Torbjörn Lindahl

heter en bok jag fick i julklapp av äldre sonen. Kanske anade han att jag tänkt köpa den själv efter det att jag läst en anmälan av boken i tidningen? Nu behöver jag inte det. Jag slukade den direkt. Det var den boken jag till sist tänkte komma till med min inledande utvikning om släkten Laestadius för några dagar sedan.

 

Författaren heter nämligen Ann-Helen Laestadius. 

 

Men boken handlar inte om präster eller kristendom (även om de vid några tillfällen finns med i bakgrunden). Nej, den handlar om något helt annat. Om konflikten - nutid - mellan renskötande samer och det övriga samhället. Att den utspelar sig i norra Norrbottens län är klart. Gruvan i staden nämns men inget ortnamn. Och man får en insikt i glesbygdens otrygghet (som man kunnat läsa om i tidningen) när ambulans inte finns tillgänglig under ob-tid. Den enda ort som nämns är lite söderut: Jokkmokk, i samband med berättelser från februarimarknaden. Striden om ny gruvetablering i Gallok (Kallak) skymtar också förbi. Boken har uppenbarligen verklighetsbakgrund.

 

För den som är total amatör när det gäller samisk kultur och renskötares vardag är boken intressant och lärorik. Därtill bitvis spännande som en deckare. Den bygger som sagt på verkliga händelser - även om själva storyn är författarens verk. I efterskriften säger hon sig ha läst över 100 polisanmälningar om det som i boken beskrivs som en verklig plåga för de renskötande samerna: tjuvjakt på ren och stöld av renkött.

 

Klart gripande och läsvärd

 

är en av de gamla prästsläkterna i Norrland. Den mest kände är Lars Levi efter vilken väckelserörelsen laestadianismen fått sitt namn. Även brodern Petrus (också präst) är väl acceptabelt känd bland dem som läst kyrkohistoria. Men fler präster finns med det släktnamnet i tidigare generationer, men inte i senare. Prästsläktnamnet är taget efter socknen Lästa* i nuvarande Kramfors kommun i Ångermanland som släkten härstammar från. En annan gren av släkten tog namnet Lestander.

 

Men det finns andra laestadius, dock ej alltid - snarare aldrig(?) - laestadianer! I min ungdom träffade jag en i politiska sammanhang (fpu). En annan kändis var kommunalråd (s) i Arvidsjaur, ständigt ogillad av min morfar som var högerpartist. En sak dom bråkade om var placeringen av huvudleden genom samhället. Laestadius vann och resultatet kan ses än idag: rakt genom samhällets centrum (där den på gammalt vis alltid gått) förbi hotell Laponia som lär ha varit ett av kommunalrådet Laestadii skötebarn. Min morfar ville ha huvudleden lite utanför tätaste centrum, nere vid järnvägen istället där han ägde Järnvägshotellet. Var och en slåss för sitt! Men enligt min ringa mening fick morfar rätt ändå. Det visade sig nämligen vara omöjligt med den ökande trafiken av tunga långtradare genom centrum, alltså fick man bygga en omväg för tung trafik nere vid järnvägen - ungefär där morfar tyckte att huvudleden borde gått redan från början! Så kan det gå.

 

En annan Lars Levi Laestadius kan också nämnas. Sonson till den förut nämnde. Men han blev inte präst. Han blev teaterchef i Malmö.

 

Alla börjar nu inse att detta bara är en inledning (helt i klass med min gamle kamrats dylika på hans blogg) till det jag egentligen avser skriva. Men nu är jag så trött så det får bli imorgon. Välkommen åter!

 

 

* f ö inte alltför långt ifrån Dals socken (i samma nuvarande Kramfors kommun) som prästsläkten Lindahl härstammar från

heter senaste boken jag tagit mig igenom. Den är iofs sig nästan tio år gammal, men jag såg den när jag sökte annan bok av författaren Per Ewert.

 

På baksidan kan man se vad några tidigare läsare skrivit om boken, bl a Berit Simonsson. En annan berättar att han "läste boken nästan i ett sträck, kunde inte lägga den ifrån mig". Samma erfarenhet gjorde jag under läsningen. Och jag kunde ju ta mig tid under bussresor t o r Umeå.

 

Men så här i efterhand ångrar jag att jag inte läste mer långsamt, ett av de korta kapitlen per dag och gett mig mer tid för reflektion. Kanske får jag läsa om den som en betraktelsebok.

 

Vad är det då han betraktar? Vår tid och den enormt snabba utvecklingen senaste årtionden vad gäller dator, TV, internet, smarta telefoner - särskilt det! som gjort att alla, unga och gamla har hela världen tillgänglig i fickan - och informationsinhämtning. Författaren (som är betydligt yngre än jag) har själv som vuxen upplevt hela förändringen från manuel skrivmaskin och böcker i bokhyllor som främsta informationskällor till dagens digitaliserade värld. Och han ställer sig frågan hur detta höghastighetssamhälle påverkar oss; översköljer oss med information men gör oss allt ytligare och flyktiga.

 

Tänkvärt!

 

- att dela tron i en modern tid,

 

heter alltså den bok om evangelisation i och för den katolska kyrkans församlingar vilken jag tidigare nämnt och som författats av gammal vän och studiekamrat, f d präst i svenska kyrkan och f d ledare för församlingen Livets ord; Ulf Ekman.

 

Nu har jag läst ut det exemplar jag fick för fem dagar sedan efter det att jag gett mitt först beställda exemplar av sagda bok till min tvillingbror I födelsedagspresent.

 

Alltså! 

 

Det är en bok som vill uppmuntra katolska kristna och församlingar till evangelisation. Om man bortser från att han några gånger - absolut inte störande ofta - har med ord som katolik, katolsk, påven, andra Vatikankonciliet mm så skulle huvuddelen av boken kunna vara vilket evangeliskt bibelstudium som helst. I princip alla bibelord och bibelberättelser han citerar eller hänvisar till har jag själv under åren använt i liknande sammanhang. Att målet för all evangelisation är att föra människor till personlig tro på Jesus, en tro som sen ska levas och näras i kyrkans gudstjänst och sakramentala liv (= regelbunden mässa) och levats ut i kärlek till medmänniskorna är ju också helt i överensstämmelse med den "lutherska instruktionsboken". Jag hade lätt känna mig ett med bokens huvudinnehåll. Den enda lilla kritik jag möjligen kan ha är att den är lite onödigt mångsidig och gräver lite för djupt i förhållande till det jag uppfattar som dess huvudsyfte: att inspirera vanlig kristna lekmän att bli frimodiga dela tron med dem de möter i vardagslivet.

 

När Ulf i ett kapitel jämför kyrkan med en stor atlantångare och div protestantiska smågrupper med livbåtar där man försöker rädda dem som hamnat i vattnet, men som själva på sikt blir förlorade om dom förlorar kontakten med moderskeppet, så är ju det en bild som vi svenskkyrkliga också känner igen och använt oss av. Inte ens avsnittet om tro och gärningar känns märkbart konstigt; tron först sen gärningarna som följd av tron.

 

Så...borde vi dela ut boken och be Ulf komma och hålla ett seminarium om evangelisation i Hertsökyrkan?

 

- - - - - -

 

PS. Vill i all hast hänvisa till gårdagens inlägg. Där ger jag på slutet en känga till Socialdemokraterna för deras bidrag till landets sekularisering.

 

I mitt korta svar till min gamle kamrats kommentar nämner jag boken "Landet som glömde Gud". Den intresserade kan gå in på Håkan Sunnlidens blogg och läsa senaste inlägg som har just det namnet. Där finns mer av intresse och ytterligare litteraturhänvisningar.

 

har jag läst ut idag. Men båda var tunna så det var inte så svårt.

 

Den första (som jag började med i förrgår) är den jag berättade om igår som jag fick av mamma och pappa på min 27-årsdag för 42 (!) år sedan. Länge har den till och ifrån stirrat mot mig från bokhyllan när jag råkat se den - förmodligen i jakt på någon annan bok. 

- Den borde jag äntligen läsa, har jag tänkt åtskilliga gånger. Men ni förstår, i den takt jag förser mig med nya böcker så finns det alltid någon annan upplevt mer lockande bok som tränger sig före i kön.

  

Men nu äntligen har jag läst ut Syndafloden och verkligheten av Bengt Loberg. En bok där författaren, "geolog av facket" försöker förklara vissa händelser i GT - syndafloden, Sodom och Gomorras ödeläggelse, plågorna i Egypten inför Israels uttåg mm - som (uppförstorade) berättelser av naturkatastrofer. Egyptens plågor förklaras t ex som effekter av ett vulkanutbrott på en grekisk ö. Jag vill minnas att Lennart Möller framförde samma tanke i sin bok The Exodus Case.

 

Den andra boken som just blivit läst var både tunnare, mindre och mer lättläst: Lilla guiden om Transgender av Vaughan Roberts (ca 80 sidor i litet format, Timoteus förlag).

 

Författaren börjar med att beskriva den nästan fullständiga tvärvändningen i hela västvärlden under de senaste 20 åren i synen på sexuell läggning och framför allt könsidentitet. Numera väljer man som bekant vem man själv vill vara, även när det gäller kön. Mot detta ställer han sedan Bibelns syn i en god genomgång av skapelsen, syndafallet, frälsningen genom Kristus. 

 

Till sist tar han (lite oväntat kort utifrån de förväntningar som titeln ger) upp hur man som enskild och som församling bör bemöta dem som uppträder och lever märkbart annorlunda och oväntat i förhållande till det som de flesta oreflekterat uppfattar som vanligt och självklart. Med kärlek och vänlighet i alla lägen, är hans svar. Aldrig någonsin usch och fy eller vända bort blicken.

 

Mer finns att berätta men boken är i vart fall läsvärd. Nödvändigt att kristna skaffar sig ordentlig kunskap i hithörande frågor och lär sig att vänligt argumentera för det kristna alternativet i saken, annars är risken stor att man inför allt detta nya bara har två alternativ kvar: usch! eller helt okritiskt JA!

 

heter en bok jag läst. Gripande och tänkvärd. Började skriva detta blogginlägg för ett bra tag sedan. Sen kom annat emellan, Erlings begravning, förkylning mm.

 

Handlar om en kristen som har en ställning som pastor i Kinas oregistrerade evangeliska kristenhet. Namnet "underjordisk" som ofta används här i västvärlden är kanske lite inkorrekt, myndigheter och polis förefaller ofta vara medvetna om de oregistrerade gruppernas existens även om hela vidden av deras verksamhet inte är känd. 

 

Särskilt ledare i de oregistrerade kyrkorna kan ofta bli utsatta för myndigheters och polisens uppmärksamhet. Huvudpersonen i boken har själv flera gånger fängslats och torterats. Han är själv fysiskt handikappad och gripande är berättelserna om hur kristna skjutsar honom i skottkärra när han ska på predikoresor till avlägsna byar och när han ska skyddas från polisen som efterlyst och söker honom.

 

Men här råkar han och flera andra ut för något som upplevs som mycket värre än den förföljande polisen. Som titeln antyder blir han och ett trettiotal andra ledare i den oregisterade kyrkan kidnappade av sekten Österns blixt vilkens representanter hemligt lyckats nästla sig in i kristenheten och utge sig vara representanter för ett bibelinstitut i Singapore vilket lovat komma Kinas kristna till hjälp med undervisning och en bibelkurs.

 

De ledare som skulle gå bibelkursen blir bortförda till hemligt ställe. Först reagerar dom inte, i Kinas "underjordiska" kyrka är dom vana vid att saker ofta måste ske med "insyningsskydd". De erbjuds mat och logi och i början är alla trevliga och undervisningen ok. Men sakta börjar saker skava. Undervisningen upplevs först för enkel, sedan alltför ensidig. En kvinna som i praktiken blir hans personliga fångvaktare upplever han som närgången och medvetet "frestande" på ett obehagligt sätt.

 

Till slut förstår dom och avslöjar att dom inte alls tror att "kursledningen" representerar bibelinstitutet i Singapore utan sekten Österns blixt.*

 

Och nu startar helt utan skygglappar försök att omvända de kristna till sektens läror vilka bla går ut på att historien kan indelas i tre delar:

- lagens tid, i stort sett Gt:s tid

- nådens tid, fr o m Jesus

- rikets tid, fr o m "nu" då Krisus kommit tillbaka inkarnerad i en kinesisk kvinna som blivit tvungen fly och nu i hemlighet lär bo i New York.

 

Eftersom de  kristna står fast och inte accepterar sektens läror så ger sekten till slut upp och släpper dem.

 

Intressant sen att läsa hur de "underjordiska" kristna väljer att samarbeta med polisen i jakten på sekten - och därmed får en period av ökad frihet - och hur de går tillväga för att upprätta den enda tillfångatagna som avföll och accepterade sektens lära, och som sen i frihet insåg sitt misstag och gjorde bättring.

 

Men det allra mest gripande är nog vittnesbörden om de oregistrerade/"underjordiska" kristnas tro, frimodighet och evangelisation, bl a till glesbefolkade västra Kina. Och de stora väckelser som sker i Kina. Tycker du - utifrån läget I vårt land och vår kyrka - att kristendomen är på väg att utplånas?

 

Jag säger bara: läs om Kinas kristna. Kanske behövs det att några bland oss hamnar i fängelse för att det ska bli fart på evangelisationen också i vårt land?

 

 

* googlade Österns blixt och fick fram flera tidningsartiklar, ca tjugo år gamla, den tid då bokens händelser utspelar sig. Hur aktiv sekten är idag vet jag inte

 

med goda vänner har det varit idag. Mats och jag for härifrån och köpte fikabröd på Lillla skafferiet och tog upp ytterligare en vän på vägen och sammanstrålade med ytterligare två vänner i Bälinge för att fira fullbordadet av utbyggnaden i sommarstuga hos vännerna Ottestig. Fullbordande och fullbordande? Än är slutbesiktningen inte klar men nu blir det paus i arbetet för Lars-Gunnar men han signalerar att han återkommer för att fixa en del smågrejer. Men innan han åker söderut till helgen hinner han komma hit och basta med Mats och mig på torsdsg

 

En bok har jag också läst senaste två dagarna vilken legat i kö i bokhyllan i säkert bortåt ett år nu.

 

Familjen av Johanna Bäckström Lerneby

 

Jag citerar ur baksidestexten:

 

 Och ett tidningsomdöme:

 

 

Vad ska jag mer säga? Tur att jag inte läste den före valet. Annars hade jag kanske kunnat frestas rösta på Sverigedemokraterna. Frågan är vem som har rätt: Jimmie Åkesson som sa att vi tagit in för många invandrare (från andra kulturer) än vi kunnat integrera eller Stefan Löven som sa Helt fel, saken är den att vi inte lyckats integrera alla vi tagit hit.

 

Vem vet!

har jag läst om i två olika böcker.

 

Kattmamman av Bosse Johansson köpte jag redan för drygt två år sedan när jag under mitt korta vikariat i Gällivare, på väg dit eller hem, stannade till för kaffepaus i Vippabacken vid Överkalix. Dock blev boken oläst - fram tills för någon vecka sedan.

 

Då drog nämligen Mats med mig på ett föredrag på Museet om transporten av krigsfångar från norra Norge via Luleå efter krigets slut. Och när vi ändå hört ett föredrag med världskrigsanknytning kunde vi väl höra ett till, tänkte jag, och lockade några dagar senare med Mats till Björkskatan för att höra ett om nazister i Norrbotten. Tyvärr hade jag i annonstexten blandat ihop klockslag med datum så det var inget när vi anlände. Nå, vi fick en kopp kaffe på fiket och en trevlig promenad. När rätta föredragsdagen sedan infann sig var Mats upptagen och jag tappade lusten gå ensam.

 

Men när jag insåg att föredragshållaren var författaren till ovannämnda bok beslöt jag gripa mig an den. Och mer nyfiken blev jag då Mats berättade att "kattmamman" ännu levde i den by där han fick sin första prästtjänst. Och att han träffat henne.

 

Huvudpersonen är en telefonstationsföreståndare i en norrbottnisk kommun. I en historisk roman är kanske detaljer i huvudpersonernas liv skapade av författaren, men själva saken är sann.

 

I boken finns även en förteckning över kända* nazister i Norrbotten (varav några präster). I boken nämns många ortnamn som man känner igen. Dock har Överkalix, Morjärv, Kalix och Kalix älv givits andra namn men blir lätt identifierbara för den som kan något om Norrbottens geografi. Särskilt som Luleå, Piteå, Boden, Råneå, Haparanda, Övertorneå, Pajala, Tärendö, Gällivare och Kiruna nämns med sina rätta namn för då blir det ju inte mycket kvar i östra Norrbotten. Även lägret i Storsien - av kommunister kallat koncentrationslägret - där kommunister hölls under kriget, finns med i handlingen. De starka politiska motsättningarna blir tydliga och även attentatet mot Norrskensflamman finns med.

 

Ingen bok som lär ge författaren nobelpris men intressant för en norrbottning - särskilt som god vän och kollega haft huvudpersonen som deltagare i både gudstjänster och syförening.

 

 

* kanske inte alltid välkända för allmänheten men sådana som kan letas fram i arkiven såsom medlemmar i nazistiska organisationer eller prenumeranter på nazistiska tidningar

 

- - - - -

 

Sen blir det resa över Atlanten för nästa bok, vilken rekommenderades av flitig bloggkommentator efter mitt inlägg 26 nov.

 

Tara Westover: Allt jag fått lära mig.

 

Ytterst gripande bok om att växa upp i sekteristisk miljö och om kampen och svårigheten ta sig ur den. Jag säger bara: Knutby är endast förnamnet! Även om inga mord finns med i denna bok. Och det riktigt sekteristiska är nog författarinnans egen uppväxtfamilj - och en krets kring dem. Inte hela församlingslivet.

 

Familjen bor i en del av USA där mormonkyrkan är den dominerande. Dock bor dom på landsbygden, ganska enskilt. Mamman är självlärd naturläkare som botar allt med örtextrakt och homeopatiska mediciner hon själv tillverkar. Hon blir också med tiden självlärd barnmorska för kvinnor i grannskapet som - liksom hon själv och maken - misstror all offentlig sjukvård.

 

Fadern är skrothandlare och byggare som färdigställer lador och stora byggnader i grannskapet. Grävmaskin, traktorer och lastbilar finns på gården. Och det förefaller som om fadern är den riktiga sekteristen. Dom går visserligen i sin församlings kyrka men tycker att de flesta som går där är hedningar eftersom kvinnor bär kjolar som slutar ovanför knäna eller låter sina barn gå i allmän skola (och utsättas för socialistisk indoktrinering)  eller anlitar samhällelig sjukvård och riskerar bli förgiftade av penicillin!

 

Sekterismen i familjen är alltså inte bara rent religiös utan också politisk och social. Familjen lever med tron på jordens snara undergång och har därför byggt upp ett stort lager av mat, (hemgjorda) mediciner, vapen (om polisen med våld skulle vilja tvinga dem ur deras trygga hem) har en nedgrävd tank med tusentals liter bensin  och byggt ett skyddsrum.

 

Avståndstagandet från samhället innebär också att barnen inte får gå i skola. Författarens äldre syskon gick några år i småskolan, sen tog det slut. Det räcker att man kan läsa och skriva, resten är socialistisk indoktrinering , tycker pappan. Tara (bokens jag) är yngst i syskonskaran och går aldrig i skolan. I några år bedriver modern hemundervisning men efter en tid tar det slut.

 

I mitten av tonårstiden börjar hon dock intressera sig för studier, bl a inspirerad av äldre bror som brutit sig loss och flyttat hemifrån. Hon finner då i huset div böcker som hon börjar studera på  egen hand. Genom extrajobb i en butik i byn får hon lära sig använda dator.

 

Trots att hon inte gått high school lyckas hon till slut klara ett inträdesprov till högre utbildning och ger sig ut på en vandring i livet - när hon som 17-åring första gången kliver in i ett klassrum vet hon inte vad förintelsen är och tror att europa är ett land (inte världsdel) - som till sist tar henne både till  Cambridge och Harvard.

 

Gripande?

 

Skämtar du?

 

 

- svärdet genom svensk kristenhet.

En bok av Anders Gerdmar* som jag just avslutat. Bara 130 sidor och inte tungläst.

 

Underrubriken antyder väl hur författaren ser på det som nu sker i svensk kristenhet där samfund efter samfund utmanas av den nya och i samhället och offentligheten allt mer utmanande HBTQ-agendan i synen på fr a äktenskap men även på kön och sexualitet generellt.

 

För författaren råder det ingen tvekan om bibelns syn i dessa frågor. Snarast är frågan för kristenheten om vi ska låta bibelns entydiga syn vara vägledande för personligt liv och församlingsagerande.

 

Klart och yydligt: det är Guds vilja att människor lever i äktenskap - mellan man och kvinna. Alternativet är celibat. Någon annan möjlighet står inte öppen för den som vill leva i enlighet med Guds ord. Författaren ställer alltså inte heterosexuell praktik i motsatsställning till homosexuell, utan sex inom - det heterosexuella monogama - äktenskapet mot all annan sexuell praktik: sambo, lösa förbindelser, föräktenskaplig sex, homosex mm.

 

Att man skulle kunna kalla en relation mellan personer av samma kön** för äktenskap är helt orimlig. Med noggrannhet går författaren igenom aktuella bibelställen och visar tydligt att på alla ställen i Bibeln där sexuella handlingar mellan personer av samma kön omtalas så är bibelns tydliga vägledning avvisande. OBS! Att det alltid handlar om människors handlingar. Någon diskussion om sexuell läggning förs inte i Bibeln.

 

Klart och tydligt och övertygande gör författaren upp med de försök som gjorts att förklara bort dessa bibelställen. Författarens slutsats blir att det är ärligare om en liberal kristen säger "jo, jag inser vad Bibeln säger men jag vill inte bry mig om det", än att försöka få Bibeln att säga något annat än den faktiskt säger.***

 

I huvudsak verkar författaren vända sig till  den frikyrklighet där frågorna fortfarande övervägs. Svenska kyrkan tycks han redan gett upp med.

 

Mycket mer skulle kunna sägas men något ska ju kära läsarna ha kvar att läsa själva. Boken är inte dyr (googla).

 

Ett ord i rätt tid.

 

 

* Anders Gerdmar lärde jag känna redan som KGF:are då vi mer lågkyrkligt väckelsepräglade Lule-stiftare kunde känna stor samhörighet med de bekännelsetrogna högkyrkliga växjö-stiftarna. Anders var från Vetlanda.

Han blev  sedan präst men lämnade det och hör numera hemma i Livets ord-sammanhang. Är teol dr och bibelforskare.

 

** notera att jag inte skriver "äktenskap för homosexuella". Äktenskapets icke-möjlighet handlar om personer av samma kön, inte om sexuell läggning

 

*** intressant är att Gerdmar (s 82-84) även hänvisar till GLBTQ Encyklopedia, ett HBTQ- profilerat uppslagsverk: "De dåliga nyheterna  från den kristna Bibeln är att den fördömer samkönat begär och samkönade handlingar utan begränsning vad gäller ålder, genus, status, medgivande eller tillhörighet till etnisk gemenskap".

 

Gerdmar fortsätter:

"...för mitt argument är det intressant att även sådana som har intresse av att minimera dessa utsagor kan erkänna att Paulus fördömer homoerotiska handlingar".

heter en bok jag läst. Författare Hans Lundin, som tillhör den ortodoxa kyrkan under Antiokias patriarkat. Framställd  av Vulcan.se, vilket väl betyder att det är utgivning som en privatperson kan göra med hjälp av resurser som ställs till förfogande. Utgiven 2020.

 

Handlar om en person med det passande namnet Folke, nybliven änkeman. Sörjer sin framlidna hustru som uppenbarligen varit ett viktigt stöd i livet.

 

I många år (-tionden) har han sjungit i Broderskapskören och då många gånger fått framträda även i kyrkor. Dessa otaliga kyrkobesök har tänt något inom honom. Och när handlingen börjar är han på resa till det ortodoxa klostret i Nya Valamo. Varför han valt resa dit uppfattade jag inte riktigt men troligen uttryck för något slags sökande och en vilja göra något vettigt istället för att bara gräva ner sig i sin sorg.

 

Under sin vistelse i klostret lär han känna en österbottnisk kvinna vid namn Makrina* och med henne har han dagliga samtal genom vilka han sakta får mer insikt i ortodox spiritualitet. Intressant, även om ett och annat kan upplevas lite främmande för en västerländsk (katolsk/lutherskt) präglad kristen.** Men att det finns levande andliga djup i ortodox tradition och äkta nådegåvor i funktion kan inte betvivlas.

 

Inför hemfärden får han en bestämd uppmaning av Makrina, att söka försoning med en av sångarkamraterna i kören, till vilken han alltid haft ett horn i sidan. Och det var väl ömsesidigt.

 

Och nu börjar en andra intressant del i berättelsen. Han söker upp sin antagonist och försöker upprätta en relation. Någon gång blir han helt avvisad, en annan gång verkar dom mötas i visst samförstånd. Men det riktigt intressanta är Folkes brottning med varför han vill söka försoning. Är det för kamratens skull (vilket skulle kunna vara tecken på kärlek) eller för sin egen skull vilket då i grunden är egoism hur gott det än ser ut på utsidan.  

 

Tänkvärt även det.

 

 

* Alltså samma namn som äldre systern till två av de kappadokiska fäderna Basilios den store och Gregorios av Nyss vilka levde för 1700 år sedan. Samtalen mellan bokens Folke och den moderna Makrina är ett försök av författaren att på modernt begripligt sätt återge det samtal som den heliga Makrina hade med sin yngre bror Gregorios.

 

** viss tendens till apokatastasislära

är underrubriken på en bok jag fått låna av god vän och läst i helgen

 

Syster Sofie O.P: Stairway to heaven. (Artos 2013).

 

Författaren hamnade till slut som nunna i dominikankloster i Rögle efter en minst sagt vindlande vandring vilken hon i boken beskriver.

 

Uppvuxen i Stockholm. Efter gymnasiet bor hon med ett halvdussin kompisar i ett kollektiv - slutet av 70-talet! - i en villa som de får hyra. Det blev inte så lätt som de tänkt att ha allt gemensamt - mot slutet av året hade det i praktiken blivit så att var ock en hade sin egen plats i kylskåpet.

 

Efter kollektivåret ger hon sig ut på en resa i världen för att söka sanningen och meningen med livet. Precis som för många ungdomar i samma generation för det både till kibbutz i Israel och till Indien och Nepal. Trots både ashram, yoga och hasch lyckad hon inte finna det hon på djupet söker. 

 

Efter en tid tillbaka i Sverige blir det resa på nytt. Denna gång till Australien för att träffa en av dem hon tidigare lärt känna i Israel. Han var kristen och redan vid deras avsked på kibbutzen hade han sagt att om du någon gång kommer i svårigheter så kom ihåg namnet Jesus.

 

Att söka livets mening i den kristna tron var dock inte aktuellt - till att börja med. Därför resan till Indien. Kristendom förknippade hon bara med stela dogmer och döda institutioner.

 

Under sina resor gör hon dock då och då erfarenheter av att möta någonting större i tillvaron, eller Någon, som hon skriver. Vad/vem är det? Senare kommer hon att se det som Guds försök göra sig påmind.

 

Till slut köper hon ett pocket-nya Testamente och börjar läsa. Hon lär också känna en ung man från Amerika  som hon kommer att ha givande brevkontakt med under lång tid.

 

Vi lämnar detaljerna - lite spänning ska du ha kvar - men till slut blir det en personlig brottning som slutar med att hon måste böja sig inför Gud.

 

Hennes brevvän uppmanar henne sedan att söka en kristen församling att finna gemenskap i. På olika vägar blir det den katolska kyrkan och en ny brottning uppstår efter en tid: äktenskap eller kloster. Också det intressant att följa.

 

En bok om hur Gud kan kalla en människa med start i nästan ingenting. Och hur Gud är mäktig använda allt, också livets misstag, för att dra den kallade in i sin plan.

har jag av skilda anledningar fått i min hand. Yngve Brilioths från 1950 då han blev ärkebiskop efter att tidigare i 12 år varit biskop i Växjö.

 

Intressant tidsdokument. Särskilt så här ganska direkt efter kyrkovalet. Stora förändringar har skett i kyrkan sedan Brilioths tid. Han beskriver hur kyrkan till stor del förlorat kontakten med folket. Vad skulle han säga om han såg vår tid undrar man stilla.

 

När jag började läsa boken noterade jag några sidor från vilka jag ville citera. Håll till godo.

 

Med nazismen och kommunismen som relief:

 

 

Om teologiska förändringar:

 

 

Om kyrkans roll i samhället, skolan:

 

 

Om samhället, respekten för livet:

 

 

Om ungdomsverksamhet och studiearbete:

 

"Hon (= kyrkan) får icke släppa de många ur sikte, hon måste söka efter det förlorade, icke uppge hoppet om någon människa. Men hon får å andra sidan icke glömma sin innersta uppgift att föra människor till avgörelse, att vinna själar för Kristus." (s 151).

 

 

 

Om en missionerande kyrka:

 

 

 

 Nu känns det nästan som att jag med dessa Brilioth-citat  från 1950 i praktiken gjort den analys av nyss timade kyrkovalet vilken min gamle kamrat efterfrågat i kommentar till föregående inlägg. Men jag återkommer - när inspirationen (!) infinner sig.

 

För en tid sedan (15 aug) skrev jag om boken Genom krig och fred där Isabella Stakset berättar om sitt liv och det förvandlande mötet med Jesus. Och även berör sin mans erfarenheter.

 

Nu har jag även läst hennes makes, den kanske mer kände Sebastian Stakset, bok Bara ljuset kan besegra mörkret (Sjöbergs förlag. Tredje tryckningen 2019).

 

Starka vittnesbörd om vad Gud kan göra i vår tid. Nyttigt. Kanske särskilt för alla oss som när vi ska berätta om om väckelse som så livsförvandlande drabbat människor att dom lämnat både tjuveri och skörlevnad och brännvin bakom sig, måste gräva fram vittnesbörd som ofta är bortåt 150 år gamla. Men uppenbarligen kan ordet och det levande vittnesbördet ha samma kraft idag. 

 

Läs och låt dig inspireras. Om du - precis som jag - delvis  kanske känner dig något ovan vid de "frikyrkliga" uttryckssätten i ord och handling så läs ändå vidare. Och ställ dig frågan: vill Gud idag verkligen nå människor som finns på "samhällets botten", fångna i alkoholens, drogernas och krimnalitetens kedjor och är det vår önskan att så sker?

 

Om det är så då finns bara en bön:

Handlar en liten bok jag fick låna av en god vän och just läst

Carl-Eric Sahlberg: Den Helige Ande - kraft till tjänst. Semnos förlag. Ca 100 sid och mycket lättläst.

 

Boken kan alltså mycket väl rekommenderas. Inte bara för att den är tunn och lättläst utan framförallt för att den är givande och inspirerande 

 

Med exempel ur sitt eget liv och egen erfarenhet i prästtjänsten undervisar Sahlberg om Andens verk, gåvor och följderna av ett Ande-inspirerat kristenliv. Även några andra personers vittnesbörd finns med i boken. (Ett kyrkohistoriskt avsnitt på några tiotal sidor erbjuder Sahlberg att man hoppar över om tillräckligt intresse saknas.)

 

Skaffa och läs!  Och låt dig inspireras!

som jag läst under sommaren måste jag få berätta om.

 

1. Isabella Stakset: Genom krig och fred. Sjöbergs förlag 2021.

En  vittnesbördsbok av den typ jag tidigare erkänt att jag läst flera. Men då har det för det mesta handlat om människor med annan religiös bakgrund, ofta muslimsk. Men här handlar det om en vanlig svensk.

 

Författarinnan är gift med den kanske mer kände Sebastian Stakset och båda har de förts från mer eller mindre destruktiva livsomständigheter till liv i frihet och tro på Jesus. Makarnas livsresor kan väl i någon mån sägas vara parallella men inte helt samtida och inte i samma mån präglade av bakslag och återfall.

 

Enligt vad som berättas var maken Sebastian den som tidigast började dras till kristendomen. Såg även till att ha bönegrupp och bibelstudier i hemmet. Isabella mer avvaktande och till en början ville hon inte vara hemma de kvällarna men accepterade sen att sitta på avstånd i lägenheten och bara lyssna utan att aktivt deltaga. Men det går som ofta i dylika situationer: den Helige Ande börjar beröra också henne genom det ord som läses och talas och beds. 

 

Och till slut övertalas hon av en vän att "ta emot honom i ditt hjärta" som erbjuder sig leda henne i en "frälsningsbön" - till makens stora glädje som i över ett halvt år väntat på denna stund. "jag hade alltid haft en tro i mitt liv men det här blev en uttalad överlåtelse" berättar hon.

 

Men det slutar inte, och kanske inte ens på allvar börjar där. För bara drygt 20 sidor senare - hur lång tid som gått är oklart - skriver hon om en ny erfarenhet på ett läger att "det var där min genuina omvändelse ägde rum".

 

Och hon fortsätter:

"Pastorn undervisade om stabiliteten i tron och vikten att bygga huset på klippan så att det står stadigt när stormarna kommer. Då uppenbarade Gud för mig vilken syndare jag varit. Jag fick se hur hårt mitt hjärta var och hur mitt liv var fyllt av stolthet och högmod. Jag hade behandlat Jesus som en betjänt som fanns till för att tjäna mina syften, istället för att ödmjuka mig som en tjänare och tjäna hans syften. Övertygelsen slog mig så starkt att den förvandlade mig på djupet. Det var där på det lägret som jag under tårar och förkrosselse verkligen vände om."

 

 Att ställa en "tydlig avgörelse" sida vid sida med en "verklig omvändelse" är ju intressant för den som alltid varit nådens ordning-kramare.

 

2. Och här kommer en bok jag inte borde läst. Den vänder sig nämligen till kvinnor. När jag fick info om den från bokklubben var min absoluta avsikt avbeställa den. Och jag är nästan hundra på att jag la svarstalongen i brevlådan. Men nåt gick tydligen fel. Hade jag glömt kryssa i rutan för avbeställning eller är det Postnord som inte gjort jobbet? Hur som helst dök den upp i min brevlåda och då ville jag inte ställa den bland olästa i bokhyllan, en plats där böcker har viss tendens bli kvar.

 

Boken har den utmanade titeln Lögnerna kvinnor tror på - och sanningen som sätter dem fria. Författare: Nancy DeMoss Wolgemuth. Sjöbergs förlag 2021.

 

Efter ett inledande kapitel följer nio i vilka lögner kvinnor alltså frestas tro på presenteras. Om Gud, Om sig själva, Om synden, Om prioriteringar, Om sexualiteten, Om äktenskapet, Om barn, Om känslor, Om omständigheter. Ca 5 lögner per kapitel, sammanlagt 45 st. Sen två avslutande sammanfattande kapitel.

 

I slutet av varje kapitel upprepas respektive lögner och för var ock en ges bibelord som motsäger lögnen. Sannskyldiga bibelstudier även om det blir en del upprepningar.

 

När jag nu ändå tog mig för att läsa denna kvinnobok så upplever jag visst att åtskilligt kan riktas även mot män t ex flera av lögnerna om Gud (Gud är egentligen inte god); om synden (Jag kan synda och komma undan med det). Min visst kan man tänka att vissa saker kanske styr mer mot kvinnors livsupplevelser, tankar och känslor. T ex när det gäller barn, ansvar för hem och familj, upplevelsen att inte räcka till till för alla krav och förväntningar från familj, vänner och församling., strävan efter yttre skönhet. En befrielse kan det kanske vara för någon att höra att det är en av lögnerna när du kämpar att uppfylla de krav du lagt på dig själv eller uppfattar att andra förväntar sig av dig t ex att ditt hem alltid ska vara välstädat. Var i Bibeln kräver Gud det? Utmattad kan man bli om man trälar under egna eller andras förväntningar. Men det som Gud verkligen kräver/förväntar sig det kommer han också att ge kraft till, säger författaren bestämt och upprepar flera gånger min nåd är dig nog.

 

Författaren vågar också ta i sådana frågor som helt säkert kan var kontroversiella i vårt samällsklimat, t ex frågan om kvinnans underordning och barnbegränsning inom äktenskapet.

 

Några avsnitt som också grep mig - tror det var i kapitlet om omständigheter - var när hon skrev om hur Gud kan låta svårigheter och prövningar - ja, t o m lidande - verka till vårt bästa. Precis som det sägs om Kristus: han lärde sig lyda genom att lida.

 

Men som sagt jag borde ju som man inte ha läst boken. Som tur är finns en motsvarande mansbok Lies Men Believe av Robert Wolgemuth (författarna är gifta). Givetvis beställde jag den också även om den ännu bara finns på engelska (Amazon). Får återkomma då jag läst den. På engelska finns även motsvarande böcker riktade till tonåringar, unga kvinnor osv.

 

Jag avslutar med några ord ur näst sista kapitlet om att bemöta lögnerna med sanningen. Efter att ha skrivit om hur lätt vi påverkas av det vi möter i böcker, tidningar, filmer, på nätet osv och - oftast utan att vi inser det - låter oss formas av alla möjliga lögner genom de ideologier och uppfattningar som präglar samhällslivet så ger hon förslag på en rätt böneattityd inför varje möte med Bibeln eller Guds ords förkunnelse,:

 

3. Den bok som verkligen gripit mig av dessa tre:

Arkimandrit Tichon: Vardagshelgon. Artos 2918. 

 

Jag började med att låna den av Bosse men kände efter bara några tiotal sidor att den här vill jag äga själv och beställde den på stört.

 

I bokens början berättar författaren minnen från sin studenttid. Han och några studiekamrater ägnar sig åt seanser och spiritism där dom också lyckas få kontakt med intressanta döda personer. Bl a en känd rysk författare. Men sedan svänger det och på ett obehagligt sätt blir dom varse att det dom trodde var en död människas ande i själva verket är en förklädd demon.

 

Dom flyr och avbryter verksamheten. För att sedan göra en längre historia betydligt kortare så väljer författaren att söka andlighet på mer etablerade vägar, vilket på sikt leder till att han blir både munk och präst.

 

Han kommer en tid att vistas i det sk Grottklostret - ett av de ytterst få som överlevde hela sovjetkommunisttiden utan att stängas eller förstöras. Bara berättelserna om hur klostrets abottar med en kombination av vänlighet, ilska, skrämsel och intriger lyckas hålla de sovjetiska myndigheterna, om än inte alltid på armlängds avstånd, så i vart fall tillräckligt i schack är gripande nog.

 

I Grottklostret möter han sina första vardaghelgon. Ofta gamla gubbar, munkar och präster som besitter en erkänd andlig resning och vishet som människor ofta reser långväga för att möta. Här finns också tydliga exempel på nådegåvorna i funktion: profetia, helande, andeutdrivning mm. 

 

Åtskilliga blir också vittnesbörden om munkar och präster som suttit i åratal i de sovjetiska lägren. Men när dom befriats visar sig vara obrutna i sin förtröstan och personliga fromhet. En maning till en präst är ju också berättelserna om hur fängslade präster kunde fira gudstjänster ihop eftersom dom kunde de långa liturgiernas böner utantill.*

 

Man kan sen inte annat än förundras och imponeras av den uthållighet, trohet och uppfinningsrikedom med vars hjälp kyrkolivet överlever kommunisttidens förföljelser. Man viger nunnor i hemlighet, som ute i samhällslivet har civila yrken och klär sig i vanliga kläder, men som i ensamhet (ibland tillsammans i små grupper) ber sina dagliga böner och lever i trogen medvetenhet om sin ställning och kallelse.

 

Hur mycket som helst i boken skulle kunna återberättas men jag nöjer mig med fader Rafael som är huvudperson i de sista kapitlen. Ung man med goda framtidsutsikter efter fullgjord treårig värnplikt under vilken han fått utmärkelser för goda insatser.

 

Livet ligger öppet för honom när han plötsligt en dag finner en Bibel och börjar läsa. Redan de första orden "I begynnelsen skapade Gud himmel och gjord" talar till honom med sådan kraft att allt förändras. På kort tid läser han Bibeln rakt igenom två gånger.

 

På ganska komplicerade vägar lyckas han sedan få myndigheternas tillstånd - det var under kommunisttiden - att bli både munk och präst. Som präst blev han dock skickad från den ena oansenliga landsbygdsförsamlingen till den andra.** En urusel predikant lär han ha varit. Ofta blev det inte mer än Kära vänner, all välsignelse på denna högtidsdag! Men nånting hos honom utstrålade nånting som inte lämnade någon opåverkad. Det sades att alla som  någon gång druckit te med honom förr eller senare blev ortodoxa kristna!***

 

 

* tänkvärd är också den korta anekdoten om hur man i klostret lär de nya (blivande) munkarna liturgin:

- Enkelt, sätt dem i kören bara. Efter så där en fem år så har dom lärt sig. (Dagliga gudstjänster).

 

** man tycker sig känna igen den konsistorii skjutskärra som under svenskt 1800-tal skickade de väckta prästerna runt i stiften för att de inte skulle hinna bygga upp något förblivande, men effekten istället blev att väckelsen bara spreds snabbare 

 

*** alla goda vänner och gamla kamrater som tänker be att få låna boken kommer att få ett artigt nej som svar. Den här är värd att du äger den själv.

är något jag tidigare inte haft en aning om. Men nu har den utkommit på svenska, översättning av Simon O. Pettersson, med kommentar av Torbjörn Johansson. Bethelbekännelsen 1933. Ett Lutherskt försök. (Församlingsförlaget 2021, Församlingsfakultetens akademiska skriftserie, nr 15.) Boken är bara ca 100 sidor varav själva bekännelsetexten endast upptar 30. Resten är introducerande inledning och teologisk kommentar, vilka man absolut har nytta av för att förstå.

 

Huvudförfattare till bekännelsen är de lutherska teologerna Dietrich Bonhoeffer och Herman Sasse.

 

Bakgrunden var att i kyrkovalet i Tyskland 23 juli 1933 hade det nazistinspirerade kyrkopartiet Deutsche Christen fått ca 70% av rösterna, efter att Hitler i ett radiotal till tyska folket dagen innan uppmanat att rösta på partiet.

 

 Och nu insåg kristna att det var dags gå emot försöken att nazifiera kyrkan. Alltså tar bl a de två ovan nämnda teologerna initiativ till Bethelbekännelsen för att utmana Deutsche Christen. Bekännelsen utarbetades i två versioner, den nu på svenska utgivna är den s k augustiversionen. Efter visst remissförfarande och omarbetning fanns även en novemberversion. Men ingen av dessa lyckades bli den samlande bekännelse som de nazikritiska evangeliska (= ickekatolska) kristna kunde enas omkring. Det blev istället Barmenförklaringen 1934, som blev den samlande och därmed grunden för Bekännelsekyrkan - som dock inte ska fattas som en ny kyrkoorganisation utan snarare en falang inom den evangeliska kyrkan. En evangelisk förklaring så formulerad att den kunde samla både lutheraner och reformerta. Bonhoeffer ställde sig bakom den också men inte Sasse. Han ville - som Bethelbekännelsen - stå på tydlig luthersk grund. Den som har någon kunskap om formuleringar i de lutherska bekännelseskrifterna kan känna igen ett och annat i Bethelbekännelsen.

 

En sak där de kristna tydligt reagerade mot de nazistiska försöken omdana kyrkan gällde givetvis kyrkans förhållande till kristna av judisk börd. De borde enligt nazisterna uteslutas ur kyrkan och bilda egna församlingar. Givetvis skulle inte heller en kristen av judisk börd få vara präst.

 

Detta är ju enkelt att motsätta sig, men de kristna i 30-talets Tyskland ville inte bara sig nej till den konkreta planen, de villa gräva djupare och avslöja varje tidigare villolära i argumentationen som fört nazisterna och de nazikristna fram till denna felaktiga slutsats.

 

Och då gäller det bl a synen på Guds uppenbarelse, dvs på vilka sätt Gud visar sig och gör sin vilja känd för människorna. 

 

I traditionell teologi talar man om Guds allmänna och särskilda uppenbarelse. Den allmänna är skapelsen, tillgänglig "för vilken hedning som helst". När en människa i naturen ser dess skönhet och ändamålsenlighet, från det största ner till det minsta, kan hon förundras och föras till tanken: detta kan inte vara en slump, det måste finnas en vilja bakom. Och därifrån kan hon - i bästa fall - ledas till en aning om någon eller en högre makt eller vilket uttryck man nu vill använda. Men längre än så kommer man inte på den vägen. För att föras vidare till verklig tro på Gud måste människan även möta Gud i hans särskilda uppenbarelse, dvs hans ord, Bibeln, där han talar till människorna och i Jesus Kristus genom vilken han både talar och visar sig.

 

Men nu har det i teoligihistorien även utvecklats den tanken att inte bara skapelsen (naturen) visar på Guds vilja utan även utvecklingen i samhället. Och det är lätt tänka så för alla som själva har erfarenhet av eller historisk kunskap om hur samhället utvecklats - socialt, politiskt, ekonomiskt - mer och mer, och oftast, tycker vi väl, till det bättre.

 

Och denna tanke, att Gud visar sig i samhällsutvecklingen, tog nazisterna till sig och tillämpade på sin egen tid. Enkelt uttryckt: när nu  nazisterna getts makten med stort folkligt stöd och Hitler blivit Furher, då är det uttryck för Guds vilja. Och därmed basta! (Och därför ska de nazistiska idéerna tros och tillämpas).

 

Men här bekänner då de kristna att så enkelt kan man inte se saken. Det går inte att entydigt se Guds (goda!) vilja i samhällsutvecklingen eftersom det i denna fallna värld inte finns något som är entydigt gott. Det onda och det goda är alltid blandat. För den kristne - och för Kyrkan! - måste därför Guds ord alltid vara den högsta norm mot vilken alla läror - och varje skeende i samhällsutvecklingen! -  ska prövas.

 

Fundera på vad detta kan betyda för oss i Svenska kyrkan. Jag återkommer med några tankar.

 

heter en bok jag just läst (Sjöbergs förlag 2021). En bok i den genre jag under senare år läst flera; om hur kristendomen växer i den muslimska världen. Jesus uppenbarar sig på tydliga sätt för enskilda människor - ofta genom drömmar.

 

Den här boken har alltså sitt fokus på några kvinnors vittnesbörd. Syrien, flyktingläger i Libanon och Gaza, Jordanien och muslimernas heligaste plats, Mecka i Saudi-Arabien, är platser där skeenden utspelar sig. Det är t o m så att Jesus uppenbarar sig för muslimska pilgrimer som vandrar runt Kaba* med den heliga stenen.

 

Eftersom kvinnor är centrala i berättelserna så blir det också vittnesbörd om just vad en muslimsk kvinna kan få utstå. En muslimsk man har enligt Koranen rätt (skyldighet?) aga sin hustru,  och att "lagligt" gå till prostituerade genom att ingå s k tillfälligt äktenskap (en muslimsk man får enligt islam ha fyra fruar). Flera exempel ges på hur förnedrande dessa situationer kan vara för kvinnor och hur rättslösa de i praktiken är i muslimska länder; vid en skilsmässa är det alltid mannen som får vårdnaden om barnen.**

 

Det mest omvälvande för dessa kvinnor när de får möta Jesus är den starka upplevelsen att de är sedda  och älskade.

 

Den snabbhet, frimodighet och uppfinningsrikedom med vilken de sedan blir Jesu efterföljare och vittnen  kan man inte annat än imponeras av. Och att deras liv blir så förändrade från hat och bitterhet till glädje och kärlek att t o m deras män (som ännu inte vet om deras hemliga omvändelse) blir förundrade och börjar undra vad som hänt.

 

Nu berättar jag inte mer. Beställ och läs och låt diig gripas. Blir du inte gripen så har du ett stenhjärta.

 

 

* googla om du inte vet vad det är

 

** jag påstår nu inte att alla muslimska män använder sig av dessa "rättigheter"

handlar det om i en bok jag läst som jag såg i ett reklamutskick från Duvans bokhandel i Piteå. En bok av den genre jag ofta berörs av. Där människor som råkat ut för svårigheter likväl så låter sig präglas av Jesu kärlek att de i sin tur förmår komma igenom sina sorger utan att präglas av bitterhet och besvikelse och därmed lyckas förmedla kärleken från Gud till andra.

 

Dianne Collard: Jag valde att förlåta min sons mördare - en sörjande moders väg till förlåtelse. Bornelings förlag 2014.

 

Helt klart utmanande bok. Kanske inte något litterärt storverk, men likväl angelägen. Jag ska inte referera i detalj för att förstöra spänningen för den som vill läsa den, bara återge de viktigaste tankarna. Titeln säger ju allt vad det handlar om. En 23-årig man blir grymt mördad och lämnar sin familj i obeskrivlig sorg.

 

Att som förälder stå inför tanken förlåta någon som gjort ens barn så illa är kanske den svåraste utmaning en människa kan ställas inför. I den situationen hamnade  också författaren. Hennes fråga blev menar och vill Gud verkligen att man ska förlåta i en sådan situation? Och efter en ordentlig brottning med sig själv och bibelns - tydliga! - undervisning blir hennes svar på den frågan ett klart och odiskutabelt ja.

 

Delar av boken blir rena bibelstudiet om förlåtelse. Jag ska inte här citera alla förlåtelse-bibelställen författaren återger. Du får läsa dem själv - och jag uppmanar dig verkligen att göra det - med den allvarliga insikten att Gud faktiskt menar exakt det han säger genom Jesus och apostlarna. Men i korthet: som kristen har du erfarit att Gud har förlåtit dig all din synd, då är det din kallelse, din uppgift, ja, rent av din skyldighet att ge den förlåtelsen vidare till din nästa och särskilt den som gjort dig emot, oavsett hur allvarlig synd som begåtts mot dig.

 

Några bibelställen:

Kol 2:13-14; Kol 3:12-13; Ef 4:32;  Mk 11:25; Mt 6:12, 14-15. Mt 18.

 

Och på samma sätt som du inte på minsta sätt måste förtjäna den förlåtelse du fått av Gud så behöver den som förbrutit sig mot dig inte heller förtjäna din förlåtelse. Du förlåter ändå.

 

Sist väljer jag återge några punkter där författaren uttrycker vad förlåtelse innebär - och kanske tydligare -  vad den inte innebär.

 

(Fritt ur minnet med mina ord och min numrering)

 

1. Förlåtelse är inte detsamma som tillåtelse. Förlåtelsen betyder inte heller "det gjorde ingenting"..

 

2. Man måste inte börja älska den man förlåter. 

 

3. Man kan förlåta på avstånd. Man måste inte träffa den man förlåter.

 

4. Man behöver inte ömsesidigt försonas. Det är en helt annan sak än "ensidig" förlåtelse.

 

5. Att inte förlåta blir i längden värst för den som inte vill förlåta. Att bära på oförlåtsamhet och bitterhet blir i längden en andlig cancer, som bryter ner den icke-förlåtande inifrån.

 

6. Förlåtelse är inte en känsla, det är ett beslut.

 

7. Förlåtelsen innebär inte heller att den skyldige slipper ta konsekvenserna av sitt handlande. Mördaren måste avtjäna sitt straff även om offrets anhöriga förlåtit.

 

Läs - och förlåt!

Boken jag köpte för flera veckor sedan och som är så lättläst att jag borde läst ut den på en dag men försummat läsa då jag ägnat det mesta av min tid åt att packa upp flyttkartonger, farit med grejer till återvinningen, byggt ihop IKEAS Billyhyllor och slutligen skrivbord med hurts.

 

Men nu i dessa yttersta av dagar tog jag mig tid en dag och läste den färdigt:

Jesper Bengtsson: Reformismens väg. Om social-demokratin och kyrkan.

 

Bengtsson beskriver utvecklingen i svenska kyrkan under ett drygt sekel, sett med - stolta! - socialdemokratiska glasögon. Under den period han överblickar har svenska kyrkan enligt honom förvandlats från en konservativ, prästdominerad överhetskyrka till en modern kyrka präglad av de idéer som bär det moderna samhället: demokrati (mer inflytande för politiker och mindre för präster och biskopar), jämställdhet (kvinnor som präster), samhällsengagemang (klimatet) och allas lika värde (äktenskap även för personer av samma kön). Och för denna utveckling, som skett målmedvetet, men smygande stegvis under lång tid (för att inte väcka för stora motreaktioner) tackar han framför allt socialdemokratin.

 

Vad ska man säga om denna beskrivning och hyllning?Jag ska inte fastna detaljer annat än att påpeka att några små fel (sakliga eller språkliga ) ger viss fingervisning om författarens brist på inomkyrklig erfarenhet; nej, istället ska jag deklarera högt och tydligt att de förändringar inom och med svenska kyrkan som Bengtsson prisar och jublar över i allt väsentligt* är just de beslut, handlingar och skeenden som jag alltid ogillat, ifrågasatt, argumenterat mot och - när jag haft möjlighet - bekämpat.

 

 

* i allt väsentligt är ett formellt uttryck som används om man vill gardera sig för möjligheten att det kan finnas  någon detalj där man har annan uppfattning.

 

med underrubriken Hur Gud använder en omvänd muslim för att sprida väckelse, heter senaste bok som passerat under mina ögon. Sjöbergs förlag 2020, så den är färsk.

Dr Hormoz Shariat, kallad "Irans Billy Graham", berättar om sitt liv och sitt verk för Guds rike.

 

Född och uppvuxen som muslim i Iran. Flyttar som forskare till USA, blir kristen, får familj, blir alltmer engagerad i församlingsverksamhet, fr a evangelisation bland muslimer, tills dess han på oväntade vägar- icke utan motstånd - förs in i det som han kommer uppfatta som sin livskallelse: att föra evangeliet till Iran och dess muslimska befolkning.

 

Stöd för sitt arbete och uppmuntran och ledning finner han bland många profetior om Iran (Persien, Elam) som finns fr a hos  Jesaja och Jeremia. Om det är riktigt och rimligt att tolka många gammaltestamentliga profetior om vad Gud ska göra i "kommande dagar" som delvis syftande ganska detaljerat just på vår tid, säger jag varken bu eller bäh.

 

Men ingen tvekan om att det arbete han upplever att Gud fört honom in i: att evangelisera i Iran via satellitsändningar är både riktigt - kristna är kallade gå ut i hela världen - och välsignat - många har kommit till tro, det är väl odiskutabelt.

 

Spännande? Ja.

Lättläst? Ja.

Inspirerande? Ja.

Utmanande - för västvärldens i yttre mening fria, men många gånger i andlig mening ofria  och ljumma kristna? JA.