Torbjörn Lindahl

är något jag tidigare inte haft en aning om. Men nu har den utkommit på svenska, översättning av Simon O. Pettersson, med kommentar av Torbjörn Johansson. Bethelbekännelsen 1933. Ett Lutherskt försök. (Församlingsförlaget 2021, Församlingsfakultetens akademiska skriftserie, nr 15.) Boken är bara ca 100 sidor varav själva bekännelsetexten endast upptar 30. Resten är introducerande inledning och teologisk kommentar, vilka man absolut har nytta av för att förstå.

 

Huvudförfattare till bekännelsen är de lutherska teologerna Dietrich Bonhoeffer och Herman Sasse.

 

Bakgrunden var att i kyrkovalet i Tyskland 23 juli 1933 hade det nazistinspirerade kyrkopartiet Deutsche Christen fått ca 70% av rösterna, efter att Hitler i ett radiotal till tyska folket dagen innan uppmanat att rösta på partiet.

 

 Och nu insåg kristna att det var dags gå emot försöken att nazifiera kyrkan. Alltså tar bl a de två ovan nämnda teologerna initiativ till Bethelbekännelsen för att utmana Deutsche Christen. Bekännelsen utarbetades i två versioner, den nu på svenska utgivna är den s k augustiversionen. Efter visst remissförfarande och omarbetning fanns även en novemberversion. Men ingen av dessa lyckades bli den samlande bekännelse som de nazikritiska evangeliska (= ickekatolska) kristna kunde enas omkring. Det blev istället Barmenförklaringen 1934, som blev den samlande och därmed grunden för Bekännelsekyrkan - som dock inte ska fattas som en ny kyrkoorganisation utan snarare en falang inom den evangeliska kyrkan. En evangelisk förklaring så formulerad att den kunde samla både lutheraner och reformerta. Bonhoeffer ställde sig bakom den också men inte Sasse. Han ville - som Bethelbekännelsen - stå på tydlig luthersk grund. Den som har någon kunskap om formuleringar i de lutherska bekännelseskrifterna kan känna igen ett och annat i Bethelbekännelsen.

 

En sak där de kristna tydligt reagerade mot de nazistiska försöken omdana kyrkan gällde givetvis kyrkans förhållande till kristna av judisk börd. De borde enligt nazisterna uteslutas ur kyrkan och bilda egna församlingar. Givetvis skulle inte heller en kristen av judisk börd få vara präst.

 

Detta är ju enkelt att motsätta sig, men de kristna i 30-talets Tyskland ville inte bara sig nej till den konkreta planen, de villa gräva djupare och avslöja varje tidigare villolära i argumentationen som fört nazisterna och de nazikristna fram till denna felaktiga slutsats.

 

Och då gäller det bl a synen på Guds uppenbarelse, dvs på vilka sätt Gud visar sig och gör sin vilja känd för människorna. 

 

I traditionell teologi talar man om Guds allmänna och särskilda uppenbarelse. Den allmänna är skapelsen, tillgänglig "för vilken hedning som helst". När en människa i naturen ser dess skönhet och ändamålsenlighet, från det största ner till det minsta, kan hon förundras och föras till tanken: detta kan inte vara en slump, det måste finnas en vilja bakom. Och därifrån kan hon - i bästa fall - ledas till en aning om någon eller en högre makt eller vilket uttryck man nu vill använda. Men längre än så kommer man inte på den vägen. För att föras vidare till verklig tro på Gud måste människan även möta Gud i hans särskilda uppenbarelse, dvs hans ord, Bibeln, där han talar till människorna och i Jesus Kristus genom vilken han både talar och visar sig.

 

Men nu har det i teoligihistorien även utvecklats den tanken att inte bara skapelsen (naturen) visar på Guds vilja utan även utvecklingen i samhället. Och det är lätt tänka så för alla som själva har erfarenhet av eller historisk kunskap om hur samhället utvecklats - socialt, politiskt, ekonomiskt - mer och mer, och oftast, tycker vi väl, till det bättre.

 

Och denna tanke, att Gud visar sig i samhällsutvecklingen, tog nazisterna till sig och tillämpade på sin egen tid. Enkelt uttryckt: när nu  nazisterna getts makten med stort folkligt stöd och Hitler blivit Furher, då är det uttryck för Guds vilja. Och därmed basta! (Och därför ska de nazistiska idéerna tros och tillämpas).

 

Men här bekänner då de kristna att så enkelt kan man inte se saken. Det går inte att entydigt se Guds (goda!) vilja i samhällsutvecklingen eftersom det i denna fallna värld inte finns något som är entydigt gott. Det onda och det goda är alltid blandat. För den kristne - och för Kyrkan! - måste därför Guds ord alltid vara den högsta norm mot vilken alla läror - och varje skeende i samhällsutvecklingen! -  ska prövas.

 

Fundera på vad detta kan betyda för oss i Svenska kyrkan. Jag återkommer med några tankar.