Torbjörn Lindahl

Men kära läsarna noterade väl hur "ovetenskapligt" - om än vardagligt accepterat och fullt begripligt - jag uttryckte mig i föregående inlägg. Jag skrev både att solen går ner och talade om innan solen försvunnit. 

 

Helt begripligt som sagt om än helt fel, sett som vetenskapligt korrekt beskrivning. Det rätta är ju att solen inte försvinner, inte heller går någonstans. Verkligheten är att jorden vrider sig runt sin egen axel så vi från vår position på jordytan ibland ser solen, ibland inte. Men hur roligt vore det på en skala att säga "nu har jorden roterat runt sin axel så vi kan se, respektive inte se, solen istället för de begripliga och vackrare uttrycken soluppgång och solnedgång?

 

Kanske ska vi läsa bibelns skapelseberättelse på samma sätt. Det finns ett huvudbudskap: Gud har skapat världen genom sitt mäktiga ord, Gud sade. Och det som inte fanns till (OBS!) lydde hans ord och det blev så. Och allt som kommit till genom Guds skaparvilja var från början gott.

 

Men om detta skett på några dygn eller tagit miljarder år, det får vi lämna åt vetenskapen att utforska. För mig personligen, med den fostran jag fått, har det aldrig varit någon trosartikel att hela tillvaron kommit till på 6×24 timmar.*

 

Också i den bibliska skapelseberättelsen själv i 1 Mos 1 finns ju formuleringar som öppnar för en annan  förståelse. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. När var "begynnelsen"? Också den som vill hålla fast vid att de senare beskrivna skapelsedagarna är dygn i vår mening (vilket jag alltså inte tycker är nödvändigt) kan ju tänka att det första skapelsedygnet var "hur långt som helst".

 

Sedan finns ju en annan detalj att betänka, solen och månen - som vi är helt beroende av för att mäta dagar, månader och år - blir till först på fjärde skapelsedagen. Hur kunde det finnas dagar i vår vardagliga mening (24-timmarsdygn) innan dess?

 

Men när jag nu öppnar för annat än en förment "bokstavlig" tolkning av 1 Mos 1, så vill jag samtidigt "å andra sidan" uttrycka att mycket av det som i "utvecklingslärans" namn framställs som självklart och nästintill bevisat absolut inte är det.

 

Dawin själv ger ju sitt epokgörande verk titeln Om arternas uppkomst, inte "Om universums och hela tillvarons uppkomst". Tanken att en skapare (Gud?) ytterst skulle kunna vara tillvarons upphov var honom inte främmande. I vart fall inte till en början. Senare i livet definierade han sig mer som agnostiker, dvs en som anser att man inte säkert kan veta om Gud finns eller inte.

 

Men numera har ju Darwins tanke på en utveckling av arterna, genom naturligt urval och kampen för tillvaron, "av sig själv" liksom, blivit något som många - oreflekterat menar jag - tillämpar på hela tillvaron, så att allt som finns skulle tillkommit utan en styrande vilja = utan Gud. Det blir klart mycket svårare att tänka sig. I vart fall är det nog svårt stödja sig på Darwin för en sådan tanke.

 

Jag ska inte vidare trötta kära läsarna med teorier om universums uppkomst, om big bang, om den "ursoppa" på jorden i vilken livet tänks ha uppstått. Jag kan inte heller särskilt mycket om detta. Men en en sak står jag fast vid, nej två saker står jag fast vid:

- ingenting kan inte plötsligt bli någonting utan en skapande vilja

- död materia kan inte få liv och medvetande utan en skapande vilja.

 

Denna skapande vilja tror jag är den Gud som av eget beslut valt att uppenbara sig och gjort sig känd för oss genom sitt ord, Bibeln, och genom Jesus.

 

Därför tror jag inte på "utvecklingsläran".

 

Fritt för domkapitlet att godkänna eller avkraga.

 

 

* Men jag är å andra sidan öppen för den principiella möjligheten att skapelseprocessen gått mycket fortare än vad som oftast numera anses