Torbjörn Lindahl

med underrubriken Hur Gud använder en omvänd muslim för att sprida väckelse, heter senaste bok som passerat under mina ögon. Sjöbergs förlag 2020, så den är färsk.

Dr Hormoz Shariat, kallad "Irans Billy Graham", berättar om sitt liv och sitt verk för Guds rike.

 

Född och uppvuxen som muslim i Iran. Flyttar som forskare till USA, blir kristen, får familj, blir alltmer engagerad i församlingsverksamhet, fr a evangelisation bland muslimer, tills dess han på oväntade vägar- icke utan motstånd - förs in i det som han kommer uppfatta som sin livskallelse: att föra evangeliet till Iran och dess muslimska befolkning.

 

Stöd för sitt arbete och uppmuntran och ledning finner han bland många profetior om Iran (Persien, Elam) som finns fr a hos  Jesaja och Jeremia. Om det är riktigt och rimligt att tolka många gammaltestamentliga profetior om vad Gud ska göra i "kommande dagar" som delvis syftande ganska detaljerat just på vår tid, säger jag varken bu eller bäh.

 

Men ingen tvekan om att det arbete han upplever att Gud fört honom in i: att evangelisera i Iran via satellitsändningar är både riktigt - kristna är kallade gå ut i hela världen - och välsignat - många har kommit till tro, det är väl odiskutabelt.

 

Spännande? Ja.

Lättläst? Ja.

Inspirerande? Ja.

Utmanande - för västvärldens i yttre mening fria, men många gånger i andlig mening ofria  och ljumma kristna? JA. 

Det må väl vara tillåtet att på denna ringa blogg göra lite offentlig smygreklam för en sagobok som idag kom i brevlådan, tillägnad mina fyra barn av deras mor.

 

Lena Håkansson: Trollkarlens katt, Lumio förlag.

 

med undertiteln Brottet som skakade självbilden, är en bok om ca 350 sid jag fann i butiken på återvinningsmarknaden igår för endast 5:-.Fantastiskt pris för en bok som är så färsk som från 2019

 (men det var tydligen halva priset på alla böcker). Såg helt oläst ut - och det gör den nu också efter det att jag sträckläst den.

 

Författaren heter Kajsa Norman och boken utgavs på engelska redan 2018 med titeln Sweden's dark soul - The Unravelling of a Utopia

 

 Författaren tar sin utgångspunkt i det som hände på en ungdomsfestival i Stockholm augusti 2015. En stor mängd unga flickor blev utsatta för oönskat och otrevligt tafsande från äldre pojkar i publikhavet. Ibland ganska grova saker, i något fall t o m våldtäkt. Polis och festivalvakter fick omhänderta åtskilliga pojkar men kunde i stort sett inte göra mer än avvisa dem från festivalområdet eftersom det var svårt binda enskild person till specifikt brott. Sammanlagt över 90 personer avvisades av samma orsak, så det var en ganska stor grej. Det handlade om mycket mer än att några enstaka individer "råkade" vidröra en flickas bröst eller rumpa i trängseln. Nej, stora grupper pojkar agerade medvetet tillsammans och omringade tätt sin offer så att dom inte kunde smita.

 

En psykolog som fanns på plats (för att följa sin dotter) och stod i samtal med en av de tjänstgörande poliserna, blev helt varse vad som hände när flickor kom och berättade sina upplevelser.

 

Han tänkte att detta är ju ett scoop, så han ringde samma kväll till en DN- journalist och tipsade om vad som hänt. Men döm om hans förvåning! I tidningen stod dagen efter ingenting och inte följande dagar heller. Annars brukar ju tidningarna vara snabba höra med polisen om något inträffat som är värt rapportera. Men ingenting.

 

Först när liknande saker sker i Tyskland ett halvår senare börjar svensk media rapportera om det som hände i Stockholm.

 

Men varför den första mediala tystnaden?

???

De antastande pojkarna var (till största del) invandrare, åtskilliga s k ensamkommande barn.

 

När författaren börjar få kännedom om saken är hennes intresse inte att diskutera om vi har för många invandrare i landet, utan hur det kommer sig att det finns en så tydlig åsktskorridor att ingen vågar bryta mot reglerna. Om man (som i det här fallet) inte får skriva att en person med invandrarbakgrund begått ett brott av rädsla spä på främlingsfientlighet så följer alla det, och den som inte vill inordna sig blir själv utfrusen. Och när den "officiella" opinionen svänger då följer alla också med i svängarna.**

 

För att få svar på frågan hur vi svenskar kunnat bli ett folk där alla  tycker samma sak, där alla vet vilka åsikter som är politiskt korrekta och inordnar sig - ett annat exempel är ju abortfrågan - tar författaren med oss på en tur genom historien, från Gustav Vasa (och ännu längre) genom stormaktstiden och det lutherska enväldet fram till det demokratiska genombrottet och den socialdemokratiska dominansen, makarna Myrdals idéer om hur vi genom samhälleligt inflytande över barnuppfostran kan prägla de kommande generationerna. 

 

Att det inom socialdemokratin funnits röster som ville förbjuda* parabolantenner när den statsstyrda televisionens informationsmonopol hotades - är kanske inget man idag vill låtsas om.

 

Intressant och tankeväckande? Säg efternamnet också!

 

 

* precis som apartheidregimen i sydafrika

 

** som när den svenska invandringspolitiken plötsligt stramades åt samma höst, tvärt emot Lövens "mitt Europa bygger inga gränser", och Reinfeldts "öppna era hjärtan" drygt ett år tidigare

Inte vanlig is även om det snart kan bli blankis på fjärden här utanför om kylan håller i sig. Så grunt som det är brukar det inte ta många dagar innan vi har skridskois när minusgraderna väl kommit. Men när jag för några dagar sedan tömde vinden inför kommande flytt så for även skridskorna. Vågar jag pga bristande balans inte längre köra MC så är skridskor kanske inte något vettigt alternativ heller.

 

Nej, nu gäller det annat slags is av riktigt halt slag. Jag fick nämligen idag en bok i brevlådan som jag beställt. Och eftersom den var liten och inte särskilt tjock beslöt jag lämna sorterandet i huset för en dag och ägna mig åt bokläsning.

 

Johnny Bergman: Varför tror inte alla på DARWIN? (Timoteus förlag).

 

En bok av en typ som jag nog redan läst flera. En bok som starkt ifrågasätter tanken på en utveckling från lägre, encelliga organismer upp genom artträdet via däggdjur och primater slutligen fram till människan. Den ifrågasätter tanken på att kampen för tillvaron skulle kunna vara den drivande kraften i en successiv utveckling från lägre till högre, och mer komplicerade, arter.

 

Genom många exempel visas hur den enkla framställning som ofta ges i skolundervisningen om den s k "utvecklings-läran" (som snarare borde kallas "-teorin") i många fall är inte bara förenklad utan oftast bygger på detaljer i teorin som för länge sedan av forskarna förkastats. Och framför allt hur många luckor i teorin som helt överhoppas eller fylls igen med rena påhitt och spekulationer.

 

Att flera exempel på "evolution" som ges i skolundervisningen snarare är förändring av befintligt genetiskt material, t ex att hästen blivit större och större utan att nytt genetiskt material tillkommit, vilket måste ske om nya arter plötsligt ska uppstå. Som sanning beskrivs också att giraffernas hals blir längre pgap de "starkaste" (=längsta) djurens förmåga nå högre upp i trädkronornas blad, utan bevis i fossilerna att det någonsin under denna påstådda utveckling skulle funnits giraffer med halvlånga halsar, vilket borde funnits om utveckingstanken är sann.

 

m.m. osv.

 

Inget av detta är mig främmande, uppvuxen som jag är i ett naturvetenskapligt hem, med en far som många gånger höll föredraget Naturvetenskap och kristen tro. Och lika tydligt som han kunde markera viss distans till alltför enkla "kreationistiska" tankar höll han tydligt rågången mot tron att hela skapelsen skulle kunnat komma till utan Gud med slumpen som verkande kraft.

 

Att diskutera för och emot tron på gudomlig skapelse å ena sidan och tron på en utveckling allt ifrån universums första väteatom (var nu den kom ifrån om vi tänker bort en skapare?) å den andra har jag alltså levt med ändå sen barndomen.

 

 Alltså även en bok som ifrågasätter Darwin* och hans efterföljares teorier.

 

Och nu ger jag mig ut på den hala isen och deklarerar tydligt att jag inte tror på den s k "utvecklings-läran". Detta bör domkapitlet särskilt notera eftersom bristande tro på utvecklingsläran var en av de saker som lades en kvinnlig EFS-präst till last när hon för ca ett år sedan "avkragades".

 

Om nu domkapitlet skulle få för sig avkraga även mig, så vill jag bara att domkapitlet i beslutet förklarar vad i mitt prästvigningslöfte att rent och klart förkunna Guds ord, såsom det är oss givet i den Heliga Skrift och såsom vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna som skulle förplikta mig "tro" på "utvecklings-läran".

 

 

* i boken beläggs med citat att Darwin själv medgav att det i de geologiska lämningarna (fossil) inte finns något stöd för hans utvecklingsteori (som han ju av andra skäl ändå höll fast vid)

Varför jag fick den av  min dotter i födelsedagspresent vet jag inte. Kanske tänkte hon att mitt pensionärsliv riskerar bli lite tråkigt och enahanda så jag behöver något som får blodet rusa alternativt isas i ådrorna.

 

Igår afton, när eftermiddagskaffegäster farit, började jag läsa. Förmådde inte släppa den förrän kl 3 på natten. Halv sju vaknade jag och läste den klar.

 

B.A. Paris: Bakom stängda dörrar.

 

 

När jag sms:at min  dotter om min upplevelse, svarade hon:

"Ha, ha! Jag hade på känn att det skulle bli något liknande. Den är så välskriven och obehaglig så man är både rädd och impad samtidigt."

har jag just slukat.

Bryan Stevenson: Riggad sanning

 

Författaren är advokat som verkar i amerikanska södern. Där kämpar han uthålligt för oskyldigt dödsdömda och för dem som på ytterst svaga grunder dömts till livstids fängelse. T o  m  sådana som var barn - yngre tonåringar - när dom begick det brott de dömts för, eller ska man i vissa fall säga: när det skedde som dom oskyldigt anklagats för.

 

Oerhört gripande bok. Att de flesta som blir dömda till döden eller livstids fängelse är färgade ger en levande bakgrund till Black lives matter. Lätt förstå många färgades situation, oftast fattiga, utan de möjligheter att vid rättegången få en tillräckligt kunnig advokat - som ids engagera sig! - vilken annars i många fall nästan med lätthet kunnat visa på orimligheterna i både anklagelser och domar.*

 

Några av de fall som återges är nu några årtionden gamla, så något kan ju ha skett i det amerikanska rättssystemet. Men likväl baxnar man och är glad att man bor i Sverige. 

 

Boken är också filmatiserad och filmen heter Just Mercy.

 

 

* annars är jag väl aningen tveksam till de (närapå obligatoriska) följder som blm-rörelsen fått: att alla spelare i vissa lagsporter måst inleda med ett knäfall. Min på-tvären-läggning gör att jag uppskattar den spelare som vägrade, och förklarade: "Jag faller bara på knä för Jesus".

 

jag nyss skrev om. Per Ahlmarks Det öppna såret.

Han skrev om annat också som jag av utrymmesskäl inte bloggade om. Men kan skriva det nu.

 

Bland annat skrev han om en känd svensk nazistsympatisör, Fredrik Böök, professor och erkänd litteraturkritiker. Så han gav inte bara kängor åt vänster. Alla som försvarat diktaturer fick sin släng av den Ahlmarkska sleven.

 

Han skrev givetvis om Mellanösternkonflikten också. Han är ju välkänd Israelvän. Under en period även ordförande i samfundet Sverige-Israel. Som den demokratiivrare han är uttrycker han tydlig förvåning över att "vänstern" haft så svårt för Mellanösterns enda demokrati. Nu är ju boken ifråga över 20 år gammal så hur han ser på senare års utveckling framgår inte. Snabb googling säger dock att han varit kritisk mot den israeliska bosättningspolitiken.

 

En annan intressant frågeställning som på några ställen berörs är om den liberala vänsterrörelsen under tidigare del av 60-talet, - som väl Ahlmark måste anses vara en del av - med inte bara sin nöd för u-länders fattigdom, sin iver för bistånd och u-hjälp, utan också sin revolt mot tidigare (till stor del av kyrkan formade) moraluppfattningar i samhället ska ses som begynnelsen på den senare mer socialistiskt/marxistiskt präglade vänsterrörelsen.

 

Han refererar debattör som vill se den typen av koppling.. Själv säger Ahlmark däremot klart nej till sådana samband. Skälet: den liberala vänstern sviktade , enligt Ahlmark, aldrig i sin kamp för demokrati i alla lägen. Inget flörtande med Lenin, Maos kulturrevolution eller Fidel Castro. Och eftersom kampen för demokrati i alla lägen och motstånd mot diktatur i alla lägen, för Ahlmark blir den "artikel" * mot vilken allt prövas, så blir klyftan mellan liberaler å ena sidan och marxister (och tyvärr även många mer måttliga socialister) oöverstiglig. 

 

I just denna del kan jag gå med honom. Men jag tänker sedan vidare: visst kan man se ett (i alla fall indirekt) samband mellan begynnande "liberal" och efterföljande "marxistisk" vänstervåg. Som kristen tänker jag - och för här mina tankar långt utöver vad Ahlmark skriver - att om man slänger stora delar av traditionell (kyrkligt påverkad) samhällsmoral - sex, äktenskap, abort (10 Guds bud) över ända, var har man då några verkligt hållbara spärrar mot allsköns dumheter. Och det var väl där någonstans som jag i början av sjuttiotalet började uppleva en konflikt mellan delar av den liberala vänsterns dåvarande engagemang och min kristna tro som gjorde att jag lämnade fpu och satsade på det kyrkliga ungdomsarbetet.

 

 

* nästan som för lutheraner med rättfärdigörelseläran

har jag läst. Inte nu gammal som lerskärvor med kilskrift från Mesopotamien, inte ens så gammal som Bibelns nyaste delar. Men med tanke på att den var en del av sin  tids politiska debatt när den kom så får den väl anses gammal eftersom den gavs ut 1997. Varför läser man en så gammal bok? Därför att man finner den på Kupan för 15 spänn och redan länge tänkt läsa någon av författarens böcker. Orsak: När jag gick med i Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) i 16-årsåldern (var aktiv några år tills det kyrkliga ungdomslivet tog över) så var författaren ca 30 och en sån som vi unga fpu:are såg upp till. Efter det har jag alltid haft vissa positiva vibbar när hans namn nämnts.

 

Författaren: Per Ahlmark. 

Boken: Det öppna såret. Timbro 1997.

 

 De tidigare böcker av författaren som jag oftare hört talas om - och länge tänkt läsa (men jag är ju som ni märker ständigt efter min tid!) är Vänsterns moraliska skuld, 1991, och Vänsterns och tyranniet. Det galna kvartssekel, 1994.

 

Några tankar ur boken jag just läst:

 

1) Demokratier går aldrig i krig med varandra. Det har aldrig hänt. Krig definieras här som militär konflikt mellan oberoende, självständiga stater - inte inbördeskrig- som krävt minst 1000 dödsoffer.* Inga små gränsskärmyttslingar alltså.

 

Slutsatsen borde vara enkel, vill man ha fred ska man kämpa för demokrati. Ingen annan faktor är så viktig för freden som demokratin. Orsak? En demokratiskt vald regering som lägger krigets börda på befolkningen riskerar sparkas i nästa val. Det hotet drabbar aldrig en diktator.

 

2. Det är anmärkningsvärt att så många under den s k "vänstervågens" tid kunde ta tydlig ställning för kommunistiska diktaturer.

 

Och det trots det oerhörda förtryck som kommunismen stått för, både i sovjetisk och kinesisk modell. Och ännu värre är att många av dem inte velat göra upp med sitt förflutna, trots att det tydligt blivit känt vad som dolde sig bakom de kommunistiska fasaderna.

 

3. Palme var inte den totala förkämpe för demokrati ute i världen som vi ofta gjort honom till.

 

De förtryckarregimer han i världen kritiserat är förutom Sydafrika nästan uteslutande höger-militärdiktaturer, t ex Francos Spanien eller regimer i Latinamerika. Om kommunistiska diktaturer var han oftast förvånansvärt tyst. Den enda han på allvar yttrat sig mot är Tjeckoslovakien. Annars var det mest anpassning (Sovjetblocket och Kina) eller (bildlig) omfamning som Castros Kuba.

 

Är Palme verkligen värd den helgongloria vi gett honom som det godas odiskutabla förkämpe i världen?** Hur mycket applåder får han av alla som led under kommunismen?

 

4. Var fanns vänstervågen egentligen?

 

Alla vet ju att slutet av 60-talet och hela 70-talet präglades av en vänstervåg med till stora delar marxistiska förtecken. Men var fanns den? Inte ute i den svenska befolkningen i alla fall.  Ahlmark påminner om att aldrig sedan början av 1900-talet har den svenska borgerligheten stått så stark som under 70-talet. 73 jämviktsriksdagen, 76 och 79 borgerlig majoritet, helt utan kristdemokrater, ny demokrati (eller SD, tillägger jag). Mitt under vänstervågen! Var fanns alltså den? Tydligen inte bland väljarna i alla fall.

 

 Sanningen är att vänstervågen huvudsakligen fanns bland journalister och kulturelit. Jag hittar inte igen uppgiften hur stor del av dem som gick journalistutbildning under denna tid som var kommunister. Var det 70-80%?*** I allmänna valen lyckades ju vpk precis klättra över 4% och bokstavsvänstern märktes knappast alls.

 

5. Det blodiga århundradet 1900-talet

Och då handlar det inte om alla som dött i krig, vilket bara det är katastrofalt många, utan om den flera gånger större mängd människor (ca 4 ggr större!) som dött i ideologiskt medvetna och avsedda folkmord och utrensningar. Ahlmark skriver: "Omkring 170 miljoner människor har i vårt sekel (läs: 1900-talet) dödats, av politiska skäl, inte på slagfält. Nästan två tredjedelar av dem har mördats av kommunistiska regimer och rörelser."

 

Nyttiga påminnelser, utan tvekan.

 

 

 

 

* Enda kända exemplet där en demokrati förklarat krig mot annan demokrati - dock utan att det ledde till några krigshandlingar - är när England förklarade krig mot Finland efter Finlands allians med Tyskland i fortsättningskriget. Något som USA inte kände var nödvändigt trots att både Enlgand och USA var allierade med Finlands fiende Sovjet.

 

** när Ahlmark vågar ifrågasätta Palmes eftermäle för utrikespolitiken är det ju självklart att Ahlmark placerar sig själv i icke-pk-hörnet. Men har han verkligen fel? Får man inte sägs det uppenbara: Palme var selektiv i sin diktaturkritik.

 

( Om någon anser att även jag placerar mig i icke-pk-hörnet genom refererandet av och anslutningen till Ahlmarks syn i denna del så tar jag det med ro och gläder mig över att någon möjligen därmed kan bevara sin fördom mot mig och inte behöva känna sig tvungen alltför hastigt revidera sin uppfattning.)

 

*** även gruppen studenter bör väl räknas in. Jag minns redovisningen av ett val till kårfullmäktige vid Umeå universitet vid denna tid; "bokstavsvänstern" hade med marginal 50%. 

men den här var betydligt tunnare och mer lättläst än den jag senast berättade om. Jag fick den som gåva av en av kyrkvärdarna i Hertsön i söndags. F ö en av dem som ofta vid behov brukar komplettera mina skriverier ang besökstalet i kyrkan. Idag kan jag dock inget skriva om detta. Jag var inte där. Jag har haft lite feber i två dagar, så om än feberfri och alert idag, valde jag följa alla tänkbara rekommendationer och hålla mig inne idag.  Fast jag har tagit en promenad ut på den närbelägna landsbygden. Det är ju enligt FHM tillåtet.

 

Boken jag färdigläst sedan jag kom hem är Carl-Erik Sahlbergs senaste (= sista? han kallar den sitt andliga testamente) De tre nycklarna.

 

Mycket givande och inspirerande bok - som alltid när det gäller Sahlberg.

 

De tre nycklarna är det som Gud gav människan i skapelsen, som djävulen stulit från henne i syndafallet, men som Jesus återvunnit genom sin död och uppståndelse:

1. Full och förtroendefull gemenskap med Gud.

2. Evigt liv.

3. Rätten att regera på jorden.

 

Som en tråd genom boken löper tanken att Gud är god. (Det är inte bara i svenska språket som Gud och god är likalydande). Med den bakgrunden får Sahlberg lite problem med de texter i GT (bl a nämner han Josuas bok) där t o m sådant som de flesta av oss skulle uppfatta som ont beskrivs som Guds befallningar, t ex utrotandet av fientliga folk.*

 

Tydligt går han också igenom de tre i teologihistorien dominerande försoningslärorna, den objektiva, den subjektiva och den klassiska. (Men den läsare som tycker det blir för tungt med teologihistoria ges tillåtelse hoppa över detta kapitel.) Sedan stannar han väl mest vid den klassiska.

 

Som alltid i Sahlbergs böcker kommer många vittnesbörd

från hans egna erfarenheter, ofta från hans tid i S:ta Clara. För mig blir det aldrig tröttsamt. Uppmuntrande också hans ord om bönen.

 

Boken kan klart rekommenderas. Det är ju inte en "tegelsten", bara 120 sid.

 

 

* även om många som vill vara bibeltroende inte så tydligt skulle vilja/våga ifrågasätta ord som faktiskt står i bibeln, så gör vi det ändå oftast i praktiken, genom att  inte bry oss om dem (=Luthers "lyft på hatten och gå förbi"?); eller genom att förklara (bort?) dem (t ex genom att säga att staden Jeriko, där alla dödades, kanske inte var en "stad" i vår mening med stor civilbefolkning utan snarare en militärgarnison, så Stefan Gustavsson); eller som Bo Giertz säga att Bibeln i grunden är ett porträtt av Jesus, där hans ansikte är viktigast, övrig omgivning och fr a bakgrunden (Gt) ska inte studeras lika detaljrikt; eller se texterna där fiender dödas snarast som bilder av den kristnes strid mot de andlig fienderna djävulen, världen och det egna köttet (min vanligaste modell).

(OBS! att alla tankar i denna not är mina, inte Sahlbergs).

Nej, det har blivit annat så här under sommaren. Förra veckan var äldste sonen här - hans sista semestervecka- och vi rensade sly och vass och högt gräs nedanför tomten. Någon dag, när jag hade ärende upp på vinden fick jag ett s k ryck och tog ner några kassar och lådor med leksaker och böcker som är kvar sen barnens tid. Det mesta betraktar man väl som yngste sonens, men mycket hade han ärvt från äldre syskon. Det sorterades i fyra högar: Kronan brännbart (det mesta), Kronan metallskrot, Kronan för återbruk och  sparas (mest böcker vilka äldsta dottern ville ha, hon har ju barn i rätt ålder. En annan sak jag ägnat mig åt är sorterande av fotografier. Nästan 100 filmer (× 36 bilder,) har legat kvar i sina - mestadels - Extra film kuvert täckande tiden 1991 fram till dess kameran slutade fungera och det blev foto med smartphone istället.

 

Dessa osorterade kort har förvarats i den stora skänk som vi för många år sedan, via mamma, ärvde från morfar och mormor. För några år sedan övertogs den av äldsta dottern och korten hamnade då i pappers- (OBS! jag har Greta på axeln)-kassar och jag tänkte nu 
ska dom äntligen sorteras = de flesta slängs men några sätts i album.

 

Men blev det gjort? Men då dotter med familj nu flyttat till Stockholm ville dom inte ta med skänken. Alltså hit igen. Och nu passar den bättre - av skäl som den dom vill göra ett besök kan bli undervisad om. Men korten ska inte osorterade in i den igen. Alltså fotosortering. Och allt detta bara för att jag  skulle informera kära läsarna om varför jag inte läst böcker.

 

Men nu har jag just avslutat en. 

Kyrka här och nu (aKFs årsbok 2019. Artos.

 

Den blev jag informerad om i en av Dag Sandahls dagsländor (i praktiken en blogg som publiceras på Kyrklig Samlings hemsida). Jag beställde den på stört.(Kära läsarna noterar nu attt jag med dessa ord inte rekommenderar någon blogg av Dag Sandahl. Sånt kan man nämligen, om jag inte missminner mig, bli domkapitelsanmäld för). Jag bara berättar att Dags ord inspirerade mig till ett köp.

 

I mitt bibliotek har jag nog åtskilliga aKF-årsböcker, men många olästa. Så icke denna. Intressant och givande läsning. Artiklar om den kyrkliga förnyelsens historia, allt från de första pionjärerna som för 100 år sedan for till England och lät sig inspireras av kyrkolivet där.

 

Lars B Stenström skriver intressant om Den kyrkliga överbyggnaden och det egentliga kyrkolivet. Och många fler artiklar

 

Men den artikel som grep mig mest var nog Josef Edebol: Kristen moral - utmanad och utmanande.

 

Författaren börjar med att berätta om ett föredrag han åhört av en präst som uttryckte att vår bild av hierarki i skapelsen - Gud, människan, däggdjuren, lägre varelser, växtligheten, döda ting - måste upphävas. Nu har allt levande lika värde. När han sedan kom i samspråk med talaren ifrågasatte han orden om allt levandes lika värde:

- I morse innan jag for hemifrån kysste jag min fru och till lunch åt jag sallad. Om du har rätt (allt levande har samma värde) kunde jag lika gärna ha ätit min fru och kysst salladen.

 

Sedan visar han på hur vårt språk alltmer upplöses och hur gamla etablerade kristna ord som följt oss i generationer sakta töms på sitt innehåll. Mycket läsvärt.

 

Mycket annat också läs- och tänkvärt. Men jag stannar här annars kan jag ju av misstag råka rekommendera något av Dag Sandahls två kapitel i boken. Och någon mer domkapìtelsanmälan vill jag, som sagt, inte råka ut för.

är en trevlig, helt ung man (bara något år äldre än jag) som jag mer personligt lärt känna sedan vi satt en mandatperiod tillsammans i kyrkomötet för Frimodig Kyrka.

 

Men naturligtvis har vi mötts tidigare och även hört talas om varandra (i alla fall jag om honom). Vi var nämligen samtida i Uppsala och har sedan varit präster under i stort sett samma tidsperiod. 

 

Håkan har nu gett ut en bok Så länge dagen varar. Jag fick den i brevlådan Skärtorsdagen, började läsa den Långfredag och på Påsklördag var den färdigläst. I stort sett sträckläsning med andra ord. Dels för att så mycket gick att känna igen, alla namn på studiekamrater, präster m fl, dels pga att han beskriver den kyrkliga utveckling som också jag upplevt - och plågats av.

 

Håkan kom till Uppsala och gick först gymnasiet på Fjellstedtska skolan. Där började hösten 1972 en karismatiskt präglad väckelse bland eleverna som kom att bli mycket omskakande och livsförvandlande för flera av dem. Många av oss i det gäng jag tillhörde (jag kom till Uppsala året efter) hörde nog talas om detta andliga skeende, men i stort lät vi det passera vid sidan om oss (vilket jag idag kanske kan beklaga).*

 

För Håkan däremot gav detta på många sätt en inriktning för den kommande prästtjänsten, tillsammans med böcker av f. Gunnar (Rosendal). En blandning av karismatik och högkyrklighet således.

 

Sedan beskriver han sin prästtid: studentarbete i Stockholm, kyrkoherdetjänst i Hjälmseryd, där ett väckelseskeende också uppstod och sen Värnamo där han bl a kom att arbeta med konceptet Cellkyrkan, som - i alla fall under en tid - kommit att bli hans särskilda skötebarn.

 

Är man präst inom svenska kyrkan och anställd inom dess organisation, kommer man möta svenska kyrkan på både gott och ont. Till det goda man kan se räknas kanske många kontaktytor som ges och till det onda det politiserade systemet med dess alltmer påtagliga tendens till centralisering och stordrift. Mycket är ytterst lätt att känna igen.

 

Till det inhemska arbetet ska läggas Håkans engagemang i yttre mission. Flera resor till Ryssland, Filippinerna, Nepal och Albanien är omnämnda. Oerhört nyttigt att få läsa om de kristnas frimodighet under stora svårigheter.  Både svårigheterna och frimodigheten är av en karaktär som vi västerländska medelklasskristna knappt kan föreställa oss. Vittnesbörden om under och tecken för utan vidare tankarna till Apostlagärningarna.

Skaffa boken och läs!

 

Det var också under en av resorna till Nepal som Håkan råkade ut för den olycka som nästan  kostade honom livet.

 

Ingen tvekan dock att Håkans erfarenheter gjort honom allt mer kritisk** till den yttre organisationen svenska kyrkan. Även om han verkligen vill stå för det historiska andliga arv som kyrkan äger: liturgin, sakramenten, präst- och biskopsämbetet, så ser han hur den medvetna socialdemokratiska kyrkopolitiken de senaste 100 åren varit ägnad rasera allt detta.

 

Vad ska man då göra och vart ska man ta vägen om man vill fortsätta leva i och föra vidare det genuint kyrkliga arvet som finns i vår tradition?

 

För att också få möjlighet stå i gemenskap med en riktig biskop som är fri från kyrkopolitiska bojor, har Håkan tagit vara på möjligheten anmäla inträde i Missionsprovinsens prästkollegium.

 

 

* vi som tillhörde det som senare kommit att kallas Laestadiansk ungdomsväckelse (läs: rörelsen kring Bengt Pohjanen) var nog - delvis i alla fall - så präglade av det i vissa laestadianska sammanhang vanliga det-finns-inga-sanna-kristna-någon-annanstans att vi inte fann anledning värma oss vid främmande eldar.

 

** - Var jag för kritisk? frågade han när vi talade i telefon.

- Nej, sa jag

De 22 böckerna i serien om Sveriges statsministrar under 100 år. Eller lite drygt 100 år för att vara exakt. Den förste i serien är Karl Staaf som blev statsminister första gången 1902 och den siste Frederik Reinfeldt som valdes 2006. Sista boken för handlingen fram till 2009 där frågan är om Reinfeldt ska bli omvald 2010 - vilket han blev.

 

Mycket lärdom om svensk historia har man fått. Bl a att i början av 1900-talet sågs regeringen snarare som ämbetsmän än som politiker. Ibland kunde man medvetet tillsätta en "opolitisk" ämbetsman som regeringschef. T o m kunde en statsminister tillsättas bara för att driva igenom ett enda viktigt beslut och när det var fixat avpolleterades han och man återgick till mer normal parlamentarisk ordning. Att regeringen helst skulle ha riksdagsmajoritetens stöd var i det unga 1900-talet inte heller självklart. Nej, lika viktigt var att statsministern var gillad av kungen. Parlamentarism på riktigt var något som bl a liberalen Karl Staaf fick kämpa för.

 

Intressant också att följa kampen för demokratins genombrott. Och hur många gånger partier av olika kulör i olika frågor kunnat låta partitaktiken väga mer än den grundläggande ideologin. En fråga var t ex om vi skulle ha proportionella val (som vi har) eller majoritetsval i enmansvalkretsar (den engelska modellen). Partiernas ställningstaganden berodde till stor del på vad som tänktes gynna det egna partiet. Under vissa tider framstår annars liberaler/frisinnade som mest principfasta; dom kämpade för lika rösträtt för alla även om dom mycket väl insåg att de stora arbetarmassornas marsch till valurnorna skulle innebära att dom förlorade sin ställning som största parti i andra kammaren och sin roll som ledande vänsterparti.

 

Lite svårt blir det ibland med kronologin eftersom varje statsminister får sin bok i ordningen efter sin första ämbetsperiod, oavsett om senare ämbetsperiod blev längre. Övertydligt fel ordning känns det också t ex när boken om Palme (som tillträdde 1969) slutar med skotten på Sveavägen 1986 varefter man i nästa bok får backa till Fälldins första regering 1976. Tacka vet jag Tage Erlander. Han satt på sin post länge - i ett sträck.

 

Annat smått och gott jag inte haft som levande kunskap är att landets förste socialdemokratiske statsminister Hjalmar Branting var statsminister tre gånger och att Sverige en enda gång haft en frikyrkligt aktiv och troende person som statsminister, Felix Hamrin.

 

En annan sak som slår en när man läser om de senaste 50 åren som man också annars har lite kunskap om, det är hur statsfinanser, budgetunderskott, arbetslöshet och inflation i väsentligt mindre utsträckning än vi vanligen föreställer oss, beror på regeringens politiska färg och dess göranden och låtanden i övrigt. Många gånger framstår regeringen mer som hjälplösa marionetter i händerna på mäktiga amerikanska bankdirektörer. Låter vi oss för mycket luras av varje regerings välsmorda förmåga att berömma sig själv för goda tider och skylla dåliga tider på företrädarna? Lika för både sossar och borgare.

 

Varje bok är ca 120 sidor.

 

Hur som helst nyttigt och kunskapshöjande.

 

och skriva nåt. För första gången på nästan en månad visar bloggstatistiken för igår under 100 besökare för en dag. Under stora delar av höstterminen låg det mellan 75 och 100 per dag. Men skriverier om domkapitlet och avkragning fick statistiken lyfta. Flera dagar över 150. Sen har väl mitt skrivande om fridsförbundets framtid hjälpt till hålla nivån. Men nu gäller det kanske att leverera (som det numera heter) om läsarnas intresse ska bevaras. Tyvärr har jag inget att skriva om vare sig biskopar, domkapitel, avkragningar eller ens om fridsförbund och laestadianer.

 

Får passa på att istället berätta om senaste lästa bok, Nu vill jag leva av Linn Lindeman (Sjöbergs förlag). En vittnesbördsbok. Men inte om en person i främmande land denna gång, utan om en helt vanlig svensk.

 

Linn växer upp med skilda föräldrar varav pappan är alkoholiserad. Trots att hon tydligt sett det överdrivna alkoholbrukets avigsidor glider hon själv in i först alkoholens grepp och senare drogernas. Efter många år i missbruk blir situationen allt svårare. Och ingen hjälp tycks finnas. För drogberoende för psyket och för psykiskt sjuk för behandligshem slussas hon än  hit och än dit.

 

Under åren ropar hon gång på gång Gud, hjälp mig. Till slut får hon ändå komma till ett behandlingshem där det blir lite ordning i hennes liv även om det inte är helt drogfritt där heller. Hon får tag i en bok där Sebastian Stakset vittnar om vad Gud gjort i hans liv.  Hon börjar ana ett ljus. När det sedan visar sig att Stakset ska komma och hålla möten just i den stad där hon då bor, så beslutar hon sig, efter stor tvekan, att gå dit.

 

Och där händer undret att hon får nåd komma till tro på Jesus och förlåtelsen och erfara hur drogbegäret nästan omedelbart försvinner. Och en ny vilja att vittna om Jesus fyller henne. Nästan direkt får hon till andra gamla kompisar föra vidare det hon själv tagit emot. 

 

Har du börjat tvivla på om det spelar någon roll om man tror på Jesus eller inte? Läs boken.

Brev från biskoparna till svenska kyrkans präster och församlingar har jag läst igenom. Fick det i fredags genom god vän som haft ärende till stiftskansliet.

 

Vad blir mina reaktioner efter genomläsningen?

 

Ja, en hel del, men det är antingen så självklart att man inte riktigt noterar det eller så uppblandat med div onödigt prat att man inte minns vad det var efter läsningen.

 

Jo, detta att det sägs kunna tillåtas att barn och konfirmander hjälper till och dela ut sakramentet.

 

Nej.

 

Slutintrycket blir att att "brevet" (87 små sidor) är pratigt, överfullt av onödiga bisatser som bara känns som utfyllnader. På tok för långt för det värdefulla innehållet. En tredjedel hade utan vidare räckt.

 

Om brevet på allvar riktar sig till kyrkans präster - som normalt har 4-5 års akademisk utbildning - så är det ju snudd på förolämpning. Eller är det jag som är så gammal att jag inte är medveten om vilken genomsnittlig kunskapsnivå dagens präster ligger på? Att dom numera måste tilltalas med småskolelärartonfall.*

 

Oavsett vad biskoparna tycker fick jag vara med om en gedigen högmässa idag. Som man alltid har chansen uppleva bara man far till rätt ställe. Jag blev ombedd hjälpa Bosse och det gick bra även om jag haft två-tre dagar då jag varit lite mer yr och vinglig än vanligt.

 

Fridsförbundets ordförande med hustru var bland kyrkbesökarna. Alltid roligt se bönhusfolk i kyrkan. Andra gången på några veckor jag fick hälsa på dem i kyrkan. F ö var det årsmöte på Fridsförbundet igår kväll. Ca 50 hade varit närvarande sades det (av ca 200 vuxna medlemmar). Jag hade nog själv tänkt gå dit men var igår alltför trött.

 

Jag upprepar det jag ofta uttryckt: i Fridsförbundet har jag många vänner och jag trivs också i den gemenskapen oavsett om möten sker där eller här. Men min församling kommer alltid att vara runt en kyrkas altare.

 

 

* när jag läste första halvan av brevet under lördagen trodde jag den milda stilen och överdrivna förklarandet berodde på att det var riktat till den breda allmänheten. Först vid kyrkkaffet igår blev jag uppmärksammad på framsidestexten "...till svenska kyrkans präster..."

har jag hunnit läsa sedan sist. Två av dem såg jag hos min tvillingbror i Umeå vid släktfesten efter jul. På direkten beställde jag dem.

 

1. Den första jag läste

Olof Edsinger och Ray Baker (red).

 

Tjugo olika författare till längre eller kortare artklar och vittnesbörd som spänner över flera områden, allt från bibelteologi, homosexualitet i antiken tilll frågan om nutidens möten mellan den kristna församlingen och dess homosexuella medlemmar. Allt skrivet utifrån en traditionalistisk utgångspunkt. Personligen upplever jag bokens innehåll som ärligt, omtänksamt men tydligt vägledande utifrån bokens grundhållning. Kan klart rekommenderas för den som vill ha mer kunskap och insikt i en av vår tids brännande frågor. Kanske borde även domkapitlet läst den.

 

Och tro nu inte att "konservativa" kristna (i religiös och etisk mening - inte politisk!) bara kan ha synpunkter på hbtq-livsstilar. Nej, om man anser att den rätta och av Gud avsedda platsen för sexuell gemenskap är äktenskapet mellan kvinna och man - då gäller detta kompromisslöst även heterosexuella. Alltså klart nej till alla former av för- och utomäktenskaplig sex och alla samboväsen. Gäller även vuxna och äldre såväl som ungdomar.

 

 

2. Och nästa.

Rune Imberg & Torbjörn Johansson (red.)

 

Även denna bok med kapitel i olika ämnen vars författare i flera fall är knutna till Församlingsfakulteten i Göteborg och boken ingår som nr 1 i dess serie Texter  och  studier  utgivna av Församlingsfakulteten.

 

När man läser boken så slås man av hur mycket Europa och västerlandet är präglat av reformationsskeendet och av Luther.* När det gäller litterär produktion var han en gigant som knappast har sin motsvarighet. Roligt också att tidigare kollegan (och vännen!) professor Ingemar Öberg omnämns som en av få forskare som läst igenom hela utgåvan av Luthers samlade skrifter, ca 80000 sidor.**

 

Luthers inflytande kan ses på fr a tre områden

a) bibelanvändningen. Det var Luthers översättning och dess tryckning i stora upplagor som för första gången gjorde Bibeln tillgänglig för andra än präster och munkar. Att vi sedan länge kunnat vänja oss vid Bibel i varje hem vore inte möjligt tänka sig utan Luthers insats.

 

b) hem, äktenskap - och sex

 

För att förstå Luthers epokgörande insats på dessa livsområden måste man veta vad som var det gällande synsättet under medeltiden. Ett liv i celibat, som präst, munk eller nunna, sågs som andligt värdefullare än ett liv ute i världen. Luther vänder helt upp och ner på detta - jag påminner mig månnga predikningar i Huspostillan, där han ofta säger att pigan som sopar gör större tjänst för Gud än munken och nunnan i klostret - och på sitt drastiska sätt kan han säga att om Kristus skulle komma tillbaka just i det ögonblick då en man och en kvinna, förenade i äktenskap (! - se ovan), är mitt i en äkenskaplig akt så har dom inget att skämmas för, eftersom dom då utför just sin äktenskapliga kallelse och plikt.

 

c) musiken

Och då tänker vi kanske först på psalmsången. Församligens gemensmma sång har ju blivit en omistlig del av våra mässor och gudstjänster. Men tänker vi på vilken avgörande insats Luther gjorde när han gav oss möjligheten sjunga in evangeliets budskap?

 

Men vi kan även tänka ett steg vidare. Och påminna oss om att flera av våra stora tonsättare - Bach, Händel - är fostrade i Lutherskt präglad andlig tradition.

 

 

3. Och en tredje bok (köpt från bokklubb, Sjöbergs förlag, inte sedd hos min bror).

Debra Moerke: Mamman, mordet och det otänkbara mötet.

 

Den handlar om en kristen kvinna som tillsammans med sin man varit fosterföräldrar och i sitt hem tog emot långt över 100 barn under nästan 20 år.

 

En gång tar dom emot en hel syskonskara (samma mamma, flera olika fäder). Oväntat snabbt beslutas sedan att barnen ska hem till mamman, dit syskonskaran varit på besök några gånger. För de flesta av barnen verkar det fungera någotsånär, men en femårig flicka vill absolut inte fara och har tidigare protesterat när fosterbarnen varit på besök hos modern. Fostermodern vädjar till myndigheterna att detta barn ska få stanna men tvingas till sist acceptera ett domstolsbeslut.

 

När hon flera gånger tar sig anledning hälsa på hos modern och barnen så "råkade" alltid den aktuella flickan vara hos någon kompis eller dylikt. Hon blir orolig att något hänt och snart besannas det hon fruktat.

 

Modern hamnar (igen) i fängelse för div brott och barnen splittras och fosterhemsplaceras i olika hem. En dag får fostermamman telefon och en inspelsd röst meddelar att det är ett betalsamtal från en intern på fängelset. Om hon är villig ta  samtalet ska hon säga ja annars lägga på. När hon under några sekunder tvekar - hon anar ju vem som ringer - så hör hon Jesu röst: skulle jag svara om du ringde?  Och då hon sedan på begäran hälsar på i fängelset får hon veta att mamman är gravid igen och frågar om hon kan tänka sig ta hand om hennes kommande barn.

 

Och har det inte varit utmanande hittills så blir det nu. Ta hand om ett barn till en kvinna som är ansvarig för ett av sina tidigare barns död? Läs boken om du vill veta något om vad What Would Jesus Do? betyder och vad det innebär att förlåta och vad Jesus kan betyda i en människas liv.

 

 

* kan ju påminna om några böcker jag tidigare omnämnt där socialdemokratin omnämns som sekulariserad lutherdom

 

** och det lämpade sig inte att försöka visa sig på styva linan när det gällde Luther om Ingemar Öberg var i närheten. Jag påminner mig en av västlaestadianernas februarisamlingar för ca 20 år sedan. Efter söndagens högmässa satt jag i Örnäsgården och pratade med några kristna varav (minst) en av predikanterna som just höll på att förklara för mig hur "vi", dvs västlaestadianerna, tror "som Luther". Då kommer precis Ingemar förbi och slår sig ner vid bordet. Han lutar sig nonchalant bakåt på stolen och frågar (i praktiken avbryter) och säger högt och tydligt med sitt märkbara Kalixtonfall:

 

- Jaha pojkar, vad sitter ni och pratar om här då?

 

Det korrekta svaret hade ju varit att just talande predikant sagt "vi håller på och undervisar komminister Lindahl i äkta Luthersk tro".

 

I stället blev det tyst. Knäpptyst.

har jag läst under senaste tiden. Precis som de böcker min gamle kamrat ägnar sig åt har dom kapitel. Flera vardera. Dom är inte heller helt färska. Jag har haft dom i bokhyllan långt mer än ett decenium utan att få lnspiration och ork att läsa dem.

 

Daniel Alvunger: Nytt vin i gamla läglar. Socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944-1973. Utgiven 2006.

Den läste jag före jul.

 

Lennart Ahlbäck: Socialdemokratisk kyrkosyn. En studie i Socialdemokraternas kyrkopolitiska riktlinjer 1979-1996. Utgiven 2003.

Den har jag just läst. Avslutat för en dryg vecka sedan.

 

Daniel Alvunger ger först en bakgrund i vilken han även mycket intressant diskuterar hur man kan se socialdemokratin och folkhemstanken som sekulariserad lutherdom. Senare framkommer också tydligt socialdemokratins markanta avoghet mot det katolska som ses som ett hot mot det svenska och förment lutherska på ett sätt som snarast för tankarna (åtminstone mina) till dagens sverigedemokrater.

 

I avhandlingen låter han kampen inom partiet om synen på statskyrkan bli det raster genom vilket skeendena ses. Separationslinjen kallar han dem som ville kämpa för att snarast skilja kyrka och stat. Anpassnningslinjens företrädare var de som (tills vidare) ville behålla statskyrkosystemet för att kunna förändra kyrkan i - ur socialdemokratisk synvinkel - önskvärd riktning. Och det önskvärda är att kyrkan ska vara (bli) en öppen, demokratisk, folkkyrka.

 

I nästa bok, av Lennart Ahlbäck, som behandlar kyrkopolitiska riktlinjer (dvs vilka mål som (s)- ledamöter i kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomöte skall sträva mot) där återkommer de tre begreppen öppen, demokratisk och folkkyrka så många gånger att man till slut blir proppmätt.

 

De tre begreppen ställs tydligt i motsats till det socialdemokraterna inte vill se, dvs elitkyrka eller prästkyrka. Någon tydlig beskrivning av vad dessa hemska kyrkotyper i praktiken är ges dock inte, även om det fler gånger framskymtar att högkyrklighet upplevs som den kanske tydligaste  fienden. Det blir dock uppenbart att socialdemokrater ofta inte har riktigt klart för sig vad det begreppet egentligen betyder och i praktiken står för. För mig framstår det snarast som att alla dessa fiendebilder är den inomkyrkliga varianten av skrämma med högerspöket.

 

Det intryck jag får - och jag erkänner: med den förförståelse jag har - när jag läser dessa böcker är att kyrkan av socialdemokraterna i praktiken uppfattas vara de anställda och de förtroendevalda. Och denna kyrka synes nästan existera av sig själv och det därför bara är socialdemokraternas uppgift att styra och påverka denna kyrka i önskvärd riktning. Men vad kyrkan är "i sig själv" (för att använda ett modeuttryck) och vad det är som skapar en kyrka (ordet och sakramenten) och vad som bär kyrkan och får den att ta synlig gestalt (ett troende, gudstjänstfirande kyrkfolk) om detta finns i princip ingenting. När det talas om ungdomsarbete är betoningen mer på demokratisk fostran än tro på Jesus. När mission (i andra länder) omtalas ligger fokus på att hjälpa människor skapa demokratiska strukturer. I sin iver plädera för att kyrkan ska vara öppen för alla - även icke-trooende - så ställer sig (s) i en position där troende människor och regelbundna gudstjänstfirare snarare blir främlingar. 

 

På det hela taget ska kyrkan vara en del av det socialdemokratiska folkhemsbygget. Något tydligt uttryck för att socialdemokratiska kyrkopolitiker i sina roller i kyrkans beslutsorgan sķulle ha någon kallelse att tro och driva något som är unikt för kyrkan eller radikalt annorlunda än det (s)-politiker driver i kommuner och riksdag - det finns inte.

 

Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att socialdemokratin i allt väsentligt velat driva kyrkan i helt annan riktning än jag själv hade önskat

 

Återstår då den fråga som min gamle kamrat ställde i en kommentar till ett tidigare inlägg av mig på denna ringa blogg: har socialdemokratin varit värre än de borgerliga partierna när det gäller politiseringens följder för kyrkan?

 

Mitt svar: jämförelsematerial saknas i dessa böcker då de bara behandlar socialdemokratisk kyrkopolitik. Boken om borgerlig kyrkopolitik under 100 år verkar fortfarande vara oskriven. Enligt principen den som sa de han var det så är det kanske min gamle kamrat själv som ska känna kallelsen.*

 

 

* Gäller väl bara då att få den bräkande geten hålla tyst och inte störa. Men eftersom jag vid flera tillfällen uttryckt uppskattning för min gamle kamrats exegetiska skriverier blir det ju en koflikt inom mig vad jag skall önska.

 

med underrubriken Politisk påverkan på Svenska kyrkans kyrkomöte 1930-2018. Det är boken jag just avslutat. En rejäl tegelsten av Klas Hansson utgiven på Artos förlag.

 

Lite torr och tråkig kanske. Dels för att det är en undersökning som snarast för tankarna till akademisk avhandling, dels för att ämnet är så deprimerande: att se hur det politiska inflytandet påverkat kyrkan på ett sätt som borde vara en kyrka främmande, både organisatoriskt och innehållsligt. Lite mer av debattbok hade gjort den mer engagerande.

 

Egentligen säger den inget som jag intet redan vetat eller åtminstone anat,  men här får man en stor del av Svenska kyrkans 1900-talshistoria kronologiskt och systematiskt med fokus på kyrkomötets utveckling.

 

Några detaljer ids jag inte referera, utan nöjer mig med att återigen konstatera det jag trott i årtionden: de politiska partierna och samhälleliga ideologierna ligger som en blöt rysk pälsmössa* över kyrkan.

 

Jag upprepar det jag länge upplevt, många gånger tänkt och sannolikt tidigare uttryckt (i alla fall antytt):

 

 

 

* formulering av min f d chef, förre kyrkoherden i Nederluleå, Alf Hansson (men då syftande på helt annat sammanhang)

läste jag i lördags. Kunde inte lägga den ifrån mig förrän sista sidan var läst på söndag morgon.

 

Ytterligare en i raden av böcker med vittnesbörd om muslimer som blivit kristna. Och precis som flera andra liknande så ingår det i den avgörande händelsekedjan att Jesus uppenbarat sig i drömmen.

 

I det här fallet handlar det om en ung kvinna i Pakistan - ett land där det är strängt förbjudet för en muslim att avfalla och bli kristen - som växer upp i en radikal muslimsk familj. Hon fostras bli en trogen muslim och ses också som en som verkligen vill tränga in i trons sanningar och ta sin tro på allvar.

 

Vi ett tillfälle är hon med i ett sammanhang där man värvar sådana som vill bli martyrer = i praktiken bära bombväst och spränga sig själv till döds på en plats där man kan döda så många judar och/eller kristna som möjligt. Och hon anmäler sig som frivillig. Men bara några dagar innan hon ska hämtas till jihadisternas träningsläger händer det omvälvande, hon möter Jesus i en dröm. Hon ser honom som en ljusgestalt, som tar med henne till en begravningsplats och där visar hur han med sitt blotta ord kan återuppväcka en död. När hon frågar vem han är svarar han "Jag är Vägen, Sanningen och Livet". Hon vaknar med en intensiv frid inom sig. Vad har hon upplevt?

 

I sin vilja att fördjupa sig i islam har hon studerat Koranen noggrant. Också sådana ställen som de muslimska lärde brukar undvika (därför att dom upplevs svårförståeliga eller motsägelsefulla). Hon finner också att det i Koranen uppmanas att läsa vissa delar i de kristnas bok (Bibeln), särskilt Moseböckerna och evangelierna. Och kritiskt frågar hon sig varför de muslimska lärare hon hittills mött aldrig visat på dessa ställen i Koranen som faktiskt uppmanar till läsning ur Bibeln.

 

När familjemedlemmar senare inser att hon försökt få tag i en Bibel kan hon gömma sig bakom dessa koranens egna ord och säga att hon bara velat tränga djupare in i koranens undervisning och klarar sig därmed på ett hår undan dödsdomen. När hennes tro till sist inte kan döljas, så ges hon en sista chans; att offentligt debattera mot muslimska lärde. Om dom "vinner" måste hon avsäga sig sin tro. Men under flera veckors tid besegrar hon dem i offentliga debatter en efter en och får verkligen erfara sanningen i Jesu ord om att inte oroa sig för vad man ska säga, Jesus ska ge orden.

 

Du får själv läsa om hur hon efter några år som hemligt kristen till slut blir döpt, hur hon vittnar för några i den egna familjen, hur hon får bidraga till att visa kraften i Jesu namn genom att be för sjuka familjemedlemmar som mirakulöst blir friska, hur hon till slut måste fly undan sin faders dödshot, först runt i landet och slutligen utomlands. Hela tiden med bevarad tro.

 

Vad ska jag säga till sist?

Läs boken!

Ester Ahmad: 

Sjöbergs förlag.

(Just nu kampanj på boken, tre för priset av två, så gå ihop några stycken.)

På samma förlag finns flera andra böcker med liknande vittnesbörd t ex Är du kristen ska du dö; Hon kastade slöjan; Syner och drömmar m fl, så surfa runt bland titlarna.

fick jag idag i min ägo. En bok som min gamle kamrat inte har utgivit utan bara producerat i tio exemplar, till sin familj och till några vänner till vilka jag har glädjen få räknas; inte heller författat utan i vilken han bara samlat ett antal blogginlägg som han för ca ett år sedan skrev.

 

De i boken samlade blogginläggen är alltså den serie kommentarer till tre bibelböcker som tidigare kunnat läsas plus i ett appendix de bloggposter som under samma tid skrivits om mer privata och personliga saker.

 

Jag tackar för boken. Som jag fick utan att behöva betala för den. Tar det som bevis för att en vänskap som nu är inne på sitt 57:e år fortfarande består.

 

I bokens förord skriver den gamle kamraten att han inte avser vara uppbygglig utan bebygglig. Med mina ord skulle det vara nyttigt och lärorikt och givande utan att vara överdrivet fromt eller alltför förutsägbart. Utan tvekan har min gamle kamrat en gåva just i den nischen. Hoppas han får lust - tid har han ju! - ägna sig mer åt den saken nu som pensionär.

 

Jag tror mycket väl att det skulle finnas en marknad för en utgåva något större än tio exemplar (möjligen bara bibelkommentarerna, utan de övriga bloggposterna?) Det som skrivs på en blogg blir snabbt gammalt även om det ligger kvar i bloggarkivet; det som finns i en bok i läsarens ägo är mer - ja vaddå, lättillgängligt, närvarande? Jag söker lämpligt ord, men det gäller kanske bara oss i den generation som levt huvuddelen av våra liv före smartphones och surfplattor?

 

Om min gamle kamrat till äventyrs skulle få för sig att på allvar ge ut en upplaga av sin bok som är något större än tio exemplar så erbjuder jag mig på stört att vara distributions- och försäljningskanal.

 

- - - - -

 

Detta inlägg hamnar i kategorin Böcker jag läst, trots att jag inte läst boken, utan bara texten - på bloggen.

heter en bok jag nu precis tagit mig igenom.*

 

Författad av en Prof em Gösta Pettersson som skriver att han började bli tveksam till klimatalarmismen när han fann att talet om en människopåverkad global uppvärmning och de "bevis" som presenterades till stöd för den tanken, inte stämde inom områden som han specialiserat sig på under sin forskartid. Han beslöt då försöka sätta sig in i frågan ur en mångfald synvinklar. Resultatet finns i boken.

 

Jag kan inte annat än uppmana kära läsarna att ta del av den även om jag glatt erkänner att för mig som inte är naturvetare fanns det väl resonemang här och där som gick en bit över mitt ringa förstånd. Men skam den som ger sig.

 

 

* den kan beställas billigt från hemsidan med samma namn men även laddas ner gratis