Torbjörn Lindahl

på bloggen visar att antalet besökare per dag börjat öka sakta men säkert sedan jag började skriva dagligen. Här gäller alltså tydligt det gamla rådet: vill du ha fler besökare på bloggen? Skriv ofta! Ett råd som min gamle kamrat - som var den som inspirerade mig börja notera dagligen - själv sorgfälligt borde notera.

 

När jag skrev som mest för några år sedan hade jag som bäst ca 100 besökare per dag. Vilket ju inte är något om man vill kliva in i rollen som betydelsefull influenser - vill man det måste man väl börja skriva om senaste modet på damhandväskor :) - men acceptabelt för en enkel komminister från Norrland som knappast kan hoppas på mer än rollen som kusinen från landet.

 

Dock, igår var besökstalet betydligt över 100. Vad beror det på? Kanske ryktet gått så människor med egna ögon ville kontrollera det jag nämnt om att två goda präster sökt tjänst I Luleå domkyrkoförsamling. Tänk om båda dessa fick chansen och fick verka i tillräcklig frihet sida vid sida i samma kyrka - t ex Örnäset. Vilket lyft för församlingen! 

ledde Mats ikväll i Örnäsets kyrka. Mässan planerad och inbokad av Luleå Fridsförbund som en del i dess gudstjänstplanering för höstterminen. Alltid fint få tjäna i en  gudstjänst. Mässa i samband med Fridsförbundets gudstjänster har jag under åren firat "hur många som helst" och oftast gjort det med glädje. Särskilt vid lite större samlingar som sommarstormöten, nyårssamlingar och höstmöten. Men inför en mässa som den ikväll kan jag känna lite tveksamhet. Varför en laestadiansk gemenskap med egen mässa bara så där utan att det är i samband med något större möte? Om jag tänker vidare mot det jag fruktar så blir svaret att det är lite sekteristiskt, man vill vara för sig själv, vill inte behöva blanda sig med vanligt kyrkfolk. Det blir väl kanske frommare så. (?). Annars är det ju möjligt för den som önskar att gå till nattvarden varje söndsg i Hertsökyrkan. Men det är kanske så att många inom Fridsförbundet behöver att "alla" andra i gänget är med för att det ska kännas naturligt och tryggt att gå till Herrens bord. Mer gruppgemenskap än längtan efter gemenskap med Jesus? Om jag istället tänker vidare mot det jag önskar så blir det: kanske är det styrelsens tanke att en extra mässa som denna kan få människor börja gå oftare - nattvard bara vid de större samlingarna blir ju inte mer än fem-sex gånger per år.

 

Men efter en mässa som ikväll undrar jag: var höll alla hus? Endast ca 70 deltagare. Fridsförbundets medlemstal är ju, barnen inräknade, mellan 200 och 300. Bara en av de lokala predikanterna närvarande. Är det ett tecken på att nattvarden inte längre är viktig? För Mats och mig är den viktig. Redan I morgon kl 11 är vi i mässan i Hertsökyrkan.

- igen? Nej, förra gången skrev jag bara om att det skulle bli av denna helg. Nu kan jag berätta från de två första dagarna.

 

I går kväll var det helgens inledningsgudstjänst. Predikningar av Erling (Jes 40) och Timo Saitajoki (om den orättrådige förvaltaren). Kaffe sen. Sist var det sångkväll men den deltog jag inte i.

 

Idag kl 13 predikningar igen. Och nu hade den andre gästtalaren anlänt så det blev två Timo som predikade. Kontio över delar av utsändningstalet i Mt 10 och Saitajoki över liknelserna om senapskornet och surdegen. Han uttalade dessa båda liknelser på likartat sätt - vilket i de flesta fall görs - dvs att det som växer till respektive genomsyrar är något positivt, bilder för Guds rikes tillväxt i världen och/eller hos den troende. Han nämnde visserligen att på andra ställen - faktiskt alla andra ställen där surdeg nämns, tillägger jag här! - så är det något negativt som ska rensas bort. Kan den betydelsen gälla även här, undrar jag? I så fall gäller det att rensa bort surdegen innan hela degen blivit syrad, dvs förstörd.

 

Middagsdags sen. Och maten serverades på sedvanligt rationellt sett. Bara utdelning av soppa i matkön, bredande av mackor och fyllande av dricksglas vid borden, så blir det bättre flyt i matkön. Ingen annanstans än i laestadianska sammanhang har jag upplevt ett så rationellt sätt att på kort tid servera många hundra människor.

 

Många hundra var vi sedan på nattvardsgången i Örnäskyrkan kl 16. 550 kommunikanter hörde jag efteråt av vaktmästaren. De flesta unga. Pensionärernas antal uppskattade jag till  två-tre dussin. Här är en församling som inte kommer att vara utdöd inom något årtionde! Under förutsättning att den levande tron ges vidare och kan planteras i nya generationer.

 

 I mässan var Mats celebrant och jag skriftetalade (predikade) och tog Ps 32 som predikotext.

 

 Kaffe sen och ett flera timmar långt samtal (vi missade sångaftonen igen!) med gamle kompisen Timo och några andra vid samma bord.

 

Till sist blev vi bjudna på varsin av de hamburgare som stekts för ungdomarna.

 

Tack för det, säger Torbjörn, 69 om mindre än två månader!

 

är det till helgen I Fridsförbundets bönhus på Örnäset.

 

Extra roligt för mig eftersom en av de kallade talarna är prästkollegan, min studie- och prästvigningskompis Timo Saitajoki (TS i gudstjänstlistan nedan) som efter några prästår i norrbotten flyttade till Finland där han blvit sedan dess. Några gånger har vi möts i Österbotten, några gånger här I Sverige, senast (tror jag) vid stormöte i Övertorneå (vilket år?) dit vi båda var kallade att predika. Givetvis går jag i bönhuset för att få möta honom.

 

Andre kallade talaren är Timo Kontio (känner jag inte). Två av de lokala talarna medverkar också, Erling Välivaara och David Orre.  Lördagens nattvardsgudstjänst leds av Mats Rondahl och jag predikar.

 

Fredag 

18 EW, TS

Kaffe

21 Sångkväll i bönhset

 

 

Lörd 

13 TS, TK

Matservering

16 Nattvard  I Örnäskyrkan

Kaffe

20 Sångkväll Örnäskyrkan

 

Sönd

13 TK, TS

Matservering

16 TK, DO

Kaffe

 

såg jag för en tid sedan i rubrik i Dagen. Och justitieminister Morgan Johansson presenteras som ansvarig för tanken. Nu inser alla i saken insatta att rubriken var en sådan förkortning att den blev helt felaktig. Och läser man hela artikeln ser man ju vad det egentligen handlar om, det som också brukar kallas omvändelseterapi,  dvs att med den kristna tron som grund kunna (försöka?) erbjuda människor en förändring av deras sexuella identitet. 

 

Om detta kunde finnas mycket att säga men som rubriken i Dagen var formulerad kunde man tro att det ska bli olagligt verka för att människor blir kristna. Att man försöker påverka dem så att de blir omvända. I så fall har jag gjort mig skyldig till olagligheter under hela min prästtid. Klart jag velat se människor bli omvända - till Kristus.

 

Det finns - både bland kristna och sekulariserade - ofta en oreflekterad syn att omvändelse har med krav och tvång att göra. Du måste omvända dig, typ. Helt fel. Omvändelse är en gåva - inte ett krav.

 

Om man på luthersk vis delar in Bibelns undervisning i de två grundkategorierna Lag (= det Gud kräver) och evangelium (= det Gud ger) så hör omvändelsen utan tvekan till den senare kategorin. Omvändelsen är en gåva som en människa frivilligt tar emot. 

 

Det kan man tydligt se på två ställen i Apostlagärningarna. I Apg. 5 vittnar och predikar Petrus för judarnas Stora råd: "Honom (Jesus) har Gud upphöjt till sin högra sida som furste och frälsare för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse" (Apg 5:31 - min kursiv) och då han i kap 11 vittnar för övriga apostlar m fl om hur evangeliet tagits emot även av hedningar (= icke-judar) så utbrister de: "Till och med åt hedningarna har Gud alltså skänkt den omvändelse som ger liv" (Apg 11:18 - min kursiv).

 

Med denna bibelgenomgång som bakgrund blir det obegripligt hur omvändelse kan bli något som måste förhindras genom förbud. Men om man tar i beaktande att de flesta politiker numera tillhör folkgruppen religiösa analfabeter så blir det kanske något mer begripligt. Men likväl olyckligt.

 

 

Kanske får jag än en gång hänvisa till artikeln Helighetens väg som jag tidigare i våras skrev för ELM-BVs tidning Till Liv.

Kan sökas på nätet www.tillliv.se.

 

 

Och jag står för rubrikens innehåll!

 

Det var när Jimmie Åkesson som andra partiledare - Annie Lööf var först - intervjuades i Vårgårda som han släppte nyheten (iofs antydd redan tidigare) att SD lämnar kyrkopolitiken, dvs avser att inte ställa upp i kommande kyrkoval inom Svenska kyrkan.

 

När nu även Annie Lööf uttalat att också Centern tar ett steg bakåt i kyrkopolitiken - inte så att centerpartisterna lämnar helt men att dom skapar, en från partiet formellt fristående, nomineringagrupp som övriga partier, utom S och SD, redan gjort (Vänstern-, Miljöpartister-, Fria linberaler-, Kristdemokrater-, - "i svenska kyrkan." Plus Borgerligt alternativ (moderaterna).

 

Om nu ett parti ytterligare försvinner så är det bara att tacka och ta emot. Men kanske har SD:s uttåg ur kyrkopolitiken en annan positiv effekt, nämligen att sossarna minskar. Ända sedan kyrkovalet 2005 har ju sossarnas huvudärende varit vi måste minska SD:s inflytande genom att få fler att rösta på oss. Tyvärr har socialdemokraternas anti-SD-kampanjer snarast haft motsatt effekt; SD har ökat i antal mandat i kyrkomötet för varje val.

 

Nu när S inte längre kan låta sina kyrkovalskampanjer präglas av anti-SD-retoriken så kommer kanske tomheten i sossarnas kyrkopolitik att bli - ännu! - tydligare. Eller ska vi möjligen våga hoppas att första punkt i sossarnas kyrkovalbudskap i nästa kyrkoval blir ett program för evangelisation i Sverige med målet att människor kommer till tro på JESUS.

 

Innan SD helt lämnar kyrkopolitiken får dom väl framföra sitt varma tack till fr a S som (med stöd av M),  med demokratisering som paroll drev igenom det valsystem (direktval till kyrkomötet) som utan tvekan blev SD:s språngbräda in I riksdagen.

hade vi igår. Fyra f d komministrar i Nederluleå församling. Per Jönsson (sedan 25 år kh på västkusten), Lars-Gunnar Ottestig (som visserligen flyttat till Uppsala men sommartid finns i sin stuga i Bälinge), Mats Rondahl och jag.

 

Initiativet kom från Per som är på norrbottensbesök och tyckte det vore roligt få träffa gamla kollegor. Alla fyra har inte jobbat samtidigt i församlingen eftersom Lars-Gunnar efterträdde mig. Jag gjorde också ett försök få med Tomas Lång, även han f d Nederluleåkomminister, nu Domkyrkokaplan efter många år som kyrkoherde i Älvsbyn, men han var upptagen.

 

Vi fyra som kunde vara med träffades först för lunch på Friluftsmuseet Hägnan där vi satt och samtalade om gamla tider i några timmar.

 

Givetvis var det bättre förr. När vi betänkte det klart mer begränsade gudstjänstliv som nu erbjuds, den minskande mängden dop och vigslar och konfirmander och den fortfarande stora mängden präster, så kan det inte hjälpas att man som gammal präst undrar: vad ägnar sig de yngre prästerna åt? Div policydokument och rapportering av arbetstid i "arbetsbesparande" dataprogram är vår gissning. En av oss (Per)* är ju fortfarande kyrkoherde och har innifrånkunskap om det nuvarande s k läget i svenska kyrkan och vi övriga har ju jobbat till inte alltför länge sedan och har även vi insikt om den senare tidens utveckling. Men visst var allt bättre förr?

 

Snabbesök i min kyrkstuga så bröderna fick en aning om vad jag numera ägnar mig åt innan vi for på besök hos en som kan ha kunskap om hur det var ännu mera förr: vår kyrkoherde under våra Nederluleåår Alf Hansson. (Lars-Gunnar är väl den ende av oss som var kvar i Nederluleå efter att Alf gått i pension?) Om jag räknat rätt så fyller Alf I höst 88.  Honom besökte vi en kort stund I hans villa på Knöppelåsen. Tanken fortfarande klar men kroppskrafterna tydligt på upphällningen. Ca en timme orkade han ha oss i huset innan vi avslutade med bön och välsignelse och tog farväl.

 

Fin eftermiddag.

 

 

* vid ett tillfälle under våra samtal yttrade sig Per på ett sådant sätt att jag hann tänka " nu låter du som en gammal kyrkoherde". Min innan jag hann säga något så insåg jag, han är en gammal kyrkoherde. När jag senare delgav Mats min upplevelse så bekräftade han (gammal f d kyrkoherde som han är) att just så måste kanske en kyrkoherde tänka/säga.

 

Är det bara jag som aldrig blir vuxen alternativt ännu inte förlorat min ungdoms visioner?

 

(Forts fr föreg inlägg)

 

När det gäller hur man som väckelsekristen ska få rimlig tillgång till sakrament och kyrkliga handlingar så upprepar jag det jag skrivit många gånger förr: jag tror att det på många orter I Norrbotten fortfarande är möjligt ta del av dessa kyrkliga tjänster genom präster som ännu finns - i tjänst eller pensionerade.

 

Det krävs ytterst sett bara att de "objektiva" faktorerna är förhanden: rätt prästämbete, acceptabel liturgi (dvs inte en massa moderna påhitt i formuleringarna som inte överensstämmer ned klassisk kyrklig tro), riktigt bröd och vin i nattvarden. Men det är i dessa sammanhang inte nödvändigt i varje enskilt fall att prästen predikar bra, att han anses vara i "levande tro", att det är någon man känner eller annars har personligt förtroende för. Dessa senare subjektiva faktorer är visserligen på sikt angelägna om det ska kunna bli något verkligt församlingsbyggande, men i varje enskilt fall av dop, vigsel, nattvard, begravning är dom inte nödvändiga. Alltså tror jag att det fortfarande finns präster som väckelsefolket kan använda sig av. Fler än man tror kanske.

 

Men med detta sagt återgår jag till det jag förr medgett: på sikt blir sannolikt antalet möjliga präster allt färre (om inte annat så pga den snabbt stigande andelen kvinnor inom svenska kyrkans prästerskap). Vad gör man då? 

 

Om (när?) den dag kommer då rimlig tillgång till rätta präster inte längre finns via svenska kyrkan så blir ju alternativen i princip två:

 

A. Fridsförbundet tar saken i egna händer, dvs man låter (någon av?) predikanterna även sköta sakramenten.

 

B. Man börjar använda sig av präster vigda inom Missionsprovinsen.

 

Enligt min ringa mening - jag lovade ju bekänna min tro! - är det principiella vägvalet alltså dessa två: 

 

- präst vigd i historisk kyrklig ordning (som tidigare inom svenska kyrkan - eller numera även inom Missionsprovinsen)

 

 

- lekmän (som hittillsvarande predikanter inom väckelsen).

 

Men först ytterligare några klargöranden (innan jag slutligen bekänner min tro).

 

- Jag anser Missionsprovinsens präster vara rätta präster.* Dom är vigda av biskopar som står i samma successionstradition som svenska kyrkans biskopar. Att dom officiellt inte accepteras av "svenska kyrkan" (och t ex normalt inte får använda svenska kyrkans lokaler)** är inget mindre än oacceptabel snålhet från kyrkan.

 

- Till det principiella vägvalet (riktig präst eller lekman) kommer flera ytterligare frågor som av vissa möjligen kan anses viktiga och angelägna men som inte har samma principiella betydelse, t ex

+ ska man fira nattvard i kyrkan eller i bönhuset?

+ ska den som leder nattvarden ha prästerliga mässkläder?

+ behöver personen (lång?) teologisk utbildning?

+ hur fullödig liturgi ska man följa?

Dessa frågor hör till det som I luthersk tradition kallas adiafora, dvs sådant där det inte är helt nödvändigt "för kyrkans enhet" att alla gör exakt likadant, traditionerna kan växla från plats till plats och från tid till annan.***

 

Så min personliga trosbekännelse: Min hållning är 

 

 

(den viktigaste frågan är ju vem som leder nattvarden)

 

Så om Luleå Fridsförbunds slutliga framtidsväg skulle bli att låta predikanter sköta nattvarden utan att de blir prästvigda av riktig biskop så kommer jag inte att deltaga (ta emot nattvarden) i sådana nattvardsgudstjänster. Att fortsätta gå på vanliga predikogudstjänster blir dock inget hinder. Jag har ju fortfarande många av mina käraste trossyskon i det sammanhanget.

 

Skäl till mitt ställningstagande:

 

- jag är uppvuxen inom kyrkan och dess gudstjänst - högmässan - har varit min huvudgudstjänst i hela mitt liv

- jag har aldrig velat överge kyrkan även om man ibland fått hoppa mellan kyrkorna för att finna en rätt mässa

- att gå på bön har för mig alltid varit något man också kan göra - utöver att gå till sin hemförsamling vilket för mig alltid varit kyrkans högmässa

- jag kan inte - i motsatts till många - se fridsförbundet som min "hemförsamling". Ett skäl till det kan vara 

- jag saknar (på djupet) den sociala och släktmässiga anknytning till väckelsen som följer med en uppväxt inom den. (Maj-Lis Palo skrev i en av sina böcker att den nuvarande svenska tornedalslaestadianismen i praktiken härstammar från tio familjer. Jag är inte släkt med någon av dem.)

- mitt möte med denna gren av väckelsen fick jag vid 19 års ålder.****

- även om predikanter skulle "vigas"/insättas/väljas även till sakramentsförvaltare internt i fridsförbundet (under aldrig så högtidliga former) kommer jag ändå alltid att se dem som "lekmannapredikanter"

- det är min bestämda uppfattning att man inte bara genom ett beslut kan "konvertera" en inomkyrklig väckelserörelse till "kyrka" utan att man ställer sig i förbindelse med det apostoliska liv som flödar genom kyrkans historia = få sina "präster" vigda "i god apostolisk ordning". Eftersom svenska kyrkan numera inte är riktigt pålitlig så finner jag Missionsprovinsens ämbetsvigningar vara tryggare 

- jag accepterar väl att många predikanter fått en så etablerad ställning - och är så tydligt "avskilda" i sitt lokala sammanhang att de i praktiken inte längre är "lekmän" i verklig traditionell mening utan ses som innehavare av ett "predikoämbete". Så har ju också kyrkan sedan länge i praktiken accepterat lekmanna-predikan som ett äkta inslag i kyrkolivet vid sidan av prästerna som förvaltar både ord och sakrament

- så till sist något som blir mer personligt, kanske rent av lite känslomässigt. Under hela min prästtid har jag stått i en tydlig kyrkokamp. Och den kampen har - som vissa av er vet eller kan ana - kostat mig personligen en hel del;  frågan om det är rätt ge prästämbetet åt kvinnor. Där har jag ju tydligt varit det man slarvigt kallat "kvinnoprästmotståndare". Men då är det viktigt att återigen säga att detta inte är en kamp mot kvinnor utan en kamp för kyrkans historiskasäga prästämbete.***** Och skulle jag då nu "bara så där"  att det historiska prästämbete jag fått av Kyrkan - med stort K(!) något som är större och vida mer än "svenska kyrkan" - att det ämbetet i praktiken ingenting betyder och vi därför obekymrat kan ge dess ansvar i icke-prästvigdas händer då skulle hela min kyrkokamp vara förgäves och jag kunde lika gärna acceptera kvinnor som präster.

- slutligen. Jag är prästvigd och fick vid vigningen avge offentliga högtidliga löften inför Gud - löften jag upplever som lika bindande som ett äktenskapslöfte. Även om "den andra parten" sviker (i det här fallet den yttre kyrkan) så står mina löften fast och kan inte tas tillbaka. Det är ytterst dessa löften som fått mig stå fast (vid mitt ämbete och min kyrkotillhörighet) när ungdomsvänner lockat med både Livets ord, ortodoxa och katolska kyrkan. Och de löftena håller mig på banan även denna gång.

 

Så har jag då äntligen bekänt min tro. Tillräckligt tydligt hoppas jag.

 

Jag vet att det kan uppfattas som (orättvist?) "lätt" för mig att driva tron på det kyrkliga prästämbetet "ända in i kaklet" - jag är ju själv präst och behöver därför inte frukta att bli utan sakrament. 

 

Men när det nu verkligen finns ett äkta kyrkligt alternativ - Missionsprovinsen - om/när svenska kyrkan sviker, då är min innerliga önskan att man ska ta vara på det. 

 

Att en predikant skaffar sig den kontakt inom Missionsprovinsen och det mått av utbildning som kommer att bedömas nödvändig för prästvigning tar kanske några år. Jag hoppas och ber att fridsförbundet en gång inte ska behöva sitta med "gråt och tandagnisslan" - det bibliska uttrycket för att man grämer sig över en missad möjlighet

 

 

* alltså vad själva ämbetet beträffar. Det enda som skiljer är vigselbehörigheten pga att Missionsprovinsen inte begärt statlig vigselrätt för sina präster. Det innebär att det brudpar som vill bli vigt av en missionsprovinspräst också (precis som i många europeiska länder) måste registrera vigseln inför samhällelig myndighet = "viga sig borgerligt" 

 

** här I Luleå har dock en Missionsprovinspräst fått förrätta vigsel i domkyrkan med både domprostens och dåvarande biskopens, Hans Stiglund, tillåtelse. Hur det skulle tas emot om en missionsprovinspräst ville låna kyrka för en mässa vet jag dock inte. Söderut (jag har fr a hört från Sockholm) har det varit blankt nej även om kyrkor stått tomma.

 

*** I flera av dessa frågor har jag givetvis uppfattningar om hur jag helst vill ha det men då de inte är av principiell betydelse avstår jag säga så mycket mer i just detta sammanhang. Kan väl ändå bara kort berätta att när jag i våra interna diskussioner fått frågan om jag skulle kunna tänka mig fira nattvard i bönhuset vid Fridsförbundets församlingshelger i stället för som nu i Örnäsets kyrka 100 m bort så har jag varit avvaktande av två skäl: lättare vara i kyrkan där allt finns av nattvardskärl, prästkläder mm och så länge vi får vara i kyrkan tycker jag vi ska göra anspråk på det "territoriet" och inte frivilligt backa ur. Men lokalfrågan är som sagt rent principiellt av underordnad betydelsee

 

**** den som vill läsa mitt personliga vittnesbörd om hur det gick till kan söka i arkivet här på bloggen efter inlägget Laestadianismen - min vandring (28 april 2009) . Man kan också gärna läsa inlägget efter, 30 april 2009,  Andra vandringar

 

***** tillåt mig att (fritt ur minnet) citera Gunnar Rosendahl.

- Vi är inte mot kvinnliga präster för att dom är kvinnor. Vi är inte mot kvinnliga präster pga något dom är nämligen kvinnor utan pga något dom inte är nämligen präster.

Alltså framtiden inom Luleå Fridsförbund (och ev i förlängningen i större grupper av denna gren av den laestadianska rörelsen) vilket jag kort tidigare berörde då jag berättade om samtalskväll på bönhuset.

 

Som berättat har jag alltså fått förmånen vara med i den s k Framtidsgruppen. Jag frågade för flera år sedan ordförande Mattias hur det kommer sig att jag blev tillfrågad. Han sa då att vid årsmöte hade de närvarande fått möjlighet skriva ner namnen på personer man ville nominera.

- Sedan har styrelsen i stort sett tagit de fyra som fick flest röster.

 

Jag har alltid undrat om jag var en av dem som fick flest röster eller om jag hör till "i stort sett". Vem vet? 

 

Kanske tyckte styrelsen att det kunde finnas ett värde i att ha med en som är utbildad i teologi. Utan att framställa mig som särskilt kunnig teolog så har har jag väl ändå kunnat bidra med viss kunskap. Över fyra års teologistudier - och mångfaldiga möten med andra bekännelsetrogna grupper inom kyrkan - borde väl innebära att man åtminstone lärt sig nånting.

 

Framtidsgruppens nämnda fyra tänkbara framtidsvägar som presenterades på några samtalskvällar redan för något år sedan har nu ytterligare stötts och blötts tillsammans med styrelsen och predikanterna. Och nu senast på en öppen samtalskväll.

 

Inom framtidsgruppen är det ingen tvekan om att det finns olika syner på önskad framtida utveckling. Men utom gruppen har vi hittills försökt tala med en röst och presentera de olika alternativen så objektivt som möjligt. Deltagare i gruppen har varit Christer Holmberg, Benjamin Niska, Jörgen Ericsson och undertecknad. Efter senaste årsmötet valde Jörgen att kliva av (han har utfört ett gediget arbete i gruppen) och styrelsen valde in två nya: Mattias Asplund (ordf) och Mikael Fältros (predikant). De två senares inträde i gruppen har utan tvekan varit vitaliserande.

 

När ska valet av framtidsväg slutligt avgöras? Vet inte. Men det är väl som med Herrens återkomst: för varje dag som går är dagen en dag närmare. Och när vi nu - sakligt och innehållsligt om än inte tidsmässigt - börjar närma oss upploppet  har jag själv behov att i några avseenden få bekänna min tro. Bara det. Om andra, enskilda eller hela gruppen, vill välja andra vägar så har jag givetvis respekt för det.

 

Men nu börjar det bli så sent på lördag kväll att jag bryter här. Fortsättning följer.

I söndags i samband med att vi avtackade Johan gav jag honom en tidskrift (Till Liv, utges av ELM-BV) i vilken fanns en artikel jag skrivit. Den ville jag ge honom som en personlig hälsning. Jag lämnade även några ex i hallen för ev intresserade. Jag såg efter mässan att alla dessa ex försvunnit.

 

Men nu har det meddelats mig att den finns på nätet. Eftersom det alltid är glädjande om människor vill ta del av det man sagt eller skrivit, så ger jag länken här:

 

Artikeln har rubriken Helighetens väg.

 

PS (Tillagt dagen efter) Om du väl hittar Till Liv så finns där även annat läsvärt. Själv fann jag artikeln Alla vill till himlen men ingen vill dö av Leif Nummela.

var det ikväll. Ämnet för kvällen var framtidsfrågor, dvs det som vi i den s k framtidsgruppen funderat över i flera år. Skälet till varför något behöver göras är dels att de präster som laestadianerna kan känna (tillräckligt - vad nu det är?) förtroende för blir allt färre. Dels att många lämnat svenska kyrkan. Hur ska dessa få tillgång till sakramenten och kyrkliga handlingar? Tvingas erkänna att jag, i den senare frågan, inte riktigt förstått vad som upplevs vara problemet - förrän ikväll. Jag har nämligen tänkt när det t ex gäller nattvarden så tillämpar ju svenska kyrkan "öppet nattvardsbord". Ingen medlemskontroll. Alltså är det bara att komma. Dop likaså. Om en familj där föräldrarna lämnat kyrkan önskar få ett barn döpt av präst, så har dom visserligen ingen rätt att få barnet döpt, men det finns heller inget förbud att enskild präst förrättar dopet. (Det kan kanske krävas lite extra byråkratiska finesser, men inte omöjligt - om prästen vill). Så vad är problemet - har jag tänkt i flera år. Fram till dess att mötesledaren för kvällen, predikanten Mikael Fältros, beskrev följande situation: en familj som lämnat kyrkan får barn och vill naturligt få barnet döpt i sitt sammanhang; men frågar dom någon av de lokala predikanterna (här i Luleå)* så blir dom hänvisade till svenska kyrkans präster! En kyrka som dom redan lämnat. Hur vettigt känns det? Då förstod jag det upplevda problemet.**

 

Mikael ledde kvällen på ett mycket bra sätt. Tydligt och klart.

Ca 25 personer var närvarande. Kanske hade vi hoppats på fler. Men det nästan tvååriga avbrott i processen som följde av pandemin har kanske gjort att folk tröttnat.

 

 Fortsättning följer, antingen så att någonting händer eller så att ingenting händer

 

 

* på vissa andra orter i Norrbotten sker det att predikanter döper, men inte här i Luleå - än så länge (?)

 

** OBS! Just nu avser jag inte föra någon diskussion om man bör lämna svenska kyrkan eller inte. Själv tillhör jag svenska kyrkan och anser mig ha goda skäl för det. (Utöver att jag är präst.) Men jag kan också förstå dem som anser att svenska kyrkan som yttre organisation blivit så genompolitiserad och så främmande för allt som liknar allvarlig kristendom att man ifrågasätter meningen med medlemskap.

att notera att fredag 10 juni var min prästvigningsdag. 43 år sedan.

 

Tänk att så många år gått. Många minnen finns och mycket att se tillbaka på. Att "svenska kyrkan" idag är något helt annat än då syns ju tydligt och klart. Vill man idag ha både gedigen förkunnelse och fullödig liturgi får man numera ofta leta eller rent av ordna det själv. Tur att vi här i stan ännu kan finna det.

 

Vi ses i kyrkan.

har det varit idag. För Fridsförbundets konfirmander som hölls i Örnäsets kyrka. Meningen var ju att jag skulle hålla konfirmationsgudstjänsten och jag har därför deltagit vid några lektioner under läsåret.

 

Men pga av min sjukhusvistelse för en tid sedan och därmed påföljande trötthet fann jag det bäst överlåta det hela till Mats som med glädje ryckte in som vikarie. Han klarade det hela med den äran. Till hjälp hade han Johan. Att jag inte skulle klarat gå omkring och distribuera insåg jag vid kommunionen. Jag blev tvungen mottaga stöd av en av kommunikanterna för att ta mig de två trappstegen upp och ner. Upp till altaret är det ytterligare två trappsteg som man måste upp och ner för vid varje duklag. Tacka vet jag Hertsökyrkan, där är allt på samma nivå.*

 

I fortsättningen blir det alltså inte jag som leder dessa konfirmationer. Mats passade också på att ta hand om alla agendorna och förvara dem till kommande år. Han räknar alltså med att kunna "efterträda" mig om behov finns.**

 

Efter mässan och konfirmationen var det smörgåstårta, vanliga tårtor och kaffe i  bönhuset. Även jag blev inbjuden - på tidigare meriter gissar jag, idag bidrog jag med intet.  Men roligt vara med givetvis.

 

Jag säger som jag sagt många gånger: hur många anställda skulle det det krävas, eller hur mycket skulle behöva inköpas i en kyrkoförsamling för att åstadkomma det som här sker på frivillig basis? Varför lyckas inte (vill inte?) Svenska kyrkan ta vara på allt det engagemang som trots allt finns i kristenheten?

 

Bild av tårtbordet.

 

 

 

* Så är också Örnäsets kyrka byggd innan det blev krav på att alla offentliga lokaler ska vara anpassade för rörelsehindrade. T ex är toaletterna och ursprungliga kapphyllorna i källaren. Även Örnäsgården (församlingshemmet) var byggt utan handikappvänlighet vilket senare krävt rejäla ombyggnader.

 

** även Johan skulle säkert kunna komma ifråga, han har ju flerfaldigt gjort det viktigaste som krävs för att bli accepterad präst i laestadianska sammanhang nämligen att frivilligt, på eget initiativ besöka bönhuset. Men om några veckor flyttar han till Sigtuna. Jag önskade honom idag välkommen tillbaka till Luleå om några år.

 

För några veckor sedan tittade jag på både flyg- och tågalternativ men fann inget som blev rimligt ur både pris- och tidsperspektiv så jag lade (icke utan sorg) ner projektet. Och tur var kanske det för efter det som drabbade mig förra veckan är jag inte riktigt fit for fight.

 

Vad var det då jag skulle varit med om som tar sin början om några timmar nu när jag skriver detta? Jo, det offentliga överlämnandet av en festskrift till förre missionsbiskopen i Missionsprovinsen, Roland Gustafsson med titel efter biskop Rolands valspråk Allt vad vi har uträttat har du utfört åt oss. 

 

Att vara närvarande hade ju inneburit möjlighet träffa många kristna vänner och kära ämbetsbröder. Men så blev det alltså inte.

 

I festskriften har jag själv blivit ombedd lämna ett bidrag Varför behöver svenska kyrkan Missionsprovinsen? Köp boken du som vill veta mitt svar. Andra artiklar givetvis ännu intressantare.

 

är det nu (kl 23.22) när jag börjar skriva detta inlägg. Men jag har inte varit i den kyrka jag oftast går till. Jag gav mig dispens eftersom jag redan firat två mässor under vardagarna. Strax efter högmässotid tog jag buss mot flygplatsen och sedan flyg till Arlanda.

 

Eftermiddagen och kvällen har jag sedan tillbringat tillsammans med Kyrklig Samlings Samarbetsråd.

 

 

Gårdagskvällens möte hölls i Roseniuskyrkan (ELM-BV). Sen middag på restaurang en bit bort

 

Dagens fortsatta möte i gamla danspalatset Nalen. Dock dansade vi inte utan sammanträdde. Vad talade vi om? Som alltid det s k läget i svenska kyrkan. Hur är då det, sett ur vårt perspektiv, vi som var samlade?

 

-Katastrof. Inget mindre. Beyond repair var ett uttryck som flera gånger hördes. Snart total brist på bekännelsetrogna präster. Allt färre fungerande gudstjänstgemenskaper med både god förkunnelse och rätt firad nattvard under ledning av riktiga präster. 

 

Hur har läget kunnat bli så illa? Den mest klara orsaken är ju det från 1993 införda prästvigningsstoppet (att inte längre  prästviga s k kv*nn*pr*stm*tst*nd*ar* och därmed strypa tillflödet nästan helt av präster förankrade i allvarlig (hög-, låg-, eller gammalkyrklig väckelsekristendom.

 

Det mer långsiktiga skälet är ju socialdemokratins hundraåriga kamp för att förändra svenska kyrkan och därmed väsentligt försvaga kristendomens synlighet i samhället. Något som socialdemokratiske författaren Jesper Bengtsson väl beskrivit i sin bok Reformismens väg. En bok jag gärna rekommenderar till studium - med det påpekandet att just de skeenden inom svenska kyrkan som Bengtsson beskriver som glädjefulla segrar 

är just de som jag ser som de stora katastroferna.

 

Vad blir organisationen Kyrklig Samlings uppgift nu när svenska kyrkan så helt förvandlats till En annan kyrka* än den var då Kyrklig Samling bildades**. Frågan stöttes och blöttes under dessa två dagar och ska utredas vidare.

 

Nu har det gått ca ett dygn sedan jag började detta inlägg och nu sitter jag i fåtöljen hemma. God natt.

 

 

* titel på en läsvärd bok av Dag Sandahl

 

** 1960, som svar på de första prästvigningarna av kvinnor

har jag haft att göra med i veckan.

 

I torsdags eftermiddag anlände missionsbiskopen Bengt Ådahl med hustru till Luleå i sällskap med David Appell som är pastor i missionsprovinsförsamlingen Sackeuskyrkan i Umeå. Efter middag i Ersnäs hos Missionsprovinsens rikskassör fortsatte Bengt och David till Luleå Fridsförbunds bönhus där vi hade ett möte med den s k framtidsgruppen till vilken även de lokala predikanterna var inbjudna.

 

Enligt min ringa mening var det ett givande samtal; att Missionsprovinsen blev kött och blod genom Bengt och David och inte bara "några nere i Göteborg som vi inte känner". Nu är visserligen David själv prästson från Göteborgs stift, men det sammanhang där han nu tjänstgör är ju en gammal gemenskap inom Bibeltrogna vänner (numera ELM, evangelisk luthersk mission). Att han tjänstgör i en gemenskap som har sina rötter i en lågkyrklig väckelserörelse tror jag var positivt för kontakten.

 

Han berättade också att båda de gudstjänstgemenskaper som finns i trakten med rötter i ELM-BV, tidigare haft lekmän som nattvardsförvaltare men att det "inte fungerat" så båda gemenskaperna* har valt att övergå till att det ska vara vigda präster som förvaltar sakramenten. Personligen tyckte jag detta besked var intressant, jag som alltid vill att det ska vara en riktig präst som leder när det är nattvardsgång. På min direkta fråga vad det var mer exakt som "inte fungerade" hade han dock svårare ge ett enkelt svar.**

 

På fredag for missionsprovinsvännerna vidare mot Korpilombolo och Pajala men innan de for hann de stanna till hos mig och jag fick glädjen att biskopen välsignade mitt nya hem.

 

På vägen söderut idag stannade de till igen för samtal med en liten grupp här i Luleå som jag bjudit samman.

 

 

* Sackeuskyrkan i Umeå har anslutit sig formellt som koinonia (församling) i Missionsprovinsen, gudstjänstförsamlingen på Fridhem i Vännäs har inte gjort det men har egagerat/anställt  präster vigda i Missionsprovinsen.

 

** det kanske bara är så enkelt som att om man struntar i de regler som Gud gett så blir det alltid surt efteråt. Kanske kan man - slog det mig - jämföra med äktenskapet. Två ungdomar, förlovade, på väg gifta sig snart; tänker kanske: varför måste vi vänta tills vi gift oss? Vad gör det om vi börjar leva ihop redan nu? Vi ska ju ändå gifta oss inom några månader. Men hoppar dom över skacklarna så blir det surt (=förlorad högtidlighet och glädje) efteråt.

 

Tänk om det är så enkelt att det historiska prästämbetet inte är något som människor hittat på utan något som Kristus själv faktiskt velat och ordnat som gåva till sin kyrka. Då gör vi inte hur som helst med det - t ex ger det åt kvinnor eller i praktiken struntar i det genom attt låta icke-vigda lekmän förvalta en del av dess uppgifter.

gäller från i onsdags, 12 januari. Det är ju mest gudstjänster som intresserar mig. Äta ute och gå på hockey klarar jag mig utan. I tidningen Dagen (tror jag det var) fanns även en länk till polisens information. Där kunde man läsa att för gudstjänster - om man inte vill kräva vaccinationsbevis - gäller maxtal på 50 deltagare. Men det stod också tydligt att det är 50 plus medverkande!

 

För oss i Hertsön innebär det med två kyrkvärdar, vaktmästare, musiker och två präster att vi sammanlagt kan vara 56 personer. Notera då att vi firar mässa både kl 9 och kl 11. Det innebär sammanlagt 112* per söndag! Borde räcka med råge. Under sista veckorna har det väl varit drygt 10 på morgonmässan men ändå några gånger 50-60  på högmässan. Det betyder att fr o m nu kan gärna några fler ur gudstjänstförsamlingen gå på morgonmässan kl 9 så vi inte riskerar spräcka taket vid högmässan.

 

* inte 132 som tryckfelsnisse först skrev. Tack för påpekanden

Fick jag av vår alpha-grupp - som vi på den tiden hade i Björkskatakyrkan. Det var dåvarande distriktspräst Anna-Stina och diakon Ulrica som - enligt vad jag förstått - på uppmaning av dåvarande kyrkoherde Olof Nordberg startade alphaarbetet. Efter några terminer blev jag tillfrågad av Anna-Stina om jag ville vara med. Först vid enstaka tillfällen och sedan alltmer. Efter ett antal år flyttade vi arbetet till Hertsökyrkan och jag har varit en av de ansvariga i många år. Vid pensionen sommaren 2019 lämnade jag dock arbetet.

 

Men förra terminen accepterade jag en förfrågan om att vara med i en av fortsättningsgrupperna. Men det blev bara en termin. Jag kände att krafterna inte riktigt räcker att binda upp en kväll i veckan.

 

Men hälsningen jag fick från alpha- och betagruppen vid terminsavslutningen 2008-05-14 - och som jag hade inramad på väggen i villan, men fick ta ner vid flytten till lägenhet - ska jag alltid bära med mig. 

 

 

En god vän och broder i tron som begravdes igår i Haparanda. Gudstjänsten hölls i Fridsförbundets bönhus och officiant var pensionerade prästkollegan Karl-Erik Tjäder. Gravsättning direkt på kyrkogården och sist minnesstund i folkets hus. Jag var där tillsammans med Mats Rondahl, vilken, precis som jag, lärde känna Karl Göran några år in på sjuttiotalet. Snart 50 år sedan, inser man.

 

Förutom Karl Görans dotter med familj var även några av hans syskon, med delar av sina familjer, och andra  släktingar och trossyskon med, varav jag känt flera i åtskilliga år. Alltid kära återseenden.

 

Karl Göran var en man med många strängar på sin lyra. Lärare på gymnasiet, tekniskt och praktiskt kunnig, som de som sett hans verk både i bönhuset och hemmet under åren kan intyga.

 

Själv lärde jag känna honom i samband med den ungdomsväckelse som gick här i stiftet under 70- talet och början av 80-talet. När jag blivit präst kallades jag av Karl Göran två gånger att predika på Haparanda Fridsförbund. Och jag kallade även honom att predika i Porsökyrkan någon gång under de år jag var distriktspräst där.

 

Under de år som gått har Karl Göran och jag valt lite olika vägar - han lämnade svenska kyrkan men jag har troget stått kvar. Den djupa andliga gemenskap som grundlades redan på 70-talet har dock aldrig rubbats. Kring 2004 blev vi båda kallade att deltaga i den nordligaste av de (7?) samtslsgrupper i landet som efter diskussion i kyrkomötet organiserades mellan företrädare för olika uppfattningar angående kvinnor som präster.

 

När jag ett antal år senare, med mycket kort varsel (några timmar!) blev tillfrågad om att predika/skriftetala på stormötesnattvardsgång fick jag Karl Göran som tolk vilket gladde mig mycket. Och några år senare när jag på stormötet i Övertorneå i predikan berört en barndomskristens väg till personlig (vuxen-) tro,  och fått lite kritik att jag "tar tron från de barndomskristna" så kände jag mig trygg när Karl Göran senare i samtal med mig ställde sig bakom det jag sagt.

 

Jag kände då och under några år att det skulle varit givande att en sista gång få samtala med Karl Göran. Men då jag under senare år i stort sett aldrig haft annat ärende till gränsstaden så blev det inte av. Och senare fick jag beskedet att det nog är försent kunna ha några djupare diskussioner.

 

Jag kan bara beklaga att jag inte tog chansen medan den fanns. Men vi hade, vad jag vet, inget otalt med varandra så det finns ingen smärta - utöver saknad - i att skiljas.

 

 

(Forts fr föreg bloggpost)

 

När man nu utformat en barn-dopsyn där barnens självklara salighet tas för given, antingen genom att barnen anses syndfria och oskyldiga (ofta världens oreflekterade syn) eller frälsta pga den allmänna försoningsnåden (ofta laestadiansk syn) så blir blir det givetvis problem när man konfronterar sådan barn-dopssyn med de historiska kyrkornas dopsyn.

 

Dessa kyrkors dopritual är ju i grunden vuxen-dopritual som anpassats till en situation där barn döps. Så även i svenska kyrkan. Det märks ju bl a annat på den dopdräkt* som används vid barndop. Den ska ju vara lång.** Skälet till det är att man ska uppleva det som en vuxens dopdräkt. Barndopet är alltså ett vuxendop som sker med barn. Och det märks inte bara på det yttre utan fr a på innehållet. Samma avståndstagande och befrielse från djävulens makt och inflytande som i ett vuxendop. Dessa moment har ju under senaste århundraden varit nedtonade inom svenska kyrkan men på ett lite mer begripligt sätt återkommit i befrielsebönen i 1986 års kyrkohandbok. Till förtret för många*** som inte vill tro att deras gulliga barn behöver befrias från mörkrets makt.

 

Åter till startpunkten. Det västlaestadianska vuxendopritualet är betydligt bättre (= mindre dåligt?) än barndopsritualet.

 

Men att dopsynen generellt är de laestadianska traditionernas erkänt svaga punkt  har varit välkänt ända sedan Laestadius'  tid. Men jag är god vän med många av dem ändå.

 

 

* ofta kallad dop-klänning 

 

** tidigare kunde den vara så lång att när pappan höll barnet på armen kunde dräkten nästan nå till golvet. Senare årtionden har de blivit kortare, men likväl betydligt längre än barnet 

 

*** under min 40-årigs prästtid här i Luleå är samtliga som protesterat mot befrielsebönen laestadianer. Dock inte alla laestadianer vars barn jag döpt. Men jag har som sagt aldrig träffat på en icke-laestadiansk familj som uttalat ogillat befrielsebönen