Torbjörn Lindahl

Hoppas det var en tillräckligt uppkäftig rubrik för att locka läsare.

 

Redan för många år sedan då jag läste om den svenska reformationen ur katolskt perspektiv - Förlorarnas historia och Doften av rykande vekar - fick jag ta del av perspektivet att en av följderna av reformationsskeendet var att kristendomens synlighet minskade. Ett exempel var att när en medeltida katolskt präst skulle gå med sjukkommunion (ge nattvard åt en sjuk församlingsbo) kunde han gå i en offetlig procession med det välsignade brödet i en upphöjd monstrans, medföljd av en grupp människor inför folket som tillbedjande åskådare. Då syntes en del av det kyrkliga livet även utanför kyrkolokalerna.

 

Jag blev påmind om detta när jag idag via sms fick två korta videosnuttar från min dotter som, sin vana trogen, är i södra Spanien några månader under snöigaste och sen slaskigaste perioden i hemstaden. De visade en procession med "Jesus på korset" som bars högt genom en folkskara på tusentals personer. Jo, jag kan hålla med om (den tänkta) invändningen att åtskilliga av åskådarna/deltagarna möjligen kan ha en - i alla fall med traditionella pietistiskt väckelsekristna mått mätt - aningen "ytlig" kristen tro och kommer lika mycket pga den lockande "magin" i sammanhang där många samlas, men hela skeendet innebär likväl att det offentligt och synligt i hela samhället proklameras att Jesus har dött för världen. I vår reformatoriska syn visste vi ju däremot att det viktiga i kristendomen inte var det synliga yttre (Gud ser till hjärtat) utan det inre livet, alltså kunde vi med renlärighet och nit motverka och avskaffa dylika synliga manifestationer.

 

Men de människor i vårt "protestantiska" land som trots vår rätta protestantiska lära likväl lockas av de stora folksamlingarnas magi vart ska de ta vägen??

 

Till Coop Arena och se Luleå hockey, eller på Pridefestival i stadsparken?

 

Får väl nöja mig med bilder inifrån Hertsökyrkan Långfredag, vilka jag fick från god vän: