Torbjörn Lindahl

om s k omvändelseterapi som nu är på väg förbjudas i Norge och ska "utredas" i Sverige.

 

Jag säger bara: att förbjuda något som i praktiken hör till själavården är mycket tveksamt och riskerar hota religionsfriheten. Att utsätta någon för hot eller tvång är givetvis alltid förkastligt, men be för en människa på hennes egen begäran, varför skulle det förklaras vara olagligt? 

 

Jag tror skälet är ett och tydligt: det faktum att någon försöker göra något för att ändra en persons sexuella orientering - i praktiken handlar det ju om att få en homosexuell att bli heterosexuell - innebär ju att man anser den heterosexuella läggningen var något eftersträvansvärt, och det är just detta synsätt som ska utplånas. Det ska inte i samhället längre få finnas någon som principiellt uttrycker att det är något riktigt/naturligt/ursprungligt/i skapelsen avsett eller av Gud uppmuntrat och värderat, i den heterosexuella läggningen och relationen man-kvinna.

 

Jag är övertygad om att det är det verkliga problemet. 

 

är på tapeten igen. Det ska visst bli förbjudet i Norge enligt regeringsförlag som kan kunde läsa om i Dagen.

 

Med det uttrycket brukar ju syftas på försök att med den kristna tron som grund och med dess livsyttringar - fr a bön och förbön - som redskap försöka nå en förändring i en människas sexuella orientering. 

 

Jag ska inte här i första hand diskutera om något sådant är möjligt när det gäller sexuell orientering utan bara själva uttrycket omvändelseterapi. Det är ju ett allmänt uttryck; en människa kommer till omvändelse (blir frälst  blir kristen, kommer till tro - you name it!) och denna nyvunna tro kan få någon förändrande terapeutisk funktion i den omvändes liv.

 

Jag undrar, vad är problemet? Har inte kristen tro i alla tider kunnat få sådana effekter? Aposteln Paulus är väl det tydligaste exemplet: förföljaren blev missionär och evangelieförkunnare. I mer modern tid har ju omvändelse till tro på Jesus kunnat vara en avgörande hjälp för människor i alkohol-, drog-, eller andra beroenden.

 

Nu invänder någon: jo, men i just detta sammanhang syftar det på vilja förändra någons sexuella orientering! Jaha, men säg det då och använd inte ett uttryck som i princip kan syfta på vad som helst.

 

språkpolis

 

 

 

Hade jag idag hos god vän sen över 40 år, tillika trogen gudstjänstbesökare. Man kan väl säga att vi hade Ole Hallesbys bok Kristendom genom uppfostran och omvändelsekristendom - en bok vi båda läst och uppskattat - som bakgrund till samtalet. Dock utan att ha boken framför oss.

 

Hallesbys tes är att uppfostran och omvändelse inte utesluter varandra eller är varandras motsatser i det kristna livet. Båda behövs. De kompletterar varandra. Flera gånger under åren har jag återvänt till den boken, som jag läste under mitt sista år i Uppsala. Flera gånger har jag nämnt den här på bloggen.

 

Skälet till att jag högeligen åstundade detta samtal var att brodern för en tid sedan gladde sig och uppmuntrade mig när jag i predikan i bönhuset berört ämnet att också barndomskristna måste komma till personlig tro. Lär nog återkomma till det. 

 

Det kan man undra. Dels i betydelsen att man ser den mer och mer försvinna. Först och främst ur det offentliga och politiska livet. Finns det längre några rikskända politiker som vågar bekänna en tydlig kristen tro? Och är det någon som gör det så blir ju vederbörande (OBS! inte "hen") direkt påhoppad med frågor om sin syn på abort och skapelsen. Och kryper oftast ur fångstnätet bedyrande sin lojalitet mot det politiskt korrekta.

 

Inom kyrkorna försvinner den. Alla traditionella frikyrkor tappar medlemmar. Det betyder att man inte "får ungdomarna med sig". Inom svenska kyrkan är raset i gudstjänstdeltagandet enormt. Enstaka undantag - som den kyrka där jag fått mitt andliga hem - kan inte bryta trenden.*

 

Sen kan man ju med frågan mena vilken riktning tar kyrkor och samfund? Blir det som Anders Gerdmar (och många andra) tror, att synen på äktenskap mellan personer av samma kön blir den stora vattendelaren? Den som i årtionden levt med i svenska kyrkans liv har redan upplevt en viktig bekännelsefråga: kvinnor som präster. Själv har jag ofta uttryckt att efter ett könsneutralt prästämbete följer - som amen i kyrkan! - könsneutralt äktenskap. Om könet inte spelar någon som helst roll i ena fallet varför skulle det göra det i det andra? 

 

Nu finns det många - ur kyrklig synvinkel ofta s k lågkyrkliga och frikyrkliga - som "anpassar" sig i ämbetsfrågan men fortfarande vill vara traditionalister i äkenskapsfrågan. 

 

Lycka till! säger jag. I längden tror jag inte det går.

 

 

* jag har sagt det förr, och kan upprepa det igen: det stadigt ökande gudstjänstdeltagandet i Hertsökyrkan beror till icke oväsentlig del på deltagande av människor från andra distrikt, församlingar och kommuner som saknar gediget gudstjänstliv där de bor.

 

med underrubriken 

 

 

är den första av de gårdagsnämnda böcker som blev färdigläst. Egentligen var det de två andra som jag höll på med men då denna plötsligt fanns i brevlådan - jo, jag hade själv beställt den! - och den dessutom var liten, tunn (A6, 120 sid) och lättläst så fick den tränga sig före i kön.

 

Författare Sam Allberry. Timoteus förlag, 89 kr.

 

Har tidigare läst en annan bok av samme författare, Varför bryr sig Gud vem jag ligger med? Traditionell kristen undervisning. Delvis lite snåriga resonemang att följa tyckte jag när jag läste den, men innehållet ok. Dock var det ett nytt perspektiv som gavs, som jag inte tidigare reflekterat tydligt över, när det gäller Jesu ord om att inte ha begär till någon. Det ordet är inte riktat till "mig" (bara) för min skull, för att skydda mina tankar och mitt sinne, utan lika mycket för nästans skull. Om "jag" har begär till någon annan så "förtingligar" jag den människan. Och tar så bort hennes människovärde. Gör den andre till ett "det". Värt att begrunda, tyckte jag.

 

Den nu aktuella boken var mer direkt och lättläst - och läsvärd. Även här givetvis god traditionell biblisk undervisning om (äktenskap och) sexualitet, med särskild fokus på de situationer där människor erfar attraktion mot personer av samma kön. Eftersom författaren själv kämpar med sådan samkönad attraktion - författarens eget uttryck, han vill undvika ordet homosexuell - så blir boken i mina ögon trovärdig. Den är inte skriven uppifrån av någon som inte personligen vet hur det är.

 

Goda råd till kristna och församlingar hur frågor bör hanteras och människor bemötas.

 

Eftersom boken är

1. Liten

2. Lättläst 

3. Billig

 

... beställ den!

 

I vår tid behövs den.

 

är den utmanande underrubriken till Anders Gerdmars bok HBTQ och Bibeln. (Jag har väl nämnt den tidigare?)

 

Gerdmar menar i boken att samfunds hållningar i vissa konkreta "hbtq-frågor"kommer att bli en allvarlig skiljelinje rakt genom existerande samfund.

 

När man tar del av debatten inom, mellan och om vissa samfund och dess företrädare jag beredd hålla med.

 

I en debattartikel i dagens Dagen skriver Per Ewert om detta och förutspår nya splittringar inom samfundsfloran som kanske gör att samfund försvinner och nya uppstår. Kanske vissa existerande samfund profilerar sig tydligare i olika riktning och så får vissa medlemmar byta till samfund som passar dem bättre.

 

Den som lever får se

 

 

lite på måfå på det s k nätet med telefonen (använder numera aldrig dator). Plötsligt hamnade jag på Kyrkliga förbundets hemsida. Då såg jag att där läggs det ut en inspelad radioandakt varje vecka. Kunde väl på kul lyssna på senaste veckans (v 18) tänkte jag. Men döm om min häpenhet när andaktshållaren visade sig vara gamle kamraten från ungdomen Göran Landgren. Givetvis inget innehållsligt eller teologiskt att anmärka.

 

Göran Landgren var iofs något mer kamrat med min gamle kamrat eftersom de båda deltog i Piteå sommarkyrka samtidigt som jag deltog i Tornedalens. Men vi träffades i alla fall.

 

Under senare tid har vi setts några få gånger, bl a hösten 1999 när Kyrklig Samling ordnade en gruppresa till Rom för div hög-, låg-,och gammalkyrkliga och karismatiska* för att ge möjlighet till samtal inför "kyrkans skiljande från staten". På den resan fick jag vara med eftersom jag var dekan i Synoden. Göran hade, vad jag vet, inte någon sådan grupptillhörighet som gav automatiskt deltagande utan han fick väl komma med på egna fromhets- och renlärighetsmeriter - vilka båda sannolikt är större än mina!

 

Ytterligare några gånger har vi setts. Bl a var det väl något årsmöte el.dyl. (Synodens eller Frimodig kyrkas?) som hölls den församling där han var Kh, tror jag? Även har han en gång kallat mig dit för att hålla något slags bibelundervisning. 

 

Vi har även talats vid i telefon någon gång. Vem som först ringde vem minns jag inte men bl a talade vi om, och jämförde, erfarenheter från ungdomstiden.

 

Har även sett namnet Landgren i Kyrka & Folk. Tror det stod något om Göran i samband med hans pension, men i vart fall har jag läst en intervju med hans bror.

 

 

* det var på den resan - bussutflykten till Panicale - som jag på allvar lärde känna Berit Simonsson, något som sedan varit mig till stor välsignelse

 

är det nu för yngre dottern Maria. Hon for från sjukhuset kl 13. Inget allvarligt nytt har dom hittat efter mångfaldiga undersökningar, varken i Spanien eller här. Lite senare under eftermiddagen dök jag upp hos henne med en del jag på beställning inhandlat. Då hade hon besök av tre assistenter som höll på att installera en ny säng. Det var så rörigt så vi kom överens om att jag for och hälsar på en annan dag.

 

Efter matpaus for jag till Fridsförbundet för möte med Framtidsgruppen. 

 

När kommer det arbetet bli klart och när, hur och genom vem ska det definitiva vägvalet göras? Det är frågan. Själv har jag väl under alla år varit den mest profilerade kyrkliga rösten - även om jag inte saknat stöd från andra i gruppen. Men givetvis har det också funnits andra tydliga röster. Nu vet vi att Stefan Aro blir präst i Örnäsets kyrka från hösten. Då blir det framför allt hans lott att från kyrkans sida ansvara för relationen till Fridsförbundet. Då får det nog bli hans roll att ingå i framtidsgruppen.

 

 

Tänk att det nu gått 200 dagar sedan jag började blogga dagligen. Och lyckats hålla det. Inte missat en enda dag hittills - även om vissa blogposter kommit (långt) efter midnatt. Och detta ska kära läsarna tacka min gamle kamrat för (alt: skylla på). Mina trogna läsare kan väl tacka honom genom att besöka hans blogg så får han upp statistiken! *

 

Statistiken på denna blogg vittnar om att dagliga besökstalet stiger sakta. Hur detta faktum ska tolkas är jag däremot osäker på. Antingen beror det på att bloggen är synnerligen intressant eller så beror det på att bloggen numera lockar till sig den typ av läsare som inget väsentligt förväntar sig utan bara surfar runt och spanar in rena meningslösheter. Vem vet? Det jag ägnat mig åt idag bedömer jag dock inte som helt meningslöst.

 

Besök hos dotter på sjukhuset. Tog med henne ut i rullstolen i sjukhusparken. Friska luften uppskattades. Vi kunde dock inte gå varvet runt den lilla konstgjorda sjön eftersom snö låg kvar på vissa oplogade delar av gångvägarna. Snabbfika sen som vi köpte i kiosken eftersom caféet var stängt.

 

Sen fick jag bråttom till nästa uppgift, mässa i Örnäsets kyrka (beställd av Fridsförbundet). Mats celebrerade och predikade och jag distribuerade.

 

Sen var det bön (= predikogudstjänst) i bönhuset som bara ligger en parkering bort. Två predikningar. Den första om 1 Mos 22 där Abraham uppmanas offra Isak. Inget fel på utläggningen men nog är det värdefullt om man kompletterar med synsättet att Isak kan ses som en förebild för Kristus. Andra predikan utifrån 2 Tim 1:1-14. Några av dessa verser predikade Stefan Aro över sist han talade hos Fridsförbundet.

 

Men efter predikningarna var jag så hungrig - hade inte mer än fikat på hela dagen - att jag var tvungen smita över till närbelägen restaurang och få något rejält i magen innan jag drack kyrkkaffe i bönhuset. Då hade många redan gått men jag fick en stunds samvaro i goda vänners gemenskap.

 

Väl hemma blev det kvällspromenad med yngre sonen.

 

Tack och godnatt.

 

 

* den som till äventyrs ännu inte vet vem han är läser denna ringa bloggs allra första inlägg.

heter en bok jag nyss läst. Redaktör Mats Selander. Medverkan av fyra författare som ger olika svar på frågan hur man ska se på och eventuellt kunna förena en tro på Gud som skapare med "vetenskapens" synsätt. Alla fyra är tydligt bekännande kristna men har olika syn. Här i ytterst korta sammanfattningar.

 

1. Göran Schmidt. Ungjordskreationism

Tror (som det ofta uppfattas) "bokstavligt" på bibens skapelseberättelse och den s k urhistorien (första elva kapitlen). Skapelsen skedde då för ca 6000 år sedan, syndafloden helt historisk verklighet - vatten täckte hela jordklotet osv.

 

2. Krister Renard. Gammaljordkreationism.

I många avseenden som föregående men med tron att jorden och universum kan vara miljarder år gamla. Gud skapade i begynnelsen. När var det? Då var jorden öde och tom. Liv, växter, djur och människor har kommit långt senare.

 

3.Sebastian Ibstedt. ID-vänlig teistisk evolution. 

Tror på intelligent design som Guds sätt att styra och och föra evolutionen framåt. Den traditionella darwinistiska mekanismen - mutationer och naturligt urval (i vardagligt tal "slumpen") - räcker inte som förklaring till livets utveckling och specialisering. Det behövs en intelligent tänkare (designer) bakom allt. Gud, skulle vi kristna säga.

 

4. Lars Günter. Teistisk evolution.

Räknar evolutionen som Guds huvudsakliga sätt att forma de olika livsformerna. Bibelns skapelseberättelser blir till stor del poetiska och bildliga. Men grundsanningen består: Gud är skaparen.

 

Varje författare får i sitt kapitel först presentera sin egen syn. Sedan får de andra tre bemöta det i varsin replik och sist får den förste replikera på replikerna. (Puuh!)

 

För mig, som har som främsta egenskap att "hålla med senaste talare" blev det svettigt. Gick till slut nästan inte att hålla isär de olika synsätten Jag insåg efteråt att jag borde läst boken på annat sätt. Först läst de fyra författarnas huvudanföranden och lära mig tydligt se skiljelinjerna, först därefter läst de övrigas repliker.

 

I vardagslag brukar ofta evolutionen ställas mot skapelse. Men man bör komma ihåg att det är tre frågor som behöver besvaras.

 

1. Universums uppkomst. 

Alltså, varför existerar överhuvudtaget någonting. Gammal  "vetenskaplig" uppfattning var att universum alltid funnits. Den moderna tron att det finns en start för universum i Big bang blev problematisk för vissa ateister eftersom en början innebär att någon kan ha satt igång det och det skulle - hemska tanke! - kunna vara Gud.

 

2. Livets och medvetandet uppkomst.

Men om något nu finns, i större eller mindre mängd, hur kommer det sig då att denna döda materia plötsligt börjar leva? Visserligen först som ytterst primitiv encellig organism men likväl - leva. Och när detta liv blivit mer avancerat, hur kommer det sig att det får medvetande?

 

För mig personligen är nog medvetandets uppkomst den svåraste nöten att knäcka om man vill ha en teori som utesluter Gud.

 

3. Arternas uppkomst.

Det var det som var Darwins fråga.Och det är i strikt mening detta som är "utvecklingsläran" (borde snarare kallas utvecklingsteorin). Och den försöker bara visa att allt levande har gemensamt ursprung och inte att Gud skapade alla "arter" direkt, var för sig.

 

Här gäller det nu att skilja på det man kallar microevolution - i praktiken förädling och framavlande av tydliga egenskaper som dock fanns latent i den tidigare individen, från macroevolution dvs att evolutionen skulle kunna ge helt nytt genetiskt material.

 

Det förra är lätt att bejaka.Ta hundrasen boxer som exempel. Den är framavlad av människor och så "modern" i utvecklingskedjan att första exemplaret finns på bild! Den större evolutionen är svårare att tänka sig utan en dominerade styrande kraft - Gud.

 

När man talar i ämnesområdet Naturvetenskap och kristen tro befinner jag mig verkligen på pappas gata, vet alla som hört (talas om) det föredrag med det namnet som min far höll åtskilliga gånger under 50-60-70-(80?)-talen.

 

Blev uppringd av tidskriften Kyrka & Folk och intervjuad om min prästgärning. Vi talade två gånger, över två timmar båda tillfällena . Dröjer väl ett bra tag innan kära läsarna kan ta del av det som sades. Pressläggningstiden är ju rätt lång.

 

Mellan de två intervjutillfällena hann jag tala en timme med gammal vän som jag inte hört av på länge.

 

På kvällen ringde jag en av mina vänner från ungdomstiden. Vi pratade lite om våra upplevelser av den laestadianska rörelsen såsom vi känner den. Vi var rörande överens om att den eventuella anledningen använda rörelsens självbenämning, väckelsen, numera är helt borta.

 

Vad ska man säga innan man lägger sig - telefondag?

 

Hoppas det var en tillräckligt uppkäftig rubrik för att locka läsare.

 

Redan för många år sedan då jag läste om den svenska reformationen ur katolskt perspektiv - Förlorarnas historia och Doften av rykande vekar - fick jag ta del av perspektivet att en av följderna av reformationsskeendet var att kristendomens synlighet minskade. Ett exempel var att när en medeltida katolskt präst skulle gå med sjukkommunion (ge nattvard åt en sjuk församlingsbo) kunde han gå i en offetlig procession med det välsignade brödet i en upphöjd monstrans, medföljd av en grupp människor inför folket som tillbedjande åskådare. Då syntes en del av det kyrkliga livet även utanför kyrkolokalerna.

 

Jag blev påmind om detta när jag idag via sms fick två korta videosnuttar från min dotter som, sin vana trogen, är i södra Spanien några månader under snöigaste och sen slaskigaste perioden i hemstaden. De visade en procession med "Jesus på korset" som bars högt genom en folkskara på tusentals personer. Jo, jag kan hålla med om (den tänkta) invändningen att åtskilliga av åskådarna/deltagarna möjligen kan ha en - i alla fall med traditionella pietistiskt väckelsekristna mått mätt - aningen "ytlig" kristen tro och kommer lika mycket pga den lockande "magin" i sammanhang där många samlas, men hela skeendet innebär likväl att det offentligt och synligt i hela samhället proklameras att Jesus har dött för världen. I vår reformatoriska syn visste vi ju däremot att det viktiga i kristendomen inte var det synliga yttre (Gud ser till hjärtat) utan det inre livet, alltså kunde vi med renlärighet och nit motverka och avskaffa dylika synliga manifestationer.

 

Men de människor i vårt "protestantiska" land som trots vår rätta protestantiska lära likväl lockas av de stora folksamlingarnas magi vart ska de ta vägen??

 

Till Coop Arena och se Luleå hockey, eller på Pridefestival i stadsparken?

 

Får väl nöja mig med bilder inifrån Hertsökyrkan Långfredag, vilka jag fick från god vän:

 

handlar det om nu. Transpirationen (studier av texten mm) är till stora delar klart. Nu handlar det om inspiration om det ska bli någon predikan (med acceptabelt flyt) i kyrkan på söndag.

 

Inspiration i predikosammanhang (i kyrkan) är för mig fr a inte att komma på vad jag ska säga, utan snarare att få struktur på vad jag ska säga. Tämligen ofta blir det tre delar I predikan * & **. Men innan denna struktur fötts fram i medvetandet är det nästan meningslöst skriva något. Men ibland tar det tid. Det har hänt att idén till struktur fötts först i sakristian 20 min före gudstjänsten. Men när det väl skett så samlas alla lösa trådar som virvlat i huvudet, till sina rätta platser likt prydnader i julgranen.

 

 

* faktiskt så pass ofta att näst äldsta dottern (nu över 40 år) redan i slutet av mellanstadieåldern lärt sig det och i kyrbänken kunde visa upp rätt antal fingrar i luften som tecken på att hon hängde med när hennes fader tog sig igenom predikans olika avsnitt. Även från vuxna har jag under åren hört att predikan i delar är lättare att både uppfatta och minnas än en predikan i "ett sträck".

 

** i icke-högmässosammanhang, t ex i bönhus mm predikar jag ofta lite annorlunda

 

var jag hos ikväll. Och talade, som jag tidigare nämnt, i vuxengruppen på fredagstimmen över ämnet Varför inte kvinnor som präster?

 

Sedvanliga argument - som jag själv levt med i årtionden, men som yngre generationer kanske inte dykt ner i lika djupt.

 

1. Det har alltid varit så.

 

2. Vissa bibelord, 1 Kor 14, 1 Tim 2

 

3. Apostlavalet, bara män

 

4. Äktenskapsbilden brudgum Kristus - brud församlingen

 

5. Skeendet i mässan blir direktare om en man spelar Jesu roll i liturgin

 

6. Jesus var man

 

Sedan några av de vanliga invändningarna mot denna syn, t ex att talförbudet i 1Kor 14 beror på att kvinnor satt och surrade under gudstjänsten och att både Jesus och Paulus var så bundna av sin tid att dom inte kunde införa kvinnor som apostlar, hur gärna dom än vill samt Gal 3:28.

 

Invändningar som jag givetvis smulade sönder.

 

Till sist två citat (ur minnet):

 

Ortodoxe teologen Alexander Schmemann:

Kvinna som präst i (nattvards-)liturgin vore liktydigt med en total lemlästning av hela den kristna tron.

 

Gunnar Rosendahl (f. Gunnar):

Vi är inte mot kvinnor som präster pga något de är nämligen kvinnor, utan pga något de inte är nämligen präster.

 

I de tidigare avsnitten har jag skrivit om vilka konsekvenser den ökande mängden prästvigda kvinnor fått i kyrkan. Vid ett tillfälle skrev jag i slutet av ett inlägg "Har det då någon betydelse?" när jag nämnde att de prästvigda kvinnorna nu är i majoritet i svenska kyrkans prästerskap. Men jag har inte svarat på frågan om själva existensen av kvinnor som präster innebär någon förändring i kyrkan.

 

Hittills har jag uppehållet mig vid sådana förändringar i kyrkan som beror på fattade beslut. Sådant som kan läsas i justerade protokoll hos regering, riksdag och kyrkomöte. Sådant som andra än de prästvigda kvinnorna själva bidragit med. Iofs med tanken att främja prästvigda kvinnors situation, t ex biskopsutnämningar, samvetsklausulens avskaffande, begränsande behörighets- och befordringsregler för präster som inte äger övertygelse om det rätta med kvinnor i prästämbetet, tydlig förändring av "maktbalansen" i kyrkan. Makt och inflytande har förts från präster, kyrkoherdar, biskopar till kyrkoråd, förtroendevalda.

 

Att nämnda förändringar i vilka som fått/får bli präster och biskopar har påverkat kyrkan innehållsligt och trosmässigt är jag övertygad om. Vilka som ges förtroende i olika sammanhang,  vilka som får chans vara med och tala vid t ex ungdomsläger, som ges poster där dom kan vara med  och fatta  beslut - givetvis har det betydelse. Sedan ska inte förnekas att en förändring också skett i kyrkan som ingen egentligen kan påverka: det gamla kyrkfolkets trogna vandring mot graven. 

 

Men redan när jag var dekan i Synoden (sista åren av 90-talet) så satt vi en gång och försökte räkna hur många vi kände till med traditionell syn i ämbetsfrågan som velat bli präster men som antingen redan avvisats av biskopar, eller själva avbrutit sin studier (i några fall inte ens påbörjat dem) för att de insett det meningslösa då biskoparna ändå kommer neka att prästviga dem. Redan då, knappt 25 år sedan, kunde vi räkna till nästan 100. Hur många prästkallelser har missats sedan dess? Vad skulle dessa, om de fått bli präster, kunnat bidra med i kyrkan?

 

Promenerade fram o tillbaka till stan i sällskap med Mats. Tog rollatorn denna gång. Ärendet var inköp av div lampor på Clas Olsson och Pk-prov på vård- f'låt hälsocentralen på hemvägen.

 

Dagens mer intressanta händelse var sen kanske kvällens sammanträde på Fridsförbundet där styrelse och predikanter var samlade för att få möta Stefan Aro som sökt - och blivit erbjuden! - prästtjänst i Örnäsets kyrka. Vad skulle det innebära för folk i "väckelsen" att få hit en präst som många kommer uppfatta som "en av oss". Stefan fick först berätta hur det kommer sig stt han sökte tjänsten; domprost Charlott Rehnman kontaktade honom och bad honom söka. Sen fick väl den som ville framföra sina tankar, farhågor och förhoppningar inför möjligheten att få en präst ur de egna leden till kyrkan bara 100 m bort.

 

Tro inget annat. Här i huset fick julen nytt liv när vi slängde ut den barrande granen och tog in lilla plastgranen - med tio levande (!) ljus. Flera omgångar ljus har vi redan tänt och några till blir det innan den på tjugondedag jul åker ut i förrådet igen. Just nu har Simon och jag suttit en stund i de levande julgransljusens sken.

 

Och det är väl just detta att förnya julstämningen dag efter dag - med åtföljande stillhet - som gör att man inte hinner blogga ordentligt, till kära läsarnas stora saknad.

 

En sak jag burit på är att nämna en debattartikel jag läste i Dagen för en halv vecka sedan, med rubriken Därför täcker jag mitt hår under gudstjänsten. Att kvinnor gör det är ju här i norrländsk kristendom mest vanligt i västlaestadianska sammanhang. Men ser man ut över världen är det vanligt i många kyrkor, ortodoxa och Mellanösterns kyrkor t ex.

 

Själv har jag blivit lärd* att att seden att kvinnor inte ber med bart huvud är en i grunden kulturell sedvänja. Paulus hänvisar ju till vad som "passar sig".**

 

Men vad gör man då när en kvinna själv träder fram och säger att hon efter mångårigt funderande och brottning med bibelordet inte tycker sig kunna komma undan Pauli ord utan därför helt frivilligt, utan något tvång väljer följa apostelns ord såsom hon uppfattar det? 

 

I kommentarsfältet blev det debatt. En man (!) tyckte att nu går det väl för långt. Tänk på kvinnorna i Iran som med livet som insats kämpat mot alla slöjtvång. En annan undrade vem som här egentligen representerar den "iranska" andan; nu kommer en kvinna och vittnar om vad hon helt frivilligt (!) vill göra, då kommer en man och vill förbjuda hennes frivilliga gärning. Sen ledsnade jag på att följa kommentarerna.***

 

 

* bl a av biskop Bertil Gärtner!

 

** när det gäller talförbudet däremot, vilket varit ett av argumenten i debatten om kvinnor som präster, då är apostelns argumentation på en helt annan nivå: ordning som gäller i alla församlingar; lagen; Herrens bud

 

*** men om det nu väl ska va' så tycker jag alternativet man ofta ser på Mellanösterns ortodoxa kvinnor - långa vita eller svarta virkade sjalar med glesa maskor, vilka bara läggs över huvudet utan att knytas under hakan - är betydligt vackrare än vår landsändas hucklen. Men börjar man i detta sammanhang tala om vad som är snyggt och vackert då har man väl hamnat i ett världsligt mode som hur som helst är synd, eller?

 

heter en finlandssvensk tidskrift som jag haft i många år. Kanske 10-15, minns inte. Senaste året har man saknat den. Och nu är det definitivt slut. Sista numret kom i brevlådan en av förra årets allra sista dagar. Och det var nr 1-2022! 

 

Orsaken till slutet är att tidskriften kämpat med ekonomin men lika mycket att det varit svårt finna nya personer som vill/kan driva den vidare. Redaktören Henrik Perret har varit med alla 42 åren. En av de trogna medarbetarna under många år, Stig-Olof Fernström, dog för någon tid sedan.

 

Tidskriftens avslutning är väl bara ett exempel på kristendomens försvagade ställning i vårt samhälle. De kristna blir färre och därmed färre som praktiskt vill engagera sig och som har möjlighet bidra ekonomiskt - till t ex tidskrifter. Andra tidskrifter jag haft i många år har också försökt sänka sina kostnader genom att gå över till två-veckors-utgivning (SPT) eller månadsutgivning (Kyrka & Folk).

 

Kristet perspektiv har bara kommit fyra gånger per år så den har man I vart fall hunnit läsa. Jag kommer att sakna den. 

 

- - - - 

 

I dessa dygnets sista timmar kom jag på det jag läste i Dagslända i morse, det är Flanellskjortans dag 2 januari - i vart fall för bekännelsetrogna präster. Alltså blev jag tvungen ta fram den och solidariskt bära den under dygnets sista timmar

Stora händelsen för mig denna dag ock kväll var givetvis sena mässan (kl 22) i Örnäsets kyrka. Som tidigare här meddelats så celebrerade Mats och jag predikade. Till vår hjälp I distributionen hade vi två lekmän, en kyrkvärd från Hertsön och en av predikanterna. Mest ungdomar. En gissning att vi var ca 200 sammanlagt.

 

Att predika går väl fortfarande acceptabelt bra men distribuera...? Det gick det också men minsta felsteg skulle göra att jag vinglade omkull.

 

En person som sms:ade mig efteråt tycker jag borde ge ut en bok med korta utläggningar av bibelord som talat till mig. Kanske det.

 

Väl hemma blev jag uppbjuden (= tre våningar upp!) till Mats och vi fick ha lite eftersnack och önska varandra gott nytt år.

 

Nu är det 2023.

- att dela tron i en modern tid,

 

heter alltså den bok om evangelisation i och för den katolska kyrkans församlingar vilken jag tidigare nämnt och som författats av gammal vän och studiekamrat, f d präst i svenska kyrkan och f d ledare för församlingen Livets ord; Ulf Ekman.

 

Nu har jag läst ut det exemplar jag fick för fem dagar sedan efter det att jag gett mitt först beställda exemplar av sagda bok till min tvillingbror I födelsedagspresent.

 

Alltså! 

 

Det är en bok som vill uppmuntra katolska kristna och församlingar till evangelisation. Om man bortser från att han några gånger - absolut inte störande ofta - har med ord som katolik, katolsk, påven, andra Vatikankonciliet mm så skulle huvuddelen av boken kunna vara vilket evangeliskt bibelstudium som helst. I princip alla bibelord och bibelberättelser han citerar eller hänvisar till har jag själv under åren använt i liknande sammanhang. Att målet för all evangelisation är att föra människor till personlig tro på Jesus, en tro som sen ska levas och näras i kyrkans gudstjänst och sakramentala liv (= regelbunden mässa) och levats ut i kärlek till medmänniskorna är ju också helt i överensstämmelse med den "lutherska instruktionsboken". Jag hade lätt känna mig ett med bokens huvudinnehåll. Den enda lilla kritik jag möjligen kan ha är att den är lite onödigt mångsidig och gräver lite för djupt i förhållande till det jag uppfattar som dess huvudsyfte: att inspirera vanlig kristna lekmän att bli frimodiga dela tron med dem de möter i vardagslivet.

 

När Ulf i ett kapitel jämför kyrkan med en stor atlantångare och div protestantiska smågrupper med livbåtar där man försöker rädda dem som hamnat i vattnet, men som själva på sikt blir förlorade om dom förlorar kontakten med moderskeppet, så är ju det en bild som vi svenskkyrkliga också känner igen och använt oss av. Inte ens avsnittet om tro och gärningar känns märkbart konstigt; tron först sen gärningarna som följd av tron.

 

Så...borde vi dela ut boken och be Ulf komma och hålla ett seminarium om evangelisation i Hertsökyrkan?

 

- - - - - -

 

PS. Vill i all hast hänvisa till gårdagens inlägg. Där ger jag på slutet en känga till Socialdemokraterna för deras bidrag till landets sekularisering.

 

I mitt korta svar till min gamle kamrats kommentar nämner jag boken "Landet som glömde Gud". Den intresserade kan gå in på Håkan Sunnlidens blogg och läsa senaste inlägg som har just det namnet. Där finns mer av intresse och ytterligare litteraturhänvisningar.