Torbjörn Lindahl

Då får det så här på min första lediga dag i den semester som enligt plan omärkligt ska övergå i pension, bli ett inlägg som visserligen har något tillbakablickande över sig, men som även kan upplevas innehålla något framåtblickande eftersom  det ska handla om den andliga rörelse som jag redan många gånger kallat  det mest positiva som sker inom svenska kyrkan. 

 

Alla som vet något om vad som rör sig i huvudet på den som skriver denna ringa blogg, vet att det då handlar om OAS-rörelsen.

 

Under 80- och 90-talen hörde jag väl talas en hel del om den karismatiska förnyelsen, mötte den genom kontakter med enstaka personer, blev väl i vissa delar påverkad och inspirerad, men det var från hösten 1999 och vintern 2000 som det tog riktig fart.*

 

Hösten 1999 var jag som dekan i Synoden, tillsammans med övriga dekaner och ett flertal andra representanter för olika bibel- och bekännelsepräglade rörelser inom svenska kyrkan, inbjuden deltaga på en konferens- och studieresa till Rom, ordnad av Kyrklig Samling kring Bibeln och bekännelsen.

 

Själva resan och dess konferensinnehåll hade kanske inte så mycket med mitt kommande engagemang i OAS-rörelsen att göra. Men det avgörande var att jag lärde känna Berit Simonsson, en av OAS-rörelsens förgrundsfigurer. Exakt vad vi pratade om under bussfärden mellan Rom och Panicale minns jag inte.  Men jag minns att när vi pratade med varandra upplevde jag en direkt djup andlig samhörighet av en karaktär som jag annars bara upplevt en eller två gånger i livet, när det gäller människor som jag tidigare möjligen mött helt flyktigt men sedan får chans lära  känna ordentligt.

 

Berit bjöd in mig till OAS-rörelsens Präst-och medarbetarsamling på Stiftsgården Flämslätt i början av året efter. Och sen var jag fast. För länge sedan har jag tappat räkningen på hur många gånger jag varit på OAS-möten och Präst-och medarbetarsamlingar både i norr och söder. Men bortåt trettio skulle jag tro.

 

Under åren har jag medverkat som talare, seminarieledare, förebedjare, biktpräst...Om Gud låter mig ha hälsan lär det fortsätta. Vad är det som är så underbart med OAS-rörelsen? Den saliga blandningen!

Goda predikningar, möjlighet till bikt och att bli förlåten. Lovsång, glädje och personlig förbön. Och allt detta sammanhållet av liturgiskt fina gudstjänster, som tar tillvara det bästa i den kyrkliga förnyelsens gåva till svenska kyrkan. Och till detta en öppenhet som gör att man vågar lyssna på vem som helst som man upplever har något att förmedla, oavsett om det är en lutheran, en katolik** eller en pingstvän. Inget av det han-hör-inte-till-oss-så-honom-kan-vi-inte-lyssna-till  som tyvärr ibland präglar en mig närstående väckelserörelse med rötter här i norr!

 

Vad mer kan man önska? Inget. Alltså hoppas jag även fortsättningsvis få stå med i OAS-rörelsens erbjudande till svenska kyrkan om sund karismatiskt präglad förnyelse på de gamla väckelsernas grund i den historiska kyrkans tradition

 

 

* Hoppas jag minns årtalet rätt - men innehållet i det jag skriver påverkas inte om jag minns fel på ett år hit eller dit

 

** trots att jag skrivit det förr får jag kanske berätta om den gången när min ungdomsvän Anders Rönnblom och jag satt tillsammans och hörde påvens huspredikant Raniero Cantalamessa predika. När han utifrån Petrus pingstdagspredikan, Apg 2, talade om hur det är vi som genom våra synder korsfäst Kristus då vände vi oss mot varandra och utbrast nästan samtidigt "det här är ju exakt som Prosten" - dvs Laestadius.