Torbjörn Lindahl

heter boken som jag denna dag äntligen läst ut. Först i höstas köpte jag den, en bok som "alla" då redan läst och diskuterat för länge sedan. Men först nu, drygt fyra månader efter inköpet har den blivit klarläst*.

 

Något annat måste ha kommit emellan.T ex tittande på nätet på teleskop och tillbehör som man kan köpa eller spanande genom teleskop som jag faktiskt köpt, på lämpliga objekt både på himlavalvet och på jorden, eller idogt funderande över lämplig tid för pension. 

 

Eller så körde jag fast när jag fått nog av präster och teologer (varav några senare blev biskopar!) som på 60- och 70-talen kunde ägna sig åt att prisa Maos Kina och andra kommunistiska diktaturer samtidigt som jag fått personliga vittnesbörd från Kina om personer som ännu årtionden senare kunde plågas av minnet av den tortyr dom utsattes för under kulturrevolutionen

 

Men efter flerfaldiga tappra insatser lyckades jag ta mig till slutkapitlen där man måste ta sig igenom berättelsen om hur en svenskkyrklig biskop in i det sista - som ordförande Vänskapsförbundet Sverige - DDR - kunde försvara Östtyskland.

 

Genom hela boken här jag avstått min vana vid dylika böckers läsande; att stryka under. Varför vet jag ej. Är det insikten att jag nu är så gammal att jag aldrig kommer att titta i boken igen? Nå, det höll till näst sista sidan. Där diskuterades hur det kommer sig att religioner så lätt politiseras och blir stöd till div samhällspolitiska agendor. Och jag kunde inte låta bli markera citatet av Alastair Kee:

 

 

* tänkte skriva färdigläst men automatiska "rättstavningen" (!) valde oupphörligt färdigköpt eller färdigfärdigfärdig (=??)

 

** fundera även hur några av 68-rörelsens barn (olika miljörörelser, hbtq) också önskar och gläder sig över kyrklig legitimitet (och blir mäkta irriterade när någon uppfattas inte oreserverat ge den)

av att ta del av berättelser om rättskandaler? Folk som blivit oskyldigt dömda. Är det för att jag under flera år av min aktiva prästtid varit fängelsepräst eller häktespräst och därför har lättare känna med de intagna och se saker ur deras synvinkel; eller är det för att jag själv upplevt mig utsatt när tidningar publicerat osakliga omdömen om mig med krigstidsrubriker?

 

Jag har tidigare på bloggen skrivit om både Styckmordet där de två läkarna "allmänläkaren och obducenten" blev felaktigt utpekade och om Tomas Quick.

 

Nu är det  dags igen. För några fredagar sedan såg jag Skavlan på tv när Amanda Knox intervjuades och blev som sagt så tagen av hennes berättelse att jag omedelbart googlade på hennes namn och beställde på stört hennes "memoir" Waiting to be heard. Den har jag nu (sträck)-läst. 

 

20-årig amerikansk student flyttar hösten 2007 till Italien för att studera ett år och lära italienska. Hon hinner inte bo där mer 1-2 månader innan en av hennes bostadskompisar, jämnårig tjej från England, hittas brutalt mördad i sitt rum. Av skäl som man knappast tror är möjliga blir hon och pojkvän hon just lärt känna anklagade, åtalade och 2009 dömda till nästan 30 års fängelse. Efter domar och överklaganden och frikännanden i parti och minut och fyra år i italienskt fängelse kan hon efter över sju år slutligen lämna det hela bakom sig. Med risk för att bli domkapitelsanmäld för hets mot italienare kan jag väl bara framföra den enkla tanken att tänker du vara i närheten av att göra något brottsligt så gör det helst någon annanstans än i Italien.

 

När man läst om Tomas Quick och åklagare van der Kwast trodde man kanske att man visste allt om åklagare och polis med tunnelseende, men uppenbarligen har man alltid något nytt att lära. Lärorikt också om medias påverkan på rättsprocesser.

 

Åtminstone i Italien, England och USA rönte fallet stor uppmärksamhet. Själv minns jag inte att jag hört eller läst om det tidigare men ser nu på nätet att det givetvis uppmärksammats även här.

 

Kanske är det nyttigt även för en kristen att reflektera över företeelsen oskyldigt dömd. Många av våra trossyskon i världen råkar ut för det. Finns väl inget självklart i att just vi kristna i Sverige för all framtid skulle klara oss.

Med underrubriken Döden i Stockholm 1710 av Magnus Västerbro heter en bok jag just avslutat. Att det var en allvarig epidemi i Stockholm hösten 1710 är inget jag haft aktuellt i huvudet även om det väl troligen nämnts i någon skolundervisning. Men författaren påpekar att man i historielektionerna förmodligen mer uppehållit sig vid Karl XII:s krigståg än vid pestutbrott.

 

Intressant bok, absolut läsvärd. Nyttig både att ta del av fasorna och människornas och samhällets försök att möta och hantera desamma. Många tankar väcks också när man tar del av hur sammanflätade kyrkan/religionen och samhället var - statskyrkan var verkligen ett faktum - och ser hur impregnerat med religiösa tankegångar hela samhället var. Att pesten var sänd av Gud till folkets straff och tuktan ifrågasätts inte på allvar av vare sig beslutsfattare eller läkare.

 

Också nya perspektiv (för mig) när man tar del av den svenska stormaktstidens syn på sig själv. En tro på de svenskes allmänna överlägsenhet som gör att en tråd kan dras ända från Olof Rudbecks tro på Sverige som all civilisations vagga (Atlantica) och tanken på vår självklara (rätt till) dominans över Östersjön (stormaktstiden) fram till tron på det svenska folkhemmet som överlägsen samhällsmodell och slutligen ett modernt politiskt partis vurm för det svenska.

 

En annan bok jag nyss läst är av helt annat slag. Liten katolsk katekes. Såg den hos äldste sonen i Uppsala i somras. Köpte en egen och läste. En bok som förklarar tron på ett enkelt och resonerande sätt. Den skulle jag utan vidare kunna sätta i händerna på dem som vill veta mer om kristendomen. Det lilla som nämns om skärselden och påven kan lätt betraktas som marginalanteckningar som inte stör alltför mycket.

 

Idag blev det äntligen en MC-tur. Men inte så lång. Bara drygt 30 km. Men härligt som alltid få en liten runda i alla fall.

 

Men det var på eftermiddagen. Förmiddagen var det högmässa i Hertsökyrkan, som Bosse ledde. Vid kyrkkaffet försökte han övertyga mig att fara till klosterön Athos. Kanske.

blev det för mig idag. Först i Hertsökyrkan som vanligt i samband med högmässan. Senare på eftermiddagen i bönhuset. Var är det roligast predika? Det kan man fråga sig. Men den frågan lämnar vi. I kyrkan var det väl lite färre (drygt 30) än det ofta är numera. I bönhuset var det betydligt fler men även där färre än vanligt. Kanske berodde det på bröllop, var en gissning.

 

Ett besök hos mamma blev det också med vidareförande av fredagens bud. Än går det visst kommunicera med henne men hon blir sakta men tydligt alltmer dement. Men hon kom ihåg att det var nåt med min klocka som hon såg på min arm. Att jag fått den som 25-årspresent av arbetsgivaren påminde jag henne. Likaså undrade hon om jag ångrat att jag gått i pension. Men hon hade ingen svårighet acceptera att jag fortfarande jobbade. Det är väl glädjen i det hela att mamma "bara" blir alltmer glömsk, humöret är det inget fel på. Inte vrång eller tjurig på minsta sätt.

 

Nu är det en veckan sedan valet. Kampen om statsministerposten beskrevs i nyheterna som ett chicken race. 

 

Ett sent TV-program handlade om Osloavtalet mellan Israel och palestinierna. Intressant.

 

En bok läste jag ut igår, en som jag promenerat förbi många gånger på Kvantum där den stått i ett bokställ. Till slut kunde jag inte motstå frestelsen eftersom både titeln - Kyrktuppen - och snabbgluttande i densamma visade att romanen utspelade sig i kyrklig miljö. Då även författarnamnet var bekant blev saken till sist klar. Den handlar om en i övrigt duglig och omtyckt präst (man) som på bästa metoo-maner inte klarar att respektera vissa kvinnor i sin omgivning. Finns det verklighetsbakgrund till berättelsen? Inget som tydligt uttalas, men några enstaka formuleringar i för- och baksidestext kan möjligen antyda det. Var den bra? Nja. Som litteraur kändes den på många sätt ofärdig. Och är den skriven å någons vägnar, för att ge någon upprättelse, så må den drabbade bli upprättad, men personligen tror jag att en anonymiserad roman i så fall är ett alldeles för trubbigt verktyg och gränsen till ge igen  riskerar bli smal.

heter en bok som utkom redan några år in på 60-talet. Länge har jag velat läsa den eftersom det ofta hänvisats till den i andra sammanhang. Författare: Carl Arvid Hessler. Att läsa en bok som redan är över 54 år gammal kan ju upplevas som lite efter sin tid. Nåja, då förstärker jag ju bara mitt varumärke. Länge har jag letat efter den, då och då sökt på Bokbörsen och i våras fann jag den och då den ankommit tog jag genast itu med den. Sen blev jag avbruten av En annan (bok som handlar om samma) Kyrka. Men denna bok startar redan i 1800-talet.

 

Intressant att följa statskyrkodebtten under nästan hundra år. När boken avslutas har författaren följt debatten ända till dåvarande nutid, dvs början av 1964. Då vet ju alla att det dröjde nästan fyrtio år till innan kyrka-statfrågan fick sin (s k) lösning. Ingen tvekan om att den "frihet" från staten och politiken och partiernas inflytande som varit del av de grundläggande argumenten för kyrkans frihet under årtiondena, inte har uppnåtts. Många av dem som hoppades på kyrkans frihet under gångna decennier och hade en dröm om hur det skulle vitalisera kyrkan skulle ju antingen skratta på sig eller dö av skrämselhicka om dom såg resultatet.

 

Intressant är också författarens sammanfattning av biskoparnas ändrade syn på möjligheten till enskildas utträde ur kyrkan. Först (1800-tal och början av 1900-talet) är biskoparna emot det. Dom vill hålla koll på människorna. Sen börjar dom ana socialdemokraternas omsvängning i statskyrkofrågan (från principiell åtskillnad mellan kyrka och stat till vilja att kontrollera, styra och förändra kyrkan; eftersom alla i folket tillhör kyrkan så kan ju kyrkan betraktas som en del av statens verksamhet). Då blir biskoparna nervösa och motionerar tillsammans i 1929 års kyrkomöte om möjlighet till fritt utträde. Enligt författaren är dom alltså beredda att offra sin kontroll över den enskilde för att få behålla kyrkans frihet). Intressant analys. (s. 394-95).

 

Intessant är också att se omsvängningar i de frikyrkliges syn på statskyrkan. På 1800-talet och början av 1900-talet är det statskyrkan som är boven. Med alla medel ska den bekämpas eftersom den är ett hinder för den levande kristendomen. Men när man kommer fram till 50-talet och början av 60-talet då är det för flera frikyrkliga debattörer inte längre statskyrkan som är det stora hotet utan utan sekulariseringen. Då ska kristna inte längre bekämpa varandra utan tillsammans främja den kristna saken hos folket. Och då kan plötsligt t o m en statskyrka - vars historiska betydelse för kristendomens inflytande i landet man nu gärna medger - vara en bundsförvant. Alltså bör man inte "skilja kyrkan från staten" på ett så hastgt och olyckligt sätt att kristendomens ställning i hela samhället hotas.

 

Puh!

 

En tegelsten för närtidskyrkohistorienördar. Nu tar jag mig an en till i samma genre.* Berättar sen.

 

 

* så'nt här gillar jag lika mycket som min gamle kamrat uppskattar bräkande getter

heter boken vars släpp jag var med om för en vecka sedan.* Nu är den just färdigläst. När jag ringde författaren för att meddela detta fick jag svaret

- Har du inget annat att göra?

 

Tydligen inte. Bokläsande är för mig en inspirationssak. Får jag fatt på en bok som griper mig då läser jag (nästan) dag och natt. 

 

I det här fallet fick jag dock meddela författaren att boken är ungefär lika rolig som en protokollspärm. När man läser den är det ungefär samma tröstlösa känsla som att ta ta sig upp för en fjällsluttning. Men när man sedan under vandringen vänder sig om och inser att förr var vi där (långt borta) och nu är vi här. Då inser man att man trots allt har förflyttat sig. På samma sätt ser man under läsandet att svenska kyrkan har förflyttat sig och blivit just en annan kyrka.

 

Några avgörande milstolpar (om man ser det hela ur kvinnoprästfrågans perspektiv, vilket var anledningen till Kyrklig Samlings bildande) blir skiftet 70-80-tal, efter Ingmar Ströms nyårsdagspredikan 1978) och 93-94 då samtalsrapporten Kyrka Ämbete Enhet sabboteras och kyrkomötet kör över biskoparna i deras beslut om vilka som kan prästvigas. Iofs inga nyheter för den som hängt med, men ändå.

 

Vissa små intressanta detaljer hittar man. T ex när den s k Kvinnoprästutredningen (SOU:1981:20 ) refereras. I den sägs de kvinnliga prästerna ha gett uttryck för åsikten

"att samarbetssvårigheterna inte bara ligger i att man har olika uppfattningar i ämbetsfrågan. De beror också på att motståndarna i regel har en annan religiös grundsyn. Motståndarna har inte sällan en annan syn på dopet, nattvarden, församlingen mm. Kvinnoprästmotståndet är bara det mera framträdande uttrycket för att man har en annan uppfattning i religiösa frågor än den som svenska kyrkan står för." (Citat i Sandahl s 360).

 

Åhå, säger jag. Vore intressant bli undervisad - gärna av en kvinnlig präst, varför inte en domprost eller biskop? - om på vilka punkter jag har "en annan syn" på dopet och nattvarden "än den som svenska kyrkan står för".

 

Jag lyssnar med lärjungasinne.

 

Frågor väcks ju också om de  i ämbetsfrågan gammaltroende i något avseende väsentligen borde agerat annorlunda under årtiondenas lopp. T ex genom tydligt avståndstagande (också) från de biskopar som viger kvinnor till präster (tanke framförd av bl a Gunnar Rosendahl) istället för att låta markeringen av sin hållning bestå tydligast i avståndstagandet från direkt gudstjänstsamarbete med de prästvigda kvinnorna själva. En sådan hållning hade möjligen kunnat uppfattas som mindre direkt diskriminerande mot de prästvigda kvinnorna.

 

Får jag till sist i ödmjukhet nämna att jag själv finns omnämnd i boken. Då har jag gjort säkert kyrkohistoriskt avtryck. Vissa tror att dom med säkerhet existerar om dom varit på TV eller i tidningen. Själv övertygas jag om min ringa existens genom att vara domkapitelsanmäld och nämnd i en bok av Dag Sandahl.

- - - - - 

Beställ snabbt från AdLibris eller Bokus om du vill läsa så får du ännu introduktionspris. De få ex jag hade med från släppet är redan tingade.

---

* Komplett titel:

En annan Kyrka

Svenska kyrkan speglad genom Kyrklig samling

och Kyrklig samling speglad genom Svenska kyrkan

Eller vad ska jag sätta för rubrik när jag vill dela lite upplevelser av tre böcker jag läst senaste veckorna?

 

Den första var Sture Bergvalls (Thomas Quick) Bara jag vet vem jag är. Där berättar han om sin tid på Säters sjukhus och om den tid då han under namnet Thomas Quick erkände 30 mord och fälldes för 7-8 av dem (jag minns aldrig exakt). Den som följt min blogg vet att jag lätt blir gripen av rättsskandaler (så även den om styckmordet i Stockholm 1984 och "allmänläkaren" och "obducenten".) Det som griper mig är hur lätt ideologier får makt över tanken och styr domsluten. I styckmordet handlade det om feminism och klass; manliga läkare mot en prostituerad kvinnlig knarkare. Det är väl klart som korvspad att patriarkatets överklassare är skyldiga.

 

I Sture Bergvall-fallet är ju "ideologin" den terapeutiska tanken att svåra trauman i livet helt kan trängas bort för att sedan genom terapi återuppväckas. Det är visserligen sant att Bergvall från början ljög och var medveten om det. Men det gripande i detta fall är ju hur hela terapiteamen omkring honom och alla rättsväsendets representanter så kunde invaggas i tron på bortträngda minnen att dom kunde klura ut nästsn vad som helst för att förklara hur det kom sig att han aldrig lyckades peka ut något som kunde leda till konkret bevisning.

 

Andra boken är en utgivning från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek och heter Två bröder i Hitlers krig. Tydligen har jag avstått köpa den när den erbjöds, jag har ju varit medlem i bokklubben i många år. Men förra helgen då jag tillsammans med äldste son promenerade i Uppsala så kom vi förbi en bokloppis vid Fyristorg. Sextio spänn, som hittat! Och bekvämt när man har Swish.

 

Den handlar om två bröder ur en katolsk familj. Hela familjen klara Hitler-motståndare men av patriotiska skäl blir både sönerna officerare. Brodern dör i kriget men författaren överlever (han blir sedan västtysk diplomat, bl a i Sverige).

 

Lite schablonartat tänker man ju ofta när man läser om andra världskriget att alla tyskar var nazister. Alltså är det bra få lite andra perspektiv. Och få lite kunskap om den opposition som fanns i Tyskland trots allt.

 

Den tredje boken är kanske den som skakat om mig mest. Men den berör ju ett område där jag själv är engagerad. Helena Edlund: Att överleva svenska kyrkan.

 

Ska jag rekommendera boken? Det beror väl på till vem. Den som vill få lite ordentlig insikt i hur politiserad svenska kyrkan på sina ställen och vissa nivåer är kan läsa boken. Men ska man efter läsningen ha kvar något som liknar kärlek till kyrkan så bör man nog vara djupt förankrad i tanken att svenska kyrkan innerst är något mer än sin politiserade yttersida. 

 

Det som Edlund råkat ut för får ju de negativa tidningsskriverierna om mig att framstå som bara en "fjärt i Atlanten". Helena Edlund var ju också en av tre präster som drog igång initiativet Mitt kors, vilket till många kristnas oförställda förvåning blev kritiserat också av officiella representanter för svenska kyrkan. Om det t o m inom kyrkan kan upplevas som provokativt att uppmana människor bära ett kors då är det väl illa. 

 

Är det så  illa?

 

Edlund avslutar sin bok med att hon anser att svenska kyrkan allvarligt förändrats (från att vara kyrka till att bli en rörelse för aktivism i miljö- och klimatfrågor) under de elva år hon varit präst. Kanske det. Hur mycket har den inte då förändrats under de snart 39 år jag varit präst. På vilka sätt ids jag inte just nu utreda. Tur att jag själv får leva huvuddelen av mitt prästerliga liv i en gudstjänstgemenskap där jag  kan känna mig trygg.

 

Nu ska jag gräva fram något annat att läsa.

 

hade vi i kyrkan idag. Av vår diakon som nu blivit pensionär lite i förväg (hon är yngre än jag). Arbetsledare och domprost var med och avtackade och slutligen fick vi be för vår diakon som nu flyttar till sin hemort i Finland.  

 

Men innan avtackningen hade vi haft en högmässa med ovanligt mycket folk, över 90 personer. Många ville givetvis komma och säga farväl men det var också körsång, vilket vi inte har så ofta. Även det drar extra folk.

 

Vid kyrkkaffet fick jag en förmaning att välja enklare psalmer. Vi får väl se vilken nytta den förmaningen gör. En av gudstjänstfirarna, som satt ganska nära prästplatsen, så jag hörde honom väl, kunde dock den förment svåra 430 vars tredje och fjärde vers var slutpsalm. Han sjöng av hjärtans lust. Men han kommer ju från en gedigen kyrklig familj och har nog sjungit den förrut flera gånger.

 

Vid kyrkkaffet fick jag även chansen att prata en stund med författaren - jag får väl kalla henne så efter det att hon skrivit en bok på flera hundra sidor - Eine Johansson som skrivit boken Finnkärringen, finnpolisen.

 

Eine bor nära kyrkan och vi har mötts i olika sammanhang i och utom kyrkan. I onsdags var jag till henne och köpte ett exemplar av boken. Jag sa då att jag knappast hinner läsa den än på ett tag, men i fredags kväll var den färdigläst. När jag väl börjat titta i den var det svårt att sluta. Men det är väl så, när man något lite känner författaren/berättaren så blir den angelägnare.

 

Boken är i två delar. Finnkärringen (en knapp tredjedel av boken) beskriver hennes barndom i Finland, hur hon i två omgångar kom som krigsbarn till Råneå och hur hon sedan som 14-åring, två år efter krigsslutet, väljer att själv flytta till sina svenska föräldrar. Kanske tycker jag själv att denna första del av boken var den som mer grep tag i mig. Här handlar det ju om erfarenheter som jag personligen inte har någon egen aning om; barndomen i ett fattigt hem med tio barn, första resan redan i förskoleåldern till främmande land och helt nya människor.

 

Den längre andra delen - Finnpolisen - handlar om Eines liv och arbete som polis i Norrbotten, större delen i Luleå. Som första kvinnliga polis norr om Indalsälven fick hon ofta kämpa för sin rätt (både vad gäller tjänstetillsättningar och andra frågor) och sina möjligheter. Flera gånger fick hon i överklaganden föra sin talan både inför Länsstyrelsen och regeringen - och fick rätt.

 

Till slut blev det kanske lite svårt att hänga med i alla turer, men att vi haft en sådan jämställdhetens pionjär i vår lilla stad det visste jag inte.

 

Ett starkt kyrkligt intresse har Eine också haft. I samtalet avslöjade hon att en och annan skulle kanske tycka att jag predikade länge idag "men inte jag", och berättade att i ungdomen kunde hon höra predikan som, bara den, kunde vara två timmar i en vanlig högmässsa. Om den långpratande kyrkoherden var Byström i Råneå eller Ekman i Töre uppfattade jag inte. En gång i tiden hade även Eine tanken att bli präst, berättar hon i boken, men polis blev det.

 

Nå, kyrkkaffet (med hemgjorda tårtor av vår husmor) tog slut och då var vi fem arbetskamrater som gick ut på lokal och bjöd vår nypensionerade diakon på en god middag.

 

 

 

 

 

Så heter en inte alltför tjock bok. 174 sidor och bara 100 kr dyr. Jag köpte den i bönhuset ikväll (alltså fredag kväll) och läste ut den direkt jag kom hem.

 

Skriven av f d kr-riksdagsmannen, tillika predikanten och för mig även kristne brodern och vännen Erling Wälivaara. En memoarbok kan man väl säga. Om allt från barndom och uppväxt, skola och yrkesliv. Minnen från politiken och även från rollen som predikant i den laestadianska rörelsen.

 

Den som vill se lite naturlig insida av laestadianismen läser boken. Likaså den som vill se lite insida från politikens värld och kristdemokratiska partiet läser boken.

 

Flera av berättelserna i boken har jag hört direkt av Erling. Men ändå värdefullt få läsa dem. Särskilt att ta del av hur den laestadianska själavårdstraditionen kan fungera i praktiken. Bl a hur det som ur ett pastoralteologiskt perspektiv kunnat kallas bikt inte alltid är det utan snarare ofta ett sätt att personligt tillämpa evangeliet på den enskilde. Därför blir det även så att också i konkreta situationer som är verklig bikt och avlösning så talar laestadianer ofta inte om avlösning utan om att "predika evangeliet". Jag tror att många som kommer ur andra traditioner skulle bli berikade av att ta del av Erlings vittnesbörd.

 

Att se in bakom draperierna i den politiska världen var också intressant. Från kommunpolitiken i Luleå och från riksdagen och från kristdemokratiska partiet.* Allt ur en kristen persons synvinkel.

 

Boken rekommenderas. Väl värd ta del av. Och du läser ju den så fort att den knappast kan sägas stjäla onödigt mycket tid från annat nödvändigt.

 

- - - - -

 

* om detta inte är tillräckligt för att öka läsarnas nyfikenhet så kan jag berätta att man i boken kan finna ett citat av ett f d socialdemokratiskt kommunalråd som är av den karaktären att om jag skrivit det på min blogg skulle jag definitivt kunnat bli anmäld till domkapitlet. Och vad det var som gjorde f d riksdagsmannen Wälivaara så besviken på sin partiledning att han en tid lämnade partiet. Likaså kan man ta del av hur Göran Persson reagerade när Erling inför deras sista avsked av varandra i riksdagen önskade att dom skulle ses i himmelen.

 

- - - - - - 

 

Bor du för långt bort för att besöka Luleå fridsförbunds bönhus på Örnäset i Luleå och där införskaffa ett exemplar så får du försöka med förlaget, Biblioteca Laestadiana, Haparanda eller direkt från författaren i Luleå. Adress el tel får du googla fram själv.

heter en bok jag just läst.

 

Det är Carl Henrik Martling som skriver ner minnen från sitt långa liv och sin gärning inom kyrka och akademi.* 

 

Rolig bok att läsa. Först på grund av den lediga stilen och det ibland skämtsamma anslaget. Men också pga alla inside-berättelser om sådant man hört om under sitt liv. Ett och annat händer bakom kulisserna i den kyrkliga världen, ingen tvekan om det.

 

Som avslutning ställer Martling frågorna

 

Ja, det kan man fundera över!

 

- - - - - - - 

* GAudete förlag 2015

 

Två dagar tidigare än planerat har jag kommit till slutet av Katolska kyrkans katekes. Äntligen får jag väl säga, den har nog funnits i bokhyllan i 10-15 år.

 

Vad har då kommit inför mina ägon dessa sista ca 140 sidor. Undervisning om 6-10:e buden och om bönen inkl Fader vår. Det innebär att jag ingenting skrev om genomgången av femte budet som jag läste förra omgången. Det var väl inget som var kontroversiellt i en traditionalistisk kristens ögon. Men man kan säga att katolska kyrkan är befriande klar och tydlig om både abort och eutanasi.

 

När det sen gäller sjätte budet så står ju kk upp profilerat för äktenskapet. Att det i princip bara finns ett äktenskap per person är inget jag ifrågasätter.* Men  visst kan den ortodoxa kyrkans syn och praxis upplevas både mer kärleksfull och realistisk. Att frånskilda omgifta inte får kommunicera kan givetvis ses som i någon mening konsekvent men upplevs ju i praktiken alltmer orimligt och jag tackar Gud att jag inte är påve och ytterst ansvarig för att finna en lösning.

 

Den fråga som de flesta brukar reta sig på gäller ju synen på barnbegränsning. Det är väl bara att konstatera att de flesta katoliker i västvärlden tycks strunta i vad påven säger. I vart fall om man ska döma efter det faktum att katolska Italien har ett av europas lägsta födelsetal (eller också är italienarna sällsynt skickliga på att tillämpa den tillåtna s k naturliga familjeplaneringen.

 

Men om den katolska tron här hävdar att sexualliv och möjlig barnalstring inte får åtskiljas, så håller man ju konsekvent på den synen även i andra flanken; det är inte tillåtet med någon som helst artificiell befruktning för att hjälpa ett barnlöst par, ens inom ett äktenskap. Ska det vara konsekvent så ska det.

 

Att katolska kyrkan anser att "homosexuella handlingar i sig själv är felaktiga." Och "kan aldrig i något fall godkännas" (2357) var väl bara vad man väntade.

 

Det som stod om resten av buden och om bönen var väl bara att ta emot. Intressant om Gud som "Fader" i (2779): Innan vi kan rätt be till vår Fader måste vi "ödmjukt rena våra hjärtan från vissa falska bilder som kommer från 'denna värld'."...."Gud vår Fader överstiger den skapade världens kategorier. Att flytta över på honom - eller mot honom - våra föreställningar på detta område skulle vara att tillverka avgudar som man antingen faller ned inför eller bekämpar."

 

Då återstår frågorna: skulle man kunna bli katolik? Eller är det något som är så avgörande (och dominerande) felaktigt att det under inga förhållanden skulle kunna accepteras ?

 

Mina svar blir:

1: ja

2 nej

 

Beror mina svar på att de problematiska frågorna visar sig vara mindre svåra än man trodde (när man lär sig se saker från ett annat håll och inte "förutsätter" att katolska kyrkan har fel) eller att de svåra frågorna upptog så liten textmassa (sammanlagt högst några sidor) att man glömde bort dem eller att man fuskar och ser genom fingrarna?

 

Det är frågan.

 

- - - - - -

 

* den praxis som blivit rådande, att kunna ogiltigförklara tidigare äktenskap för att kunna bereda väg för omgifte, tycket jag har många tveksamheter (om detta stod dock inget i katekesen)

Jag lovade i inlägg sent på kvällen den 18 juni att när jag läst ytterligare 200 sidor i KKK så skulle jag återkomma. Nu är det betinget avklarat. Med lite råge. Hoppas kära läsarna inte väntat ihjäl sig. Jag var ju borta i nästan tio dagar kring midsommar och då släpade jag inte den tunga boken med mig. Knappast hade jag heller haft så många lediga stunder att läsa ur den. Och kanske hade det även varit konfliktfyllt ha med sig katolsk katekes när man var ute för att tjäna Kyrkliga förbundet för evangelisk-luthersk tro.

 

Men i den egna fåtöljen kan man läsa. Vad har jag nu att berätta? Att vigning av kvinnor till präster inte är möjlig och att ingen människa har någon som helst rätt att bli präst (1577-78).*

 

Intressant var ju även (1753) - en del av utläggningen om ont och gott - där tanken att man skulle kunna göra något ont för att vinna något gott avvisades. Och så orden Ändamålet helgar inte medlen (min kurs.) Det var riktigt intressant, eftersom det är just detta som är en av de "sanningar" man fått sig anförtrodd ända sen skoltiden att katoliker (i vart fall jesuiter) tror just att ändamålen helgar medlen. Är katoliker lutheraner eller vad har hänt? När man sen som en del av undervisningen om fjärde budet läser att föräldrar bör inpränta hos sina barn vikten att alltid "följa Jesus" då undrar man om påven blivit pingstvän! (2232).

 

Sen finns mycket annat som är underbart att läsa, även för en lutheran med lätt pietistiska drag. En kristen människa står inför Gud inte "som en slav i trälaktig fruktan, inte heller som en köpman som söker efter vinst utan som ett barn som svarar på kärleken hos den som 'först har älskat oss' (1 Joh 4:19)" (1828). 

 

Knappast heller är det väl kontroversiellt att en kristen går i gudstjänst söndagligen (2181) - även om det här är just katolska mässan som avses. Att man inte ska "gå sin väg före utsändningen" (2178) är ju absolut något som en del av mina laestadianska vänner skulle behöva bli påminda om**

 

När man sedan läser att det är "förmätenhet" att "hoppas att få förlåtelse utan omvändelse" (2092), att alla i familjen "skall frikostigt och utan att tröttna ge varandra förlåtelse" (227) och att även föräldrar bör var goda exempel inför barnen genom att "erkänna sina egna tillkortakommanden inför dem" (2223) då blir man ju nästan säker på att det är en laestadiansk predikan man tar del av.

 

Men den som har en aning om innehållet i den dubbla "tegelsten" jag nu försöker ta mig igenom, vet att jag även har tagit mig igenom avsnittet om rättfärdiggörelsen. Där borde väl med säkerhet finnas någon snubbeltråd.

 

???

 

Nej, egentligen inte. För mig reduceras det hela i praktiken till en terminologisk fråga (en fråga om ord). Visst är det så att om man lägger valda avsnitt och meningar ur t ex Tridentinums formuleringar sida vid sida med motsvarande "lutherska" så är det klart att det synes motsägelsefullt. Men måste vi odla och uppehålla den motsättningen? Finns det inget sätt att  "tolka och tyda allt till det bästa"?

 

Jag citerar hela paragraf (1989):

Det första resultatet av den helige Andes nåd är omvändelsen som åstadkommer rättfärdiggörelse enligt Jesu förkunnelse i början av evangeliet: "Omvänd er. Himmelriket är nära (Matt.4:17). Under nådens inflytande vänder sig människan till Gud och bort från synden . Så tar hon emot förlåtelse och rättfärdighet från Gud. "Rättfärdiggörelsen omfattar alltså syndernas förlåtelse, helgelse och förnyelse av den inre människan."***

 

I paragrafens första del som beskriver omvändelsen är väl inget allvarligt att anmärka. Värre i sista delen, Tridentinum-citatet. Men kan vi inte bara helt enkelt lösa problemet genom att säga att lutheraner och katoliker använder ordet rättfärdiggörelse på olika sätt, med olika betydelser? Själva skeendet som vi menar att den helige Ande utför i en människa är ju detsamma: omvändelsen då människan dras från synden till Gud, tron och sen det förnyade/helgade livet. Om sen helgelsen ses som en del av rättfärdiggörelsen (katolskt) eller som en nödvändig följd av rättfärdiggörelsen (lutherskt) det är väl i princip just en terminologisk fråga. I vart fall har jag ytterst svårt att se den som en nödvändigt kyrkoskiljande fråga. Jag tänker i alla fall inte betrakta den så.

 

Om nu någon bland kära läsarna tycker att nu är jag inte längre "luthersk" då kommer jag bara säga: "jaha". Som jag tidigare skrivit: jag har aldrig upplevt mig ha en "luthersk" identitet. Och även om jag naturligtvis varit påverkad av det lutherska arv som finns i vår kyrka så har jag aldrig på allvar haft ambitionen vara just "lutheran". Nej, allmänkyrklig i den tradition som är svenska kyrkans, det är vad jag upplever mig vara.

 

- - - - - -

 

* alla hänvisningar gäller paragrafer, inte sidor

 

** sen medger jag gärna att man t ex vid stormötesnattvardsgångar kan organisera allt lite mer så går distributionen fortare och man orkar lättare sitta kvar. Skulle man t ex våga införa något "nytt i kristendomen" och ha utdelningsstationer även längst ner i tältet, där människor tar emot nattvarden stående?

 

*** citatet i slutet av paragrafen är från Tridentinska konciliet

idag. Katolska kyrkan. Jag har ju semester så jag gör vad jag vill. Ett studiebesök måste alltid vara tillåtet. Dessutom kommer jag sannolikt deltaga i 3-4 svenskkyrkliga mässor kommande vecka så behovet av egen kommunion är väl försett.

 

Det intressanta är att jag vid dagens mässa träffade

1 pensionerad prästkollega

1 f d svenskkyrklig diakon som tidigare konverterat

1 svenskkyrklig musiker som nyligen konverterat

2 konverterade familjemedlemmar till aktiv präst i svenska kyrkan

 

Det är nästan så att man träffar fler som har (haft) relation till det svenskkyrkliga yrkeskollegiet om man går i katolska kyrkan än när man går i svenska kyrkans gudstjänster. Tur att det inte var f Conny som celebrerade för då hade det varit en f d svenskkyrklig präst även vid altaret.

 

Vad kan vi läsa ut av detta? Om man vill veta hur det kommer att vara i något avseende om ett antal år då ska man inte titta på hur det är nu utan på trenden.

 

Min egen personliga trend är väl att bli alltmer katolikvänlig.* Men ändå har jag knappast kommit längre än dit där många högkyrkliga präster redan länge befunnit sig. Skulle det bli någon allvarlig förändring så lovar jag meddela i god tid. 

 

Nu har jag kommit en bit över 400 sidor i KKK. Genomgången av trosbekännelsen och första delen av sakramentsläran är väl till stora delar okontroversiell. Men en sak fascinerar mig: det oerhört milda tonfallet när olikheter mellan katolska kyrkan och de östliga traditionerna kommenteras. T ex filioque** Det östliga (ursprungliga) alternativet förkastas inte. Och om man bara inte överbetonar skillnaderna så behöver det inte hota enheten sägs det. Detsamma när det gäller olikhet i sakramentssynen fr a kring konfirmationen. I väst görs den av biskopen när den döpte nått något mognare ålder; i öst görs den av prästen direkt vid dopet. Lungt och stilla kontaterar bara katekesen att västordningen innebär betoning av den enskildes samhörighet med hela kyrkan genom biskopen och att östordningen innebär en starkare sammanhållning av dop och konfirmation. No big deal alltså. Bara lite olika betoning. Om det får gå 500 år till så kanske skillnaden mellan katolsk och luthersk rättfärdiggörelselära också bara blir en fråga om betoning (så tycker jag redan).

 

Relationen till de protestantiske är också intressant. I två olika paragrafer  - dels i nr 818 som en del av utläggningen av tredje trosartikeln, dels i nr 1271 om dopet - står exakt samma sak om kristna som tillhör samfund som utgått ur reformationen:

"Dessa troende har blivit rättfärdiggjorda av tro (min kurs.) i dopet och är inlemmade i Kristus; de har därför all rätt att kallas kristna, och den katolska kyrkan erkänner dem med rätta som sina bröder och systrar i Kristus".

 

Så var det med det, alla ni som tror att katolska kyrkan inte räknar andra kristna som kristna! Men hur ska man fatta det i övrigt? Det jag kursiverat? Att katolska kyrkan tillåter reformatoriska kristna att rättfärdiggöras av tro medan dom förbehåller sig själva rätten/skyldigheten rättfärdiggöras av tro och gärningar; eller att även dom själva tror på rättfärdiggörelse av tro?

 

Att kalla mässan ett offer skrämmer mig inte. Inte ens ordet mässoffer. I paragraf 1104 står att liturgin "erinrar" och "aktualiserar, "gör närvarande" "de händelser som frälst oss"."Kristi mysterium firas, men upprepas inte" (min kurs.).

 

Finns det då inga problem kvar i det jag läst? Ska vara Påven i så fall. När protestanter tar del av det katolska att påven ses som "Kristi  (Guds?) ställföreträdare" då brukar dom få en smärre chock. Men vad är problemet? Menar man att påven därmed gör sig till Gud? På intet sätt. Under en sammanlagd tid av flera år har jag varir vicepastor (vikarierande kyrkoherde) men aldrig har jag blivit kyrkoherde för det. Varje söndag har också Kristus miljoner ställföreträdare. När han inte själv kan närvara kroppsligt överallt så får någon annan vara hans ställföreträdare och tala hans ord och dela ut hans sakrament.

 

Om man ska vara helt uppriktig så tror jag att det verkliga innehållet i den protestantiska kritiken i detta är att Kristi ställföreträdare skulle vara någon annan än vi. För i alla protestantiska kyrkor och grupper är det ju (ibland outtalat men likväl) självklart att vi är den grupp som mest rätt fattat Jesu ord och mest autentiskt lever Jesu liv, alltså blir det vi som är Kristi verkliga ställföreträdare, inte påven.

 

När vi i vår kära gamla svenska kyrka haft oenigheter om hur bibeln kan tolkas så blir det ju i praktiken kyrkomötets majoritet som blir Kristi ställföreträdare. Om Kristus funnits kroppsligt på jorden hade vi frågat honom. Om han redan var uppfaren men apostlarna i livet, då hade dom fått samlas till apostlamöte. Men när dom är döda, vem ska då ytterst avgöra. I valet mellan påven och svenska kyrkans kyrkomöte så undrar jag vilket som är bäst eller sämst.***

 

Sen var det ju avlaten också. Noterar att hela texten i det avsnittet står med mindre stil. Och i katekessens inledning står att det som tryckts med små bokstäver är "historiska eller apologetiska anmärkningar eller kompletterande (min kurs.) läroutläggningar". Vad betyder det? Ett snyggt ord för i praktiken mindre viktigt?

 

Jag hänvisar återigen till artkeln Den missförstådda avlaten av Anders Piltz (ur tidskriften Signum i början av året 2000). Den kan sökas på nätet. Läs den först innan du diskuterar.

 

När jag läst 200 sidor till så återkommer jag. Men det kan dröja lite längre eftersom annat nu också pockar på uppmärksamhet.

 

- - - - -

 

* det är oundvikligt att det blir så när man även på katolsk tro tillämpar den lutherska princioen "tolka och tyda allt till det bästa" (Lilla katekesen, Luthers förklaring till åttonde budet)

 

** tillägget "och Sonen" i tredje artikeln av nicenska trosbekännelsen

 

*** kom nu inte och snacka om Skriften allena för här diskuterar jag hypotetiskt en situation där oenighet råder om skriftens tolkning även om båda sidor principiellt skulle  erkänna skriftens överhöghet

 

 

Så heter en liten bok (drygt 100 sidor) som vännen och prästkollegan nere i Växjö stift, Håkan Sunnliden, skrev redan 1989. På den tiden var han kyrkoherde i Hjälmseryd och församlingen präglades  då av ett väckelseskeende. Mitt i detta upplevde Håkan det som viktigt att få undervisa om Kyrkan och även säga några sanningens ord om vår nuvarande konkreta verklighet i svenska kyrkan.

 

I boken går författaren bla igenom de sju Kyrkans kännetecken (uttryck från Martin Luther) som jag själv undervisat om många gånger. Igenkännandets glädje således.

 

När han tycker att nuvarande svenska kyrkan är värd kritik så säger han det öppet. Men kan en reformation ske i vår tid? Ja, vill nog Håkan svara, men...

 

Resten får du läsa själv när du beställt boken direkt från Håkan.

 

 

100:- tar han för den. Vill du läsa Håkans egna ord om boken så spanar du in Håkan Sunnlidens blogg, bloggposten för 2 maj.

ska jag berätta om. Jag gör ju det ibland.

 

Rykande vekar heter boken jag avslutade för en tid sedan. Flera olika artiklar om reformationstiden. Både i Sverige och utomlands. Men mer ur ett katolskt perspektiv. Intressant. Om vilken förstörelse av mångfaldiga uttryck för det andliga som reformationen innebar. Ska vi söka tröst i det faktum att allt ändå bara var falskt? Den som vill kan ju det. Om han lyckas är en annan fråga. Men lite (kyrko-) historiskt intresse behövs nog om man ska uppskatta boken. 

 

Lite modernare historia var det i den bok jag för några dagar sedan avslutade. Den tyske officerens hustru. Gripande personligt vittnesbörd av en judinna som överlevde nazisttiden i Tyskland under falsk identitet och först sammanboende, sedan gift med en tysk man som i slutet av kriget inkallas till tjänstgöring i arme'n. Fruktansvärd press att under många år leva med risk att bli avslöjad. En lite rolig passage är dock att samma nazistiske byråkrat som inför hennes giftermål stämplar och godkänner hennes handlingar som äkta arier, senare, efter kriget - då i ockupationsmaktens tjänst -  får ge henne nya identitetshandlingar med hennes äkta judiska identitet. Som Bob Dylan sa The times they are a'changing.

 

Ännu lite senare historia i allra senaste boken, färdigläst igår. När soldaterna kom handlar om de allierade soldaternas massvåldtäkter mot tyska kvinnor under slutet av andra världskriget och tiden efter, ockupationstiden. Att ryska soldater uppförde sig som svin har vi lärt men att de amerikanska i princip var likadana har ofta inte framkommit i västerländsk debatt. Förklaringen som ges till detta i boken är att kriget snabbt avlöstes av den nya öst-väst-konflikten med dess behov framställa västerlänningarna som goda och ryssarna onda.

 

Många försök har gjorts att räkna ut hur många soldatvåldtäkter som begicks efter (och under slutskedet av) kriget. Med högst skilda resultat. Denna bok hamnar på obegripliga 860000! (Du läser rätt: åtta hundra sextio tusen. Våldtäkter alltså!) Några tydliga order att begå massvåldtäkter fanns inte. Däremot kanske en framställning i arme'ernas propaganda att den tyska kvinnan skulle vara soldaternas belöning efter väl förrättat värv.

 

När man läser om de grymheter som soldater kunde utsätta kvinnor - från barn till åldringar - för, så undrar man hur män så totalt kan tappa sin moraliska kompass. Ett möjligt svar som ges i boken är att om man under flera år lever starkt i en miljö där det som normalt är helt oacceptabelt - att döda- blir tillåtet (och oftast: ju fler desto bättre!) Så är det kanske inte underligt att rätt och fel vänds upp och ner. 

 

Utan tvekan en gripande bok. Och självklart förföljs de våldtagna tyska kvinnorna av det som även drabbar våldtäktsoffer i civila sammanhang: ett ifrågasättande av deras moral och en undran om dom inte i själva verket uppfört sig så att dom inbjudit till gärningen.

 

De enda ljuspunkterna - om man nu kan tala om sådana i dylika grymma sammanhang - är kanske de kvinnor som trots allt medvetet väljer att föda barnet (dvs gjorde ingen abortansökan - enligt samma beräkningar som ovan var det ca 10% av de våldtäktsgravida som inte gjorde/fick abort) med motiveringen att barnet man bär trots allt är oskyldigt till sin tillblivelse. Vissa vittnesbörd finns också om att mödrar, när barnen väl fötts och börjat växa upp (oavsett om man nekats eller ej ansökt om abort) kunnat uppleva barnet som den enda glädjen i en i övrigt helt bedrövlig tid.  Ett gripande exempel är en kvinna som anmäler sitt barn till adoption (till faderns hemland, Frankrike, som var det land som tydligast beredde sig ta ansvar för sina soldaters barn) men som efter några veckor ångrar sig och behåller barnet med motiveringen att barnet bereder hennes mor och mormor så stor glädje att hon inte kan lämna bort det.

 

Ska man se det som ett tecken på livets seger över döden och ondskan?

 

 

har jag läst i under senaste dagarna. Det är en äldre svensk Katolsk Katekes, ursprungligen utgiven i tre upplagor på 20-, 30-, respektive 40-talet. Men nu har andra upplagan utgetts på nytt i faksimil av Svenska Katolska Akademien som ägnar sig åt att nyutge "äldre särskilt värdefulla och eftersökta svenska katolska skrifter som sedan länge varit ur tryck." Själv beställde jag den via Bokus.

 

Att läsa ur en katekes är ju utan tvekan igenkännandets glädje för en lutheran. Frågor och svar i mängd. Frågorna ställda precis så att exakt rätt svar kan ges - på samma sätt som i vår kyrkas katekesutveckling.

 

Och inte bara den yttre formen känner man igen. Även innehållet till stora delar. Och kan ansluta sig till. Utan tvekan. Och konstigt vore det väl annars, trosbekännelsen är ju densamma, de tio buden och Fader vår likaså. Det är väl när man kommer till de konkreta tillämpningarna av buden och kristenlivet; och hur man får ett regelbundet fungerande böneliv, som den katolska katekesen blir mer detaljrik. Men oftast inte så att man blir främmande för innehållet. Det mesta kan man helt stå bakom. Jag menar: vilken lutheran håller inte med om att man söndagligen bör gå i gudstjänst (även om det här är just katolska mässan som avses) dagligen be morgon- och aftonbön och före och efter varje måltid tacka Gud? Och när man läser genomgången av högmässan så inser man hur oerhört "katolska" vi svenskkyrkliga lutheraner är.*

 

Det som är mest ovant i boken är nog det som har med avlaten och skärselden att göra. Mest kanske för att man inte riktigt begriper det som tycks förutsättas. Men av en del förklarande formuleringar att döma så tycks författarna förutsätta att inte heller alla katoliker riktigt begriper. Men dessa korta avsnitt kan man ju lätt hoppa över och ta till sig det sannskyldigt goda.

 

Eftersom jag alltid sett det som en av mina livskallelser att göra folk förvånade, att riva ner cementerade (felaktiga) tankebyggnader och utmana fördomar, så håll till godo med tre avnitt ur Katolsk Katekes:

 

1. I förklaringarna till första budet talas om "tro, hopp och kärlek" som vårt sätt att ge Gud den ära som tillkommer  honom. Och det vi framför allt ska hoppas av Gud är att "få våra synders förlåtelse, hans nåd och den eviga saligheten". Och därefter ges kommentaren:

 

Man får nästan för sig att Luther var katolik när han i sin katekes inleder förklaringen till tredje trosartkeln med orden "Jag tror att jag av min egen kraft och förnuft icke kan tro..."

 

2. Om att vörda helgonen.

Det ska vi göra "emedan Gud själv har förhärligat dem." Och vidare: "Om vi i sanning älska och ära Gud , då skola vi även älska och vörda hans vänner". (Vem kan säga emot det?)  Och sedan ett svar på en tänkt invändning:

 

Var det någon som trodde annat?

 

3. Avlaten är kanske det mest missförstådda av alla katolska löror och bruk. Låt oss därför ta del av hur Katolsk Katekes undervisar. I två punkter kommenteras vanliga missuppfattningar:

 

och

 

Så var det med det! Kommentarfältet fritt för vänner som känner behov frälsa mig från den katolska faran genom att nämna något negativt i historisk eller nutida katolsk lära eller praxis:) En särskild utmaning skulle det vara om någon kunde nämna något som jag inte hört redan för trettio år sedan. Själv försöker jag bara följa den första av de fem ömsesidiga förpliktelser som antogs vid mötet i Lund för två månader sedan: att mera se till det som förenar än det som skiljer.

 

- - - - - -

 

* kyrkliga lutheraner alltså. Dom som (bara) är "bönhuslutheraner" känner sig kanske aningen främmande, men då är dom nog något främmande även för svenska kyrkans traditionella högmässa"

Alltså fjärde delen (nu utgivna tryckta utgåvan) av 1700-tals-Umeåprästen Pehr Stenbergs Levernesbeskrivning är nu av mig färdigläst.* Nästan lite abstinenskänsla att skiljas från den man vars öden och äventyr varit en regelbunden följeslagare under ett drygt år. Fyra stora tjocka böcker.

 

Tyvärr dock, sista delen är lite tråkigare än de tidigare delarna. Första delen uppväxten. Andra delen studietiden i Åbo. Tredje delen första prästtiden i Umeå. Och så fjärde delen fortsättning av prästeriet fram till dess han flyttar från Umeå stad till landskyrkan. **

 

Mest spännnde är väl del två och tre där en stor del av hans uppmärksamhet ligger på att finna en livskamrat. Men nu sedan han hamnat i äktenskapets trygga famn och barnen kommer prydligt i rad så blir det ju lite "volvo, villa, vovve" över det hela. Fast i 1700-talstappning, förstås.

 

Eftersom jag vid redogörelse för de tidigare delarna av verket försökt finna något att återberätta så ska jag göra det även nu. Jag väljer då att dela med mig av den för mig nya kunskapen att prästerna alltid träffades och lyckönskade varandra den första maj. Och det hade ingenting med vare sig arbetare eller (det i mina ögon något krystade helgonet) St Josef arbetaren att göra. Nej, anledningen var en helt annan. I not nr 94 förklaras det hela sålunda:

 

 

En anledning så god som någon till internt prästerligt gratulerande och firande. Att den ursprungliga firningsanledningen sedan länge försvunnit hindrar inte att firandet består.

 

Vill man lyssna på ett radioprogram (ca 25 min) där några av dem som arbetat med verkets utgivning intervjuas (varav en är ättling till Pehr Stenberg) kan man även få höra högläsning av en duktig uppläsare. I programmet påpekas också hur unikt detta verk är. Det finns ytterst få självbiografiska verk av detta omfång från äldre tider. Radioprogrammet klart värt att lyssna på.

 

Man inser när man läser: förhållandena skiftar men människan är sig ganska lik. Ja, ni förstår att jag inte ångrar köpandet och läsandet av detta verk.

 

- - - - 

* det kommer även ett femte band, men det lär vara en ren registerdel; ingen mer berättande text

 

 ** i bokens sista not (128) förklaras: "Här slutar framställningen mitt i 1807 års händelser. Av tidigare notis framgår att Stenberg skrivit detta under sitt sista levnadsår, d.v.s. 1824....sjukdom och död har satt punkt för projektet."

 

Till detta kan ju en sentida läsare bara beklaga att Stenberg inte fick tid och kraft att berätta om kriget 1808-09.

heter en bok jag just läst ut. Ett kapitel om dagen från början av september t o m annandagen. Utgiven av Artos men skriven för flera hundra år sedan. Författaren? Den katolske biskopen Frans av Sales 1567-1622 som verkade i Geneve. Typ av bok? Ja, vad ska man säga? Uppbyggelsebok. Fördjupning. Andlig vägledning.

 

I vart fall är det inte en bok för sträckläsning. I genomsnitt är nog kapitlen två-tre sidor, så den lämpar sig väl för daglig läsning, ett avsnitt om dagen. Författaren rekommenderar att man läser på morgonen så kan man meditera över det lästa under dagen.  Men kanske borde man ta dubbelt så lång tid på sig; läsa varje kapitel två dagar i rad och verkligen låta det sjunka in?

 

Man uppfattar de olika kapitlen som en själasörjares/andlig vägledares brev till sin konfident/lärjunge. Den mottagande tilltalas just Filotea, vilket betyder en som älskar Gud. Skrivsättet ger en nära och personlig ton och man upplever sig själv tilltalad.

 

Syftet med skriverierna är givtvis att mottgaren ska fördjupas i sin tro och sin gudsgemenskap. Medlen och vägarna som rekommenderas är i princip desamma som vi skulle ge på reformatorisk grund: ta vara på ordet, gå ofta i kommunion, uppehåll ett regelbundet böneliv, bruka bikten och var varsam med ytliga och flyktiga nöjen som kan locka åt fel håll. Särskilt när det gäller det sista finns en ton och en attityd jag uppskattar. När det gäller förhållandet till nöjen, spel, ägodelar, alkohol, fina kläder, dans osv så finns inget av den typ av kategoriskt syndakatalogande som ofta funnits i våra traditioner. Nej, hellre upplever jag Paulus: "allt är lovligt men allt är inte nyttigt." Ständigt uppmanas Filotea ge akt på sitt hjärta, vara vaksam så att inget får ta den plats i hjärtat som Gud ska ha.

 

Boken är alltå skriven för människor som lever i världen, inte till munkar och nunnor som lever skyddade bakom höga klostermurar.

 

Även om författaren är katolik - och en av de mest omtalade när det gäller att få människor som "avfallit" till protestantisk tro att återvända till katolska kyrkan - så skriver han ofta på ett sätt som även en lutherskt-pietistiskt kristen kan känna igen sig i. När han t ex talar om att "få en försmak av himmelens goda" då får ju även en halvlaestadian som jag igenkännande vibrationer.*

 

Och riktigt lutherskt blir det ju när han skriver om farisen och publikanen. "Den högmodige farisen höll tullindrivaren för att vara en stor syndare, kanske till och med för att vara tjuv, horkarl eller bedragare. Men han bedrog sig ordentligt, för just i det ögonblicket blev denne rättfärdiggjord"  (min kurs.).**

 

Boken rekommenderas utan tvekan.

- - - - -

 

*Laestadius skriver ju ibland om en "försmak av himmelens glädje"

 

** Att rättfärdiggörelsen sker fullkomligt på ett ögonblick, är det inte det som är vår lutherska specialitet? Och var det inte detta som tridentinska konciliet fördömde? Så, blev författaren då fördömd av katolska kyrkan (frågar jag retoriskt)? Tvärtom! 1665 blev han helgonförklarad och 1877 utsedd till kyrkolärare.

heter en mycket läsvärd bok. Utgiven av Credoakademin. Jag har just läst ut den nu i pausen mellan Pehr Stenbergs Levernesbeskrivning III och IV.

 

Detta är också en levernesbeskrivning som berättar om en ung hängiven muslims* vandring och brottningar på vägen från islam till kristen tro, eller ska vi hellre säga på vägen till Jesus.

 

Författaren och huvudpersonen Nabeel Qureshi, är född, uppvuxen och boende i USA (bortsett från några år då familjen bodde i Skottland). Han är andra generationens muslim i västvärlden, föräldrarna från Pakistan. Uppvuxen i en familj där många ägnat sig åt islamisk mission fostras han att ta sin tro på allvar och beflitar sig också om att kunna vittna om och försvara sin tro i sin icke-muslimska omgivning, i skolan, highschool och college.

 

Det är i mötet med fr a kristna skolkamrater som hans tro börjar prövas. Men ofta blir han besviken på kristna; dom är antingen för okunniga eller för fega att ge honom det rätta tuggmotståndet när han vill diskutera religion. Annat blir det när han lär känna David. Och här fanns för mig en av de stora utmaningarna i boken. En kristen som kan ge svar på tal till en allvarligt frågande sökare och en som år efter år finns kvar som verklig vän, trots religions- och åsiktsskillnader.

 

Många av dom invändningar mot kristen tro som Nabeel har är ganska lika dom vi nöter från sekulariserade västerlänningar med kristen bakgrund: är Bibeln sann, har Jesus uppstått osv. Därför är det nyttigt läsa hans brottningar och se hur tvivlen ett efter ett övervinns.

 

Men inte bara tvivel ska övervinnas utan tro måste brytas ner: tron på Muhammeds och Koranens ofelbarhet. Här finns också mycket att lära om muslimskt tänkande och vilka sanningar som bär en troende muslim. Insikter får man också om vad det kan kosta en muslim att bli kristen, förlust av släktgemenskap och sociala sammanhang mm.

 

Eftersom författaren är verklig sanningssökare (och akademiker) så läser han massor av både muslimsk och kristen litteratur, lyssnar på debatter mellan muslimska imamer och kristna förkunnare och går verkligen till botten med frågor som Jesu död (dog han verkligen i korsfästelsen?  vilket muslimer förnekar) Kristi uppståndelse, Nya testamentets tillförlitlighet och Koranens tillkomsthistoria. Därför finns mycket i boken som även en kristen har nytta av att läsa.

 

Jag säger bara en sak: läs den! Och för att citera Paulus (Fil 4): "åter vill jag säga" läs den!

 

- - - - - -

 

* författaren tillhör den från Pakistan utgående minoritetsriktningen inom islam som kallas Ahmadiyya, vilket i sin tur är en grupp bland de ca 10-15 % av världens muslimer som inte tillhör någon av de två största grupperna sunni och shia.

 

Denna grupp har vissa särläror som gör att många majoritetsmuslimer inte betraktar dom som riktiga muslimer. I boken finns exempel på hur dom får försvara sin rätt kallas muslimer. Men bokens beskrivning av muslimsk fromhetspraxis och muslimska tänkesätt torde även gälla andra än bara denna grupp. Denna riktning försöker också (särskilt i västvärlden?) framställa islam som en fredens och icke-våldets religion på ett sätt som delvis kanske skiljer sig från historisk islam

är nu ikväll färdigläst. Det är rejäla böcker. Denna del var 536 sidor, och då är det stora sidor med text i dubbla spalter. Nu får jag en dryg veckas vila.* Den 20 september utges del IV i Umeå.

 

Jag har nämnt detta imponerande verk i en tidigare bloggpost för något år sedan. Och kan fortfarande rekommendera det till den som är historiskt och kyrkligt intresserad. Det är alltså en man som var präst i Umeå i slutet av 1700-talet (och början av 1800-? - sista delen får utvisa om han blev kvar i staden eller flyttade) och som berättar sin levnadshistoria. Den historia som i denna del tecknas (1789-96) skriver han (delvis? i slutversion?) ner ca tjugo år senare.

 

I denna del upptas en stor del av berättandet av hans minnen, av hans mångfaldiga försök att få en hustru. Bl a friar han under nästan ett år till en viss frk Sofie Lindahl - jag skulle gissa att hon är min farfars morfars fars syster eller något liknande - men där fick han till slut korgen. Och lika glad var han för det, verkar det som. Och lika glad borde hon vara, eftersom han vid den tiden var 35 och hon 17! Hans övriga öden och äventyr och hur det till sist blev med fru och barn ska jag inte berätta för att inte förta spänningen för den som beslutar taga sig verket an.

 

Men en liten berättelse från den prästerliga 1700-talsverkligheten ska jag bjuda läsarna på. Han blev ganska ofta kallad ut på socknen för att skrifta och ge nattvarden till döende människor. Då hörde det till att husfolket som tack för denna tjänst åt den döende skulle bjuda på en sup, alltså sattes en brännvinsflaska fram. Nu hände sig en gång att densamma flaskan var ytterst lik den i vilken han hade nattvardsvinet. Alltså råkade han en gång ta fel och ge en döende gumma sakramentet i form av brännvin. Snart upptäckte han dock sitt misstag och gjorde om alltsammans.

 

Men det som flera gånger fascinerar mig under läsningen är hur både författaren själv och många av dem han möter så oupphörligt och konsekvent ser Guds ledning, beslut och handlande i exakt allt som händer. Även när man drabbas av de allvarligaste svårigheter och prövningar (en hustrus eller ett barns död, eller en faders självmord osv) så kommer det inte i närheten att klaga utan bara "tacka och ta emot". Allt som sker är Guds vilja eller åtminstone tillåts av Gud. Gud vet bäst. Han ser längre. Han låter alltid allt samverka till det bästa osv. Är det möjligt att tro på det sättet så konsekvent, undrar man. Men samtidigt anar man att det i en sådan tro samtidigt kan vila en oerhörd förtröstan. Och detta är faktiskt (tro det eller ej!) gällande svenskkyrklig tro enligt 1878 år katekesutveckling.

* min vila från Stenberg blir kanske något längre så jag hinner läsa annat också