Vem är en riktig präst?

Det är frågan man kan fundera över. Särskilt nu när situationen kommer riktigt nära genom att man har att göra med trevlig ung man som prästvigts av kvinna som sitter på biskosstolen.
 
Jag har ju iofs alltid (?) vetat att i en av Kyrklig Samlings 17 punkter - vilka publicerades 1960 när de första kvinnorna prästvigdes - så står det att om vi i framtiden får kvinna som biskop som kommer vi inte kunna godkänna några av hennes ämbetshandlingar. Men exakt vad en sådan situation skulle innebära fick jag inte på allvar anledning fundera över förrän 1997 då Christina Odenberg blev biskop. 
 
Jag minns när styrelsen för Dekanatet i Luleå stift av Svenska kyrkans fria Synod fick frågan på dagordningen. Min spontana tanke då var att det är visserligen fel att en kvinna är biskop men om hon nu ändå utsetts till det så får vi väl lov att, trots allt, som präster acceptera de män som hon prästviger. Bara så.
 
Men sedan 1997 har det runnit mycket vatten under broarna. Åtskilligt har klarnat och det har blivit allt tydligare att biskop Anders Nygren hade rätt när han på kyrkomötet 1958 uttalade att beslutet att öppna präst-ämbetet för kvinnor innebär att svenska kyrkan växlar in på en helt ny väg, "gnostikers" och "svärmeandars".
 
Och själv har jag med åren tillägnat mig alltmer av "högkyrklig" tro och teologi. Alltså har det blivit svårare. Jag vågar således inte längre övertygat säga att en man som prästvigs av kvinna verkligen är präst så att man i frid och ro och trygghet normalt kan ta del av hans sakramentala tjänster; i praktiken: ta emot nattvarden när han celebrerar (leder nattvardsgudstjänsten).
 
Men med den unge präst - Johan Marklund - som nu ska göra sitt första prästår i Domkyrkoförsamlingen och vara mycket i Hertsökyrkan som är min "hemförsamling" förhåller det sig så att han till sin personlige assistent vid vigningen kallat en präst han lärt känna tidigare under utbildningen och denne råkar även vara biskop! Esbjörn Hagberg!
 
Och då blir frågan om denna assistans av en som jag  kan godkänna som biskop, är tillräcklig för att vigningen ska kunna godkännas. Det är den fråga jag grunnat på ett tag. Och inte bara grunnat i ensamhet, utan i samtal med personer vars insikter i saken jag respekterar och har förtroende för. Och slutsatsen för mig har blivit: ja, jag godkänner honom som präst.
 
Med nöd och näppe ska jag kanske tillägga. Situationen är nämligen minst sagt långt ifrån idealisk. Någon som helst lärogemenskap på biblisk och allmänkyrklig grund finns inte. Men då är det bara att konstatera att en sådan komplett lärogemenskap länge saknats. Vi som prästvigs i min prästgeneration var redan medvetna om att vi lät oss vigas in i en trasig kyrka. Min egen prästvigningsbiskop - Stig Hellsten - hade redan då vid flera tillfällen vigt kvinnor till präster,  och ändå lät jag mig vigas av honom, utan läromässig enighet oss emellan alltså. Rätt eller fel kan förvisso diskuteras. Men jag gjorde det. Och det blir ormligt för mig lägga ribban för en annan högre än jag själv lyckats ta mig över.
 
Så ni alla som funderar över hur ni ska tolka mitt beteende när ni eventuellt ser mig samverka eller kommunicera vid Johans gudstjänter:
- jag godkänner inte att han blivit rätt prästvigd av Åsa Nyström.
- men jag accepterar - med "nöd och näppe" som sagt - honom som präst pga biskop Esbjörn Hagbergs deltagande vid vigningen.
om Esbjörn Hagberg inte varit med hade det varit go'natt med prästerlig sakramental gemenskap.
 
- - - - -
 
Allt det ovan sagda är min syn. Har alltså inget att göra med hur Johan själv ser på saken
 
 

Kommentarer
Postat av: Den gamle kamraten

Beror Nattvardens (och andra sakraments) GILTIGHET av kvaliteter och egenskaper ha förvaltaren? Det är en fråga.
En annan är var - mina ord om ditt resonemang - var brytpunkten finns mellan antalet kvinnor som ”besudlar” en manlig akt och antalet män som ”helgar” en där kvinnor är med.
Med detta säger jag inte att det du tänkt inte spelar någon roll, bara att fler frågor kan ställas och tydliga definitioner behövs för att förstå resonemanget.

Svar: Frågan om giltighet är förvisso en fråga. Men frågan är om man ska försöka besvara den. Om man ytterst ens kan besvara den.
Repetera filosofikursen:
P= rätt vigd präst. Q=giltigt sakrament.
Om P så Q, men det betyder - enligt logikens lagar- INTE (det som de flesta spontant tror) att Om icke-P så icke-Q.
🤔😶🙂.

Sen finns ju den ännu mer grundläggande frågan om ämbete alls är nödvändigt i sammanhanget eller om lekmän också kan förrätta "giltiga" sakrament (i praktiken handlar det ju om nattvarden). Inom svenska kyrkan har det väl alltid varit tanken att det ska vara en präst men vad jag vet aldrig funnits någon bestämt uttalad LÄRA att lekmäns (t ex icke- prästvigda efs- pastorer) sakramentsförvaltning inte skulle vara "giltig". Strider bara mot god kyrklig ordning.

Din senare fråga har jag inget svar på.
Torbjörn Lindahl

2021-07-10 @ 09:35:57
Postat av: Ann O Nym

Hur är det om en prästvigd person har avfallit från tron men förvaltar sakramenten rätt, är då dennes sakramentala tjänster giltiga ?

Svar: En prästs personlig olämplighet kan inte fördärvaa sakramentets kraft.
Torbjörn Lindahl

2021-07-11 @ 16:49:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0