Torbjörn Lindahl

Kyrkomöteskollegan Irene Gustafsson (s) från Boden, har i sin NSD-blogg skrivit om vigselrätten. I sammanhanget nämner hon Frimodig kyrka varför jag känner mig manad gå i svaromål.

För det första upprepar Irene Gustafsson diffusa påståenden om att Frimodig kyrka skulle vilja skapa någon slags kyrka som inte är öppen för alla som vill komma. Givetvis är det helt fel. Jag har mycket svårt att tro att Irene Gustafsson inte vet det. Likväl framhärdar hon i att upprepa dylika påståenden.  Sannolikt av politiskt-polemiska skäl där framställandet av den egna åsikten i mer positiv dager är viktigare än sanningen. Men eftersom vi båda är bekännande kristna Irene, så borde sanningen ha högsta prioritet!

Så till frågan om vigselrätten. Det diskuteras om svenska kyrkans kyrkomöte i höst ska besluta om att behålla vigselrätten eller inte. Nu är detta en förenklad beskrivning av händelseförloppet. Verkligheten är att svenska kyrkan kommer att förlora vigselrätten i sin nuvarande form (alla svenska kyrkans präster - inklusive icke-anställda och pensionärer - har automatiskt kyrklig vigselrätt.) Vad kyrkomötet kan besluta om (som brukar beskrivas med uttrycket "behålla vigselrätten") är att svenska kyrkan beslutar hos statlig myndighet ansöka om att få vigselrätt enligt de villkor som tidigare gällt frikyrkor dvs att man lämnar in listor på alla präster för vilka kyrkan ansöker om vigselrätt. "Behålla" är alltså en förenklad beskrivning av ett betydligt mer komplicerat - och principiellt förändrat - förfarande.

Att frågan om vigselrätten väcks nu beror givetvis på att det statliga beslutet att utsträcka äktenskapsbegreppet även till enkönade relationer innebär en så stor principiell förändring av samhällets äktenskapssyn att det kan finnas skäl att stanna till och tänka på hithörande frågor i hela deras bredd. Många - inklusive jag själv - trodde nog att en förändring av kyrkans vigselrätt skulle kommit vid millenieskiftet när statskyrkosystemet (i tidigare form) upphörde.

Ett system med obligatorisk civil(borgerlig) vigsel finns i många europeiska länder och fungerar utmärkt. Brudparet kan antingen "civilviga " sig någon dag före kyrkbröllopet (då får de det datumet i sina officiella papper) eller fara förbi rådhuset (motsvarande) på vägen till kyrkan och sedan komma till bröllopet och väntande gäster. Då får dom samma datum i officiella handlingar som bröllopsdagen, vilket de flesta torde föredra. Bröllopsgudstjänsten blir alltså i sådant fall utan den juridiska kraften men kan i övrigt innehålla allt som en kyrkvigsel traditionellt innehållit.*

Varför är då ett sådant system att föredra även för en kyrka? Jo, därför att vi då slipper statlig kontroll av samfunden! Om statlig myndighet ska bestämma vilka samfund som ska ha vigselrätt och vilka tjänsteinnehavare i respektive samfund som ska ha det så blir det otvivelaktigt en statlig värdering. Hur många tror att staten vill ge friförsamlingen i Knutby vigselrätt? Varför ska staten bestämma över och pröva vilka samfund som är tillräckligt organisatoriskt stabila, demokratiska, värderingsmässigt tillräckligt main-streaminga osv? Redan nu är det så att vissa invandrarsamfund inte har vigserlrätt eftersom dom (ännu) saknar den stabila organistaion som gör att staten med säkerhet vet vem man ska förhandla med. Låt oss slippa hela denna statliga inblandning i samfundens yttre och inre liv!. Obligatoriskt civiläktenskap, sedan får var ock en komplettera vigseln enligt vilken religiös eller annan cermoni som helst!

Sannolikt kommer vi (ganska snart) att gå mot en sådan utveckling. Många politiker i våra partier i riksdagen tycker så redan idag men känner sig tvungna just nu behålla ett system med möjlig vigselrätt för samfund för att undvika upplevelsen att de homosexuella ges skulden för förändringen. OK då, men jag är säker på att förändringen kommer. Om inte annat så av ekonomiska skäl: staten kommer att ha mer nytta av pengarna inom vård, skola och omsorg än till en myndighet som (helt i onödan) ska sitta och administrera samfundens vigselrätt.

Att frågan om vigselrätten inom de kyrkliga samfunden (inte bara svenska kyrkan, OBS!) aktualiseras just nu beror som jag tidigare nämnt givetvis också på att beslutet om enkönade äktenskap innebär en förändring av samhällets äktenskapssyn i riktning från det som varit gemensam kristen syn. Vissa, i vissa samfund hänger med förstås, men de grupper (hela eller delar av samfund) som inte gör det är så markanta att det inte längre går uppehålla skenet av att kyrkor och samhälle har samma äktenskapssyn (den "enigheten" har påfrestats redan i synen på skilsmässa, omgifte, relationen till barnen mm). Här har vi alltså nu kommit till en gräns där det finns anledning låta staten sköta sitt och kyrkorna sitt.

---

* i anvisningarna i svenska kyrkans handbok står det för närvarande att vid välsignelse av borgerligt ingånget äktenskap ska man "bara" läsa bibelorden och be bönerna men hoppa över det som konstituerar själva vigseln, dvs frågorna och de ömsesidiga löftena. Dock tror jag att de flesta präster redan nu ( jag har gjort det varje gång en sådan situation varit förhanden) använder hela vigselritualet. Så sker nog i de länder som har obligatorisk civilvigsel och det är rimligt eftersom brudparet givetvis vill avge sin löften även inför Gud och den kristna försmlingen.