Torbjörn Lindahl

var det i sinnet idag. Yngre dottern (snart 42!) Skulle flyga hem från Spanien igår. Men när hon borde varit hemma hörde hon ej av sig och svarade ej på sms. Men idag fick vi kontakt.

- Fruktansvärt trött, var hennes meddelande.

Varför tror man som förälder alltid att sms till far och mor är högsta prioritet?

Har sitt riksårsmöte i Luleå denna helg. Själva förhandlingarna i morgon, men idag en inspirationsdag för alla dem som velat komma en dag tidigare. Några  kom i går kväll.

 

Samling vid Domkyrkan kl 9. Bilfärd till Gammelstad. Jag var en av dem som ställde upp och skjutsade. Fick i bilen en prästkollega från Växjö stift som jag lärde känna redan läsåret 1972-73 när vi samtidigt gjorde Diakonala året och arbetade i KGF (kyrkliga Gymnasistförbundet), och hans hustru (som vi lärde känna under studietiden i Uppsala).

 

I Gammelstad guidade Mats i både kyrkan och kyrkstaden. Mycket kunnigt, enligt vad som senare förtäljdes. Avslutning med besök i två kyrkstugor. Därefter lunch i Gamla prästgården, med renskav stekt över öppen eld utomhus.

 

Sen till EFS-kyrkan i stan där det blev ett blandat program med samtal, föredrag, bön och sång. Ett av föredragen var jag ombedd hålla och hade fått ämnet Laestadianismen och Svenska kyrkan. 

 

Flera vänner från olika platser och tider i livet fick jag möta. Glädjande och välsignat.

 

brukar min gamle kamrat tala om när det gäller predikoförberedelse. Man kan inte bara i predikosituationen hoppas på inspiration utan föregående ordentligt arbete med texten. Det är vad han kallar tranpiration, att man jobbar ordentligt (så man svettas).

 

Igår kväll när jag skrev blogginlägget så var min avsikt först bara att skriva att läsningen av Dömd till döden gjort mig så gripen att jag helt tappat lusten skriva mer om Landet som glömde Gud. Tänkte bara ytterst kort nämna de två personerna som namnges i första stycket och säga att nu är det slutskrivet i ämnet.

 

Men då drabbades jag av stora inspirationen och tanke efter tanke rann till i huvudet. Och jag satt med telefonen i handen till kl två på natten och redigerade sen lite i morse.

 

Men naturligtvis har min gamle kamrat rätt; utan transpiration dvs att jag läst den 328 sidor tjocka boken hade det givetvis inte blivit någon inspiration.

 

Mina tankar går till framlidne kh i Hietaniemi (Hedenäset) Östen Tano som en gång sa:

- Den helige Ande inspirerar mig aldrig i predikosituationen att citera ett bibelord som jag inte själv någon gång läst i Bibeln.

 

Flera idag: 

1. Jag har varit och bytt från vinterdäck till sommardäck. Har sedan några år mina däck på däckverkstadens däckhotell. Orkar inte längre byta själv som förr. Har heller ingen plats förvara dem sedan jag sålde huset.

 

På väg till garaget träffade jag på en granne som själv höll på att byta däck på sin bil. Han verkade minst lika gammal som jag. Men så har han kanske inte haft stroke men har större källarförråd! I vart fall fick vi en trevlig pratstund.

 

2. For förbi återvinningen med vinterns två julgranar! Ett vårtecken så gott som något. Så länge jag bodde i radhus slängdes julgranen alltid på kvarterets majbrasa.

 

3. Har sett några motorcyklar ute på färd. Absolut roligaste vårtecknet.

 

Men att man bytt till sommardäck på bilen innebär att det ÄR sommar, helt oavsett vad temperatur och snöhögar säger.

 

har jag inte gått upp på idag. Det hade däremot Mats gjort Han ringde mig när han satt i solen, på klipporna högst upp. Han hade fått gå en omväg efter en upptrampad stig i snön i  skogen. Vanliga bilvägen upp var för isig av fruset smältvatten. Men ganska snart kan man nog gå där också.

 

Inspirerad blev jag och tog en promenad runt berget. Då passade jag på att titta in på min däckfirma där jag låter byta från vinter- till sommardäck i morgon. Dom har redan bytt till nya däck på mina fälgar. Eftersom föreståndaren därstädes är en kristen man brukar vi ofta ha något att tala om. Han berättade att han sett och hört Mikaels predikan från igår och sett resultatet av påsksemestern.

- Han var solbränd.

Det såg jag också igår.

 

var vi på i afton, Mats och jag.

 

Det var Ingela, vår vaktmästare i Hertsökyrkan som fyllde år. Eftersom hon också har sin andliga hemvist i Luleå Fridsförbund hade hon inbjudit till kalas i bönhuset. Rätt mycket folk. Då Ingela också är utbildad konditor hade hon själv (jag frågade hennes mamma!) gjort alla tårtor till ca 100 personer. Alla tårtor med olika utseende. Själv smakade jag på en som såg ut som en resväska, med små flaggor som representerade alla länder hon besökt. 13, om jag minns rätt. I pausen mellan maten och tårta kunde man gå runt och svara på en frågesport. Där fanns bl a frågan hur många länder hon besökt. Likaså hur många tårtor och våningstårtor hon gjort. Jag gissade för lågt på antal länder, men för högt på antalet tårtor. Däremot träffade jag rätt på antalet barn hon är fadder åt. Några av dem har jag nog döpt.

 

Ett bra tag in festen kom toastmastern, Ingelas bror, och frågade om jag ville hålla i den avslutande andakten. Det gjorde jag gärna och fick då chans rikta några personliga ord till Ingela, med vilken jag varit arbetskamrat i Örnäsets församling (senare Domkyrkoförsamlingen) i 27 år och i Hertsökyrkan i 20 år. Och det slog mig att jag måste sett Ingela första gången när hon bara låg i barnvagn. Det är nu precis 50 år sedan jag började delta i iaestadianska gudstjänster. Två Sions sånger sjöng vi i andakten, Om jag ägde allt men icke Jesus och O, Jesus öppna du mitt öga att jag må se hur rik jag är. Däremellan sa jag något om Jesu ord Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska allt annat tillfalla er.

 

En fin födelsedagsfest.

 

lever jag nu. Det märks t ex på att jag ofta går med rollator vid längre promenader. I går gick jag dock en riktigt lång promenad med bara käpp. Men idag var ordningen återställd: promenad till stan med rollator efter kaffe och bulle på närbelägna Lilla skafferiet, där jag skulle mött en god vän men han kom aldrig så jag fick fika ensam. Men när jag ändå tagit mig ut kunde jag lika gärna göra något som att sitta och sörja över förlorad kamrat-träff. Alltså promenad till stan.

 

Där valde jag en stund att ställa rollatorn mot husvägg på soliga sidan av gågatan och sätta mig på sitsen och inte göra något annat än titta på folk. Det var det som var pensionärslivet!

 

På hemvägen gick jag genom gamla seminarieparken. Snart får jag väl ta nästa steg i pensionärslivet: sitta vid fågeldammen och mata fåglar.

 

är det idag. Firade under eftermiddagen mässa hos vännen Tommy som jag gör varannan vecka. Valde utforma mässan något lite "större" än normalt - Skärtorsdag är ju en helgdag! -  alla dagens textläsningar, både skriftetal och predikan samt ytterligare en psalm. Fem deltagare var vi sammanlagt. Eftersom jag varit på komplett mässa kunde jag frimodigt sedan avstå kvällsmässan i Hertsökyrkan. Men det lockade lite få vara med om det stämningsfulla avklädandet av altaret.

 

Istället ägnade jag del av kvällen åt kap 3 i boken Skapelse och Evolution. Fyra olika författare och en redaktör är inblandade. Återkommer om den.

 

Om inget totalt oväntat inträffar räknar jag med att att kunna predika i Luleå fridsförbunds bönhus Långfredag, Påskdag, Annandag kl 16. Men påskdagarna går jag givetvis även i högmässa. Långfredagen däremot då även kyrkans gudstjänst är enkel med bara bön, bibeltexter och predikan då kan man nöja sig med bönhuset, där är ju varje söndag en enkel gudstjänst, till det yttre nästan som en kyrklig långfredagsgudstjänst. I morgon dock även i bönhuset med psalmsång utan orgel (!).* Hoppas de låter försångare sjunga i mikrofon - annars blir det tråkigt i Youtube.

 

 

* I västlestadianska bönhuset däremot sjungs alltid utan orgel

 

Tog t o m en promenad i sällskap med Mats och rollatorn. Särskilt fort gick det inte men vi kom till slut till stan. Fika tog vi på museet där vi också passade på se utställningen med bilder från tidigare kungabesök i länet. Två präster fanns på bilder. Tomas Lång i Älvsbyn och kyrkoherde i Kiruna som Mats kände igen. Han själv fanns dock inte på bild. Men det beror kanske på att när kungaparet var i Gällivare så var kungen på något industriellt med alla näringslivets och samhällets toppar. Under tiden skulle drottningen besöka (inviga?) ett äldreboende. Då fick Mats följa henne. Eftersom kungen är med de viktiga högdjuren dumpar man drottningen hos kyrkoherden, skojade vi.

 

Idag har jag också meddelat ansvariga i Fridsförbundet att jag har gott hopp om att kunna ta de tre predikningar jag tidigare lovat, under påskhelgen. I söndags hade jag uttryckt oro för min ork.

 

lär det också i år vara för svensk frikyrklighet har jag sett någonstans. Om det är sedan var grundandet av första frikyrkoförsamlingen eller första offentliga baptistdopet minns jag ej. Läste ej heller så noga. Bryr mig inte heller så mycket om det. Känner mig lite som Ferdinand på julafton i det avseendet.

 

När man tillhör en kyrka vars rötter tydligt är allmännkyrkliga (=katolska) - ämbetet och sakramenten - och vars "start" i vårt land bara innebar att den då redan existerande kyrkan nådde nytt geografiskt område* som då knappast ens var ett avgränsat land i modern mening; den som tillhör en sådan kyrka kommer alltid att tycka att moderna samfund och dess jubileer är av helt underordnad betydelse. 175 år är ju också i ett större kyrkohistoriskt perspektiv en så pass begränsad tid att många sådana tider passerat. Från reformationens start i Sverige till slutet av 1600-talet. Och därefter nästan två sådana perioder till innan den lutherska statskyrkans dagar var räknade. För att inte tala om den betydligt längre s k medeltiden på vilken vi moderna protestanter bara lärt oss kasta en föraktfull sidoblick över axeln.

 

Man får nästan lust att säga som till alltför självmedvetna tonåringar: väx upp!

 

 

* att det vi kallar "svenska kyrkan" (ursprungligen bara omnämnd som Guds församling i Sverige) skulle räkna sin start från Uppsala möte 1593 är enligt min ringa mening en lutherskt konfessionell särmening som jag aldrig kommer att känna samhörighet med

 

1. Att stilla uthärda en rejäl förkylning. En virusinfektion har ju sina givna faser och går till sist över av sig själv. Bara lindra med honungsvatten och halstabletter.och vid behov några Alvedon. Idag märks det tydligt att jag kommit en bit på väg. Värsta snuvan och förlamande tröttheten över. (Lördag-söndag var jag tvungen gå med krycka inomhus för att inte ramla.) Idag har jag gått i källarkorridoren och upp och ner I närmaste trapphus, tre våningar.

 

I helgen då jag var som tröttast kände jag anledning varna helgens mötesledare i Fridsförbundet att jag ev inte skulle orka predika som utlovat (då får det bli postilleläsning). Nu vill jag inte utesluta att det går. En oro är att blir långvarigt hes som hänt några gånger förr i livet. Ni får fortsätta be om kraft - och att Gud ska "öppna ordet" (laestdianskt favorituttryck) och ge mig de rätta orden.

 

2. Att blogga dagligen - om man vill ha många läsare, vilket inte är något självändamål. Nu har jag haft över 100 läsare per dag i över 30 dagar i sträck. Det har nog hänt några gånger förr sedan jag började skriva dagligen. 

 

Det var också en rätt normal nivå innan jag pensionerades (och en tid efteråt) då jag hade mer kyrklig input som inspiration.

Ännu värre än igår. Önskar ni höra mig predika i bönhuset till helgen får ni allt knäppa era händer.

lär det ju enligt vad Mats uppsnappat ha meddelats igår. Idag har jag blivit rejält förkyld. Känner därför viss samhörighet med hennes majestät. Att på detta sätt växla mellan kungen/drottningen och hans/hennes och - framför allt i tilltal - Ers majestät lär vara god regel. Kanske inte just när man talar om kunglighet som nu, utan som sagt vid tilltal. Det fick Mats lära sig en gång när han som kyrkoherde i Gällivare, i samband med något besök av kungaparet fick åka i samma bil som drottningen.

- För att det inte ska bli tjatigt, enligt den som undervisade honom.

När Mats hade undrat vad man ska prata med drottningen om var svaret:

- Man sitter tyst!. Vill drottningen tala om något tar hon själv initiativet.

 

Tänk så bra för mig som så många gånger i livet blivit kritiserad för att gå i egna tankar och inte i tillräcklig mån ta initiativ till hälsning. 

- Det beror på att jag betraktar alla mina medmänniskor som kungar och drottningar!

Inte kung Jesus utan Karl XVI Gustav. Han åker runt till alla län när han detta år firar 50 år på tronen. Firande i stadsparken, på samma ställe där vi för någon vecka sedan hyllade Luleå hockeys damlag. Mats och jag kom i god tid för att få bra platser. Jag satt på rollatorns sittbräda längst fram vid repet. Lite småtrevligt firande med sång och dans av gymnasieklasser, sång av samisk artist och förskolebarn; tal av landshövdingen och en representant för sametinget. Enda smolket i glädjebägaren var, enligt Mats, att landshövdingen inte lärt sig tilltala en kunglighet på rätt sätt. Hon inledde sitt tal med "hans majestät" istället för Ers majestät.

- Det borde väl en landshövding ha blivt korrekt undervisad om, tyckte han.

 

Kalla fingrar hindrade mig från att fota allt men här kommer några foton:

 

Tog en promenad med Mats runt Mjölkuddsberget på eftermiddagen. När vi passerade industriområdet gick vi in på däckfirman där jag förvarar mina däck och beställde nya för den kommande säsongen eftersom jag tidigare fått ett mail att vid besiktning av däcken hade man funnit att de började vara för nötta.

 

4600:- på ett bräde. Men inget att säga, det är ju bilens första uppsättning som nu ska kasseras och de har rullat sedan 2014. Men byte från vinterdäck får anstå ännu en knapp månad.

 

Sista timmen innan läggdags ägnade jag mig åt att lyssna till ett samtal (Hotspot?) med Per Ewert om den bok jag nämnt i tidigare inlägg. Det Per Ewert sade var inget nytt eftersom jag både hört honom och läst boken, men samtalspartnern/programledaren gillade jag inte. Han var alldeles för "gåpåig" och berättade själv alldeles för mycket och agerade ofta så att han i praktiken ofta talade om för Per Ewert vad han borde säga. Dålig stil.

 

Men själva boken är fortfarande värd att läsa.

 

1. Yngre sonen Simon fyller 30. Hans äldre bror Jonas kom på besök ikväll och vi åt tårta tillsammans.

 

2. Idag har jag bloggat i 15 år. I allra första blogginlägget gratulerade jag Simon på 15-årsdagen. Får väl idag - återigen - sända en tacksamhetens tanke till de två som alldeles särskilt inspirerade mig att bli bloggare: min gamle kamrat och prästkollegan Hanna i Kalix, numera kyrkoherde därstädes.

 

Att mitt bloggande också lett till att jag blev anmäld* till domkapitlet är ju dessa två helt oskyldiga till. Visserligen var det jobbigt en period 2015 med all negativ medial uppmärksamhet och att stå under domkapitlets utredning, men så här (långt!) efteråt framstår det hela bara som en nödvändig nyttig erfarenhet som snarare stärkt min frimodighet. 

 

---

 

* av människor som uppenbarligen saknar förmåga förstå ironi och som inte har förmåga skratta åt sig själv.

 

Åkte bil med Mats till kyrkan idag. Han skulle leda högmässan så han ville vara där i tid. Han hade med unge Niclas (50 år!) som ledde psaltarpsalmen och predikade. Fin, lärorik och genomtänkt predikan. Absolut inget att anmärka på innehållet. Det enda jag får lust säga är att han talar lite väl fort.

- Men det har han alltid gjort, sa Mats efteråt i bilen, med erfarenhet från minst tio gemensamma prästår i Malmberget.

 

För mig framstår det som fullständigt obegripligt att när Niclas förra året sökte utannonserad prästtjänst här i Luleå Domkyrkoförsamling så blev han inte ens kallad till intervju. Förklara detta för mig någon som vet annars kommer jag framhärda i tron att ansvariga prästrekryterare i Luleå Domkyrkoförsamling medvetet inte vill att gudstjänstlivet i församlingen ska leva och utvecklas..

 

Givande samtal vid kyrkkaffet och nu har jag mycket lättare höra folk vid kaffeborden.

 

Kort stund hemma sen tog jag promenad till isladan och såg Luleå (herrlaget) besegra Växjö med 2-1. Nu blir det avgörande sjunde kvartsfinal i Växjö på tisdag.

 

Visst är det kul gå på hockey - särskilt när Luleå vinner. Men glädjen över en riktig mässa med god predikan är givetvis betydligt större.

 

1. I stadsparken när Luleå hockey-(MSSK):s damlag hyllades efter SM-guldet. Mötte på stan en vän ur gudstjänstförsamlingen som gjorde mig sällskap så vi fick bandyapplådera* tillsammans.

 

Efter firandet drog vi mot stadskärnans centralare delar och tog en kopp kaffe. Då uppenbarade sig ytterligare en som vi känner från kyrkan. Och nu fick vi höra ett personligt vittnesbörd om den väg som fört honom till vår gudstjänstgemenskap. Mycket givande.

 

2. I bönhuset (Fridsförbundet) för kvällsgudstjänstjänst. Helg med kallade predikanter. Mats och jag tog bussen tillsammans men fick skjuts hem.

 

Både gudstjänsten och samtalen vid kaffet blev en chans uppleva hur nya hörapparaterna fungerar. Jag hör absolut mycket bättre. Irriterande bara att jag också hör min egen röst mycket starkare, fr a när jag sjunger. 

- Du kommer vänja dig, sa audionomen igår. Hjärnan kommer till slut koppla bort sånt ljud du inte vill höra.

 

Hoppas det. Predikningarna ikväll hade jag dock inget emot att höra. Texterna var Jes 55 och delar av Rut 1.

 

- - - - 

 

I natt blir det sommartid. Ställ fram klockan en timme. 

 

 

* applådera med tjocka vinterhandskar på

 

har jag fått mina nya hörapparater.

 

Var till hörcentralen på sjukhuset i förmiddags. Hör jag bättre eller hör jag bättre? Kanske behövs någon finjustering av inställningarna men jag ska ha dem* i fyra veckor först sen ringer audionomen och kollar läget.

 

Tog sedan en sväng över Storheden och gjorde några ärenden innan jag for till min gamla radhuslänga på Porsön och tittade in hos grannarna för att sitta ner och dricka kaffe, vilket jag inte hann i onsdags. De** har - tillsammans med sina grannar, dvs nuvarande ägarna till f d mitt hus - byggt nytt uteförråd på baksidan av huset. Snyggt! Grannfrun berättade att det kostade 300000 kr (som två familjer alltså delade) vilket var lika mycket som de*** köpte hela sitt radhus för 1980!

 

Snabbt hem så var det dags för Mats och mig att åka till kyrkan och förbereda för kvällens andakt i fastan i Hersökyrkan. Upplagd som korsvägsandakt denna gång. Vi gick runt i hela byggnaden och stannade till inför fina tavlor visande de olika stationerna på Via dolorosa. Sista tre stationerna i kyrkorummet och slutet inför altaret.

 

*&**&*** mitt bidrag till debatten om de och dem ska ersättas av dom

 

känns det som idag efter gårdagens alla aktiviteter.

 

Men total stillhet har det inte varit. Några gymnastikövningar på förmiddagen och ordentlig promenad under eftermiddagen. Helt enligt fysioterapeutens råd.

 

Men lite adrenalinhöjning blev det. Jag surfade lite med telefonen och fann mig plötsligt läsande (i Dagen och Världen idag) om det som tydligen nu håller på att utredas: om det - bara så där, helt enligt en persons vilja och upplevelse av sig själv ska vara möjligt att byta juridiskt kön. 

 

Och följdfrågan - som redan debatterats i pressen - ska människor följa sitt juridiska eller biologiska kön när dom väljer duschrum på badhuset?

 

Är det dags plocka fram Laestadius: Djävulen har vänt människors ögon aviga?