Torbjörn Lindahl

Handlar en liten bok jag fick låna av en god vän och just läst

Carl-Eric Sahlberg: Den Helige Ande - kraft till tjänst. Semnos förlag. Ca 100 sid och mycket lättläst.

 

Boken kan alltså mycket väl rekommenderas. Inte bara för att den är tunn och lättläst utan framförallt för att den är givande och inspirerande 

 

Med exempel ur sitt eget liv och egen erfarenhet i prästtjänsten undervisar Sahlberg om Andens verk, gåvor och följderna av ett Ande-inspirerat kristenliv. Även några andra personers vittnesbörd finns med i boken. (Ett kyrkohistoriskt avsnitt på några tiotal sidor erbjuder Sahlberg att man hoppar över om tillräckligt intresse saknas.)

 

Skaffa och läs!  Och låt dig inspireras!

som jag läst under sommaren måste jag få berätta om.

 

1. Isabella Stakset: Genom krig och fred. Sjöbergs förlag 2021.

En  vittnesbördsbok av den typ jag tidigare erkänt att jag läst flera. Men då har det för det mesta handlat om människor med annan religiös bakgrund, ofta muslimsk. Men här handlar det om en vanlig svensk.

 

Författarinnan är gift med den kanske mer kände Sebastian Stakset och båda har de förts från mer eller mindre destruktiva livsomständigheter till liv i frihet och tro på Jesus. Makarnas livsresor kan väl i någon mån sägas vara parallella men inte helt samtida och inte i samma mån präglade av bakslag och återfall.

 

Enligt vad som berättas var maken Sebastian den som tidigast började dras till kristendomen. Såg även till att ha bönegrupp och bibelstudier i hemmet. Isabella mer avvaktande och till en början ville hon inte vara hemma de kvällarna men accepterade sen att sitta på avstånd i lägenheten och bara lyssna utan att aktivt deltaga. Men det går som ofta i dylika situationer: den Helige Ande börjar beröra också henne genom det ord som läses och talas och beds. 

 

Och till slut övertalas hon av en vän att "ta emot honom i ditt hjärta" som erbjuder sig leda henne i en "frälsningsbön" - till makens stora glädje som i över ett halvt år väntat på denna stund. "jag hade alltid haft en tro i mitt liv men det här blev en uttalad överlåtelse" berättar hon.

 

Men det slutar inte, och kanske inte ens på allvar börjar där. För bara drygt 20 sidor senare - hur lång tid som gått är oklart - skriver hon om en ny erfarenhet på ett läger att "det var där min genuina omvändelse ägde rum".

 

Och hon fortsätter:

"Pastorn undervisade om stabiliteten i tron och vikten att bygga huset på klippan så att det står stadigt när stormarna kommer. Då uppenbarade Gud för mig vilken syndare jag varit. Jag fick se hur hårt mitt hjärta var och hur mitt liv var fyllt av stolthet och högmod. Jag hade behandlat Jesus som en betjänt som fanns till för att tjäna mina syften, istället för att ödmjuka mig som en tjänare och tjäna hans syften. Övertygelsen slog mig så starkt att den förvandlade mig på djupet. Det var där på det lägret som jag under tårar och förkrosselse verkligen vände om."

 

 Att ställa en "tydlig avgörelse" sida vid sida med en "verklig omvändelse" är ju intressant för den som alltid varit nådens ordning-kramare.

 

2. Och här kommer en bok jag inte borde läst. Den vänder sig nämligen till kvinnor. När jag fick info om den från bokklubben var min absoluta avsikt avbeställa den. Och jag är nästan hundra på att jag la svarstalongen i brevlådan. Men nåt gick tydligen fel. Hade jag glömt kryssa i rutan för avbeställning eller är det Postnord som inte gjort jobbet? Hur som helst dök den upp i min brevlåda och då ville jag inte ställa den bland olästa i bokhyllan, en plats där böcker har viss tendens bli kvar.

 

Boken har den utmanade titeln Lögnerna kvinnor tror på - och sanningen som sätter dem fria. Författare: Nancy DeMoss Wolgemuth. Sjöbergs förlag 2021.

 

Efter ett inledande kapitel följer nio i vilka lögner kvinnor alltså frestas tro på presenteras. Om Gud, Om sig själva, Om synden, Om prioriteringar, Om sexualiteten, Om äktenskapet, Om barn, Om känslor, Om omständigheter. Ca 5 lögner per kapitel, sammanlagt 45 st. Sen två avslutande sammanfattande kapitel.

 

I slutet av varje kapitel upprepas respektive lögner och för var ock en ges bibelord som motsäger lögnen. Sannskyldiga bibelstudier även om det blir en del upprepningar.

 

När jag nu ändå tog mig för att läsa denna kvinnobok så upplever jag visst att åtskilligt kan riktas även mot män t ex flera av lögnerna om Gud (Gud är egentligen inte god); om synden (Jag kan synda och komma undan med det). Min visst kan man tänka att vissa saker kanske styr mer mot kvinnors livsupplevelser, tankar och känslor. T ex när det gäller barn, ansvar för hem och familj, upplevelsen att inte räcka till till för alla krav och förväntningar från familj, vänner och församling., strävan efter yttre skönhet. En befrielse kan det kanske vara för någon att höra att det är en av lögnerna när du kämpar att uppfylla de krav du lagt på dig själv eller uppfattar att andra förväntar sig av dig t ex att ditt hem alltid ska vara välstädat. Var i Bibeln kräver Gud det? Utmattad kan man bli om man trälar under egna eller andras förväntningar. Men det som Gud verkligen kräver/förväntar sig det kommer han också att ge kraft till, säger författaren bestämt och upprepar flera gånger min nåd är dig nog.

 

Författaren vågar också ta i sådana frågor som helt säkert kan var kontroversiella i vårt samällsklimat, t ex frågan om kvinnans underordning och barnbegränsning inom äktenskapet.

 

Några avsnitt som också grep mig - tror det var i kapitlet om omständigheter - var när hon skrev om hur Gud kan låta svårigheter och prövningar - ja, t o m lidande - verka till vårt bästa. Precis som det sägs om Kristus: han lärde sig lyda genom att lida.

 

Men som sagt jag borde ju som man inte ha läst boken. Som tur är finns en motsvarande mansbok Lies Men Believe av Robert Wolgemuth (författarna är gifta). Givetvis beställde jag den också även om den ännu bara finns på engelska (Amazon). Får återkomma då jag läst den. På engelska finns även motsvarande böcker riktade till tonåringar, unga kvinnor osv.

 

Jag avslutar med några ord ur näst sista kapitlet om att bemöta lögnerna med sanningen. Efter att ha skrivit om hur lätt vi påverkas av det vi möter i böcker, tidningar, filmer, på nätet osv och - oftast utan att vi inser det - låter oss formas av alla möjliga lögner genom de ideologier och uppfattningar som präglar samhällslivet så ger hon förslag på en rätt böneattityd inför varje möte med Bibeln eller Guds ords förkunnelse,:

 

3. Den bok som verkligen gripit mig av dessa tre:

Arkimandrit Tichon: Vardagshelgon. Artos 2918. 

 

Jag började med att låna den av Bosse men kände efter bara några tiotal sidor att den här vill jag äga själv och beställde den på stört.

 

I bokens början berättar författaren minnen från sin studenttid. Han och några studiekamrater ägnar sig åt seanser och spiritism där dom också lyckas få kontakt med intressanta döda personer. Bl a en känd rysk författare. Men sedan svänger det och på ett obehagligt sätt blir dom varse att det dom trodde var en död människas ande i själva verket är en förklädd demon.

 

Dom flyr och avbryter verksamheten. För att sedan göra en längre historia betydligt kortare så väljer författaren att söka andlighet på mer etablerade vägar, vilket på sikt leder till att han blir både munk och präst.

 

Han kommer en tid att vistas i det sk Grottklostret - ett av de ytterst få som överlevde hela sovjetkommunisttiden utan att stängas eller förstöras. Bara berättelserna om hur klostrets abottar med en kombination av vänlighet, ilska, skrämsel och intriger lyckas hålla de sovjetiska myndigheterna, om än inte alltid på armlängds avstånd, så i vart fall tillräckligt i schack är gripande nog.

 

I Grottklostret möter han sina första vardaghelgon. Ofta gamla gubbar, munkar och präster som besitter en erkänd andlig resning och vishet som människor ofta reser långväga för att möta. Här finns också tydliga exempel på nådegåvorna i funktion: profetia, helande, andeutdrivning mm. 

 

Åtskilliga blir också vittnesbörden om munkar och präster som suttit i åratal i de sovjetiska lägren. Men när dom befriats visar sig vara obrutna i sin förtröstan och personliga fromhet. En maning till en präst är ju också berättelserna om hur fängslade präster kunde fira gudstjänster ihop eftersom dom kunde de långa liturgiernas böner utantill.*

 

Man kan sen inte annat än förundras och imponeras av den uthållighet, trohet och uppfinningsrikedom med vars hjälp kyrkolivet överlever kommunisttidens förföljelser. Man viger nunnor i hemlighet, som ute i samhällslivet har civila yrken och klär sig i vanliga kläder, men som i ensamhet (ibland tillsammans i små grupper) ber sina dagliga böner och lever i trogen medvetenhet om sin ställning och kallelse.

 

Hur mycket som helst i boken skulle kunna återberättas men jag nöjer mig med fader Rafael som är huvudperson i de sista kapitlen. Ung man med goda framtidsutsikter efter fullgjord treårig värnplikt under vilken han fått utmärkelser för goda insatser.

 

Livet ligger öppet för honom när han plötsligt en dag finner en Bibel och börjar läsa. Redan de första orden "I begynnelsen skapade Gud himmel och gjord" talar till honom med sådan kraft att allt förändras. På kort tid läser han Bibeln rakt igenom två gånger.

 

På ganska komplicerade vägar lyckas han sedan få myndigheternas tillstånd - det var under kommunisttiden - att bli både munk och präst. Som präst blev han dock skickad från den ena oansenliga landsbygdsförsamlingen till den andra.** En urusel predikant lär han ha varit. Ofta blev det inte mer än Kära vänner, all välsignelse på denna högtidsdag! Men nånting hos honom utstrålade nånting som inte lämnade någon opåverkad. Det sades att alla som  någon gång druckit te med honom förr eller senare blev ortodoxa kristna!***

 

 

* tänkvärd är också den korta anekdoten om hur man i klostret lär de nya (blivande) munkarna liturgin:

- Enkelt, sätt dem i kören bara. Efter så där en fem år så har dom lärt sig. (Dagliga gudstjänster).

 

** man tycker sig känna igen den konsistorii skjutskärra som under svenskt 1800-tal skickade de väckta prästerna runt i stiften för att de inte skulle hinna bygga upp något förblivande, men effekten istället blev att väckelsen bara spreds snabbare 

 

*** alla goda vänner och gamla kamrater som tänker be att få låna boken kommer att få ett artigt nej som svar. Den här är värd att du äger den själv.

är något jag tidigare inte haft en aning om. Men nu har den utkommit på svenska, översättning av Simon O. Pettersson, med kommentar av Torbjörn Johansson. Bethelbekännelsen 1933. Ett Lutherskt försök. (Församlingsförlaget 2021, Församlingsfakultetens akademiska skriftserie, nr 15.) Boken är bara ca 100 sidor varav själva bekännelsetexten endast upptar 30. Resten är introducerande inledning och teologisk kommentar, vilka man absolut har nytta av för att förstå.

 

Huvudförfattare till bekännelsen är de lutherska teologerna Dietrich Bonhoeffer och Herman Sasse.

 

Bakgrunden var att i kyrkovalet i Tyskland 23 juli 1933 hade det nazistinspirerade kyrkopartiet Deutsche Christen fått ca 70% av rösterna, efter att Hitler i ett radiotal till tyska folket dagen innan uppmanat att rösta på partiet.

 

 Och nu insåg kristna att det var dags gå emot försöken att nazifiera kyrkan. Alltså tar bl a de två ovan nämnda teologerna initiativ till Bethelbekännelsen för att utmana Deutsche Christen. Bekännelsen utarbetades i två versioner, den nu på svenska utgivna är den s k augustiversionen. Efter visst remissförfarande och omarbetning fanns även en novemberversion. Men ingen av dessa lyckades bli den samlande bekännelse som de nazikritiska evangeliska (= ickekatolska) kristna kunde enas omkring. Det blev istället Barmenförklaringen 1934, som blev den samlande och därmed grunden för Bekännelsekyrkan - som dock inte ska fattas som en ny kyrkoorganisation utan snarare en falang inom den evangeliska kyrkan. En evangelisk förklaring så formulerad att den kunde samla både lutheraner och reformerta. Bonhoeffer ställde sig bakom den också men inte Sasse. Han ville - som Bethelbekännelsen - stå på tydlig luthersk grund. Den som har någon kunskap om formuleringar i de lutherska bekännelseskrifterna kan känna igen ett och annat i Bethelbekännelsen.

 

En sak där de kristna tydligt reagerade mot de nazistiska försöken omdana kyrkan gällde givetvis kyrkans förhållande till kristna av judisk börd. De borde enligt nazisterna uteslutas ur kyrkan och bilda egna församlingar. Givetvis skulle inte heller en kristen av judisk börd få vara präst.

 

Detta är ju enkelt att motsätta sig, men de kristna i 30-talets Tyskland ville inte bara sig nej till den konkreta planen, de villa gräva djupare och avslöja varje tidigare villolära i argumentationen som fört nazisterna och de nazikristna fram till denna felaktiga slutsats.

 

Och då gäller det bl a synen på Guds uppenbarelse, dvs på vilka sätt Gud visar sig och gör sin vilja känd för människorna. 

 

I traditionell teologi talar man om Guds allmänna och särskilda uppenbarelse. Den allmänna är skapelsen, tillgänglig "för vilken hedning som helst". När en människa i naturen ser dess skönhet och ändamålsenlighet, från det största ner till det minsta, kan hon förundras och föras till tanken: detta kan inte vara en slump, det måste finnas en vilja bakom. Och därifrån kan hon - i bästa fall - ledas till en aning om någon eller en högre makt eller vilket uttryck man nu vill använda. Men längre än så kommer man inte på den vägen. För att föras vidare till verklig tro på Gud måste människan även möta Gud i hans särskilda uppenbarelse, dvs hans ord, Bibeln, där han talar till människorna och i Jesus Kristus genom vilken han både talar och visar sig.

 

Men nu har det i teoligihistorien även utvecklats den tanken att inte bara skapelsen (naturen) visar på Guds vilja utan även utvecklingen i samhället. Och det är lätt tänka så för alla som själva har erfarenhet av eller historisk kunskap om hur samhället utvecklats - socialt, politiskt, ekonomiskt - mer och mer, och oftast, tycker vi väl, till det bättre.

 

Och denna tanke, att Gud visar sig i samhällsutvecklingen, tog nazisterna till sig och tillämpade på sin egen tid. Enkelt uttryckt: när nu  nazisterna getts makten med stort folkligt stöd och Hitler blivit Furher, då är det uttryck för Guds vilja. Och därmed basta! (Och därför ska de nazistiska idéerna tros och tillämpas).

 

Men här bekänner då de kristna att så enkelt kan man inte se saken. Det går inte att entydigt se Guds (goda!) vilja i samhällsutvecklingen eftersom det i denna fallna värld inte finns något som är entydigt gott. Det onda och det goda är alltid blandat. För den kristne - och för Kyrkan! - måste därför Guds ord alltid vara den högsta norm mot vilken alla läror - och varje skeende i samhällsutvecklingen! -  ska prövas.

 

Fundera på vad detta kan betyda för oss i Svenska kyrkan. Jag återkommer med några tankar.

 

heter en bok jag just läst (Sjöbergs förlag 2021). En bok i den genre jag under senare år läst flera; om hur kristendomen växer i den muslimska världen. Jesus uppenbarar sig på tydliga sätt för enskilda människor - ofta genom drömmar.

 

Den här boken har alltså sitt fokus på några kvinnors vittnesbörd. Syrien, flyktingläger i Libanon och Gaza, Jordanien och muslimernas heligaste plats, Mecka i Saudi-Arabien, är platser där skeenden utspelar sig. Det är t o m så att Jesus uppenbarar sig för muslimska pilgrimer som vandrar runt Kaba* med den heliga stenen.

 

Eftersom kvinnor är centrala i berättelserna så blir det också vittnesbörd om just vad en muslimsk kvinna kan få utstå. En muslimsk man har enligt Koranen rätt (skyldighet?) aga sin hustru,  och att "lagligt" gå till prostituerade genom att ingå s k tillfälligt äktenskap (en muslimsk man får enligt islam ha fyra fruar). Flera exempel ges på hur förnedrande dessa situationer kan vara för kvinnor och hur rättslösa de i praktiken är i muslimska länder; vid en skilsmässa är det alltid mannen som får vårdnaden om barnen.**

 

Det mest omvälvande för dessa kvinnor när de får möta Jesus är den starka upplevelsen att de är sedda  och älskade.

 

Den snabbhet, frimodighet och uppfinningsrikedom med vilken de sedan blir Jesu efterföljare och vittnen  kan man inte annat än imponeras av. Och att deras liv blir så förändrade från hat och bitterhet till glädje och kärlek att t o m deras män (som ännu inte vet om deras hemliga omvändelse) blir förundrade och börjar undra vad som hänt.

 

Nu berättar jag inte mer. Beställ och läs och låt diig gripas. Blir du inte gripen så har du ett stenhjärta.

 

 

* googla om du inte vet vad det är

 

** jag påstår nu inte att alla muslimska män använder sig av dessa "rättigheter"

handlar det om i en bok jag läst som jag såg i ett reklamutskick från Duvans bokhandel i Piteå. En bok av den genre jag ofta berörs av. Där människor som råkat ut för svårigheter likväl så låter sig präglas av Jesu kärlek att de i sin tur förmår komma igenom sina sorger utan att präglas av bitterhet och besvikelse och därmed lyckas förmedla kärleken från Gud till andra.

 

Dianne Collard: Jag valde att förlåta min sons mördare - en sörjande moders väg till förlåtelse. Bornelings förlag 2014.

 

Helt klart utmanande bok. Kanske inte något litterärt storverk, men likväl angelägen. Jag ska inte referera i detalj för att förstöra spänningen för den som vill läsa den, bara återge de viktigaste tankarna. Titeln säger ju allt vad det handlar om. En 23-årig man blir grymt mördad och lämnar sin familj i obeskrivlig sorg.

 

Att som förälder stå inför tanken förlåta någon som gjort ens barn så illa är kanske den svåraste utmaning en människa kan ställas inför. I den situationen hamnade  också författaren. Hennes fråga blev menar och vill Gud verkligen att man ska förlåta i en sådan situation? Och efter en ordentlig brottning med sig själv och bibelns - tydliga! - undervisning blir hennes svar på den frågan ett klart och odiskutabelt ja.

 

Delar av boken blir rena bibelstudiet om förlåtelse. Jag ska inte här citera alla förlåtelse-bibelställen författaren återger. Du får läsa dem själv - och jag uppmanar dig verkligen att göra det - med den allvarliga insikten att Gud faktiskt menar exakt det han säger genom Jesus och apostlarna. Men i korthet: som kristen har du erfarit att Gud har förlåtit dig all din synd, då är det din kallelse, din uppgift, ja, rent av din skyldighet att ge den förlåtelsen vidare till din nästa och särskilt den som gjort dig emot, oavsett hur allvarlig synd som begåtts mot dig.

 

Några bibelställen:

Kol 2:13-14; Kol 3:12-13; Ef 4:32;  Mk 11:25; Mt 6:12, 14-15. Mt 18.

 

Och på samma sätt som du inte på minsta sätt måste förtjäna den förlåtelse du fått av Gud så behöver den som förbrutit sig mot dig inte heller förtjäna din förlåtelse. Du förlåter ändå.

 

Sist väljer jag återge några punkter där författaren uttrycker vad förlåtelse innebär - och kanske tydligare -  vad den inte innebär.

 

(Fritt ur minnet med mina ord och min numrering)

 

1. Förlåtelse är inte detsamma som tillåtelse. Förlåtelsen betyder inte heller "det gjorde ingenting"..

 

2. Man måste inte börja älska den man förlåter. 

 

3. Man kan förlåta på avstånd. Man måste inte träffa den man förlåter.

 

4. Man behöver inte ömsesidigt försonas. Det är en helt annan sak än "ensidig" förlåtelse.

 

5. Att inte förlåta blir i längden värst för den som inte vill förlåta. Att bära på oförlåtsamhet och bitterhet blir i längden en andlig cancer, som bryter ner den icke-förlåtande inifrån.

 

6. Förlåtelse är inte en känsla, det är ett beslut.

 

7. Förlåtelsen innebär inte heller att den skyldige slipper ta konsekvenserna av sitt handlande. Mördaren måste avtjäna sitt straff även om offrets anhöriga förlåtit.

 

Läs - och förlåt!

Boken jag köpte för flera veckor sedan och som är så lättläst att jag borde läst ut den på en dag men försummat läsa då jag ägnat det mesta av min tid åt att packa upp flyttkartonger, farit med grejer till återvinningen, byggt ihop IKEAS Billyhyllor och slutligen skrivbord med hurts.

 

Men nu i dessa yttersta av dagar tog jag mig tid en dag och läste den färdigt:

Jesper Bengtsson: Reformismens väg. Om social-demokratin och kyrkan.

 

Bengtsson beskriver utvecklingen i svenska kyrkan under ett drygt sekel, sett med - stolta! - socialdemokratiska glasögon. Under den period han överblickar har svenska kyrkan enligt honom förvandlats från en konservativ, prästdominerad överhetskyrka till en modern kyrka präglad av de idéer som bär det moderna samhället: demokrati (mer inflytande för politiker och mindre för präster och biskopar), jämställdhet (kvinnor som präster), samhällsengagemang (klimatet) och allas lika värde (äktenskap även för personer av samma kön). Och för denna utveckling, som skett målmedvetet, men smygande stegvis under lång tid (för att inte väcka för stora motreaktioner) tackar han framför allt socialdemokratin.

 

Vad ska man säga om denna beskrivning och hyllning?Jag ska inte fastna detaljer annat än att påpeka att några små fel (sakliga eller språkliga ) ger viss fingervisning om författarens brist på inomkyrklig erfarenhet; nej, istället ska jag deklarera högt och tydligt att de förändringar inom och med svenska kyrkan som Bengtsson prisar och jublar över i allt väsentligt* är just de beslut, handlingar och skeenden som jag alltid ogillat, ifrågasatt, argumenterat mot och - när jag haft möjlighet - bekämpat.

 

 

* i allt väsentligt är ett formellt uttryck som används om man vill gardera sig för möjligheten att det kan finnas  någon detalj där man har annan uppfattning.

 

med underrubriken Hur Gud använder en omvänd muslim för att sprida väckelse, heter senaste bok som passerat under mina ögon. Sjöbergs förlag 2020, så den är färsk.

Dr Hormoz Shariat, kallad "Irans Billy Graham", berättar om sitt liv och sitt verk för Guds rike.

 

Född och uppvuxen som muslim i Iran. Flyttar som forskare till USA, blir kristen, får familj, blir alltmer engagerad i församlingsverksamhet, fr a evangelisation bland muslimer, tills dess han på oväntade vägar- icke utan motstånd - förs in i det som han kommer uppfatta som sin livskallelse: att föra evangeliet till Iran och dess muslimska befolkning.

 

Stöd för sitt arbete och uppmuntran och ledning finner han bland många profetior om Iran (Persien, Elam) som finns fr a hos  Jesaja och Jeremia. Om det är riktigt och rimligt att tolka många gammaltestamentliga profetior om vad Gud ska göra i "kommande dagar" som delvis syftande ganska detaljerat just på vår tid, säger jag varken bu eller bäh.

 

Men ingen tvekan om att det arbete han upplever att Gud fört honom in i: att evangelisera i Iran via satellitsändningar är både riktigt - kristna är kallade gå ut i hela världen - och välsignat - många har kommit till tro, det är väl odiskutabelt.

 

Spännande? Ja.

Lättläst? Ja.

Inspirerande? Ja.

Utmanande - för västvärldens i yttre mening fria, men många gånger i andlig mening ofria  och ljumma kristna? JA. 

Det må väl vara tillåtet att på denna ringa blogg göra lite offentlig smygreklam för en sagobok som idag kom i brevlådan, tillägnad mina fyra barn av deras mor.

 

Lena Håkansson: Trollkarlens katt, Lumio förlag.

 

med undertiteln Brottet som skakade självbilden, är en bok om ca 350 sid jag fann i butiken på återvinningsmarknaden igår för endast 5:-.Fantastiskt pris för en bok som är så färsk som från 2019

 (men det var tydligen halva priset på alla böcker). Såg helt oläst ut - och det gör den nu också efter det att jag sträckläst den.

 

Författaren heter Kajsa Norman och boken utgavs på engelska redan 2018 med titeln Sweden's dark soul - The Unravelling of a Utopia

 

 Författaren tar sin utgångspunkt i det som hände på en ungdomsfestival i Stockholm augusti 2015. En stor mängd unga flickor blev utsatta för oönskat och otrevligt tafsande från äldre pojkar i publikhavet. Ibland ganska grova saker, i något fall t o m våldtäkt. Polis och festivalvakter fick omhänderta åtskilliga pojkar men kunde i stort sett inte göra mer än avvisa dem från festivalområdet eftersom det var svårt binda enskild person till specifikt brott. Sammanlagt över 90 personer avvisades av samma orsak, så det var en ganska stor grej. Det handlade om mycket mer än att några enstaka individer "råkade" vidröra en flickas bröst eller rumpa i trängseln. Nej, stora grupper pojkar agerade medvetet tillsammans och omringade tätt sin offer så att dom inte kunde smita.

 

En psykolog som fanns på plats (för att följa sin dotter) och stod i samtal med en av de tjänstgörande poliserna, blev helt varse vad som hände när flickor kom och berättade sina upplevelser.

 

Han tänkte att detta är ju ett scoop, så han ringde samma kväll till en DN- journalist och tipsade om vad som hänt. Men döm om hans förvåning! I tidningen stod dagen efter ingenting och inte följande dagar heller. Annars brukar ju tidningarna vara snabba höra med polisen om något inträffat som är värt rapportera. Men ingenting.

 

Först när liknande saker sker i Tyskland ett halvår senare börjar svensk media rapportera om det som hände i Stockholm.

 

Men varför den första mediala tystnaden?

???

De antastande pojkarna var (till största del) invandrare, åtskilliga s k ensamkommande barn.

 

När författaren börjar få kännedom om saken är hennes intresse inte att diskutera om vi har för många invandrare i landet, utan hur det kommer sig att det finns en så tydlig åsktskorridor att ingen vågar bryta mot reglerna. Om man (som i det här fallet) inte får skriva att en person med invandrarbakgrund begått ett brott av rädsla spä på främlingsfientlighet så följer alla det, och den som inte vill inordna sig blir själv utfrusen. Och när den "officiella" opinionen svänger då följer alla också med i svängarna.**

 

För att få svar på frågan hur vi svenskar kunnat bli ett folk där alla  tycker samma sak, där alla vet vilka åsikter som är politiskt korrekta och inordnar sig - ett annat exempel är ju abortfrågan - tar författaren med oss på en tur genom historien, från Gustav Vasa (och ännu längre) genom stormaktstiden och det lutherska enväldet fram till det demokratiska genombrottet och den socialdemokratiska dominansen, makarna Myrdals idéer om hur vi genom samhälleligt inflytande över barnuppfostran kan prägla de kommande generationerna. 

 

Att det inom socialdemokratin funnits röster som ville förbjuda* parabolantenner när den statsstyrda televisionens informationsmonopol hotades - är kanske inget man idag vill låtsas om.

 

Intressant och tankeväckande? Säg efternamnet också!

 

 

* precis som apartheidregimen i sydafrika

 

** som när den svenska invandringspolitiken plötsligt stramades åt samma höst, tvärt emot Lövens "mitt Europa bygger inga gränser", och Reinfeldts "öppna era hjärtan" drygt ett år tidigare

Inte vanlig is även om det snart kan bli blankis på fjärden här utanför om kylan håller i sig. Så grunt som det är brukar det inte ta många dagar innan vi har skridskois när minusgraderna väl kommit. Men när jag för några dagar sedan tömde vinden inför kommande flytt så for även skridskorna. Vågar jag pga bristande balans inte längre köra MC så är skridskor kanske inte något vettigt alternativ heller.

 

Nej, nu gäller det annat slags is av riktigt halt slag. Jag fick nämligen idag en bok i brevlådan som jag beställt. Och eftersom den var liten och inte särskilt tjock beslöt jag lämna sorterandet i huset för en dag och ägna mig åt bokläsning.

 

Johnny Bergman: Varför tror inte alla på DARWIN? (Timoteus förlag).

 

En bok av en typ som jag nog redan läst flera. En bok som starkt ifrågasätter tanken på en utveckling från lägre, encelliga organismer upp genom artträdet via däggdjur och primater slutligen fram till människan. Den ifrågasätter tanken på att kampen för tillvaron skulle kunna vara den drivande kraften i en successiv utveckling från lägre till högre, och mer komplicerade, arter.

 

Genom många exempel visas hur den enkla framställning som ofta ges i skolundervisningen om den s k "utvecklings-läran" (som snarare borde kallas "-teorin") i många fall är inte bara förenklad utan oftast bygger på detaljer i teorin som för länge sedan av forskarna förkastats. Och framför allt hur många luckor i teorin som helt överhoppas eller fylls igen med rena påhitt och spekulationer.

 

Att flera exempel på "evolution" som ges i skolundervisningen snarare är förändring av befintligt genetiskt material, t ex att hästen blivit större och större utan att nytt genetiskt material tillkommit, vilket måste ske om nya arter plötsligt ska uppstå. Som sanning beskrivs också att giraffernas hals blir längre pgap de "starkaste" (=längsta) djurens förmåga nå högre upp i trädkronornas blad, utan bevis i fossilerna att det någonsin under denna påstådda utveckling skulle funnits giraffer med halvlånga halsar, vilket borde funnits om utveckingstanken är sann.

 

m.m. osv.

 

Inget av detta är mig främmande, uppvuxen som jag är i ett naturvetenskapligt hem, med en far som många gånger höll föredraget Naturvetenskap och kristen tro. Och lika tydligt som han kunde markera viss distans till alltför enkla "kreationistiska" tankar höll han tydligt rågången mot tron att hela skapelsen skulle kunnat komma till utan Gud med slumpen som verkande kraft.

 

Att diskutera för och emot tron på gudomlig skapelse å ena sidan och tron på en utveckling allt ifrån universums första väteatom (var nu den kom ifrån om vi tänker bort en skapare?) å den andra har jag alltså levt med ändå sen barndomen.

 

 Alltså även en bok som ifrågasätter Darwin* och hans efterföljares teorier.

 

Och nu ger jag mig ut på den hala isen och deklarerar tydligt att jag inte tror på den s k "utvecklings-läran". Detta bör domkapitlet särskilt notera eftersom bristande tro på utvecklingsläran var en av de saker som lades en kvinnlig EFS-präst till last när hon för ca ett år sedan "avkragades".

 

Om nu domkapitlet skulle få för sig avkraga även mig, så vill jag bara att domkapitlet i beslutet förklarar vad i mitt prästvigningslöfte att rent och klart förkunna Guds ord, såsom det är oss givet i den Heliga Skrift och såsom vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna som skulle förplikta mig "tro" på "utvecklings-läran".

 

 

* i boken beläggs med citat att Darwin själv medgav att det i de geologiska lämningarna (fossil) inte finns något stöd för hans utvecklingsteori (som han ju av andra skäl ändå höll fast vid)

Varför jag fick den av  min dotter i födelsedagspresent vet jag inte. Kanske tänkte hon att mitt pensionärsliv riskerar bli lite tråkigt och enahanda så jag behöver något som får blodet rusa alternativt isas i ådrorna.

 

Igår afton, när eftermiddagskaffegäster farit, började jag läsa. Förmådde inte släppa den förrän kl 3 på natten. Halv sju vaknade jag och läste den klar.

 

B.A. Paris: Bakom stängda dörrar.

 

 

När jag sms:at min  dotter om min upplevelse, svarade hon:

"Ha, ha! Jag hade på känn att det skulle bli något liknande. Den är så välskriven och obehaglig så man är både rädd och impad samtidigt."

har jag just slukat.

Bryan Stevenson: Riggad sanning

 

Författaren är advokat som verkar i amerikanska södern. Där kämpar han uthålligt för oskyldigt dödsdömda och för dem som på ytterst svaga grunder dömts till livstids fängelse. T o  m  sådana som var barn - yngre tonåringar - när dom begick det brott de dömts för, eller ska man i vissa fall säga: när det skedde som dom oskyldigt anklagats för.

 

Oerhört gripande bok. Att de flesta som blir dömda till döden eller livstids fängelse är färgade ger en levande bakgrund till Black lives matter. Lätt förstå många färgades situation, oftast fattiga, utan de möjligheter att vid rättegången få en tillräckligt kunnig advokat - som ids engagera sig! - vilken annars i många fall nästan med lätthet kunnat visa på orimligheterna i både anklagelser och domar.*

 

Några av de fall som återges är nu några årtionden gamla, så något kan ju ha skett i det amerikanska rättssystemet. Men likväl baxnar man och är glad att man bor i Sverige. 

 

Boken är också filmatiserad och filmen heter Just Mercy.

 

 

* annars är jag väl aningen tveksam till de (närapå obligatoriska) följder som blm-rörelsen fått: att alla spelare i vissa lagsporter måst inleda med ett knäfall. Min på-tvären-läggning gör att jag uppskattar den spelare som vägrade, och förklarade: "Jag faller bara på knä för Jesus".

 

jag nyss skrev om. Per Ahlmarks Det öppna såret.

Han skrev om annat också som jag av utrymmesskäl inte bloggade om. Men kan skriva det nu.

 

Bland annat skrev han om en känd svensk nazistsympatisör, Fredrik Böök, professor och erkänd litteraturkritiker. Så han gav inte bara kängor åt vänster. Alla som försvarat diktaturer fick sin släng av den Ahlmarkska sleven.

 

Han skrev givetvis om Mellanösternkonflikten också. Han är ju välkänd Israelvän. Under en period även ordförande i samfundet Sverige-Israel. Som den demokratiivrare han är uttrycker han tydlig förvåning över att "vänstern" haft så svårt för Mellanösterns enda demokrati. Nu är ju boken ifråga över 20 år gammal så hur han ser på senare års utveckling framgår inte. Snabb googling säger dock att han varit kritisk mot den israeliska bosättningspolitiken.

 

En annan intressant frågeställning som på några ställen berörs är om den liberala vänsterrörelsen under tidigare del av 60-talet, - som väl Ahlmark måste anses vara en del av - med inte bara sin nöd för u-länders fattigdom, sin iver för bistånd och u-hjälp, utan också sin revolt mot tidigare (till stor del av kyrkan formade) moraluppfattningar i samhället ska ses som begynnelsen på den senare mer socialistiskt/marxistiskt präglade vänsterrörelsen.

 

Han refererar debattör som vill se den typen av koppling.. Själv säger Ahlmark däremot klart nej till sådana samband. Skälet: den liberala vänstern sviktade , enligt Ahlmark, aldrig i sin kamp för demokrati i alla lägen. Inget flörtande med Lenin, Maos kulturrevolution eller Fidel Castro. Och eftersom kampen för demokrati i alla lägen och motstånd mot diktatur i alla lägen, för Ahlmark blir den "artikel" * mot vilken allt prövas, så blir klyftan mellan liberaler å ena sidan och marxister (och tyvärr även många mer måttliga socialister) oöverstiglig. 

 

I just denna del kan jag gå med honom. Men jag tänker sedan vidare: visst kan man se ett (i alla fall indirekt) samband mellan begynnande "liberal" och efterföljande "marxistisk" vänstervåg. Som kristen tänker jag - och för här mina tankar långt utöver vad Ahlmark skriver - att om man slänger stora delar av traditionell (kyrkligt påverkad) samhällsmoral - sex, äktenskap, abort (10 Guds bud) över ända, var har man då några verkligt hållbara spärrar mot allsköns dumheter. Och det var väl där någonstans som jag i början av sjuttiotalet började uppleva en konflikt mellan delar av den liberala vänsterns dåvarande engagemang och min kristna tro som gjorde att jag lämnade fpu och satsade på det kyrkliga ungdomsarbetet.

 

 

* nästan som för lutheraner med rättfärdigörelseläran

har jag läst. Inte nu gammal som lerskärvor med kilskrift från Mesopotamien, inte ens så gammal som Bibelns nyaste delar. Men med tanke på att den var en del av sin  tids politiska debatt när den kom så får den väl anses gammal eftersom den gavs ut 1997. Varför läser man en så gammal bok? Därför att man finner den på Kupan för 15 spänn och redan länge tänkt läsa någon av författarens böcker. Orsak: När jag gick med i Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) i 16-årsåldern (var aktiv några år tills det kyrkliga ungdomslivet tog över) så var författaren ca 30 och en sån som vi unga fpu:are såg upp till. Efter det har jag alltid haft vissa positiva vibbar när hans namn nämnts.

 

Författaren: Per Ahlmark. 

Boken: Det öppna såret. Timbro 1997.

 

 De tidigare böcker av författaren som jag oftare hört talas om - och länge tänkt läsa (men jag är ju som ni märker ständigt efter min tid!) är Vänsterns moraliska skuld, 1991, och Vänsterns och tyranniet. Det galna kvartssekel, 1994.

 

Några tankar ur boken jag just läst:

 

1) Demokratier går aldrig i krig med varandra. Det har aldrig hänt. Krig definieras här som militär konflikt mellan oberoende, självständiga stater - inte inbördeskrig- som krävt minst 1000 dödsoffer.* Inga små gränsskärmyttslingar alltså.

 

Slutsatsen borde vara enkel, vill man ha fred ska man kämpa för demokrati. Ingen annan faktor är så viktig för freden som demokratin. Orsak? En demokratiskt vald regering som lägger krigets börda på befolkningen riskerar sparkas i nästa val. Det hotet drabbar aldrig en diktator.

 

2. Det är anmärkningsvärt att så många under den s k "vänstervågens" tid kunde ta tydlig ställning för kommunistiska diktaturer.

 

Och det trots det oerhörda förtryck som kommunismen stått för, både i sovjetisk och kinesisk modell. Och ännu värre är att många av dem inte velat göra upp med sitt förflutna, trots att det tydligt blivit känt vad som dolde sig bakom de kommunistiska fasaderna.

 

3. Palme var inte den totala förkämpe för demokrati ute i världen som vi ofta gjort honom till.

 

De förtryckarregimer han i världen kritiserat är förutom Sydafrika nästan uteslutande höger-militärdiktaturer, t ex Francos Spanien eller regimer i Latinamerika. Om kommunistiska diktaturer var han oftast förvånansvärt tyst. Den enda han på allvar yttrat sig mot är Tjeckoslovakien. Annars var det mest anpassning (Sovjetblocket och Kina) eller (bildlig) omfamning som Castros Kuba.

 

Är Palme verkligen värd den helgongloria vi gett honom som det godas odiskutabla förkämpe i världen?** Hur mycket applåder får han av alla som led under kommunismen?

 

4. Var fanns vänstervågen egentligen?

 

Alla vet ju att slutet av 60-talet och hela 70-talet präglades av en vänstervåg med till stora delar marxistiska förtecken. Men var fanns den? Inte ute i den svenska befolkningen i alla fall.  Ahlmark påminner om att aldrig sedan början av 1900-talet har den svenska borgerligheten stått så stark som under 70-talet. 73 jämviktsriksdagen, 76 och 79 borgerlig majoritet, helt utan kristdemokrater, ny demokrati (eller SD, tillägger jag). Mitt under vänstervågen! Var fanns alltså den? Tydligen inte bland väljarna i alla fall.

 

 Sanningen är att vänstervågen huvudsakligen fanns bland journalister och kulturelit. Jag hittar inte igen uppgiften hur stor del av dem som gick journalistutbildning under denna tid som var kommunister. Var det 70-80%?*** I allmänna valen lyckades ju vpk precis klättra över 4% och bokstavsvänstern märktes knappast alls.

 

5. Det blodiga århundradet 1900-talet

Och då handlar det inte om alla som dött i krig, vilket bara det är katastrofalt många, utan om den flera gånger större mängd människor (ca 4 ggr större!) som dött i ideologiskt medvetna och avsedda folkmord och utrensningar. Ahlmark skriver: "Omkring 170 miljoner människor har i vårt sekel (läs: 1900-talet) dödats, av politiska skäl, inte på slagfält. Nästan två tredjedelar av dem har mördats av kommunistiska regimer och rörelser."

 

Nyttiga påminnelser, utan tvekan.

 

 

 

 

* Enda kända exemplet där en demokrati förklarat krig mot annan demokrati - dock utan att det ledde till några krigshandlingar - är när England förklarade krig mot Finland efter Finlands allians med Tyskland i fortsättningskriget. Något som USA inte kände var nödvändigt trots att både Enlgand och USA var allierade med Finlands fiende Sovjet.

 

** när Ahlmark vågar ifrågasätta Palmes eftermäle för utrikespolitiken är det ju självklart att Ahlmark placerar sig själv i icke-pk-hörnet. Men har han verkligen fel? Får man inte sägs det uppenbara: Palme var selektiv i sin diktaturkritik.

 

( Om någon anser att även jag placerar mig i icke-pk-hörnet genom refererandet av och anslutningen till Ahlmarks syn i denna del så tar jag det med ro och gläder mig över att någon möjligen därmed kan bevara sin fördom mot mig och inte behöva känna sig tvungen alltför hastigt revidera sin uppfattning.)

 

*** även gruppen studenter bör väl räknas in. Jag minns redovisningen av ett val till kårfullmäktige vid Umeå universitet vid denna tid; "bokstavsvänstern" hade med marginal 50%. 

men den här var betydligt tunnare och mer lättläst än den jag senast berättade om. Jag fick den som gåva av en av kyrkvärdarna i Hertsön i söndags. F ö en av dem som ofta vid behov brukar komplettera mina skriverier ang besökstalet i kyrkan. Idag kan jag dock inget skriva om detta. Jag var inte där. Jag har haft lite feber i två dagar, så om än feberfri och alert idag, valde jag följa alla tänkbara rekommendationer och hålla mig inne idag.  Fast jag har tagit en promenad ut på den närbelägna landsbygden. Det är ju enligt FHM tillåtet.

 

Boken jag färdigläst sedan jag kom hem är Carl-Erik Sahlbergs senaste (= sista? han kallar den sitt andliga testamente) De tre nycklarna.

 

Mycket givande och inspirerande bok - som alltid när det gäller Sahlberg.

 

De tre nycklarna är det som Gud gav människan i skapelsen, som djävulen stulit från henne i syndafallet, men som Jesus återvunnit genom sin död och uppståndelse:

1. Full och förtroendefull gemenskap med Gud.

2. Evigt liv.

3. Rätten att regera på jorden.

 

Som en tråd genom boken löper tanken att Gud är god. (Det är inte bara i svenska språket som Gud och god är likalydande). Med den bakgrunden får Sahlberg lite problem med de texter i GT (bl a nämner han Josuas bok) där t o m sådant som de flesta av oss skulle uppfatta som ont beskrivs som Guds befallningar, t ex utrotandet av fientliga folk.*

 

Tydligt går han också igenom de tre i teologihistorien dominerande försoningslärorna, den objektiva, den subjektiva och den klassiska. (Men den läsare som tycker det blir för tungt med teologihistoria ges tillåtelse hoppa över detta kapitel.) Sedan stannar han väl mest vid den klassiska.

 

Som alltid i Sahlbergs böcker kommer många vittnesbörd

från hans egna erfarenheter, ofta från hans tid i S:ta Clara. För mig blir det aldrig tröttsamt. Uppmuntrande också hans ord om bönen.

 

Boken kan klart rekommenderas. Det är ju inte en "tegelsten", bara 120 sid.

 

 

* även om många som vill vara bibeltroende inte så tydligt skulle vilja/våga ifrågasätta ord som faktiskt står i bibeln, så gör vi det ändå oftast i praktiken, genom att  inte bry oss om dem (=Luthers "lyft på hatten och gå förbi"?); eller genom att förklara (bort?) dem (t ex genom att säga att staden Jeriko, där alla dödades, kanske inte var en "stad" i vår mening med stor civilbefolkning utan snarare en militärgarnison, så Stefan Gustavsson); eller som Bo Giertz säga att Bibeln i grunden är ett porträtt av Jesus, där hans ansikte är viktigast, övrig omgivning och fr a bakgrunden (Gt) ska inte studeras lika detaljrikt; eller se texterna där fiender dödas snarast som bilder av den kristnes strid mot de andlig fienderna djävulen, världen och det egna köttet (min vanligaste modell).

(OBS! att alla tankar i denna not är mina, inte Sahlbergs).

Nej, det har blivit annat så här under sommaren. Förra veckan var äldste sonen här - hans sista semestervecka- och vi rensade sly och vass och högt gräs nedanför tomten. Någon dag, när jag hade ärende upp på vinden fick jag ett s k ryck och tog ner några kassar och lådor med leksaker och böcker som är kvar sen barnens tid. Det mesta betraktar man väl som yngste sonens, men mycket hade han ärvt från äldre syskon. Det sorterades i fyra högar: Kronan brännbart (det mesta), Kronan metallskrot, Kronan för återbruk och  sparas (mest böcker vilka äldsta dottern ville ha, hon har ju barn i rätt ålder. En annan sak jag ägnat mig åt är sorterande av fotografier. Nästan 100 filmer (× 36 bilder,) har legat kvar i sina - mestadels - Extra film kuvert täckande tiden 1991 fram till dess kameran slutade fungera och det blev foto med smartphone istället.

 

Dessa osorterade kort har förvarats i den stora skänk som vi för många år sedan, via mamma, ärvde från morfar och mormor. För några år sedan övertogs den av äldsta dottern och korten hamnade då i pappers- (OBS! jag har Greta på axeln)-kassar och jag tänkte nu 
ska dom äntligen sorteras = de flesta slängs men några sätts i album.

 

Men blev det gjort? Men då dotter med familj nu flyttat till Stockholm ville dom inte ta med skänken. Alltså hit igen. Och nu passar den bättre - av skäl som den dom vill göra ett besök kan bli undervisad om. Men korten ska inte osorterade in i den igen. Alltså fotosortering. Och allt detta bara för att jag  skulle informera kära läsarna om varför jag inte läst böcker.

 

Men nu har jag just avslutat en. 

Kyrka här och nu (aKFs årsbok 2019. Artos.

 

Den blev jag informerad om i en av Dag Sandahls dagsländor (i praktiken en blogg som publiceras på Kyrklig Samlings hemsida). Jag beställde den på stört.(Kära läsarna noterar nu attt jag med dessa ord inte rekommenderar någon blogg av Dag Sandahl. Sånt kan man nämligen, om jag inte missminner mig, bli domkapitelsanmäld för). Jag bara berättar att Dags ord inspirerade mig till ett köp.

 

I mitt bibliotek har jag nog åtskilliga aKF-årsböcker, men många olästa. Så icke denna. Intressant och givande läsning. Artiklar om den kyrkliga förnyelsens historia, allt från de första pionjärerna som för 100 år sedan for till England och lät sig inspireras av kyrkolivet där.

 

Lars B Stenström skriver intressant om Den kyrkliga överbyggnaden och det egentliga kyrkolivet. Och många fler artiklar

 

Men den artikel som grep mig mest var nog Josef Edebol: Kristen moral - utmanad och utmanande.

 

Författaren börjar med att berätta om ett föredrag han åhört av en präst som uttryckte att vår bild av hierarki i skapelsen - Gud, människan, däggdjuren, lägre varelser, växtligheten, döda ting - måste upphävas. Nu har allt levande lika värde. När han sedan kom i samspråk med talaren ifrågasatte han orden om allt levandes lika värde:

- I morse innan jag for hemifrån kysste jag min fru och till lunch åt jag sallad. Om du har rätt (allt levande har samma värde) kunde jag lika gärna ha ätit min fru och kysst salladen.

 

Sedan visar han på hur vårt språk alltmer upplöses och hur gamla etablerade kristna ord som följt oss i generationer sakta töms på sitt innehåll. Mycket läsvärt.

 

Mycket annat också läs- och tänkvärt. Men jag stannar här annars kan jag ju av misstag råka rekommendera något av Dag Sandahls två kapitel i boken. Och någon mer domkapìtelsanmälan vill jag, som sagt, inte råka ut för.

är en trevlig, helt ung man (bara något år äldre än jag) som jag mer personligt lärt känna sedan vi satt en mandatperiod tillsammans i kyrkomötet för Frimodig Kyrka.

 

Men naturligtvis har vi mötts tidigare och även hört talas om varandra (i alla fall jag om honom). Vi var nämligen samtida i Uppsala och har sedan varit präster under i stort sett samma tidsperiod. 

 

Håkan har nu gett ut en bok Så länge dagen varar. Jag fick den i brevlådan Skärtorsdagen, började läsa den Långfredag och på Påsklördag var den färdigläst. I stort sett sträckläsning med andra ord. Dels för att så mycket gick att känna igen, alla namn på studiekamrater, präster m fl, dels pga att han beskriver den kyrkliga utveckling som också jag upplevt - och plågats av.

 

Håkan kom till Uppsala och gick först gymnasiet på Fjellstedtska skolan. Där började hösten 1972 en karismatiskt präglad väckelse bland eleverna som kom att bli mycket omskakande och livsförvandlande för flera av dem. Många av oss i det gäng jag tillhörde (jag kom till Uppsala året efter) hörde nog talas om detta andliga skeende, men i stort lät vi det passera vid sidan om oss (vilket jag idag kanske kan beklaga).*

 

För Håkan däremot gav detta på många sätt en inriktning för den kommande prästtjänsten, tillsammans med böcker av f. Gunnar (Rosendal). En blandning av karismatik och högkyrklighet således.

 

Sedan beskriver han sin prästtid: studentarbete i Stockholm, kyrkoherdetjänst i Hjälmseryd, där ett väckelseskeende också uppstod och sen Värnamo där han bl a kom att arbeta med konceptet Cellkyrkan, som - i alla fall under en tid - kommit att bli hans särskilda skötebarn.

 

Är man präst inom svenska kyrkan och anställd inom dess organisation, kommer man möta svenska kyrkan på både gott och ont. Till det goda man kan se räknas kanske många kontaktytor som ges och till det onda det politiserade systemet med dess alltmer påtagliga tendens till centralisering och stordrift. Mycket är ytterst lätt att känna igen.

 

Till det inhemska arbetet ska läggas Håkans engagemang i yttre mission. Flera resor till Ryssland, Filippinerna, Nepal och Albanien är omnämnda. Oerhört nyttigt att få läsa om de kristnas frimodighet under stora svårigheter.  Både svårigheterna och frimodigheten är av en karaktär som vi västerländska medelklasskristna knappt kan föreställa oss. Vittnesbörden om under och tecken för utan vidare tankarna till Apostlagärningarna.

Skaffa boken och läs!

 

Det var också under en av resorna till Nepal som Håkan råkade ut för den olycka som nästan  kostade honom livet.

 

Ingen tvekan dock att Håkans erfarenheter gjort honom allt mer kritisk** till den yttre organisationen svenska kyrkan. Även om han verkligen vill stå för det historiska andliga arv som kyrkan äger: liturgin, sakramenten, präst- och biskopsämbetet, så ser han hur den medvetna socialdemokratiska kyrkopolitiken de senaste 100 åren varit ägnad rasera allt detta.

 

Vad ska man då göra och vart ska man ta vägen om man vill fortsätta leva i och föra vidare det genuint kyrkliga arvet som finns i vår tradition?

 

För att också få möjlighet stå i gemenskap med en riktig biskop som är fri från kyrkopolitiska bojor, har Håkan tagit vara på möjligheten anmäla inträde i Missionsprovinsens prästkollegium.

 

 

* vi som tillhörde det som senare kommit att kallas Laestadiansk ungdomsväckelse (läs: rörelsen kring Bengt Pohjanen) var nog - delvis i alla fall - så präglade av det i vissa laestadianska sammanhang vanliga det-finns-inga-sanna-kristna-någon-annanstans att vi inte fann anledning värma oss vid främmande eldar.

 

** - Var jag för kritisk? frågade han när vi talade i telefon.

- Nej, sa jag

De 22 böckerna i serien om Sveriges statsministrar under 100 år. Eller lite drygt 100 år för att vara exakt. Den förste i serien är Karl Staaf som blev statsminister första gången 1902 och den siste Frederik Reinfeldt som valdes 2006. Sista boken för handlingen fram till 2009 där frågan är om Reinfeldt ska bli omvald 2010 - vilket han blev.

 

Mycket lärdom om svensk historia har man fått. Bl a att i början av 1900-talet sågs regeringen snarare som ämbetsmän än som politiker. Ibland kunde man medvetet tillsätta en "opolitisk" ämbetsman som regeringschef. T o m kunde en statsminister tillsättas bara för att driva igenom ett enda viktigt beslut och när det var fixat avpolleterades han och man återgick till mer normal parlamentarisk ordning. Att regeringen helst skulle ha riksdagsmajoritetens stöd var i det unga 1900-talet inte heller självklart. Nej, lika viktigt var att statsministern var gillad av kungen. Parlamentarism på riktigt var något som bl a liberalen Karl Staaf fick kämpa för.

 

Intressant också att följa kampen för demokratins genombrott. Och hur många gånger partier av olika kulör i olika frågor kunnat låta partitaktiken väga mer än den grundläggande ideologin. En fråga var t ex om vi skulle ha proportionella val (som vi har) eller majoritetsval i enmansvalkretsar (den engelska modellen). Partiernas ställningstaganden berodde till stor del på vad som tänktes gynna det egna partiet. Under vissa tider framstår annars liberaler/frisinnade som mest principfasta; dom kämpade för lika rösträtt för alla även om dom mycket väl insåg att de stora arbetarmassornas marsch till valurnorna skulle innebära att dom förlorade sin ställning som största parti i andra kammaren och sin roll som ledande vänsterparti.

 

Lite svårt blir det ibland med kronologin eftersom varje statsminister får sin bok i ordningen efter sin första ämbetsperiod, oavsett om senare ämbetsperiod blev längre. Övertydligt fel ordning känns det också t ex när boken om Palme (som tillträdde 1969) slutar med skotten på Sveavägen 1986 varefter man i nästa bok får backa till Fälldins första regering 1976. Tacka vet jag Tage Erlander. Han satt på sin post länge - i ett sträck.

 

Annat smått och gott jag inte haft som levande kunskap är att landets förste socialdemokratiske statsminister Hjalmar Branting var statsminister tre gånger och att Sverige en enda gång haft en frikyrkligt aktiv och troende person som statsminister, Felix Hamrin.

 

En annan sak som slår en när man läser om de senaste 50 åren som man också annars har lite kunskap om, det är hur statsfinanser, budgetunderskott, arbetslöshet och inflation i väsentligt mindre utsträckning än vi vanligen föreställer oss, beror på regeringens politiska färg och dess göranden och låtanden i övrigt. Många gånger framstår regeringen mer som hjälplösa marionetter i händerna på mäktiga amerikanska bankdirektörer. Låter vi oss för mycket luras av varje regerings välsmorda förmåga att berömma sig själv för goda tider och skylla dåliga tider på företrädarna? Lika för både sossar och borgare.

 

Varje bok är ca 120 sidor.

 

Hur som helst nyttigt och kunskapshöjande.

 

och skriva nåt. För första gången på nästan en månad visar bloggstatistiken för igår under 100 besökare för en dag. Under stora delar av höstterminen låg det mellan 75 och 100 per dag. Men skriverier om domkapitlet och avkragning fick statistiken lyfta. Flera dagar över 150. Sen har väl mitt skrivande om fridsförbundets framtid hjälpt till hålla nivån. Men nu gäller det kanske att leverera (som det numera heter) om läsarnas intresse ska bevaras. Tyvärr har jag inget att skriva om vare sig biskopar, domkapitel, avkragningar eller ens om fridsförbund och laestadianer.

 

Får passa på att istället berätta om senaste lästa bok, Nu vill jag leva av Linn Lindeman (Sjöbergs förlag). En vittnesbördsbok. Men inte om en person i främmande land denna gång, utan om en helt vanlig svensk.

 

Linn växer upp med skilda föräldrar varav pappan är alkoholiserad. Trots att hon tydligt sett det överdrivna alkoholbrukets avigsidor glider hon själv in i först alkoholens grepp och senare drogernas. Efter många år i missbruk blir situationen allt svårare. Och ingen hjälp tycks finnas. För drogberoende för psyket och för psykiskt sjuk för behandligshem slussas hon än  hit och än dit.

 

Under åren ropar hon gång på gång Gud, hjälp mig. Till slut får hon ändå komma till ett behandlingshem där det blir lite ordning i hennes liv även om det inte är helt drogfritt där heller. Hon får tag i en bok där Sebastian Stakset vittnar om vad Gud gjort i hans liv.  Hon börjar ana ett ljus. När det sedan visar sig att Stakset ska komma och hålla möten just i den stad där hon då bor, så beslutar hon sig, efter stor tvekan, att gå dit.

 

Och där händer undret att hon får nåd komma till tro på Jesus och förlåtelsen och erfara hur drogbegäret nästan omedelbart försvinner. Och en ny vilja att vittna om Jesus fyller henne. Nästan direkt får hon till andra gamla kompisar föra vidare det hon själv tagit emot. 

 

Har du börjat tvivla på om det spelar någon roll om man tror på Jesus eller inte? Läs boken.

Brev från biskoparna till svenska kyrkans präster och församlingar har jag läst igenom. Fick det i fredags genom god vän som haft ärende till stiftskansliet.

 

Vad blir mina reaktioner efter genomläsningen?

 

Ja, en hel del, men det är antingen så självklart att man inte riktigt noterar det eller så uppblandat med div onödigt prat att man inte minns vad det var efter läsningen.

 

Jo, detta att det sägs kunna tillåtas att barn och konfirmander hjälper till och dela ut sakramentet.

 

Nej.

 

Slutintrycket blir att att "brevet" (87 små sidor) är pratigt, överfullt av onödiga bisatser som bara känns som utfyllnader. På tok för långt för det värdefulla innehållet. En tredjedel hade utan vidare räckt.

 

Om brevet på allvar riktar sig till kyrkans präster - som normalt har 4-5 års akademisk utbildning - så är det ju snudd på förolämpning. Eller är det jag som är så gammal att jag inte är medveten om vilken genomsnittlig kunskapsnivå dagens präster ligger på? Att dom numera måste tilltalas med småskolelärartonfall.*

 

Oavsett vad biskoparna tycker fick jag vara med om en gedigen högmässa idag. Som man alltid har chansen uppleva bara man far till rätt ställe. Jag blev ombedd hjälpa Bosse och det gick bra även om jag haft två-tre dagar då jag varit lite mer yr och vinglig än vanligt.

 

Fridsförbundets ordförande med hustru var bland kyrkbesökarna. Alltid roligt se bönhusfolk i kyrkan. Andra gången på några veckor jag fick hälsa på dem i kyrkan. F ö var det årsmöte på Fridsförbundet igår kväll. Ca 50 hade varit närvarande sades det (av ca 200 vuxna medlemmar). Jag hade nog själv tänkt gå dit men var igår alltför trött.

 

Jag upprepar det jag ofta uttryckt: i Fridsförbundet har jag många vänner och jag trivs också i den gemenskapen oavsett om möten sker där eller här. Men min församling kommer alltid att vara runt en kyrkas altare.

 

 

* när jag läste första halvan av brevet under lördagen trodde jag den milda stilen och överdrivna förklarandet berodde på att det var riktat till den breda allmänheten. Först vid kyrkkaffet igår blev jag uppmärksammad på framsidestexten "...till svenska kyrkans präster..."