Blir man nånsin pensionär
På riktigt alltså?
Från jobbet är jag pensionerad. Sen drygt två år. Men inte från prästrollen och därmed inte heller från de sysslor som hör prästämbetet till.
En vigsel,
3-4 dop (och inom en månad ett till)
2 begravningar,
och mässor, predikningar och hem/sjukkommunioner i en mängd som jag för länge sedan tappat räkningen på.(men gissningsvis bortåt 100) har det sammanlagt blivit på två år.
Och jag gissar att det är minst i nivå med vad många anställda präster gjort under samma tid - till stor del pandemitid.
Blir man då inte utmattad? Nej, inte (än så länge). Att predika och celebrera är snarare krafttillskott i vardagen. Utan jämförelser i övrigt får man väl lov att citera Jesus och på sig själv tillämpa hans ord i Jh 4:34: Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig..."
Det är inte de centrala delarna i en prästs arbete (mässor, predikningar) som är mest uttröttande utan allt kringarbete i form av sammanträden, personalmöten, planeringar (med andra - egen prediko- och gudstänstförberedrlse är på pluskontot) o dyl som tar mer kraft
Men i morgon, eller snarare idag får jag hämta kraft på nytt då jag är i selen igen i mässan kl 18 i Hertsökyrkan. Unge Johan Marklund tjänstgör enligt schema men då han gärna samverkar med oss gamla rävar så får jag leda själva mässan och han predikar.
Kommentarer
Postat av: Den gamle kamraten
Att kärnan i uppdraget inte är det tunga är SÅ sant. Jag minns, det var innan min pensionering hur onsdagar som regel var. 08.00 personalkollegium till halv 10 ungefär, sedan diverse förberedelser följt av konfirmander, Veckomässa och Kyrkans unga. Flera gånger förvånades jag och pedagogen över att vi bär mycket piggare och kände oss mer livade när klockan var 22 och vi låste än 12 timmar tidigare.
Svar:
Torbjörn Lindahl
Trackback
