En biskops herdabrev
har jag av skilda anledningar fått i min hand. Yngve Brilioths från 1950 då han blev ärkebiskop efter att tidigare i 12 år varit biskop i Växjö.
Intressant tidsdokument. Särskilt så här ganska direkt efter kyrkovalet. Stora förändringar har skett i kyrkan sedan Brilioths tid. Han beskriver hur kyrkan till stor del förlorat kontakten med folket. Vad skulle han säga om han såg vår tid undrar man stilla.
När jag började läsa boken noterade jag några sidor från vilka jag ville citera. Håll till godo.
Med nazismen och kommunismen som relief:
" Men statslivets hypertrofi, dess inneboende tendens att växa över alla gränser, att icke erkänna några fridlysta områden, är en generell företeelse, som inger fruktan, även då staten satt individens frihet på sitt program." ( s 33).
Om teologiska förändringar:
"Erfarenheten synes ge vid handen, att vad som idag är mest modernt efter en mansålder kommer att vara mer föråldrat än våra närmaste föregångares nu hopplöst antikverade ståndpunkt." (s 89).
Om kyrkans roll i samhället, skolan:
"Att vi därvid måste hävda, att det sant humana i människan, i kulturen icke kan bevaras, om människan vänder Gud ryggen och förnekar den himmel, utan vilken individens rätt och värde bli en orimlighet, - detta är vår rätt som medborgare och vår plikt som kristna." (s 106).
Om samhället, respekten för livet:
"Den oreserverade respekten för människolivet har hittills varit en av de grundläggande principerna för svenskt samhällsliv och svensk lagstiftning. Ytterst har detta berott därpå, att tio Guds bud erkänts som yttersta norm även för statens handlande. Det var utifrån denna norm, som en gång blodshämnden och seden att utsätta barn bragtes att upphöra. Kyrkan kan icke utan stor beklämning iakttaga, att legaliseringen av abort på andra grunder än rent medicinska innebär ett avsteg från principen om livets okränkbarhet. Vilka konsekvenser detta kan medföra är svårt att överblicka....Men samtidigt måste kyrkan hävda sin rätt och plikt att i denna och andra frågor också gentemot statens åtgärder hävda den kristna etikens krav." (s 115-116).
Om ungdomsverksamhet och studiearbete:
"Hon (= kyrkan) får icke släppa de många ur sikte, hon måste söka efter det förlorade, icke uppge hoppet om någon människa. Men hon får å andra sidan icke glömma sin innersta uppgift att föra människor till avgörelse, att vinna själar för Kristus." (s 151).
"Sanningen måste sökas för sin egen skull, icke blott för den makt, som ett visst mått av kunskap ger....Vi ha sett, och vi se skrämmande exempel på hur sanningen degraderats, hur kunskapen uppskattats blott i den mån den kunnat nyttjas i partiets, i tyrannens tjänst." (s153).
"Men hon måste till var ock en, som söker sanningen rikta frågan: Vad vet du om honom som sade 'Jag är vägen, sanningen och livet?' Om han icke får rum i din världsbild måste den vara alltför trång." (s 155).
Om en missionerande kyrka:
"Det är min övertygelse att tiden är inne att frimodigt resa baneret och gå till angrepp. Gud give oss därtill den rätta frimodigheten...Låt oss icke alltför mycket frukta människor. Om våra strävanden misstänkliggöras eller förlöjligas...Det kan alltsamman vara tecken på att Kristi kyrka icke upphört att oroa och att man fruktar dess fördolda möjligheter." (s 181).
"Kyrkan har trots allt att räkna med ett icke ringa mått av välvillig uppskattning hos det övervägande flertalet i vårt folk. Det är uppenbart att denna välvilja är alltför ljum och blott i ringa utsträckning tar sig uttryck i aktiv kyrksamhet. En fransk protestantisk präst citerade en av sina sockenbor: 'Det är med kyrkan som med brandstatioen: Vi vilja att den ska finnas, men vi vilja helst slippa använda den'."
Nu känns det nästan som att jag med dessa Brilioth-citat från 1950 i praktiken gjort den analys av nyss timade kyrkovalet vilken min gamle kamrat efterfrågat i kommentar till föregående inlägg. Men jag återkommer - när inspirationen (!) infinner sig.
Kommentarer
Trackback
