och när handlingen börjar är han på resa till det ortodoxa klostret i Nya Valamo. Varför han valt resa dit uppfattade jag inte riktigt men troligen uttryck för något slags sökande och en vilja göra något vettigt istället för att bara gräva ner sig i sin sorg.

 

Under sin vistelse i klostret lär han känna en österbottnisk kvinna vid namn Makrina* och med henne har han dagliga samtal genom vilka han sakta får mer insikt i ortodox spiritualitet. Intressant, även om ett och annat kan upplevas lite främmande för en västerländsk (katolsk/lutherskt) präglad kristen.** Men att det finns levande andliga djup i ortodox tradition och äkta nådegåvor i funktion kan inte betvivlas.

 

Inför hemfärden får han en bestämd uppmaning av Makrina, att söka försoning med en av sångarkamraterna i kören, till vilken han alltid haft ett horn i sidan. Och det var väl ömsesidigt.

 

Och nu börjar en andra intressant del i berättelsen. Han söker upp sin antagonist och försöker upprätta en relation. Någon gång blir han helt avvisad, en annan gång verkar dom mötas i visst samförstånd. Men det riktigt intressanta är Folkes brottning med varför han vill söka försoning. Är det för kamratens skull (vilket skulle kunna vara tecken på kärlek) eller för sin egen skull vilket då i grunden är egoism hur gott det än ser ut på utsidan.  

 

Tänkvärt även det.

 

 

* Alltså samma namn som äldre systern till två av de kappadokiska fäderna Basilios den store och Gregorios av Nyss vilka levde för 1700 år sedan. Samtalen mellan bokens Folke och den moderna Makrina är ett försök av författaren att på modernt begripligt sätt återge det samtal som den heliga Makrina hade med sin yngre bror Gregorios.

 

** viss tendens till apokatastasislära

är underrubriken på en bok jag fått låna av god vän och läst i helgen

 

Syster Sofie O.P: Stairway to heaven. (Artos 2013).

 

Författaren hamnade till slut som nunna i dominikankloster i Rögle efter en minst sagt vindlande vandring vilken hon i boken beskriver.

 

Uppvuxen i Stockholm. Efter gymnasiet bor hon med ett halvdussin kompisar i ett kollektiv - slutet av 70-talet! - i en villa som de får hyra. Det blev inte så lätt som de tänkt att ha allt gemensamt - mot slutet av året hade det i praktiken blivit så att var ock en hade sin egen plats i kylskåpet.

 

Efter kollektivåret ger hon sig ut på en resa i världen för att söka sanningen och meningen med livet. Precis som för många ungdomar i samma generation för det både till kibbutz i Israel och till Indien och Nepal. Trots både ashram, yoga och hasch lyckad hon inte finna det hon på djupet söker. 

 

Efter en tid tillbaka i Sverige blir det resa på nytt. Denna gång till Australien för att träffa en av dem hon tidigare lärt känna i Israel. Han var kristen och redan vid deras avsked på kibbutzen hade han sagt att om du någon gång kommer i svårigheter så kom ihåg namnet Jesus.

 

Att söka livets mening i den kristna tron var dock inte aktuellt - till att börja med. Därför resan till Indien. Kristendom förknippade hon bara med stela dogmer och döda institutioner.

 

Under sina resor gör hon dock då och då erfarenheter av att möta någonting större i tillvaron, eller Någon, som hon skriver. Vad/vem är det? Senare kommer hon att se det som Guds försök göra sig påmind.

 

Till slut köper hon ett pocket-nya Testamente och börjar läsa. Hon lär också känna en ung man från Amerika  som hon kommer att ha givande brevkontakt med under lång tid.

 

Vi lämnar detaljerna - lite spänning ska du ha kvar - men till slut blir det en personlig brottning som slutar med att hon måste böja sig inför Gud.

 

Hennes brevvän uppmanar henne sedan att söka en kristen församling att finna gemenskap i. På olika vägar blir det den katolska kyrkan och en ny brottning uppstår efter en tid: äktenskap eller kloster. Också det intressant att följa.

 

En bok om hur Gud kan kalla en människa med start i nästan ingenting. Och hur Gud är mäktig använda allt, också livets misstag, för att dra den kallade in i sin plan.

har jag av skilda anledningar fått i min hand. Yngve Brilioths från 1950 då han blev ärkebiskop efter att tidigare i 12 år varit biskop i Växjö.

 

Intressant tidsdokument. Särskilt så här ganska direkt efter kyrkovalet. Stora förändringar har skett i kyrkan sedan Brilioths tid. Han beskriver hur kyrkan till stor del förlorat kontakten med folket. Vad skulle han säga om han såg vår tid undrar man stilla.

 

När jag började läsa boken noterade jag några sidor från vilka jag ville citera. Håll till godo.

 

Med nazismen och kommunismen som relief:

 

 

Om teologiska förändringar:

 

 

Om kyrkans roll i samhället, skolan:

 

 

Om samhället, respekten för livet:

 

 

Om ungdomsverksamhet och studiearbete:

 

"Hon (= kyrkan) får icke släppa de många ur sikte, hon måste söka efter det förlorade, icke uppge hoppet om någon människa. Men hon får å andra sidan icke glömma sin innersta uppgift att föra människor till avgörelse, att vinna själar för Kristus." (s 151).

 

 

 

Om en missionerande kyrka:

 

 

 

 Nu känns det nästan som att jag med dessa Brilioth-citat  från 1950 i praktiken gjort den analys av nyss timade kyrkovalet vilken min gamle kamrat efterfrågat i kommentar till föregående inlägg. Men jag återkommer - när inspirationen (!) infinner sig.

 

För en tid sedan (15 aug) skrev jag om boken Genom krig och fred där Isabella Stakset berättar om sitt liv och det förvandlande mötet med Jesus. Och även berör sin mans erfarenheter.

 

Nu har jag även läst hennes makes, den kanske mer kände Sebastian Stakset, bok Bara ljuset kan besegra mörkret (Sjöbergs förlag. Tredje tryckningen 2019).

 

Starka vittnesbörd om vad Gud kan göra i vår tid. Nyttigt. Kanske särskilt för alla oss som när vi ska berätta om om väckelse som så livsförvandlande drabbat människor att dom lämnat både tjuveri och skörlevnad och brännvin bakom sig, måste gräva fram vittnesbörd som ofta är bortåt 150 år gamla. Men uppenbarligen kan ordet och det levande vittnesbördet ha samma kraft idag. 

 

Läs och låt dig inspireras. Om du - precis som jag - delvis  kanske känner dig något ovan vid de "frikyrkliga" uttryckssätten i ord och handling så läs ändå vidare. Och ställ dig frågan: vill Gud idag verkligen nå människor som finns på "samhällets botten", fångna i alkoholens, drogernas och krimnalitetens kedjor och är det vår önskan att så sker?

 

Om det är så då finns bara en bön: