Torbjörn Lindahl

har vi haft inom svenska kyrkan i snart 63 år. Närmare bestämt sedan Palmsöndagen 1960, då de tre första kvinnorna vigdes. Obs! Vi har inte haft kvinnor som präster sedan 1958, vilket ofta sägs. 1958 togs beslutet att öppna prästämbetet för kvinnor, men de första kvinnorna prästvigdes knappt två år senare.

 

Den verkliga anledningen till det beslutet var att på den tiden (statskyrka) var präster i svenska kyrkan formellt statliga tjänstemän. Långt tidigare hade beslutet tagits att alla statliga tjänster skulle vara öppna för kvinnor. Men prästämbetet undantogs. Men på 50-talet - efter flera årtionden - ansågs det inte längre rimligt ur statens synvinkel att ett ämbete, prästens, skulle vara undantaget från den principiella jämlikheten i statliga tjänster.

 

Alltså tog regeringen - inte kyrkan! - initiativ, genom att lägga en proposition (regeringsförslag) som måste godkännas av både kyrkomöte och riksdag.

 

 

skulle Simon ha tagit en covidspruta. Vi tog bilen till Hertsö vårdcentral, som numera är vaccinationsplats, så kunde vi både på vägen dit och hem passa på att ta lite övningskörning. Men av vaccinationen blev intet. Dom hade slut på den sorts vaccin som ska ges åt "ungdomar" * i hans ålder (han fyller snart 30!)

 

Alltså välkomnades han tillbaka i morgon eftermiddag. Då aktuellt vaccin ska finnas på plats.

 

Alltså (2) fick vi lite oväntad ledig tid. Vad gjorde vi av den? For till närbelägna kyrkan - som är oss väl (!) bekant - och surrade (läs: störde!) personalen en stund och fick lite kaffe och sen for hem och hämtade två kassar med bortsorterade böcker och körde dom till Kupan. Alltid oerhört skön känsla när man får slänga något. Sen blev det ju mer övningskörning i den tätnande eftermiddagstrafiken. Inte heller fel.

 

I samtalet i kyrkan blev det nämnt att jag var distrktspräst där i 20 år. Och jag sa att hade jag en gång fått välja i vilken av stadens stadsdelar jag skulle vara distriktspräst under halva min prästtid så inte hade jag tagit Hertsön! Samma var det på 80-talet när jag efter flera adjunktsår i Nederluleå äntligen skull få bli distriktspräst så inte var Porsön mitt första val. Men i efterhand kan jag säga att dessa två uppgifter: distriktspräst i Porsön respektive Hertsön - som jag själv inte aktivt valt! - när jag ser tillbaka, på många sätt framstår som de mest välsignade.  

 

 

*  att kalla en 30-åring för ungdom är väl det osvikliga beviset på att jag är gubbe. 

En kär vän sedan 50 år tillbaka begravdes i dag i Överluleå kyrka med gravsättning på Skogskyrkogården och minnesstund i Mariakyrkan i Sävast, där Roland under några år varit distriktspräst.

 

Nog visste vi om varandra tidigare från lägerverksamhet i stiftet under min gymnasietid, men fr o m någon gång hösten 1972 började vi bli goda vänner på allvar. Han var då stiftskonsulent för ungdomsarbete och jag gjorde Diakonala året inom KGF i stiftet. Alltså träffades vi en del "i jobbet".

 

Med min helkyrkliga bakgrund var det något helt nytt möta den laestadianska fromhetens själavårdsarv som Roland hade i sin bakgrund.*

 

Det skulle ta mig hela natten att berätta allt som Roland betytt - för mig och för andra. Vid minnesstunden fick vi idag höra många exempel (Kolla den som vill även på Rolands minnnessida). Ett genomgående drag i vittnesbörden var Rolands förmåga att lyssna, att bry sig om, att ana när det fanns något mer bakom en människas ord och så försiktigt dra i tråden - och vips var där ett allvarligt samtal om personliga och andliga ting.

 

Biskopen em, Hans Stiglund, som förrättade begravningen tillsammans med prästen Stefan Aro, sa i griftetalet att "utan Roland hade jag inte stått här", dvs varken varit kristen eller präst. För mig som kanske hade en något gedignare kyrklig bakgrund än Hans är det troligt att jag blivit präst ändå, men min prästtjänst och min tro hade troligen varit betydligt tunnare.

 

Vila till uppståndelsens morgon!

 

 

* i ett blogginlägg Laestadianismen - min vandring, 28 april 2009, har jag delat mer om detta

 

Denna gång begravningsgudstjänt i domkyrkan för min tidigare arbetskamrat Monica Wasberg. Mycket folk varav en stor kör medverkade med några sånger. Ett antal arbetskamrater var där men kanske inte så många som jag förväntat mig. Vid minnesstunden givetvis färre och vad jag såg var vi bara tre arbetskamrater. Lite tråkigt kan jag tycka men det hör kanske till livets gång att när man gått i pension försvinner man snabbt ur de fortfarande arbetandes blickfång.

 

Tillfälle att bidra med sång eller tal erbjöds men få tog chansen. Det var faktiskt bara jag som sade något.* Lite tråkigt kan jag kanske tycka.

 

Nå, vad jag har skrivit det har jag skrivit (och sagt). Monica var en god arbetskamrat som jag uppskattade mycket. Hon dog för tidigt, det blir ett tomrum.

 

Tack för god arbetsgemenskap.

 

 

* det viktigaste av det jag sa har jag redan skrivit i andra halvan av inlägget Vänner levande och döda som jag skrev för ca två veckor sedan

 

för domkyrkoförsamlingens personal var det idag på Örnvik. Mats och jag hade också fått inbjudan. I hans fall måste det väl bero på att han vikarierat för Bosse, i mitt fall samma skäl, eller möjligen att det är mindre än fem år sedan jag pensionerades.

 

God julmat med många  fina rätter. Inget fel, men visst känns det konstigt med den totala bristen på kyrkoårskänsla bland kyrkopersonal och kyrkorådsledamöter: äta julmat mitt under den tid som varit julfasta. Men denna ordning har ju iofs gällt i årtionden så varför reta upp sig nu. Men utan tvekan saknar jag den mer kyrkligt korrekta anda som rådde i Nederluleå  när jag började där 1979; då var personaljulfesten på Trettondedagen.*

 

Att ha personaljulfesten på Örnvik är dock ingen höjdare även om maten är ok. I en sådan stor restaurang med flera andra gästande grupper samtidigt finns ju ingen möjlighet till det som alltid varit en höjdpunkt: sång och spex. (Om det längre finns några ordentligt spexintresserade bland personalen).

 

På väg från festen for Mats och jag förbi skoaffär på Storheden där jag lyckades hitta ett ytterst passande par vinterskor trots att utbudet inte var så stort.

 

 

* till uppgivna kära läsare: jo, jag vet, jag tillhör en gången tid

 

i alla fall ur skolans värld, verkar det som.

 

I samband med att jag gjorde några ärenden tillsammans med min son mötte jag en tidigare arbetskamrat som berättade att hon varit i kontakt med representanter i (för?-) skolor i sitt distrikt för att erbjuda dem komma till sedvanliga adventssamlingar i kyrkan. Alltså sådant som församlingspedagoger mest men tidigare också präster ägnat sig åt i alla tider för att på barnens nivå enkelt berätta julevangeliet.

 

Men i år blev det inget napp, i alla fall inte i det församlingsdistrikt där min sagesperson har sitt arbete. Orsak som angavs vid förnyad kontakt var att det bestämts - på vilken nivå i den kommunala hierarkin och hur brett i kommunen det således gäller uppfattade jag inte tydligt - att eftersom det inte ska vara konfessionella inslag i verksamheten så blir det inga besök i kyrkan. 

 

Man häpnar, chockas och förfäras. Kanske får vi snart censurera bort 1500-talet ur historieböckerna. Att Sverige på 2-3 generationer gick från att vara ett katolskt land till att bli ett lutherskt konfessionellt land är väl konfessionellt så det räcker.

 

Är Socialdemokraterna nöjda nu? Dom som ägnat över 100 år att med vilja putta ut kristendomen i marginalen - både i samhället och i kyrkan.

 

hade omröstning i morse om "avkragningsmotionen" , dvs om präster som utnyttjar sin rätt avstå vigslar av par av samma kön, därigenom ska anses diskriminera och därmed kunna förlora rätten utöva prästämbetet inom svenska kyrkan.Jag satt klistrad framför.....nej, med mobilen i handen.

 

Det blev bifall till utskottets avslagsyrkande.

 

Spontant skönt tycker man att betongsossarna inte fick riva ytterligare i kyrkan. Men samtidigt lite tråkigt....det hade nästan varit roligt skriva till Kammarkollegiet och avsäga sig vigselrätten. (För om man inte alls har rätt att förrätta vigsel kan man ju inte diskriminera genom att låta bli).

på bloggen visar att antalet besökare per dag börjat öka sakta men säkert sedan jag började skriva dagligen. Här gäller alltså tydligt det gamla rådet: vill du ha fler besökare på bloggen? Skriv ofta! Ett råd som min gamle kamrat - som var den som inspirerade mig börja notera dagligen - själv sorgfälligt borde notera.

 

När jag skrev som mest för några år sedan hade jag som bäst ca 100 besökare per dag. Vilket ju inte är något om man vill kliva in i rollen som betydelsefull influenser - vill man det måste man väl börja skriva om senaste modet på damhandväskor :) - men acceptabelt för en enkel komminister från Norrland som knappast kan hoppas på mer än rollen som kusinen från landet.

 

Dock, igår var besökstalet betydligt över 100. Vad beror det på? Kanske ryktet gått så människor med egna ögon ville kontrollera det jag nämnt om att två goda präster sökt tjänst I Luleå domkyrkoförsamling. Tänk om båda dessa fick chansen och fick verka i tillräcklig frihet sida vid sida i samma kyrka - t ex Örnäset. Vilket lyft för församlingen! 

ledde Mats ikväll i Örnäsets kyrka. Mässan planerad och inbokad av Luleå Fridsförbund som en del i dess gudstjänstplanering för höstterminen. Alltid fint få tjäna i en  gudstjänst. Mässa i samband med Fridsförbundets gudstjänster har jag under åren firat "hur många som helst" och oftast gjort det med glädje. Särskilt vid lite större samlingar som sommarstormöten, nyårssamlingar och höstmöten. Men inför en mässa som den ikväll kan jag känna lite tveksamhet. Varför en laestadiansk gemenskap med egen mässa bara så där utan att det är i samband med något större möte? Om jag tänker vidare mot det jag fruktar så blir svaret att det är lite sekteristiskt, man vill vara för sig själv, vill inte behöva blanda sig med vanligt kyrkfolk. Det blir väl kanske frommare så. (?). Annars är det ju möjligt för den som önskar att gå till nattvarden varje söndsg i Hertsökyrkan. Men det är kanske så att många inom Fridsförbundet behöver att "alla" andra i gänget är med för att det ska kännas naturligt och tryggt att gå till Herrens bord. Mer gruppgemenskap än längtan efter gemenskap med Jesus? Om jag istället tänker vidare mot det jag önskar så blir det: kanske är det styrelsens tanke att en extra mässa som denna kan få människor börja gå oftare - nattvard bara vid de större samlingarna blir ju inte mer än fem-sex gånger per år.

 

Men efter en mässa som ikväll undrar jag: var höll alla hus? Endast ca 70 deltagare. Fridsförbundets medlemstal är ju, barnen inräknade, mellan 200 och 300. Bara en av de lokala predikanterna närvarande. Är det ett tecken på att nattvarden inte längre är viktig? För Mats och mig är den viktig. Redan I morgon kl 11 är vi i mässan i Hertsökyrkan.

- igen? Nej, förra gången skrev jag bara om att det skulle bli av denna helg. Nu kan jag berätta från de två första dagarna.

 

I går kväll var det helgens inledningsgudstjänst. Predikningar av Erling (Jes 40) och Timo Saitajoki (om den orättrådige förvaltaren). Kaffe sen. Sist var det sångkväll men den deltog jag inte i.

 

Idag kl 13 predikningar igen. Och nu hade den andre gästtalaren anlänt så det blev två Timo som predikade. Kontio över delar av utsändningstalet i Mt 10 och Saitajoki över liknelserna om senapskornet och surdegen. Han uttalade dessa båda liknelser på likartat sätt - vilket i de flesta fall görs - dvs att det som växer till respektive genomsyrar är något positivt, bilder för Guds rikes tillväxt i världen och/eller hos den troende. Han nämnde visserligen att på andra ställen - faktiskt alla andra ställen där surdeg nämns, tillägger jag här! - så är det något negativt som ska rensas bort. Kan den betydelsen gälla även här, undrar jag? I så fall gäller det att rensa bort surdegen innan hela degen blivit syrad, dvs förstörd.

 

Middagsdags sen. Och maten serverades på sedvanligt rationellt sett. Bara utdelning av soppa i matkön, bredande av mackor och fyllande av dricksglas vid borden, så blir det bättre flyt i matkön. Ingen annanstans än i laestadianska sammanhang har jag upplevt ett så rationellt sätt att på kort tid servera många hundra människor.

 

Många hundra var vi sedan på nattvardsgången i Örnäskyrkan kl 16. 550 kommunikanter hörde jag efteråt av vaktmästaren. De flesta unga. Pensionärernas antal uppskattade jag till  två-tre dussin. Här är en församling som inte kommer att vara utdöd inom något årtionde! Under förutsättning att den levande tron ges vidare och kan planteras i nya generationer.

 

 I mässan var Mats celebrant och jag skriftetalade (predikade) och tog Ps 32 som predikotext.

 

 Kaffe sen och ett flera timmar långt samtal (vi missade sångaftonen igen!) med gamle kompisen Timo och några andra vid samma bord.

 

Till sist blev vi bjudna på varsin av de hamburgare som stekts för ungdomarna.

 

Tack för det, säger Torbjörn, 69 om mindre än två månader!

 

är det till helgen I Fridsförbundets bönhus på Örnäset.

 

Extra roligt för mig eftersom en av de kallade talarna är prästkollegan, min studie- och prästvigningskompis Timo Saitajoki (TS i gudstjänstlistan nedan) som efter några prästår i norrbotten flyttade till Finland där han blvit sedan dess. Några gånger har vi möts i Österbotten, några gånger här I Sverige, senast (tror jag) vid stormöte i Övertorneå (vilket år?) dit vi båda var kallade att predika. Givetvis går jag i bönhuset för att få möta honom.

 

Andre kallade talaren är Timo Kontio (känner jag inte). Två av de lokala talarna medverkar också, Erling Välivaara och David Orre.  Lördagens nattvardsgudstjänst leds av Mats Rondahl och jag predikar.

 

Fredag 

18 EW, TS

Kaffe

21 Sångkväll i bönhset

 

 

Lörd 

13 TS, TK

Matservering

16 Nattvard  I Örnäskyrkan

Kaffe

20 Sångkväll Örnäskyrkan

 

Sönd

13 TK, TS

Matservering

16 TK, DO

Kaffe

 

såg jag för en tid sedan i rubrik i Dagen. Och justitieminister Morgan Johansson presenteras som ansvarig för tanken. Nu inser alla i saken insatta att rubriken var en sådan förkortning att den blev helt felaktig. Och läser man hela artikeln ser man ju vad det egentligen handlar om, det som också brukar kallas omvändelseterapi,  dvs att med den kristna tron som grund kunna (försöka?) erbjuda människor en förändring av deras sexuella identitet. 

 

Om detta kunde finnas mycket att säga men som rubriken i Dagen var formulerad kunde man tro att det ska bli olagligt verka för att människor blir kristna. Att man försöker påverka dem så att de blir omvända. I så fall har jag gjort mig skyldig till olagligheter under hela min prästtid. Klart jag velat se människor bli omvända - till Kristus.

 

Det finns - både bland kristna och sekulariserade - ofta en oreflekterad syn att omvändelse har med krav och tvång att göra. Du måste omvända dig, typ. Helt fel. Omvändelse är en gåva - inte ett krav.

 

Om man på luthersk vis delar in Bibelns undervisning i de två grundkategorierna Lag (= det Gud kräver) och evangelium (= det Gud ger) så hör omvändelsen utan tvekan till den senare kategorin. Omvändelsen är en gåva som en människa frivilligt tar emot. 

 

Det kan man tydligt se på två ställen i Apostlagärningarna. I Apg. 5 vittnar och predikar Petrus för judarnas Stora råd: "Honom (Jesus) har Gud upphöjt till sin högra sida som furste och frälsare för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse" (Apg 5:31 - min kursiv) och då han i kap 11 vittnar för övriga apostlar m fl om hur evangeliet tagits emot även av hedningar (= icke-judar) så utbrister de: "Till och med åt hedningarna har Gud alltså skänkt den omvändelse som ger liv" (Apg 11:18 - min kursiv).

 

Med denna bibelgenomgång som bakgrund blir det obegripligt hur omvändelse kan bli något som måste förhindras genom förbud. Men om man tar i beaktande att de flesta politiker numera tillhör folkgruppen religiösa analfabeter så blir det kanske något mer begripligt. Men likväl olyckligt.

 

 

Kanske får jag än en gång hänvisa till artikeln Helighetens väg som jag tidigare i våras skrev för ELM-BVs tidning Till Liv.

Kan sökas på nätet www.tillliv.se.

 

 

Och jag står för rubrikens innehåll!

 

Det var när Jimmie Åkesson som andra partiledare - Annie Lööf var först - intervjuades i Vårgårda som han släppte nyheten (iofs antydd redan tidigare) att SD lämnar kyrkopolitiken, dvs avser att inte ställa upp i kommande kyrkoval inom Svenska kyrkan.

 

När nu även Annie Lööf uttalat att också Centern tar ett steg bakåt i kyrkopolitiken - inte så att centerpartisterna lämnar helt men att dom skapar, en från partiet formellt fristående, nomineringagrupp som övriga partier, utom S och SD, redan gjort (Vänstern-, Miljöpartister-, Fria linberaler-, Kristdemokrater-, - "i svenska kyrkan." Plus Borgerligt alternativ (moderaterna).

 

Om nu ett parti ytterligare försvinner så är det bara att tacka och ta emot. Men kanske har SD:s uttåg ur kyrkopolitiken en annan positiv effekt, nämligen att sossarna minskar. Ända sedan kyrkovalet 2005 har ju sossarnas huvudärende varit vi måste minska SD:s inflytande genom att få fler att rösta på oss. Tyvärr har socialdemokraternas anti-SD-kampanjer snarast haft motsatt effekt; SD har ökat i antal mandat i kyrkomötet för varje val.

 

Nu när S inte längre kan låta sina kyrkovalskampanjer präglas av anti-SD-retoriken så kommer kanske tomheten i sossarnas kyrkopolitik att bli - ännu! - tydligare. Eller ska vi möjligen våga hoppas att första punkt i sossarnas kyrkovalbudskap i nästa kyrkoval blir ett program för evangelisation i Sverige med målet att människor kommer till tro på JESUS.

 

Innan SD helt lämnar kyrkopolitiken får dom väl framföra sitt varma tack till fr a S som (med stöd av M),  med demokratisering som paroll drev igenom det valsystem (direktval till kyrkomötet) som utan tvekan blev SD:s språngbräda in I riksdagen.

hade vi igår. Fyra f d komministrar i Nederluleå församling. Per Jönsson (sedan 25 år kh på västkusten), Lars-Gunnar Ottestig (som visserligen flyttat till Uppsala men sommartid finns i sin stuga i Bälinge), Mats Rondahl och jag.

 

Initiativet kom från Per som är på norrbottensbesök och tyckte det vore roligt få träffa gamla kollegor. Alla fyra har inte jobbat samtidigt i församlingen eftersom Lars-Gunnar efterträdde mig. Jag gjorde också ett försök få med Tomas Lång, även han f d Nederluleåkomminister, nu Domkyrkokaplan efter många år som kyrkoherde i Älvsbyn, men han var upptagen.

 

Vi fyra som kunde vara med träffades först för lunch på Friluftsmuseet Hägnan där vi satt och samtalade om gamla tider i några timmar.

 

Givetvis var det bättre förr. När vi betänkte det klart mer begränsade gudstjänstliv som nu erbjuds, den minskande mängden dop och vigslar och konfirmander och den fortfarande stora mängden präster, så kan det inte hjälpas att man som gammal präst undrar: vad ägnar sig de yngre prästerna åt? Div policydokument och rapportering av arbetstid i "arbetsbesparande" dataprogram är vår gissning. En av oss (Per)* är ju fortfarande kyrkoherde och har innifrånkunskap om det nuvarande s k läget i svenska kyrkan och vi övriga har ju jobbat till inte alltför länge sedan och har även vi insikt om den senare tidens utveckling. Men visst var allt bättre förr?

 

Snabbesök i min kyrkstuga så bröderna fick en aning om vad jag numera ägnar mig åt innan vi for på besök hos en som kan ha kunskap om hur det var ännu mera förr: vår kyrkoherde under våra Nederluleåår Alf Hansson. (Lars-Gunnar är väl den ende av oss som var kvar i Nederluleå efter att Alf gått i pension?) Om jag räknat rätt så fyller Alf I höst 88.  Honom besökte vi en kort stund I hans villa på Knöppelåsen. Tanken fortfarande klar men kroppskrafterna tydligt på upphällningen. Ca en timme orkade han ha oss i huset innan vi avslutade med bön och välsignelse och tog farväl.

 

Fin eftermiddag.

 

 

* vid ett tillfälle under våra samtal yttrade sig Per på ett sådant sätt att jag hann tänka " nu låter du som en gammal kyrkoherde". Min innan jag hann säga något så insåg jag, han är en gammal kyrkoherde. När jag senare delgav Mats min upplevelse så bekräftade han (gammal f d kyrkoherde som han är) att just så måste kanske en kyrkoherde tänka/säga.

 

Är det bara jag som aldrig blir vuxen alternativt ännu inte förlorat min ungdoms visioner?

 

(Forts fr föreg inlägg)

 

När det gäller hur man som väckelsekristen ska få rimlig tillgång till sakrament och kyrkliga handlingar så upprepar jag det jag skrivit många gånger förr: jag tror att det på många orter I Norrbotten fortfarande är möjligt ta del av dessa kyrkliga tjänster genom präster som ännu finns - i tjänst eller pensionerade.

 

Det krävs ytterst sett bara att de "objektiva" faktorerna är förhanden: rätt prästämbete, acceptabel liturgi (dvs inte en massa moderna påhitt i formuleringarna som inte överensstämmer ned klassisk kyrklig tro), riktigt bröd och vin i nattvarden. Men det är i dessa sammanhang inte nödvändigt i varje enskilt fall att prästen predikar bra, att han anses vara i "levande tro", att det är någon man känner eller annars har personligt förtroende för. Dessa senare subjektiva faktorer är visserligen på sikt angelägna om det ska kunna bli något verkligt församlingsbyggande, men i varje enskilt fall av dop, vigsel, nattvard, begravning är dom inte nödvändiga. Alltså tror jag att det fortfarande finns präster som väckelsefolket kan använda sig av. Fler än man tror kanske.

 

Men med detta sagt återgår jag till det jag förr medgett: på sikt blir sannolikt antalet möjliga präster allt färre (om inte annat så pga den snabbt stigande andelen kvinnor inom svenska kyrkans prästerskap). Vad gör man då? 

 

Om (när?) den dag kommer då rimlig tillgång till rätta präster inte längre finns via svenska kyrkan så blir ju alternativen i princip två:

 

A. Fridsförbundet tar saken i egna händer, dvs man låter (någon av?) predikanterna även sköta sakramenten.

 

B. Man börjar använda sig av präster vigda inom Missionsprovinsen.

 

Enligt min ringa mening - jag lovade ju bekänna min tro! - är det principiella vägvalet alltså dessa två: 

 

- präst vigd i historisk kyrklig ordning (som tidigare inom svenska kyrkan - eller numera även inom Missionsprovinsen)

 

 

- lekmän (som hittillsvarande predikanter inom väckelsen).

 

Men först ytterligare några klargöranden (innan jag slutligen bekänner min tro).

 

- Jag anser Missionsprovinsens präster vara rätta präster.* Dom är vigda av biskopar som står i samma successionstradition som svenska kyrkans biskopar. Att dom officiellt inte accepteras av "svenska kyrkan" (och t ex normalt inte får använda svenska kyrkans lokaler)** är inget mindre än oacceptabel snålhet från kyrkan.

 

- Till det principiella vägvalet (riktig präst eller lekman) kommer flera ytterligare frågor som av vissa möjligen kan anses viktiga och angelägna men som inte har samma principiella betydelse, t ex

+ ska man fira nattvard i kyrkan eller i bönhuset?

+ ska den som leder nattvarden ha prästerliga mässkläder?

+ behöver personen (lång?) teologisk utbildning?

+ hur fullödig liturgi ska man följa?

Dessa frågor hör till det som I luthersk tradition kallas adiafora, dvs sådant där det inte är helt nödvändigt "för kyrkans enhet" att alla gör exakt likadant, traditionerna kan växla från plats till plats och från tid till annan.***

 

Så min personliga trosbekännelse: Min hållning är 

 

 

(den viktigaste frågan är ju vem som leder nattvarden)

 

Så om Luleå Fridsförbunds slutliga framtidsväg skulle bli att låta predikanter sköta nattvarden utan att de blir prästvigda av riktig biskop så kommer jag inte att deltaga (ta emot nattvarden) i sådana nattvardsgudstjänster. Att fortsätta gå på vanliga predikogudstjänster blir dock inget hinder. Jag har ju fortfarande många av mina käraste trossyskon i det sammanhanget.

 

Skäl till mitt ställningstagande:

 

- jag är uppvuxen inom kyrkan och dess gudstjänst - högmässan - har varit min huvudgudstjänst i hela mitt liv

- jag har aldrig velat överge kyrkan även om man ibland fått hoppa mellan kyrkorna för att finna en rätt mässa

- att gå på bön har för mig alltid varit något man också kan göra - utöver att gå till sin hemförsamling vilket för mig alltid varit kyrkans högmässa

- jag kan inte - i motsatts till många - se fridsförbundet som min "hemförsamling". Ett skäl till det kan vara 

- jag saknar (på djupet) den sociala och släktmässiga anknytning till väckelsen som följer med en uppväxt inom den. (Maj-Lis Palo skrev i en av sina böcker att den nuvarande svenska tornedalslaestadianismen i praktiken härstammar från tio familjer. Jag är inte släkt med någon av dem.)

- mitt möte med denna gren av väckelsen fick jag vid 19 års ålder.****

- även om predikanter skulle "vigas"/insättas/väljas även till sakramentsförvaltare internt i fridsförbundet (under aldrig så högtidliga former) kommer jag ändå alltid att se dem som "lekmannapredikanter"

- det är min bestämda uppfattning att man inte bara genom ett beslut kan "konvertera" en inomkyrklig väckelserörelse till "kyrka" utan att man ställer sig i förbindelse med det apostoliska liv som flödar genom kyrkans historia = få sina "präster" vigda "i god apostolisk ordning". Eftersom svenska kyrkan numera inte är riktigt pålitlig så finner jag Missionsprovinsens ämbetsvigningar vara tryggare 

- jag accepterar väl att många predikanter fått en så etablerad ställning - och är så tydligt "avskilda" i sitt lokala sammanhang att de i praktiken inte längre är "lekmän" i verklig traditionell mening utan ses som innehavare av ett "predikoämbete". Så har ju också kyrkan sedan länge i praktiken accepterat lekmanna-predikan som ett äkta inslag i kyrkolivet vid sidan av prästerna som förvaltar både ord och sakrament

- så till sist något som blir mer personligt, kanske rent av lite känslomässigt. Under hela min prästtid har jag stått i en tydlig kyrkokamp. Och den kampen har - som vissa av er vet eller kan ana - kostat mig personligen en hel del;  frågan om det är rätt ge prästämbetet åt kvinnor. Där har jag ju tydligt varit det man slarvigt kallat "kvinnoprästmotståndare". Men då är det viktigt att återigen säga att detta inte är en kamp mot kvinnor utan en kamp för kyrkans historiskasäga prästämbete.***** Och skulle jag då nu "bara så där"  att det historiska prästämbete jag fått av Kyrkan - med stort K(!) något som är större och vida mer än "svenska kyrkan" - att det ämbetet i praktiken ingenting betyder och vi därför obekymrat kan ge dess ansvar i icke-prästvigdas händer då skulle hela min kyrkokamp vara förgäves och jag kunde lika gärna acceptera kvinnor som präster.

- slutligen. Jag är prästvigd och fick vid vigningen avge offentliga högtidliga löften inför Gud - löften jag upplever som lika bindande som ett äktenskapslöfte. Även om "den andra parten" sviker (i det här fallet den yttre kyrkan) så står mina löften fast och kan inte tas tillbaka. Det är ytterst dessa löften som fått mig stå fast (vid mitt ämbete och min kyrkotillhörighet) när ungdomsvänner lockat med både Livets ord, ortodoxa och katolska kyrkan. Och de löftena håller mig på banan även denna gång.

 

Så har jag då äntligen bekänt min tro. Tillräckligt tydligt hoppas jag.

 

Jag vet att det kan uppfattas som (orättvist?) "lätt" för mig att driva tron på det kyrkliga prästämbetet "ända in i kaklet" - jag är ju själv präst och behöver därför inte frukta att bli utan sakrament. 

 

Men när det nu verkligen finns ett äkta kyrkligt alternativ - Missionsprovinsen - om/när svenska kyrkan sviker, då är min innerliga önskan att man ska ta vara på det. 

 

Att en predikant skaffar sig den kontakt inom Missionsprovinsen och det mått av utbildning som kommer att bedömas nödvändig för prästvigning tar kanske några år. Jag hoppas och ber att fridsförbundet en gång inte ska behöva sitta med "gråt och tandagnisslan" - det bibliska uttrycket för att man grämer sig över en missad möjlighet

 

 

* alltså vad själva ämbetet beträffar. Det enda som skiljer är vigselbehörigheten pga att Missionsprovinsen inte begärt statlig vigselrätt för sina präster. Det innebär att det brudpar som vill bli vigt av en missionsprovinspräst också (precis som i många europeiska länder) måste registrera vigseln inför samhällelig myndighet = "viga sig borgerligt" 

 

** här I Luleå har dock en Missionsprovinspräst fått förrätta vigsel i domkyrkan med både domprostens och dåvarande biskopens, Hans Stiglund, tillåtelse. Hur det skulle tas emot om en missionsprovinspräst ville låna kyrka för en mässa vet jag dock inte. Söderut (jag har fr a hört från Sockholm) har det varit blankt nej även om kyrkor stått tomma.

 

*** I flera av dessa frågor har jag givetvis uppfattningar om hur jag helst vill ha det men då de inte är av principiell betydelse avstår jag säga så mycket mer i just detta sammanhang. Kan väl ändå bara kort berätta att när jag i våra interna diskussioner fått frågan om jag skulle kunna tänka mig fira nattvard i bönhuset vid Fridsförbundets församlingshelger i stället för som nu i Örnäsets kyrka 100 m bort så har jag varit avvaktande av två skäl: lättare vara i kyrkan där allt finns av nattvardskärl, prästkläder mm och så länge vi får vara i kyrkan tycker jag vi ska göra anspråk på det "territoriet" och inte frivilligt backa ur. Men lokalfrågan är som sagt rent principiellt av underordnad betydelsee

 

**** den som vill läsa mitt personliga vittnesbörd om hur det gick till kan söka i arkivet här på bloggen efter inlägget Laestadianismen - min vandring (28 april 2009) . Man kan också gärna läsa inlägget efter, 30 april 2009,  Andra vandringar

 

***** tillåt mig att (fritt ur minnet) citera Gunnar Rosendahl.

- Vi är inte mot kvinnliga präster för att dom är kvinnor. Vi är inte mot kvinnliga präster pga något dom är nämligen kvinnor utan pga något dom inte är nämligen präster.

Alltså framtiden inom Luleå Fridsförbund (och ev i förlängningen i större grupper av denna gren av den laestadianska rörelsen) vilket jag kort tidigare berörde då jag berättade om samtalskväll på bönhuset.

 

Som berättat har jag alltså fått förmånen vara med i den s k Framtidsgruppen. Jag frågade för flera år sedan ordförande Mattias hur det kommer sig att jag blev tillfrågad. Han sa då att vid årsmöte hade de närvarande fått möjlighet skriva ner namnen på personer man ville nominera.

- Sedan har styrelsen i stort sett tagit de fyra som fick flest röster.

 

Jag har alltid undrat om jag var en av dem som fick flest röster eller om jag hör till "i stort sett". Vem vet? 

 

Kanske tyckte styrelsen att det kunde finnas ett värde i att ha med en som är utbildad i teologi. Utan att framställa mig som särskilt kunnig teolog så har har jag väl ändå kunnat bidra med viss kunskap. Över fyra års teologistudier - och mångfaldiga möten med andra bekännelsetrogna grupper inom kyrkan - borde väl innebära att man åtminstone lärt sig nånting.

 

Framtidsgruppens nämnda fyra tänkbara framtidsvägar som presenterades på några samtalskvällar redan för något år sedan har nu ytterligare stötts och blötts tillsammans med styrelsen och predikanterna. Och nu senast på en öppen samtalskväll.

 

Inom framtidsgruppen är det ingen tvekan om att det finns olika syner på önskad framtida utveckling. Men utom gruppen har vi hittills försökt tala med en röst och presentera de olika alternativen så objektivt som möjligt. Deltagare i gruppen har varit Christer Holmberg, Benjamin Niska, Jörgen Ericsson och undertecknad. Efter senaste årsmötet valde Jörgen att kliva av (han har utfört ett gediget arbete i gruppen) och styrelsen valde in två nya: Mattias Asplund (ordf) och Mikael Fältros (predikant). De två senares inträde i gruppen har utan tvekan varit vitaliserande.

 

När ska valet av framtidsväg slutligt avgöras? Vet inte. Men det är väl som med Herrens återkomst: för varje dag som går är dagen en dag närmare. Och när vi nu - sakligt och innehållsligt om än inte tidsmässigt - börjar närma oss upploppet  har jag själv behov att i några avseenden få bekänna min tro. Bara det. Om andra, enskilda eller hela gruppen, vill välja andra vägar så har jag givetvis respekt för det.

 

Men nu börjar det bli så sent på lördag kväll att jag bryter här. Fortsättning följer.

I söndags i samband med att vi avtackade Johan gav jag honom en tidskrift (Till Liv, utges av ELM-BV) i vilken fanns en artikel jag skrivit. Den ville jag ge honom som en personlig hälsning. Jag lämnade även några ex i hallen för ev intresserade. Jag såg efter mässan att alla dessa ex försvunnit.

 

Men nu har det meddelats mig att den finns på nätet. Eftersom det alltid är glädjande om människor vill ta del av det man sagt eller skrivit, så ger jag länken här:

 

Artikeln har rubriken Helighetens väg.

 

PS (Tillagt dagen efter) Om du väl hittar Till Liv så finns där även annat läsvärt. Själv fann jag artikeln Alla vill till himlen men ingen vill dö av Leif Nummela.

var det ikväll. Ämnet för kvällen var framtidsfrågor, dvs det som vi i den s k framtidsgruppen funderat över i flera år. Skälet till varför något behöver göras är dels att de präster som laestadianerna kan känna (tillräckligt - vad nu det är?) förtroende för blir allt färre. Dels att många lämnat svenska kyrkan. Hur ska dessa få tillgång till sakramenten och kyrkliga handlingar? Tvingas erkänna att jag, i den senare frågan, inte riktigt förstått vad som upplevs vara problemet - förrän ikväll. Jag har nämligen tänkt när det t ex gäller nattvarden så tillämpar ju svenska kyrkan "öppet nattvardsbord". Ingen medlemskontroll. Alltså är det bara att komma. Dop likaså. Om en familj där föräldrarna lämnat kyrkan önskar få ett barn döpt av präst, så har dom visserligen ingen rätt att få barnet döpt, men det finns heller inget förbud att enskild präst förrättar dopet. (Det kan kanske krävas lite extra byråkratiska finesser, men inte omöjligt - om prästen vill). Så vad är problemet - har jag tänkt i flera år. Fram till dess att mötesledaren för kvällen, predikanten Mikael Fältros, beskrev följande situation: en familj som lämnat kyrkan får barn och vill naturligt få barnet döpt i sitt sammanhang; men frågar dom någon av de lokala predikanterna (här i Luleå)* så blir dom hänvisade till svenska kyrkans präster! En kyrka som dom redan lämnat. Hur vettigt känns det? Då förstod jag det upplevda problemet.**

 

Mikael ledde kvällen på ett mycket bra sätt. Tydligt och klart.

Ca 25 personer var närvarande. Kanske hade vi hoppats på fler. Men det nästan tvååriga avbrott i processen som följde av pandemin har kanske gjort att folk tröttnat.

 

 Fortsättning följer, antingen så att någonting händer eller så att ingenting händer

 

 

* på vissa andra orter i Norrbotten sker det att predikanter döper, men inte här i Luleå - än så länge (?)

 

** OBS! Just nu avser jag inte föra någon diskussion om man bör lämna svenska kyrkan eller inte. Själv tillhör jag svenska kyrkan och anser mig ha goda skäl för det. (Utöver att jag är präst.) Men jag kan också förstå dem som anser att svenska kyrkan som yttre organisation blivit så genompolitiserad och så främmande för allt som liknar allvarlig kristendom att man ifrågasätter meningen med medlemskap.

att notera att fredag 10 juni var min prästvigningsdag. 43 år sedan.

 

Tänk att så många år gått. Många minnen finns och mycket att se tillbaka på. Att "svenska kyrkan" idag är något helt annat än då syns ju tydligt och klart. Vill man idag ha både gedigen förkunnelse och fullödig liturgi får man numera ofta leta eller rent av ordna det själv. Tur att vi här i stan ännu kan finna det.

 

Vi ses i kyrkan.

har det varit idag. För Fridsförbundets konfirmander som hölls i Örnäsets kyrka. Meningen var ju att jag skulle hålla konfirmationsgudstjänsten och jag har därför deltagit vid några lektioner under läsåret.

 

Men pga av min sjukhusvistelse för en tid sedan och därmed påföljande trötthet fann jag det bäst överlåta det hela till Mats som med glädje ryckte in som vikarie. Han klarade det hela med den äran. Till hjälp hade han Johan. Att jag inte skulle klarat gå omkring och distribuera insåg jag vid kommunionen. Jag blev tvungen mottaga stöd av en av kommunikanterna för att ta mig de två trappstegen upp och ner. Upp till altaret är det ytterligare två trappsteg som man måste upp och ner för vid varje duklag. Tacka vet jag Hertsökyrkan, där är allt på samma nivå.*

 

I fortsättningen blir det alltså inte jag som leder dessa konfirmationer. Mats passade också på att ta hand om alla agendorna och förvara dem till kommande år. Han räknar alltså med att kunna "efterträda" mig om behov finns.**

 

Efter mässan och konfirmationen var det smörgåstårta, vanliga tårtor och kaffe i  bönhuset. Även jag blev inbjuden - på tidigare meriter gissar jag, idag bidrog jag med intet.  Men roligt vara med givetvis.

 

Jag säger som jag sagt många gånger: hur många anställda skulle det det krävas, eller hur mycket skulle behöva inköpas i en kyrkoförsamling för att åstadkomma det som här sker på frivillig basis? Varför lyckas inte (vill inte?) Svenska kyrkan ta vara på allt det engagemang som trots allt finns i kristenheten?

 

Bild av tårtbordet.

 

 

 

* Så är också Örnäsets kyrka byggd innan det blev krav på att alla offentliga lokaler ska vara anpassade för rörelsehindrade. T ex är toaletterna och ursprungliga kapphyllorna i källaren. Även Örnäsgården (församlingshemmet) var byggt utan handikappvänlighet vilket senare krävt rejäla ombyggnader.

 

** även Johan skulle säkert kunna komma ifråga, han har ju flerfaldigt gjort det viktigaste som krävs för att bli accepterad präst i laestadianska sammanhang nämligen att frivilligt, på eget initiativ besöka bönhuset. Men om några veckor flyttar han till Sigtuna. Jag önskade honom idag välkommen tillbaka till Luleå om några år.