Torbjörn Lindahl

har jag hunnit läsa sedan sist. Två av dem såg jag hos min tvillingbror i Umeå vid släktfesten efter jul. På direkten beställde jag dem.

 

1. Den första jag läste

Olof Edsinger och Ray Baker (red).

 

Tjugo olika författare till längre eller kortare artklar och vittnesbörd som spänner över flera områden, allt från bibelteologi, homosexualitet i antiken tilll frågan om nutidens möten mellan den kristna församlingen och dess homosexuella medlemmar. Allt skrivet utifrån en traditionalistisk utgångspunkt. Personligen upplever jag bokens innehåll som ärligt, omtänksamt men tydligt vägledande utifrån bokens grundhållning. Kan klart rekommenderas för den som vill ha mer kunskap och insikt i en av vår tids brännande frågor. Kanske borde även domkapitlet läst den.

 

Och tro nu inte att "konservativa" kristna (i religiös och etisk mening - inte politisk!) bara kan ha synpunkter på hbtq-livsstilar. Nej, om man anser att den rätta och av Gud avsedda platsen för sexuell gemenskap är äktenskapet mellan kvinna och man - då gäller detta kompromisslöst även heterosexuella. Alltså klart nej till alla former av för- och utomäktenskaplig sex och alla samboväsen. Gäller även vuxna och äldre såväl som ungdomar.

 

 

2. Och nästa.

Rune Imberg & Torbjörn Johansson (red.)

 

Även denna bok med kapitel i olika ämnen vars författare i flera fall är knutna till Församlingsfakulteten i Göteborg och boken ingår som nr 1 i dess serie Texter  och  studier  utgivna av Församlingsfakulteten.

 

När man läser boken så slås man av hur mycket Europa och västerlandet är präglat av reformationsskeendet och av Luther.* När det gäller litterär produktion var han en gigant som knappast har sin motsvarighet. Roligt också att tidigare kollegan (och vännen!) professor Ingemar Öberg omnämns som en av få forskare som läst igenom hela utgåvan av Luthers samlade skrifter, ca 80000 sidor.**

 

Luthers inflytande kan ses på fr a tre områden

a) bibelanvändningen. Det var Luthers översättning och dess tryckning i stora upplagor som för första gången gjorde Bibeln tillgänglig för andra än präster och munkar. Att vi sedan länge kunnat vänja oss vid Bibel i varje hem vore inte möjligt tänka sig utan Luthers insats.

 

b) hem, äktenskap - och sex

 

För att förstå Luthers epokgörande insats på dessa livsområden måste man veta vad som var det gällande synsättet under medeltiden. Ett liv i celibat, som präst, munk eller nunna, sågs som andligt värdefullare än ett liv ute i världen. Luther vänder helt upp och ner på detta - jag påminner mig månnga predikningar i Huspostillan, där han ofta säger att pigan som sopar gör större tjänst för Gud än munken och nunnan i klostret - och på sitt drastiska sätt kan han säga att om Kristus skulle komma tillbaka just i det ögonblick då en man och en kvinna, förenade i äktenskap (! - se ovan), är mitt i en äkenskaplig akt så har dom inget att skämmas för, eftersom dom då utför just sin äktenskapliga kallelse och plikt.

 

c) musiken

Och då tänker vi kanske först på psalmsången. Församligens gemensmma sång har ju blivit en omistlig del av våra mässor och gudstjänster. Men tänker vi på vilken avgörande insats Luther gjorde när han gav oss möjligheten sjunga in evangeliets budskap?

 

Men vi kan även tänka ett steg vidare. Och påminna oss om att flera av våra stora tonsättare - Bach, Händel - är fostrade i Lutherskt präglad andlig tradition.

 

 

3. Och en tredje bok (köpt från bokklubb, Sjöbergs förlag, inte sedd hos min bror).

Debra Moerke: Mamman, mordet och det otänkbara mötet.

 

Den handlar om en kristen kvinna som tillsammans med sin man varit fosterföräldrar och i sitt hem tog emot långt över 100 barn under nästan 20 år.

 

En gång tar dom emot en hel syskonskara (samma mamma, flera olika fäder). Oväntat snabbt beslutas sedan att barnen ska hem till mamman, dit syskonskaran varit på besök några gånger. För de flesta av barnen verkar det fungera någotsånär, men en femårig flicka vill absolut inte fara och har tidigare protesterat när fosterbarnen varit på besök hos modern. Fostermodern vädjar till myndigheterna att detta barn ska få stanna men tvingas till sist acceptera ett domstolsbeslut.

 

När hon flera gånger tar sig anledning hälsa på hos modern och barnen så "råkade" alltid den aktuella flickan vara hos någon kompis eller dylikt. Hon blir orolig att något hänt och snart besannas det hon fruktat.

 

Modern hamnar (igen) i fängelse för div brott och barnen splittras och fosterhemsplaceras i olika hem. En dag får fostermamman telefon och en inspelsd röst meddelar att det är ett betalsamtal från en intern på fängelset. Om hon är villig ta  samtalet ska hon säga ja annars lägga på. När hon under några sekunder tvekar - hon anar ju vem som ringer - så hör hon Jesu röst: skulle jag svara om du ringde?  Och då hon sedan på begäran hälsar på i fängelset får hon veta att mamman är gravid igen och frågar om hon kan tänka sig ta hand om hennes kommande barn.

 

Och har det inte varit utmanande hittills så blir det nu. Ta hand om ett barn till en kvinna som är ansvarig för ett av sina tidigare barns död? Läs boken om du vill veta något om vad What Would Jesus Do? betyder och vad det innebär att förlåta och vad Jesus kan betyda i en människas liv.

 

 

* kan ju påminna om några böcker jag tidigare omnämnt där socialdemokratin omnämns som sekulariserad lutherdom

 

** och det lämpade sig inte att försöka visa sig på styva linan när det gällde Luther om Ingemar Öberg var i närheten. Jag påminner mig en av västlaestadianernas februarisamlingar för ca 20 år sedan. Efter söndagens högmässa satt jag i Örnäsgården och pratade med några kristna varav (minst) en av predikanterna som just höll på att förklara för mig hur "vi", dvs västlaestadianerna, tror "som Luther". Då kommer precis Ingemar förbi och slår sig ner vid bordet. Han lutar sig nonchalant bakåt på stolen och frågar (i praktiken avbryter) och säger högt och tydligt med sitt märkbara Kalixtonfall:

 

- Jaha pojkar, vad sitter ni och pratar om här då?

 

Det korrekta svaret hade ju varit att just talande predikant sagt "vi håller på och undervisar komminister Lindahl i äkta Luthersk tro".

 

I stället blev det tyst. Knäpptyst.

har jag läst under senaste tiden. Precis som de böcker min gamle kamrat ägnar sig åt har dom kapitel. Flera vardera. Dom är inte heller helt färska. Jag har haft dom i bokhyllan långt mer än ett decenium utan att få lnspiration och ork att läsa dem.

 

Daniel Alvunger: Nytt vin i gamla läglar. Socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944-1973. Utgiven 2006.

Den läste jag före jul.

 

Lennart Ahlbäck: Socialdemokratisk kyrkosyn. En studie i Socialdemokraternas kyrkopolitiska riktlinjer 1979-1996. Utgiven 2003.

Den har jag just läst. Avslutat för en dryg vecka sedan.

 

Daniel Alvunger ger först en bakgrund i vilken han även mycket intressant diskuterar hur man kan se socialdemokratin och folkhemstanken som sekulariserad lutherdom. Senare framkommer också tydligt socialdemokratins markanta avoghet mot det katolska som ses som ett hot mot det svenska och förment lutherska på ett sätt som snarast för tankarna (åtminstone mina) till dagens sverigedemokrater.

 

I avhandlingen låter han kampen inom partiet om synen på statskyrkan bli det raster genom vilket skeendena ses. Separationslinjen kallar han dem som ville kämpa för att snarast skilja kyrka och stat. Anpassnningslinjens företrädare var de som (tills vidare) ville behålla statskyrkosystemet för att kunna förändra kyrkan i - ur socialdemokratisk synvinkel - önskvärd riktning. Och det önskvärda är att kyrkan ska vara (bli) en öppen, demokratisk, folkkyrka.

 

I nästa bok, av Lennart Ahlbäck, som behandlar kyrkopolitiska riktlinjer (dvs vilka mål som (s)- ledamöter i kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomöte skall sträva mot) där återkommer de tre begreppen öppen, demokratisk och folkkyrka så många gånger att man till slut blir proppmätt.

 

De tre begreppen ställs tydligt i motsats till det socialdemokraterna inte vill se, dvs elitkyrka eller prästkyrka. Någon tydlig beskrivning av vad dessa hemska kyrkotyper i praktiken är ges dock inte, även om det fler gånger framskymtar att högkyrklighet upplevs som den kanske tydligaste  fienden. Det blir dock uppenbart att socialdemokrater ofta inte har riktigt klart för sig vad det begreppet egentligen betyder och i praktiken står för. För mig framstår det snarast som att alla dessa fiendebilder är den inomkyrkliga varianten av skrämma med högerspöket.

 

Det intryck jag får - och jag erkänner: med den förförståelse jag har - när jag läser dessa böcker är att kyrkan av socialdemokraterna i praktiken uppfattas vara de anställda och de förtroendevalda. Och denna kyrka synes nästan existera av sig själv och det därför bara är socialdemokraternas uppgift att styra och påverka denna kyrka i önskvärd riktning. Men vad kyrkan är "i sig själv" (för att använda ett modeuttryck) och vad det är som skapar en kyrka (ordet och sakramenten) och vad som bär kyrkan och får den att ta synlig gestalt (ett troende, gudstjänstfirande kyrkfolk) om detta finns i princip ingenting. När det talas om ungdomsarbete är betoningen mer på demokratisk fostran än tro på Jesus. När mission (i andra länder) omtalas ligger fokus på att hjälpa människor skapa demokratiska strukturer. I sin iver plädera för att kyrkan ska vara öppen för alla - även icke-trooende - så ställer sig (s) i en position där troende människor och regelbundna gudstjänstfirare snarare blir främlingar. 

 

På det hela taget ska kyrkan vara en del av det socialdemokratiska folkhemsbygget. Något tydligt uttryck för att socialdemokratiska kyrkopolitiker i sina roller i kyrkans beslutsorgan sķulle ha någon kallelse att tro och driva något som är unikt för kyrkan eller radikalt annorlunda än det (s)-politiker driver i kommuner och riksdag - det finns inte.

 

Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att socialdemokratin i allt väsentligt velat driva kyrkan i helt annan riktning än jag själv hade önskat

 

Återstår då den fråga som min gamle kamrat ställde i en kommentar till ett tidigare inlägg av mig på denna ringa blogg: har socialdemokratin varit värre än de borgerliga partierna när det gäller politiseringens följder för kyrkan?

 

Mitt svar: jämförelsematerial saknas i dessa böcker då de bara behandlar socialdemokratisk kyrkopolitik. Boken om borgerlig kyrkopolitik under 100 år verkar fortfarande vara oskriven. Enligt principen den som sa de han var det så är det kanske min gamle kamrat själv som ska känna kallelsen.*

 

 

* Gäller väl bara då att få den bräkande geten hålla tyst och inte störa. Men eftersom jag vid flera tillfällen uttryckt uppskattning för min gamle kamrats exegetiska skriverier blir det ju en koflikt inom mig vad jag skall önska.

 

med underrubriken Politisk påverkan på Svenska kyrkans kyrkomöte 1930-2018. Det är boken jag just avslutat. En rejäl tegelsten av Klas Hansson utgiven på Artos förlag.

 

Lite torr och tråkig kanske. Dels för att det är en undersökning som snarast för tankarna till akademisk avhandling, dels för att ämnet är så deprimerande: att se hur det politiska inflytandet påverkat kyrkan på ett sätt som borde vara en kyrka främmande, både organisatoriskt och innehållsligt. Lite mer av debattbok hade gjort den mer engagerande.

 

Egentligen säger den inget som jag intet redan vetat eller åtminstone anat,  men här får man en stor del av Svenska kyrkans 1900-talshistoria kronologiskt och systematiskt med fokus på kyrkomötets utveckling.

 

Några detaljer ids jag inte referera, utan nöjer mig med att återigen konstatera det jag trott i årtionden: de politiska partierna och samhälleliga ideologierna ligger som en blöt rysk pälsmössa* över kyrkan.

 

Jag upprepar det jag länge upplevt, många gånger tänkt och sannolikt tidigare uttryckt (i alla fall antytt):

 

 

 

* formulering av min f d chef, förre kyrkoherden i Nederluleå, Alf Hansson (men då syftande på helt annat sammanhang)

läste jag i lördags. Kunde inte lägga den ifrån mig förrän sista sidan var läst på söndag morgon.

 

Ytterligare en i raden av böcker med vittnesbörd om muslimer som blivit kristna. Och precis som flera andra liknande så ingår det i den avgörande händelsekedjan att Jesus uppenbarat sig i drömmen.

 

I det här fallet handlar det om en ung kvinna i Pakistan - ett land där det är strängt förbjudet för en muslim att avfalla och bli kristen - som växer upp i en radikal muslimsk familj. Hon fostras bli en trogen muslim och ses också som en som verkligen vill tränga in i trons sanningar och ta sin tro på allvar.

 

Vi ett tillfälle är hon med i ett sammanhang där man värvar sådana som vill bli martyrer = i praktiken bära bombväst och spränga sig själv till döds på en plats där man kan döda så många judar och/eller kristna som möjligt. Och hon anmäler sig som frivillig. Men bara några dagar innan hon ska hämtas till jihadisternas träningsläger händer det omvälvande, hon möter Jesus i en dröm. Hon ser honom som en ljusgestalt, som tar med henne till en begravningsplats och där visar hur han med sitt blotta ord kan återuppväcka en död. När hon frågar vem han är svarar han "Jag är Vägen, Sanningen och Livet". Hon vaknar med en intensiv frid inom sig. Vad har hon upplevt?

 

I sin vilja att fördjupa sig i islam har hon studerat Koranen noggrant. Också sådana ställen som de muslimska lärde brukar undvika (därför att dom upplevs svårförståeliga eller motsägelsefulla). Hon finner också att det i Koranen uppmanas att läsa vissa delar i de kristnas bok (Bibeln), särskilt Moseböckerna och evangelierna. Och kritiskt frågar hon sig varför de muslimska lärare hon hittills mött aldrig visat på dessa ställen i Koranen som faktiskt uppmanar till läsning ur Bibeln.

 

När familjemedlemmar senare inser att hon försökt få tag i en Bibel kan hon gömma sig bakom dessa koranens egna ord och säga att hon bara velat tränga djupare in i koranens undervisning och klarar sig därmed på ett hår undan dödsdomen. När hennes tro till sist inte kan döljas, så ges hon en sista chans; att offentligt debattera mot muslimska lärde. Om dom "vinner" måste hon avsäga sig sin tro. Men under flera veckors tid besegrar hon dem i offentliga debatter en efter en och får verkligen erfara sanningen i Jesu ord om att inte oroa sig för vad man ska säga, Jesus ska ge orden.

 

Du får själv läsa om hur hon efter några år som hemligt kristen till slut blir döpt, hur hon vittnar för några i den egna familjen, hur hon får bidraga till att visa kraften i Jesu namn genom att be för sjuka familjemedlemmar som mirakulöst blir friska, hur hon till slut måste fly undan sin faders dödshot, först runt i landet och slutligen utomlands. Hela tiden med bevarad tro.

 

Vad ska jag säga till sist?

Läs boken!

Ester Ahmad: 

Sjöbergs förlag.

(Just nu kampanj på boken, tre för priset av två, så gå ihop några stycken.)

På samma förlag finns flera andra böcker med liknande vittnesbörd t ex Är du kristen ska du dö; Hon kastade slöjan; Syner och drömmar m fl, så surfa runt bland titlarna.

fick jag idag i min ägo. En bok som min gamle kamrat inte har utgivit utan bara producerat i tio exemplar, till sin familj och till några vänner till vilka jag har glädjen få räknas; inte heller författat utan i vilken han bara samlat ett antal blogginlägg som han för ca ett år sedan skrev.

 

De i boken samlade blogginläggen är alltså den serie kommentarer till tre bibelböcker som tidigare kunnat läsas plus i ett appendix de bloggposter som under samma tid skrivits om mer privata och personliga saker.

 

Jag tackar för boken. Som jag fick utan att behöva betala för den. Tar det som bevis för att en vänskap som nu är inne på sitt 57:e år fortfarande består.

 

I bokens förord skriver den gamle kamraten att han inte avser vara uppbygglig utan bebygglig. Med mina ord skulle det vara nyttigt och lärorikt och givande utan att vara överdrivet fromt eller alltför förutsägbart. Utan tvekan har min gamle kamrat en gåva just i den nischen. Hoppas han får lust - tid har han ju! - ägna sig mer åt den saken nu som pensionär.

 

Jag tror mycket väl att det skulle finnas en marknad för en utgåva något större än tio exemplar (möjligen bara bibelkommentarerna, utan de övriga bloggposterna?) Det som skrivs på en blogg blir snabbt gammalt även om det ligger kvar i bloggarkivet; det som finns i en bok i läsarens ägo är mer - ja vaddå, lättillgängligt, närvarande? Jag söker lämpligt ord, men det gäller kanske bara oss i den generation som levt huvuddelen av våra liv före smartphones och surfplattor?

 

Om min gamle kamrat till äventyrs skulle få för sig att på allvar ge ut en upplaga av sin bok som är något större än tio exemplar så erbjuder jag mig på stört att vara distributions- och försäljningskanal.

 

- - - - -

 

Detta inlägg hamnar i kategorin Böcker jag läst, trots att jag inte läst boken, utan bara texten - på bloggen.

heter en bok jag nu precis tagit mig igenom.*

 

Författad av en Prof em Gösta Pettersson som skriver att han började bli tveksam till klimatalarmismen när han fann att talet om en människopåverkad global uppvärmning och de "bevis" som presenterades till stöd för den tanken, inte stämde inom områden som han specialiserat sig på under sin forskartid. Han beslöt då försöka sätta sig in i frågan ur en mångfald synvinklar. Resultatet finns i boken.

 

Jag kan inte annat än uppmana kära läsarna att ta del av den även om jag glatt erkänner att för mig som inte är naturvetare fanns det väl resonemang här och där som gick en bit över mitt ringa förstånd. Men skam den som ger sig.

 

 

* den kan beställas billigt från hemsidan med samma namn men även laddas ner gratis

dröjde det innan jag läst klart den bok jag fick i julklapp av äldsta dottern. Leif GW Perssons bok o.m sitt yrkesliv, Wille vingmutter, mästerdetektiv. Måste haft annat att fylla fritiden med. Såsom att fundera över när jag ska gå i pension (vilket jag till sist lyckats bestämma, det blir i samband med sommarens semester) eller titta på nätet efter ytterligare astronomiprylar som jag kan behöva för att på allvar inträda i amatörastronomernas skara.

 

Men till slut bestämde jag mig för att ta itu med boken. Jag läste hans förra självbiografi, Gustavs grabb, med mycket igenkännande. Han är visserligen sju år äldre än jag, men nog fanns många bardomserfarenheter han beskrev som man kunde känna igen.

 

Med den senare boken var det lite mindre av den varan. Min erfarenhet från insidan av polishus inskränker sig till en veckas pryo i årskurs åtta.

 

Erkänner att jag alltid gillat Leif GW. Måste vara den totala självklarhet med vilken han alltid vet bäst som tilltalat mig. Tyvärr då att den stora succén Veckans brott i SvT, som jag knappt missade ett enda avsnitt av under alla år, blivit två halvmessyrer; i SvT med utmärkta programledaren Camilla Kvartoft, men med ointressantare bisittare  och i TV 4 med experten GW men sämre programledare. Aldrig får man vara glad. Inget nöje i någondera kanalen.

 

Roligt dock att läsa i denna senare självbiografi att Leif GW uttalar sig - visserligen kanske i en prästs ögon aningen svagt och trevande men likväl - innerligt och positivt om kristen tro.

heter boken som jag denna dag äntligen läst ut. Först i höstas köpte jag den, en bok som "alla" då redan läst och diskuterat för länge sedan. Men först nu, drygt fyra månader efter inköpet har den blivit klarläst*.

 

Något annat måste ha kommit emellan.T ex tittande på nätet på teleskop och tillbehör som man kan köpa eller spanande genom teleskop som jag faktiskt köpt, på lämpliga objekt både på himlavalvet och på jorden, eller idogt funderande över lämplig tid för pension. 

 

Eller så körde jag fast när jag fått nog av präster och teologer (varav några senare blev biskopar!) som på 60- och 70-talen kunde ägna sig åt att prisa Maos Kina och andra kommunistiska diktaturer samtidigt som jag fått personliga vittnesbörd från Kina om personer som ännu årtionden senare kunde plågas av minnet av den tortyr dom utsattes för under kulturrevolutionen

 

Men efter flerfaldiga tappra insatser lyckades jag ta mig till slutkapitlen där man måste ta sig igenom berättelsen om hur en svenskkyrklig biskop in i det sista - som ordförande Vänskapsförbundet Sverige - DDR - kunde försvara Östtyskland.

 

Genom hela boken här jag avstått min vana vid dylika böckers läsande; att stryka under. Varför vet jag ej. Är det insikten att jag nu är så gammal att jag aldrig kommer att titta i boken igen? Nå, det höll till näst sista sidan. Där diskuterades hur det kommer sig att religioner så lätt politiseras och blir stöd till div samhällspolitiska agendor. Och jag kunde inte låta bli markera citatet av Alastair Kee:

 

 

* tänkte skriva färdigläst men automatiska "rättstavningen" (!) valde oupphörligt färdigköpt eller färdigfärdigfärdig (=??)

 

** fundera även hur några av 68-rörelsens barn (olika miljörörelser, hbtq) också önskar och gläder sig över kyrklig legitimitet (och blir mäkta irriterade när någon uppfattas inte oreserverat ge den)

av att ta del av berättelser om rättskandaler? Folk som blivit oskyldigt dömda. Är det för att jag under flera år av min aktiva prästtid varit fängelsepräst eller häktespräst och därför har lättare känna med de intagna och se saker ur deras synvinkel; eller är det för att jag själv upplevt mig utsatt när tidningar publicerat osakliga omdömen om mig med krigstidsrubriker?

 

Jag har tidigare på bloggen skrivit om både Styckmordet där de två läkarna "allmänläkaren och obducenten" blev felaktigt utpekade och om Tomas Quick.

 

Nu är det  dags igen. För några fredagar sedan såg jag Skavlan på tv när Amanda Knox intervjuades och blev som sagt så tagen av hennes berättelse att jag omedelbart googlade på hennes namn och beställde på stört hennes "memoir" Waiting to be heard. Den har jag nu (sträck)-läst. 

 

20-årig amerikansk student flyttar hösten 2007 till Italien för att studera ett år och lära italienska. Hon hinner inte bo där mer 1-2 månader innan en av hennes bostadskompisar, jämnårig tjej från England, hittas brutalt mördad i sitt rum. Av skäl som man knappast tror är möjliga blir hon och pojkvän hon just lärt känna anklagade, åtalade och 2009 dömda till nästan 30 års fängelse. Efter domar och överklaganden och frikännanden i parti och minut och fyra år i italienskt fängelse kan hon efter över sju år slutligen lämna det hela bakom sig. Med risk för att bli domkapitelsanmäld för hets mot italienare kan jag väl bara framföra den enkla tanken att tänker du vara i närheten av att göra något brottsligt så gör det helst någon annanstans än i Italien.

 

När man läst om Tomas Quick och åklagare van der Kwast trodde man kanske att man visste allt om åklagare och polis med tunnelseende, men uppenbarligen har man alltid något nytt att lära. Lärorikt också om medias påverkan på rättsprocesser.

 

Åtminstone i Italien, England och USA rönte fallet stor uppmärksamhet. Själv minns jag inte att jag hört eller läst om det tidigare men ser nu på nätet att det givetvis uppmärksammats även här.

 

Kanske är det nyttigt även för en kristen att reflektera över företeelsen oskyldigt dömd. Många av våra trossyskon i världen råkar ut för det. Finns väl inget självklart i att just vi kristna i Sverige för all framtid skulle klara oss.

Med underrubriken Döden i Stockholm 1710 av Magnus Västerbro heter en bok jag just avslutat. Att det var en allvarig epidemi i Stockholm hösten 1710 är inget jag haft aktuellt i huvudet även om det väl troligen nämnts i någon skolundervisning. Men författaren påpekar att man i historielektionerna förmodligen mer uppehållit sig vid Karl XII:s krigståg än vid pestutbrott.

 

Intressant bok, absolut läsvärd. Nyttig både att ta del av fasorna och människornas och samhällets försök att möta och hantera desamma. Många tankar väcks också när man tar del av hur sammanflätade kyrkan/religionen och samhället var - statskyrkan var verkligen ett faktum - och ser hur impregnerat med religiösa tankegångar hela samhället var. Att pesten var sänd av Gud till folkets straff och tuktan ifrågasätts inte på allvar av vare sig beslutsfattare eller läkare.

 

Också nya perspektiv (för mig) när man tar del av den svenska stormaktstidens syn på sig själv. En tro på de svenskes allmänna överlägsenhet som gör att en tråd kan dras ända från Olof Rudbecks tro på Sverige som all civilisations vagga (Atlantica) och tanken på vår självklara (rätt till) dominans över Östersjön (stormaktstiden) fram till tron på det svenska folkhemmet som överlägsen samhällsmodell och slutligen ett modernt politiskt partis vurm för det svenska.

 

En annan bok jag nyss läst är av helt annat slag. Liten katolsk katekes. Såg den hos äldste sonen i Uppsala i somras. Köpte en egen och läste. En bok som förklarar tron på ett enkelt och resonerande sätt. Den skulle jag utan vidare kunna sätta i händerna på dem som vill veta mer om kristendomen. Det lilla som nämns om skärselden och påven kan lätt betraktas som marginalanteckningar som inte stör alltför mycket.

 

Idag blev det äntligen en MC-tur. Men inte så lång. Bara drygt 30 km. Men härligt som alltid få en liten runda i alla fall.

 

Men det var på eftermiddagen. Förmiddagen var det högmässa i Hertsökyrkan, som Bosse ledde. Vid kyrkkaffet försökte han övertyga mig att fara till klosterön Athos. Kanske.

blev det för mig idag. Först i Hertsökyrkan som vanligt i samband med högmässan. Senare på eftermiddagen i bönhuset. Var är det roligast predika? Det kan man fråga sig. Men den frågan lämnar vi. I kyrkan var det väl lite färre (drygt 30) än det ofta är numera. I bönhuset var det betydligt fler men även där färre än vanligt. Kanske berodde det på bröllop, var en gissning.

 

Ett besök hos mamma blev det också med vidareförande av fredagens bud. Än går det visst kommunicera med henne men hon blir sakta men tydligt alltmer dement. Men hon kom ihåg att det var nåt med min klocka som hon såg på min arm. Att jag fått den som 25-årspresent av arbetsgivaren påminde jag henne. Likaså undrade hon om jag ångrat att jag gått i pension. Men hon hade ingen svårighet acceptera att jag fortfarande jobbade. Det är väl glädjen i det hela att mamma "bara" blir alltmer glömsk, humöret är det inget fel på. Inte vrång eller tjurig på minsta sätt.

 

Nu är det en veckan sedan valet. Kampen om statsministerposten beskrevs i nyheterna som ett chicken race. 

 

Ett sent TV-program handlade om Osloavtalet mellan Israel och palestinierna. Intressant.

 

En bok läste jag ut igår, en som jag promenerat förbi många gånger på Kvantum där den stått i ett bokställ. Till slut kunde jag inte motstå frestelsen eftersom både titeln - Kyrktuppen - och snabbgluttande i densamma visade att romanen utspelade sig i kyrklig miljö. Då även författarnamnet var bekant blev saken till sist klar. Den handlar om en i övrigt duglig och omtyckt präst (man) som på bästa metoo-maner inte klarar att respektera vissa kvinnor i sin omgivning. Finns det verklighetsbakgrund till berättelsen? Inget som tydligt uttalas, men några enstaka formuleringar i för- och baksidestext kan möjligen antyda det. Var den bra? Nja. Som litteraur kändes den på många sätt ofärdig. Och är den skriven å någons vägnar, för att ge någon upprättelse, så må den drabbade bli upprättad, men personligen tror jag att en anonymiserad roman i så fall är ett alldeles för trubbigt verktyg och gränsen till ge igen  riskerar bli smal.

heter en bok som utkom redan några år in på 60-talet. Länge har jag velat läsa den eftersom det ofta hänvisats till den i andra sammanhang. Författare: Carl Arvid Hessler. Att läsa en bok som redan är över 54 år gammal kan ju upplevas som lite efter sin tid. Nåja, då förstärker jag ju bara mitt varumärke. Länge har jag letat efter den, då och då sökt på Bokbörsen och i våras fann jag den och då den ankommit tog jag genast itu med den. Sen blev jag avbruten av En annan (bok som handlar om samma) Kyrka. Men denna bok startar redan i 1800-talet.

 

Intressant att följa statskyrkodebtten under nästan hundra år. När boken avslutas har författaren följt debatten ända till dåvarande nutid, dvs början av 1964. Då vet ju alla att det dröjde nästan fyrtio år till innan kyrka-statfrågan fick sin (s k) lösning. Ingen tvekan om att den "frihet" från staten och politiken och partiernas inflytande som varit del av de grundläggande argumenten för kyrkans frihet under årtiondena, inte har uppnåtts. Många av dem som hoppades på kyrkans frihet under gångna decennier och hade en dröm om hur det skulle vitalisera kyrkan skulle ju antingen skratta på sig eller dö av skrämselhicka om dom såg resultatet.

 

Intressant är också författarens sammanfattning av biskoparnas ändrade syn på möjligheten till enskildas utträde ur kyrkan. Först (1800-tal och början av 1900-talet) är biskoparna emot det. Dom vill hålla koll på människorna. Sen börjar dom ana socialdemokraternas omsvängning i statskyrkofrågan (från principiell åtskillnad mellan kyrka och stat till vilja att kontrollera, styra och förändra kyrkan; eftersom alla i folket tillhör kyrkan så kan ju kyrkan betraktas som en del av statens verksamhet). Då blir biskoparna nervösa och motionerar tillsammans i 1929 års kyrkomöte om möjlighet till fritt utträde. Enligt författaren är dom alltså beredda att offra sin kontroll över den enskilde för att få behålla kyrkans frihet). Intressant analys. (s. 394-95).

 

Intessant är också att se omsvängningar i de frikyrkliges syn på statskyrkan. På 1800-talet och början av 1900-talet är det statskyrkan som är boven. Med alla medel ska den bekämpas eftersom den är ett hinder för den levande kristendomen. Men när man kommer fram till 50-talet och början av 60-talet då är det för flera frikyrkliga debattörer inte längre statskyrkan som är det stora hotet utan utan sekulariseringen. Då ska kristna inte längre bekämpa varandra utan tillsammans främja den kristna saken hos folket. Och då kan plötsligt t o m en statskyrka - vars historiska betydelse för kristendomens inflytande i landet man nu gärna medger - vara en bundsförvant. Alltså bör man inte "skilja kyrkan från staten" på ett så hastgt och olyckligt sätt att kristendomens ställning i hela samhället hotas.

 

Puh!

 

En tegelsten för närtidskyrkohistorienördar. Nu tar jag mig an en till i samma genre.* Berättar sen.

 

 

* så'nt här gillar jag lika mycket som min gamle kamrat uppskattar bräkande getter

heter boken vars släpp jag var med om för en vecka sedan.* Nu är den just färdigläst. När jag ringde författaren för att meddela detta fick jag svaret

- Har du inget annat att göra?

 

Tydligen inte. Bokläsande är för mig en inspirationssak. Får jag fatt på en bok som griper mig då läser jag (nästan) dag och natt. 

 

I det här fallet fick jag dock meddela författaren att boken är ungefär lika rolig som en protokollspärm. När man läser den är det ungefär samma tröstlösa känsla som att ta ta sig upp för en fjällsluttning. Men när man sedan under vandringen vänder sig om och inser att förr var vi där (långt borta) och nu är vi här. Då inser man att man trots allt har förflyttat sig. På samma sätt ser man under läsandet att svenska kyrkan har förflyttat sig och blivit just en annan kyrka.

 

Några avgörande milstolpar (om man ser det hela ur kvinnoprästfrågans perspektiv, vilket var anledningen till Kyrklig Samlings bildande) blir skiftet 70-80-tal, efter Ingmar Ströms nyårsdagspredikan 1978) och 93-94 då samtalsrapporten Kyrka Ämbete Enhet sabboteras och kyrkomötet kör över biskoparna i deras beslut om vilka som kan prästvigas. Iofs inga nyheter för den som hängt med, men ändå.

 

Vissa små intressanta detaljer hittar man. T ex när den s k Kvinnoprästutredningen (SOU:1981:20 ) refereras. I den sägs de kvinnliga prästerna ha gett uttryck för åsikten

"att samarbetssvårigheterna inte bara ligger i att man har olika uppfattningar i ämbetsfrågan. De beror också på att motståndarna i regel har en annan religiös grundsyn. Motståndarna har inte sällan en annan syn på dopet, nattvarden, församlingen mm. Kvinnoprästmotståndet är bara det mera framträdande uttrycket för att man har en annan uppfattning i religiösa frågor än den som svenska kyrkan står för." (Citat i Sandahl s 360).

 

Åhå, säger jag. Vore intressant bli undervisad - gärna av en kvinnlig präst, varför inte en domprost eller biskop? - om på vilka punkter jag har "en annan syn" på dopet och nattvarden "än den som svenska kyrkan står för".

 

Jag lyssnar med lärjungasinne.

 

Frågor väcks ju också om de  i ämbetsfrågan gammaltroende i något avseende väsentligen borde agerat annorlunda under årtiondenas lopp. T ex genom tydligt avståndstagande (också) från de biskopar som viger kvinnor till präster (tanke framförd av bl a Gunnar Rosendahl) istället för att låta markeringen av sin hållning bestå tydligast i avståndstagandet från direkt gudstjänstsamarbete med de prästvigda kvinnorna själva. En sådan hållning hade möjligen kunnat uppfattas som mindre direkt diskriminerande mot de prästvigda kvinnorna.

 

Får jag till sist i ödmjukhet nämna att jag själv finns omnämnd i boken. Då har jag gjort säkert kyrkohistoriskt avtryck. Vissa tror att dom med säkerhet existerar om dom varit på TV eller i tidningen. Själv övertygas jag om min ringa existens genom att vara domkapitelsanmäld och nämnd i en bok av Dag Sandahl.

- - - - - 

Beställ snabbt från AdLibris eller Bokus om du vill läsa så får du ännu introduktionspris. De få ex jag hade med från släppet är redan tingade.

---

* Komplett titel:

En annan Kyrka

Svenska kyrkan speglad genom Kyrklig samling

och Kyrklig samling speglad genom Svenska kyrkan

Eller vad ska jag sätta för rubrik när jag vill dela lite upplevelser av tre böcker jag läst senaste veckorna?

 

Den första var Sture Bergvalls (Thomas Quick) Bara jag vet vem jag är. Där berättar han om sin tid på Säters sjukhus och om den tid då han under namnet Thomas Quick erkände 30 mord och fälldes för 7-8 av dem (jag minns aldrig exakt). Den som följt min blogg vet att jag lätt blir gripen av rättsskandaler (så även den om styckmordet i Stockholm 1984 och "allmänläkaren" och "obducenten".) Det som griper mig är hur lätt ideologier får makt över tanken och styr domsluten. I styckmordet handlade det om feminism och klass; manliga läkare mot en prostituerad kvinnlig knarkare. Det är väl klart som korvspad att patriarkatets överklassare är skyldiga.

 

I Sture Bergvall-fallet är ju "ideologin" den terapeutiska tanken att svåra trauman i livet helt kan trängas bort för att sedan genom terapi återuppväckas. Det är visserligen sant att Bergvall från början ljög och var medveten om det. Men det gripande i detta fall är ju hur hela terapiteamen omkring honom och alla rättsväsendets representanter så kunde invaggas i tron på bortträngda minnen att dom kunde klura ut nästsn vad som helst för att förklara hur det kom sig att han aldrig lyckades peka ut något som kunde leda till konkret bevisning.

 

Andra boken är en utgivning från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek och heter Två bröder i Hitlers krig. Tydligen har jag avstått köpa den när den erbjöds, jag har ju varit medlem i bokklubben i många år. Men förra helgen då jag tillsammans med äldste son promenerade i Uppsala så kom vi förbi en bokloppis vid Fyristorg. Sextio spänn, som hittat! Och bekvämt när man har Swish.

 

Den handlar om två bröder ur en katolsk familj. Hela familjen klara Hitler-motståndare men av patriotiska skäl blir både sönerna officerare. Brodern dör i kriget men författaren överlever (han blir sedan västtysk diplomat, bl a i Sverige).

 

Lite schablonartat tänker man ju ofta när man läser om andra världskriget att alla tyskar var nazister. Alltså är det bra få lite andra perspektiv. Och få lite kunskap om den opposition som fanns i Tyskland trots allt.

 

Den tredje boken är kanske den som skakat om mig mest. Men den berör ju ett område där jag själv är engagerad. Helena Edlund: Att överleva svenska kyrkan.

 

Ska jag rekommendera boken? Det beror väl på till vem. Den som vill få lite ordentlig insikt i hur politiserad svenska kyrkan på sina ställen och vissa nivåer är kan läsa boken. Men ska man efter läsningen ha kvar något som liknar kärlek till kyrkan så bör man nog vara djupt förankrad i tanken att svenska kyrkan innerst är något mer än sin politiserade yttersida. 

 

Det som Edlund råkat ut för får ju de negativa tidningsskriverierna om mig att framstå som bara en "fjärt i Atlanten". Helena Edlund var ju också en av tre präster som drog igång initiativet Mitt kors, vilket till många kristnas oförställda förvåning blev kritiserat också av officiella representanter för svenska kyrkan. Om det t o m inom kyrkan kan upplevas som provokativt att uppmana människor bära ett kors då är det väl illa. 

 

Är det så  illa?

 

Edlund avslutar sin bok med att hon anser att svenska kyrkan allvarligt förändrats (från att vara kyrka till att bli en rörelse för aktivism i miljö- och klimatfrågor) under de elva år hon varit präst. Kanske det. Hur mycket har den inte då förändrats under de snart 39 år jag varit präst. På vilka sätt ids jag inte just nu utreda. Tur att jag själv får leva huvuddelen av mitt prästerliga liv i en gudstjänstgemenskap där jag  kan känna mig trygg.

 

Nu ska jag gräva fram något annat att läsa.

 

hade vi i kyrkan idag. Av vår diakon som nu blivit pensionär lite i förväg (hon är yngre än jag). Arbetsledare och domprost var med och avtackade och slutligen fick vi be för vår diakon som nu flyttar till sin hemort i Finland.  

 

Men innan avtackningen hade vi haft en högmässa med ovanligt mycket folk, över 90 personer. Många ville givetvis komma och säga farväl men det var också körsång, vilket vi inte har så ofta. Även det drar extra folk.

 

Vid kyrkkaffet fick jag en förmaning att välja enklare psalmer. Vi får väl se vilken nytta den förmaningen gör. En av gudstjänstfirarna, som satt ganska nära prästplatsen, så jag hörde honom väl, kunde dock den förment svåra 430 vars tredje och fjärde vers var slutpsalm. Han sjöng av hjärtans lust. Men han kommer ju från en gedigen kyrklig familj och har nog sjungit den förrut flera gånger.

 

Vid kyrkkaffet fick jag även chansen att prata en stund med författaren - jag får väl kalla henne så efter det att hon skrivit en bok på flera hundra sidor - Eine Johansson som skrivit boken Finnkärringen, finnpolisen.

 

Eine bor nära kyrkan och vi har mötts i olika sammanhang i och utom kyrkan. I onsdags var jag till henne och köpte ett exemplar av boken. Jag sa då att jag knappast hinner läsa den än på ett tag, men i fredags kväll var den färdigläst. När jag väl börjat titta i den var det svårt att sluta. Men det är väl så, när man något lite känner författaren/berättaren så blir den angelägnare.

 

Boken är i två delar. Finnkärringen (en knapp tredjedel av boken) beskriver hennes barndom i Finland, hur hon i två omgångar kom som krigsbarn till Råneå och hur hon sedan som 14-åring, två år efter krigsslutet, väljer att själv flytta till sina svenska föräldrar. Kanske tycker jag själv att denna första del av boken var den som mer grep tag i mig. Här handlar det ju om erfarenheter som jag personligen inte har någon egen aning om; barndomen i ett fattigt hem med tio barn, första resan redan i förskoleåldern till främmande land och helt nya människor.

 

Den längre andra delen - Finnpolisen - handlar om Eines liv och arbete som polis i Norrbotten, större delen i Luleå. Som första kvinnliga polis norr om Indalsälven fick hon ofta kämpa för sin rätt (både vad gäller tjänstetillsättningar och andra frågor) och sina möjligheter. Flera gånger fick hon i överklaganden föra sin talan både inför Länsstyrelsen och regeringen - och fick rätt.

 

Till slut blev det kanske lite svårt att hänga med i alla turer, men att vi haft en sådan jämställdhetens pionjär i vår lilla stad det visste jag inte.

 

Ett starkt kyrkligt intresse har Eine också haft. I samtalet avslöjade hon att en och annan skulle kanske tycka att jag predikade länge idag "men inte jag", och berättade att i ungdomen kunde hon höra predikan som, bara den, kunde vara två timmar i en vanlig högmässsa. Om den långpratande kyrkoherden var Byström i Råneå eller Ekman i Töre uppfattade jag inte. En gång i tiden hade även Eine tanken att bli präst, berättar hon i boken, men polis blev det.

 

Nå, kyrkkaffet (med hemgjorda tårtor av vår husmor) tog slut och då var vi fem arbetskamrater som gick ut på lokal och bjöd vår nypensionerade diakon på en god middag.

 

 

 

 

 

Så heter en inte alltför tjock bok. 174 sidor och bara 100 kr dyr. Jag köpte den i bönhuset ikväll (alltså fredag kväll) och läste ut den direkt jag kom hem.

 

Skriven av f d kr-riksdagsmannen, tillika predikanten och för mig även kristne brodern och vännen Erling Wälivaara. En memoarbok kan man väl säga. Om allt från barndom och uppväxt, skola och yrkesliv. Minnen från politiken och även från rollen som predikant i den laestadianska rörelsen.

 

Den som vill se lite naturlig insida av laestadianismen läser boken. Likaså den som vill se lite insida från politikens värld och kristdemokratiska partiet läser boken.

 

Flera av berättelserna i boken har jag hört direkt av Erling. Men ändå värdefullt få läsa dem. Särskilt att ta del av hur den laestadianska själavårdstraditionen kan fungera i praktiken. Bl a hur det som ur ett pastoralteologiskt perspektiv kunnat kallas bikt inte alltid är det utan snarare ofta ett sätt att personligt tillämpa evangeliet på den enskilde. Därför blir det även så att också i konkreta situationer som är verklig bikt och avlösning så talar laestadianer ofta inte om avlösning utan om att "predika evangeliet". Jag tror att många som kommer ur andra traditioner skulle bli berikade av att ta del av Erlings vittnesbörd.

 

Att se in bakom draperierna i den politiska världen var också intressant. Från kommunpolitiken i Luleå och från riksdagen och från kristdemokratiska partiet.* Allt ur en kristen persons synvinkel.

 

Boken rekommenderas. Väl värd ta del av. Och du läser ju den så fort att den knappast kan sägas stjäla onödigt mycket tid från annat nödvändigt.

 

- - - - -

 

* om detta inte är tillräckligt för att öka läsarnas nyfikenhet så kan jag berätta att man i boken kan finna ett citat av ett f d socialdemokratiskt kommunalråd som är av den karaktären att om jag skrivit det på min blogg skulle jag definitivt kunnat bli anmäld till domkapitlet. Och vad det var som gjorde f d riksdagsmannen Wälivaara så besviken på sin partiledning att han en tid lämnade partiet. Likaså kan man ta del av hur Göran Persson reagerade när Erling inför deras sista avsked av varandra i riksdagen önskade att dom skulle ses i himmelen.

 

- - - - - - 

 

Bor du för långt bort för att besöka Luleå fridsförbunds bönhus på Örnäset i Luleå och där införskaffa ett exemplar så får du försöka med förlaget, Biblioteca Laestadiana, Haparanda eller direkt från författaren i Luleå. Adress el tel får du googla fram själv.

heter en bok jag just läst.

 

Det är Carl Henrik Martling som skriver ner minnen från sitt långa liv och sin gärning inom kyrka och akademi.* 

 

Rolig bok att läsa. Först på grund av den lediga stilen och det ibland skämtsamma anslaget. Men också pga alla inside-berättelser om sådant man hört om under sitt liv. Ett och annat händer bakom kulisserna i den kyrkliga världen, ingen tvekan om det.

 

Som avslutning ställer Martling frågorna

 

Ja, det kan man fundera över!

 

- - - - - - - 

* GAudete förlag 2015

 

Två dagar tidigare än planerat har jag kommit till slutet av Katolska kyrkans katekes. Äntligen får jag väl säga, den har nog funnits i bokhyllan i 10-15 år.

 

Vad har då kommit inför mina ägon dessa sista ca 140 sidor. Undervisning om 6-10:e buden och om bönen inkl Fader vår. Det innebär att jag ingenting skrev om genomgången av femte budet som jag läste förra omgången. Det var väl inget som var kontroversiellt i en traditionalistisk kristens ögon. Men man kan säga att katolska kyrkan är befriande klar och tydlig om både abort och eutanasi.

 

När det sen gäller sjätte budet så står ju kk upp profilerat för äktenskapet. Att det i princip bara finns ett äktenskap per person är inget jag ifrågasätter.* Men  visst kan den ortodoxa kyrkans syn och praxis upplevas både mer kärleksfull och realistisk. Att frånskilda omgifta inte får kommunicera kan givetvis ses som i någon mening konsekvent men upplevs ju i praktiken alltmer orimligt och jag tackar Gud att jag inte är påve och ytterst ansvarig för att finna en lösning.

 

Den fråga som de flesta brukar reta sig på gäller ju synen på barnbegränsning. Det är väl bara att konstatera att de flesta katoliker i västvärlden tycks strunta i vad påven säger. I vart fall om man ska döma efter det faktum att katolska Italien har ett av europas lägsta födelsetal (eller också är italienarna sällsynt skickliga på att tillämpa den tillåtna s k naturliga familjeplaneringen.

 

Men om den katolska tron här hävdar att sexualliv och möjlig barnalstring inte får åtskiljas, så håller man ju konsekvent på den synen även i andra flanken; det är inte tillåtet med någon som helst artificiell befruktning för att hjälpa ett barnlöst par, ens inom ett äktenskap. Ska det vara konsekvent så ska det.

 

Att katolska kyrkan anser att "homosexuella handlingar i sig själv är felaktiga." Och "kan aldrig i något fall godkännas" (2357) var väl bara vad man väntade.

 

Det som stod om resten av buden och om bönen var väl bara att ta emot. Intressant om Gud som "Fader" i (2779): Innan vi kan rätt be till vår Fader måste vi "ödmjukt rena våra hjärtan från vissa falska bilder som kommer från 'denna värld'."...."Gud vår Fader överstiger den skapade världens kategorier. Att flytta över på honom - eller mot honom - våra föreställningar på detta område skulle vara att tillverka avgudar som man antingen faller ned inför eller bekämpar."

 

Då återstår frågorna: skulle man kunna bli katolik? Eller är det något som är så avgörande (och dominerande) felaktigt att det under inga förhållanden skulle kunna accepteras ?

 

Mina svar blir:

1: ja

2 nej

 

Beror mina svar på att de problematiska frågorna visar sig vara mindre svåra än man trodde (när man lär sig se saker från ett annat håll och inte "förutsätter" att katolska kyrkan har fel) eller att de svåra frågorna upptog så liten textmassa (sammanlagt högst några sidor) att man glömde bort dem eller att man fuskar och ser genom fingrarna?

 

Det är frågan.

 

- - - - - -

 

* den praxis som blivit rådande, att kunna ogiltigförklara tidigare äktenskap för att kunna bereda väg för omgifte, tycket jag har många tveksamheter (om detta stod dock inget i katekesen)

Jag lovade i inlägg sent på kvällen den 18 juni att när jag läst ytterligare 200 sidor i KKK så skulle jag återkomma. Nu är det betinget avklarat. Med lite råge. Hoppas kära läsarna inte väntat ihjäl sig. Jag var ju borta i nästan tio dagar kring midsommar och då släpade jag inte den tunga boken med mig. Knappast hade jag heller haft så många lediga stunder att läsa ur den. Och kanske hade det även varit konfliktfyllt ha med sig katolsk katekes när man var ute för att tjäna Kyrkliga förbundet för evangelisk-luthersk tro.

 

Men i den egna fåtöljen kan man läsa. Vad har jag nu att berätta? Att vigning av kvinnor till präster inte är möjlig och att ingen människa har någon som helst rätt att bli präst (1577-78).*

 

Intressant var ju även (1753) - en del av utläggningen om ont och gott - där tanken att man skulle kunna göra något ont för att vinna något gott avvisades. Och så orden Ändamålet helgar inte medlen (min kurs.) Det var riktigt intressant, eftersom det är just detta som är en av de "sanningar" man fått sig anförtrodd ända sen skoltiden att katoliker (i vart fall jesuiter) tror just att ändamålen helgar medlen. Är katoliker lutheraner eller vad har hänt? När man sen som en del av undervisningen om fjärde budet läser att föräldrar bör inpränta hos sina barn vikten att alltid "följa Jesus" då undrar man om påven blivit pingstvän! (2232).

 

Sen finns mycket annat som är underbart att läsa, även för en lutheran med lätt pietistiska drag. En kristen människa står inför Gud inte "som en slav i trälaktig fruktan, inte heller som en köpman som söker efter vinst utan som ett barn som svarar på kärleken hos den som 'först har älskat oss' (1 Joh 4:19)" (1828). 

 

Knappast heller är det väl kontroversiellt att en kristen går i gudstjänst söndagligen (2181) - även om det här är just katolska mässan som avses. Att man inte ska "gå sin väg före utsändningen" (2178) är ju absolut något som en del av mina laestadianska vänner skulle behöva bli påminda om**

 

När man sedan läser att det är "förmätenhet" att "hoppas att få förlåtelse utan omvändelse" (2092), att alla i familjen "skall frikostigt och utan att tröttna ge varandra förlåtelse" (227) och att även föräldrar bör var goda exempel inför barnen genom att "erkänna sina egna tillkortakommanden inför dem" (2223) då blir man ju nästan säker på att det är en laestadiansk predikan man tar del av.

 

Men den som har en aning om innehållet i den dubbla "tegelsten" jag nu försöker ta mig igenom, vet att jag även har tagit mig igenom avsnittet om rättfärdiggörelsen. Där borde väl med säkerhet finnas någon snubbeltråd.

 

???

 

Nej, egentligen inte. För mig reduceras det hela i praktiken till en terminologisk fråga (en fråga om ord). Visst är det så att om man lägger valda avsnitt och meningar ur t ex Tridentinums formuleringar sida vid sida med motsvarande "lutherska" så är det klart att det synes motsägelsefullt. Men måste vi odla och uppehålla den motsättningen? Finns det inget sätt att  "tolka och tyda allt till det bästa"?

 

Jag citerar hela paragraf (1989):

Det första resultatet av den helige Andes nåd är omvändelsen som åstadkommer rättfärdiggörelse enligt Jesu förkunnelse i början av evangeliet: "Omvänd er. Himmelriket är nära (Matt.4:17). Under nådens inflytande vänder sig människan till Gud och bort från synden . Så tar hon emot förlåtelse och rättfärdighet från Gud. "Rättfärdiggörelsen omfattar alltså syndernas förlåtelse, helgelse och förnyelse av den inre människan."***

 

I paragrafens första del som beskriver omvändelsen är väl inget allvarligt att anmärka. Värre i sista delen, Tridentinum-citatet. Men kan vi inte bara helt enkelt lösa problemet genom att säga att lutheraner och katoliker använder ordet rättfärdiggörelse på olika sätt, med olika betydelser? Själva skeendet som vi menar att den helige Ande utför i en människa är ju detsamma: omvändelsen då människan dras från synden till Gud, tron och sen det förnyade/helgade livet. Om sen helgelsen ses som en del av rättfärdiggörelsen (katolskt) eller som en nödvändig följd av rättfärdiggörelsen (lutherskt) det är väl i princip just en terminologisk fråga. I vart fall har jag ytterst svårt att se den som en nödvändigt kyrkoskiljande fråga. Jag tänker i alla fall inte betrakta den så.

 

Om nu någon bland kära läsarna tycker att nu är jag inte längre "luthersk" då kommer jag bara säga: "jaha". Som jag tidigare skrivit: jag har aldrig upplevt mig ha en "luthersk" identitet. Och även om jag naturligtvis varit påverkad av det lutherska arv som finns i vår kyrka så har jag aldrig på allvar haft ambitionen vara just "lutheran". Nej, allmänkyrklig i den tradition som är svenska kyrkans, det är vad jag upplever mig vara.

 

- - - - - -

 

* alla hänvisningar gäller paragrafer, inte sidor

 

** sen medger jag gärna att man t ex vid stormötesnattvardsgångar kan organisera allt lite mer så går distributionen fortare och man orkar lättare sitta kvar. Skulle man t ex våga införa något "nytt i kristendomen" och ha utdelningsstationer även längst ner i tältet, där människor tar emot nattvarden stående?

 

*** citatet i slutet av paragrafen är från Tridentinska konciliet

idag. Katolska kyrkan. Jag har ju semester så jag gör vad jag vill. Ett studiebesök måste alltid vara tillåtet. Dessutom kommer jag sannolikt deltaga i 3-4 svenskkyrkliga mässor kommande vecka så behovet av egen kommunion är väl försett.

 

Det intressanta är att jag vid dagens mässa träffade

1 pensionerad prästkollega

1 f d svenskkyrklig diakon som tidigare konverterat

1 svenskkyrklig musiker som nyligen konverterat

2 konverterade familjemedlemmar till aktiv präst i svenska kyrkan

 

Det är nästan så att man träffar fler som har (haft) relation till det svenskkyrkliga yrkeskollegiet om man går i katolska kyrkan än när man går i svenska kyrkans gudstjänster. Tur att det inte var f Conny som celebrerade för då hade det varit en f d svenskkyrklig präst även vid altaret.

 

Vad kan vi läsa ut av detta? Om man vill veta hur det kommer att vara i något avseende om ett antal år då ska man inte titta på hur det är nu utan på trenden.

 

Min egen personliga trend är väl att bli alltmer katolikvänlig.* Men ändå har jag knappast kommit längre än dit där många högkyrkliga präster redan länge befunnit sig. Skulle det bli någon allvarlig förändring så lovar jag meddela i god tid. 

 

Nu har jag kommit en bit över 400 sidor i KKK. Genomgången av trosbekännelsen och första delen av sakramentsläran är väl till stora delar okontroversiell. Men en sak fascinerar mig: det oerhört milda tonfallet när olikheter mellan katolska kyrkan och de östliga traditionerna kommenteras. T ex filioque** Det östliga (ursprungliga) alternativet förkastas inte. Och om man bara inte överbetonar skillnaderna så behöver det inte hota enheten sägs det. Detsamma när det gäller olikhet i sakramentssynen fr a kring konfirmationen. I väst görs den av biskopen när den döpte nått något mognare ålder; i öst görs den av prästen direkt vid dopet. Lungt och stilla kontaterar bara katekesen att västordningen innebär betoning av den enskildes samhörighet med hela kyrkan genom biskopen och att östordningen innebär en starkare sammanhållning av dop och konfirmation. No big deal alltså. Bara lite olika betoning. Om det får gå 500 år till så kanske skillnaden mellan katolsk och luthersk rättfärdiggörelselära också bara blir en fråga om betoning (så tycker jag redan).

 

Relationen till de protestantiske är också intressant. I två olika paragrafer  - dels i nr 818 som en del av utläggningen av tredje trosartikeln, dels i nr 1271 om dopet - står exakt samma sak om kristna som tillhör samfund som utgått ur reformationen:

"Dessa troende har blivit rättfärdiggjorda av tro (min kurs.) i dopet och är inlemmade i Kristus; de har därför all rätt att kallas kristna, och den katolska kyrkan erkänner dem med rätta som sina bröder och systrar i Kristus".

 

Så var det med det, alla ni som tror att katolska kyrkan inte räknar andra kristna som kristna! Men hur ska man fatta det i övrigt? Det jag kursiverat? Att katolska kyrkan tillåter reformatoriska kristna att rättfärdiggöras av tro medan dom förbehåller sig själva rätten/skyldigheten rättfärdiggöras av tro och gärningar; eller att även dom själva tror på rättfärdiggörelse av tro?

 

Att kalla mässan ett offer skrämmer mig inte. Inte ens ordet mässoffer. I paragraf 1104 står att liturgin "erinrar" och "aktualiserar, "gör närvarande" "de händelser som frälst oss"."Kristi mysterium firas, men upprepas inte" (min kurs.).

 

Finns det då inga problem kvar i det jag läst? Ska vara Påven i så fall. När protestanter tar del av det katolska att påven ses som "Kristi  (Guds?) ställföreträdare" då brukar dom få en smärre chock. Men vad är problemet? Menar man att påven därmed gör sig till Gud? På intet sätt. Under en sammanlagd tid av flera år har jag varir vicepastor (vikarierande kyrkoherde) men aldrig har jag blivit kyrkoherde för det. Varje söndag har också Kristus miljoner ställföreträdare. När han inte själv kan närvara kroppsligt överallt så får någon annan vara hans ställföreträdare och tala hans ord och dela ut hans sakrament.

 

Om man ska vara helt uppriktig så tror jag att det verkliga innehållet i den protestantiska kritiken i detta är att Kristi ställföreträdare skulle vara någon annan än vi. För i alla protestantiska kyrkor och grupper är det ju (ibland outtalat men likväl) självklart att vi är den grupp som mest rätt fattat Jesu ord och mest autentiskt lever Jesu liv, alltså blir det vi som är Kristi verkliga ställföreträdare, inte påven.

 

När vi i vår kära gamla svenska kyrka haft oenigheter om hur bibeln kan tolkas så blir det ju i praktiken kyrkomötets majoritet som blir Kristi ställföreträdare. Om Kristus funnits kroppsligt på jorden hade vi frågat honom. Om han redan var uppfaren men apostlarna i livet, då hade dom fått samlas till apostlamöte. Men när dom är döda, vem ska då ytterst avgöra. I valet mellan påven och svenska kyrkans kyrkomöte så undrar jag vilket som är bäst eller sämst.***

 

Sen var det ju avlaten också. Noterar att hela texten i det avsnittet står med mindre stil. Och i katekessens inledning står att det som tryckts med små bokstäver är "historiska eller apologetiska anmärkningar eller kompletterande (min kurs.) läroutläggningar". Vad betyder det? Ett snyggt ord för i praktiken mindre viktigt?

 

Jag hänvisar återigen till artkeln Den missförstådda avlaten av Anders Piltz (ur tidskriften Signum i början av året 2000). Den kan sökas på nätet. Läs den först innan du diskuterar.

 

När jag läst 200 sidor till så återkommer jag. Men det kan dröja lite längre eftersom annat nu också pockar på uppmärksamhet.

 

- - - - -

 

* det är oundvikligt att det blir så när man även på katolsk tro tillämpar den lutherska princioen "tolka och tyda allt till det bästa" (Lilla katekesen, Luthers förklaring till åttonde budet)

 

** tillägget "och Sonen" i tredje artikeln av nicenska trosbekännelsen

 

*** kom nu inte och snacka om Skriften allena för här diskuterar jag hypotetiskt en situation där oenighet råder om skriftens tolkning även om båda sidor principiellt skulle  erkänna skriftens överhöghet