Av födsel och ohejdad vana

Nu har jag varit i kyrkan tre gånger på samma dag. Först mässa i Stadsökyrkan se´n predikogudstjänst i "kyrkan i Konsumbutiken" dvs bönhuset och sist hann jag in en kort stund på avslutningen av bibelläsningsgudstjänsten i Hertsökyrkan. Beviset för att jag gillar annat än motorcyklar!

Jag går gärna i gudstjänster. Flera per dag inget hinder. Ibland frågar folk med sikte på gudstjänstfirandet om jag jobbar. Den underliggande förutsättningen tycka vara att om jag inte jobbar så går jag inte. När människor utanför de kyrkoanställdas och de trogna kyrkobesökarnas krets frågar på det sättet så är det väl OK, men ibland händer det att kyrkoanställda - t o m präster - pratar på samma sätt. Det gör mig bekymrad. För några år sedan läste jag i tidningen en intervju med en präst som skulle ha sin första påskdagsgudstjänst. Hon berättade då att hon aldrig förut gått i kyrkan en påskdag.

!!! ???

Sådant gör mig ännu mer bekymrad och förvirrad. För det är väl så att om man ska duga som präst så måste man vara gudstjänstfirare utöver det som arbetet kräver. Att bli inskolad i gudstjänsten är en konst som tar många år utöver den praktik man får under utbildningen. (Helt oförhappandes får jag anledning ta en liknelse från MC-världen: vi hörde på avrostningen i går att det tar ca 3000 inbromsningar innan man lärt sig göra det på rätt sätt. Vem skulle kunna bli en bra instruktör som inte kör själv?) Det är väl det här som gör att det i vår lutherska kyrka funnits prästsläkter; kunskapen har gått i arv från far till son, precis som med andra yrken.

Själv kommer jag från en av norra norlands prästsläkter. Min pappa var dock inte präst, men min farfar och jag tror att det var ganska mycket "prästgårdsanda" över mitt barndomshem. Om jag minns rätt så var även min farfars morbror präst och hans morfar och minst två av hans kusiner och div folk bakåt i tiden ända ner till slutet av 1600-talet. Vilket öde. Kan man komma förbi det?

Faktum är att jag även är släkt med de två präster som tjänstgjorde i Åsele i januari 1844 när Lars Levi Laestadius hade sitt berömda möte med "lappflickan Maria"; de präster vilka Laestadius omnämnde med orden att "de var icke av detta fårahuset" och "de kände inte Marias hjärta". Dom hette båda Olof Lindahl, far och son (även jag heter Olof - släktnamn). När författaren Bengt Pohjanen gjorde sin research inför boken Ropandes röst så ringde han mig och frågade mycket exalterad: "Tobbe, dom där prästerna som var i Åsele när Laestadius var där, dom hette ju Lindahl, är du släkt med dom?" - vilket jag med skammens rodnad på mina kinder måste erkänna. Jag visste ju vilket omdöme prosten Laestadius givit dem.

- Det måste man göra nå'nting av, sa Bengt och la på luren.

Och mycket riktigt. När boken om Laestadius kom ut och Bengt beskriver "farvälsskålen" i en av södra lappmarkens prästgårdar, så finns där repliken:

-Skål, sa Lindahl.

-Tack för det säger jag. Men kanske går det att få någon slags revansch trots allt. Det är ju nämligen så att Laestadius' feghet, som gjorde att han - trots sin principiella nykterhet - inte vågade tacka nej, till högvördiga södra lappmarkens prästerskaps farvälpunsch, innebar att han upplevde sig komma i konflikt med den djupa andliga verklighet han mött i samtalet med Maria.  Detta ledde sedan till en  förkrosselse (ånger) som ledde till det stora andliga genombrott som ledde till att han blev upphovsman till Nordens största väckelse. Tänk om ingen erbjudit en punsch då hade han kanske förblivit en ljum, andligt död präst? Kanske ska jag rent av hoppas på att det var min anfader som bjöd? Nå, det här är tröst för ett tigerhjärta, för jag måste ju leva med att vara släkt - till min tröst dock inte i rakt nedstigande led - med de två mest omtalade oomvända präster som den svenska kyrkohistorien känner.

Den yngre av dessa fick i visitationsprotokollet skarp kritik av visitator Laesatadius för att han låtit de mindre begåvade läsbarnen stanna hemma vid visitators förhör så att hela gruppen skulle framstå i bättre dager. Och det var inte det enda. Mest känd för eftervärlden har han dock blivit under namnet "Björn-Olle". Han lär ha dödat (om jag minns rätt ) 47 björnar. Men tjurig var han också. Och uppenbarligen oförmögen att se gränsen för sin förmåga. Det berättas att när han var gammal och skumögd han likväl ville ut på björnjakt. Så hans vuxna söner fick dra ut honom på släden i skogen och låta honom panga på grantopparna med bössan. Sen fick han klappa ett björnskinn som dom lagt på en mjölsäck och då var han nöjd med sin jaktlycka.

Om jag har ärvt något av samma tjurighet så får väl mina barn bära in ett MC-styre till min ålderdoms sjukbädd och ha en CD med inspelat brummande (motorljud, inte björn-brummande!)  i bakgrunden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0