Laestadianismens framtid
funderar jag ibland över. Jag har ju ända sedan början av mitt vuxenliv, och därefter under hela min aktiva prästtid, haft en hel del kontakt med fr a den tornedalska grenen - och det är den jag i detta inlägg huvudsakligen har i åtanke - här i Luleå representerad av Luleå fridsförbund.
Som de trogna kära läsarna redan tagit del av blev jag utsedd vara med i Luleå fridsförbunds framtidsgrupp. Dess uppgift var att skissera olika framtidsalternativ när det gäller relationen till kyrkan och sakramentsförvaltningen. Uppdraget gällde i första hand Luleå även om utblickar till hur det resoneras i andra delar av denna gren av "väckelsen"* kunde göras. Trots att vi i gruppen inte var säkra på exakt vad som upplevs vara problemet** och vilka problem som anses vara av väsentlig principiell natur och vilka som snarast är praktiska förhandlingsfrågor - nu och i framtiden - så grep vi oss verket an.
För drygt ett år sedan presenterade gruppen sina slutsatser, fyra möjliga framtidsscenarier. Då jag tidigare redogjort för dem nämner jag dem nu bara i korthet.
1. Fortsätt sakramentsförvaltning i kyrkans (prästers) regi.
2. Fridsförbundet blir en "frikyrka" och låter lekmannapredikanterna också bli sakramentsförvaltare.
3. Luleå Fridsförbund går ihop med övriga fridsförbund, bildar en stiftelse som anställer en präst som reser omkring och sköter sakramentsförvaltning där det önskas och bidrar gemensamt till kostnaderna.
4. Fridsförbundet använder sig av Missionsprovinsens präster. Antingen kan fridsförbundet ansluta sig till provinsen eller bara vid behov låna in präster därifrån.
Sen kom ju Coronarestriktioner och omöjliggjorde öppna samtalsträffar. Processen stannade av. Först i oktober kunde gruppen inbjuda till några fördjupningskvällar (dock utan stöd av tilltänkta mer kunniga teologer från Finland och Sverige). Sen kom strängare restriktioner i november som återigen satte stopp för fortsatta samtalskvällar.
När ska processen kunna föras vidare? Tiden rinner iväg och vi med den. Frågan är bara, vart rinner vi?
För en tid sedan träffades vi i gruppen igen och konstaterade att det är sant som sades av någon redan vid gruppens första presentation för ett drygt år sedan:
Det är formellt fyra alternativ framtidsgruppen kunnat se men rent principiellt är det bara två: antingen sakramentsförvaltning i lekmäns händer (alt 2) eller i prästers händer. Om det är en präst anställd inom sv kyrkan eller pensionär (alt 1) eller en präst anställd av Fridsförbunden (alt 3) eller Missionsprovinspräster (alt 4) är ju mer en teknisk fråga än en principiell. Här hävdar jag då att Missionsprovinsens präster ur alla aspekter, genom sin vignang av biskop, är riktiga präster även om dom inte har behörighet anställas inom svenska kyrkans yttre organisation.***
Vad blir då framtidsvägen - för Luleå fridsförbund och för övriga delar av denna gren av "väckelsen"?
Utan att här på något sätt göra mig till talesperson för någon annan än mig själv (inte för framtidsgruppen heller!!!) deklarerar jag - återigen! - att för mig personligen finns inget annat alternativ än fortsatt prästerlig sakramentsförvaltning. Lekmannaledd nattvard finns för mig inte på kartan i den här halvan av universum - som jag brukar uttrycka mig när jag bestämt vill betona en ståndpunkt jag (inte) intagit. Att en tidigare lekmannapredikant ges tillräcklig utbildning och övning och sedan prästvigs är givetvis inget jag skulle motsätta mig.
Viktiga vägval alltså. Jag kommer stå fast vid min hållning även om jag till sist blir den ende ståndaktiga tennsoldaten.
Varför anser jag det då vara så viktigt att sakramentsförvaltningen sköts av präster som står i historisk kyrklig kontinuitet genom att vara vigda av kyrkligt förankrad biskop? Därför att detta är ett av tecknen på kyrkans apostolicitet. Äger en kyrka ett sådant tecken - som svenska kyrkan gjort - bör man inte lättvindigt slänga det från sig.
Dessutom finns ytterligare en aspekt. Jag menar att all hittillsvarande erfarenhet visar att när lekmän - som tidigare bara varit vana stå i predikstolen (alt. "suttit bakom bordet") och talat, plötsligt ska agera i det som varit prästerlig roll i liturgin, utan den markering som prästvigningen innebär, som gör agerandet tillåtet och accepterat av församlingen och utan den liturgiska skolning som gör agerandet - t ex att sjunga liturgin med lyfta händer - bekvämt för den som ska utföra det; så väljer man en variant där liturgin blir stympad, förenklad och mindre högtidlig. Också det en mycket större förlust än många i förväg förstår.
Alltså!
* väckelsen är ju ofta laestadiankristnas självbenämning på sin rörelse. När jag använder det uttrycket (i skrift!) vill jag gärna sätta det inom citationstecken. Enligt min ringa mening är det länge sedan det var någon verklig väckelse i "väckelsen". Idag är det en ren och skär uppfostringskristendom. Att föräldrar - i god kristen anda som t o m Katolska kyrkans katekes uppmuntrar till - lär sina barn be om förlåtelse och själva ber sina barn om förlåtelse, är enligt min ringa mening inte tillräckligt för att man ska kunna tala om väckelse. Inte ens om förlåtelse i Jesu namn och blod - ett uttryck jag alltid uppskattat! - finns med i sammanhanget.
** olika tänkbara saker som ur "väckelsens" synvinkel kan framstå som problemet vid fortsatt prästerlig (svenskkyrklig) sakramentsförvaltning skulle t ex kunna vara:
- brist på manliga präster
- brist på rätt vigda präster (läs: vigda av riktigt vigd biskop)
- brist på präster man personligen känner tillräckligt väl
- brist på präster vars predikan och/eller sskramentsförvaltning man kan ha (tillräckligt) förtroende för
- användande av gudstjänstritualer med tveksamt innehåll
- osäkerhet om sakramentsmaterien (läs: glutenfria oblater och alkoholfritt vin)
- präster vill inte döpa och fira nattvard i bönhuset
- lokalt fridsförbund möter svårigheter då det vill fira gudstjänster i kyrkorummet
- präster vill inte ställa upp vid möteshelger även om mässan sker i kyrkorum
- allt svårare samarbeta kring konfirmationer
m.m. osv.
(Sannolikt är det få som tycker att samtliga punkter är problematiska. Några av punkterna ovan härrör kanske mest från mig i framtidsgruppens diskussioner - gissa vilka!)
*** jfr medJohannelundsutbildade EFS-präster; dom anses av svenska kyrkan i sin sakramentsförvaltning som kyrkans präster, men har inte behörighet inneha kyrkliga tjänster utan kompletterande utbildning. Varför vill inte svenska kyrkan se på Missionsprovinsens präster med samma generositet?
Kommentarer
Postat av: Magnus G
Varför är det okej att använda starkvin till nattvarden? Det användes ju inte på Jesu tid..
Svar:
Torbjörn Lindahl
Postat av: Den gamle kamraten
Om jag fattat rätt jäser den druvsaft man trampat fram vid höstens skörd fram till den punkt då jästsvamparna dör av den alkoholmängd de producerat. De jäser alltså ihjäl sig och resultatet är ett starkt vin som tål lagring till nästa skörd och längre. Vanligen spädde man sådant när man åt med vatten - rentav smaksatte vattnet med vin - men vid den judiska påskmåltiden gjorde man inte så. Outspätt starkvin var vad Jesus hade tillgång till och använde och då man som regel inte ansett sig som smartare än Frälsaren själv valde Kyrkan att följa Hans exempel.
Svar:
Torbjörn Lindahl
Postat av: Magnus G
Vanans och traditionens makt är stor. Eftersom det vi kallar starkvin, d v s vin spetsat med sprit (vars etanol ibland kan ha sitt ursprung i destillat från druvbaserat vin) ”uppfanns” för att öka vinets hållbarhet på senmedeltidens långa havsfärder, så vet vi att Jesus inte använde starkvin. Däremot vet vi inte med säkerhet vilket sädesslag det var i det osyrade brödet som Jesus använde vid påskmåltiden. I mina ögon blir det en logisk kullerbytta när det används ett slags vin som med säkerhet inte användes då samtidigt som man prompt ska använda ett sädesslag, som vi inte kan vara säkra på att användes då.
Svar:
Torbjörn Lindahl
Trackback
