Torbjörn Lindahl

(Söndag) skulle det finnas flera alternativ för gudstjänstbesök. Själv måste jag - dock inte ovilligt - välja vanliga Hertsökyrkan eftersom jag själv predikar.

 

I förberedelsetankarna har det ett tag lutat åt att predikans huvuddel skulle bli i fyra delar - mot all personlig tradition. Det ska ju vara tre! Men nu tror jag mig hittat (= inspirerats till) en lösning.

var det jag var i tisdags kväll när det regnade så rejält. Nå, inte när jag for (efter att i telefon blivit påmind om vad jag just var på väg missa) utan efteråt när vi skulle fara hem. Då kändes det som att himlens portar öppnats.

 

Vi var fyra personer som var samlade till ett möte på uppdrag av Fridsförbundets styrelse. Nils Töyrä, John Niska, Ingela Nevanperä och undertecknad. Ingela och jag kanske för att vi som kyrkvaktmästare respektive präst förväntas av rent yrkesmässiga skäl ha någon kännedom om saken, som gäller att sammanställa vad som behövs om man ska fira nattvard i bönhuset.*

 

Vi gick igenom allt som kan behöva inköpas eller tillverkas och ska lämna listan till styrelsen.

 

 

* Alla vet att jag personligen tycker att Fridsförbundet kan fortsätta ha sina nattvardsgångar i Örnäskyrkan som bara ligger 100 m bort. Det har jag framfört flera gånger. Inte av principiella skäl - nattvard kan firas var som helst. Och de flesta präster som möjligen kan bli aktuella har i parti och minut firat nattvard i bönhus, missionshus, utomhus, på läger, i sporthallar (OAS-möten), i hem och i Israel m fl platser. Nej, här gäller det att det är mycket enklare i Örnäskyrkan där allt som behövs redan finns.

 

Men vill folk gärna ha det i bönhuset så tycker jag det ska skötas ordentligt. På riktigt svenskkyrkligt sätt. Därför har jag accepterat att deltaga i gruppen. Men OBS! Det gäller nattvard förrättad av präst! Inget annat. Jag upprepar också vad jag tidigare skrivit: om de personer som egentligen tycker det vore dags låta lekmän ta över nattvardsförvaltningen, är beredda avstå från att driva det och därmed gå oss "kyrkliga" tillmötes då kan jag från min sida också kompromissa något i min hållning och avstå önskan att nattvard alltid hålls i kyrkan i närheten. Prästledd nattvard i bönhuset har även domprosten gett sitt godkännande till.

 

blev det idag t o r stan. Lunch med god vän för avgivande av rapport från prästmötet följt, som vanligt, av givande samtal. God lunchbuffé på Exotic därtill.

 

Sen gick jag och klippte mig och sen hem. Stannade till på kaffe hos Lena och sen omvägen runt Klintbacken innan jag var hemma. Rejäl promenad av en krympling. Fisk till middag.

 

På kvällen möte i bönhuset med Framtidsgruppen. Även Stefan Aro var med. Det var roligt.

eller kanske snarast en enskild mässa, firade jag idag i Hertsökyrkan. Två personer + jag. En fin stund. En av de närvarande sjukkommunikanterna sa efter mässan att hon känt en maning även be för mig och min hälsa. Det fick hon. Det tackar jag för.

 

Roligt att som pensionär fortfarande få ha kvar nycklar och därmed tillträde till den kyrka där jag jobbat. Även nyckel till Örnäskyrkan ingår i den knippa jag fått behålla.

- Du kommer att vikariera så mycket så du kan ha nycklarna kvar, sa arbetsledare Micke - som nu själv är på väg sluta - när jag gick i pension.

 

Och eftersom även Mats som bor i samma hus som jag gör sina regelbundna insatser så är det minst sagt praktiskt och mycket förenklande att vi har egen nyckel.

 

Ska jag pga denna insats (mindre än en timme) i riktig kyrka säga att jag varit i selen igen? Vilket grundämne kommer käre kommentatorn Torsten då att förknippa mig med? Vi väntar med spänning.

 

har det blivit sista dryga dygnet.

 

Först det jag nämnde redan efter högmässan igår, att jag skulle predika där senare under eftermiddagen. Min predikan var ovanligt kort. Tur att David predikade efteråt så det blev någon längd på gudstjänsten.

 

Dessutom var jag dit igen ikväll. Det var ett möte mellan styrelsen och predikanterna. Nödvändiga och givande samtal. Bl a om ansvarsfördelningen mellan styrelse och predikantkollegium. Även samtal om de till karaktär och innehåll helt olika nattvardsgångarna vid sommarstormötet här i Luleå (bara präster medverkade) och sensommarmötet i Liviöjärvi en månad senare (bara lekmän i alla roller). Liknande samtalsmöten som kvällens skulle behövas regelbundet. Därom var alla överens. Vi bokade in två för vårterminen.

 

Pratade dessutom idag om förmiddagen med god vän som igår varit i domkyrkan. Fin predikan av Bengt Pohjanen, omväxlande på meänkieli och svenska. Kanske borde man varit där och lyssnat? Nä, att inte överge sin församlingsgemenskap var viktigare (för mig!).

 

i Piteå var jag till idag men först på kvällen.

 

Mitt på dagen sms:de Maria och undrade om jag kunde komma. Hon saknade assistent. Jag for på stört  men väl där så hade en vikarie just kommit. Mitt erbjudande stanna och prata en stund avfärdades, hon ville vara ifred. Det respekterades givetvis.

 

Istället for jag till stan och efter kort ärende träffade jag vännen och kollegan Stefan Aro. Givande pratstund å parkbänk på gågatan. När vi skulle skiljas föreslog han att jag skulle följa till EFS Storstrand i Piteå där det var något slags inpirationsdagar och där präst som vi båda känner (i mitt fall kanske mer "vet om") skulle predika. Sagt och gjort. Efter snabb middag kom han och hämtade upp mig.

 

Då vi kunde jämföra kvällsmötet med både laestadianska gudstjänster och OAS-möten tyckte vi nog båda att det var lite "tunnt" och tendens till underhållning. Dock utnyttjade jag med glädje möjligheten till personlig förbön. Böneämnet vet ni. Då förbedjaren som bad med mig var en god vän sen många år från Luleå, var det extra glädjande. Vid kaffet efteråt träffade jag många vänner från OAS- mötestiden. Då jag berättade det s k läget lovade alla att be.

 

kommer här från vår samling i finska lappland.

 

har avlidit så jag i tidningen i slutet av veckan. 

 

Han var ett år yngre än jag och vi lärde känna varandra något år in på 70-talet då vi båda var aktiva i KGF, Kyrkliga gymnasistförbundet. Han från Växjö stift, jag från Luleå stift. Bl a blev vi båda invalda i den grupp som planerade KGF:s riksmöte i Örnsköldsvik 1974. Även min gamle kamrat var med i gruppen. Helt ense var vi väl inte I alla stycken. Anders mer Växjö-högkyrkligt präglad och vi mer norrländskt lågkyrkliga.

 

Vi blev präster i varsin del av landet ungefär samtidigt men efter ca tio år lämnade han prästämbetet och anslöt sig till Livets ord.

 

Bara ett fåtal gånger har vi senare mötts under åren. Har alltid respekterat honom som kunnig teolog. Och har läst ett flertal alster av honom bl a Guds ord räcker (om skäl varför man inte bör konvertera och bli katolik) och HBTQ och Bibeln - svärdet genom svensk kristenhet. Den senare boken mycket angelägen i vår tid.

 

 Frid över hans minne.

 

 

pågår just nu (när jag påbörjar detta inlägg, strax efter 17.30) vid stormötet i Liviöjärvi. När inlägget blir klart för publicering kan det ha gått flera timmar, inklusive pauser.

 

Vad dessa delgivningar innebär vet jag inte, men eftersom det normalt inte sker före en stormötesnattvardsgång, så gissar jag att det denna gång handlar om att motivera/informera om det steg som nu för första gången tas i denna gren av den laestadianska rörelsen: att låta en lekman (=icke-prästvigd) leda nattvardsgång vid stormöte. "Delgivningarna" ges av predikanterna Sören Ylipää och Harry Ylipää. Sedan är det Harry som leder nattvardsgudstjänsten.

 

Som jag tidigare tydligt deklarerat - både här på bloggen vid upprepade tillfällen och vid diskussioner lokalt inom Luleå Fridsförbund - så är detta ett steg jag inte vill ta.

 

Varför? 

 

Beror det på lojalitet med den politiserade och snart helt avkristnade yttre organisationen "svenska kyrkan" med dess i praktiken helt ogudsktiga s k kyrkomöte, dess politiskt tillsatta biskopar och dess beslut att göra kvinnor till präster och biskopar och dess vägval att till äktenskap kunna viga två personer av samma kön?

 

 

Under de sista åren av min prästtjänst undertecknade jag alltid med e.s.i. efter min namnteckning när jag skrev under dop-, konfirmations-, och vigselbevis. (Och gör fortfarande om jag blir anlitad för någon kyrklig handling). Förkortningen är av det latinska uttrycket Ecclesia Suecana Invariata vilket uttyds (Den) oförändrade svenska kyrkan. Min solidaritet gäller det andliga arv av tro, lära, nådemedel (ordet och sakramenten), liturgi och ämbete som skänkts oss genom "svenska kyrkan". Jag är som en person som lever i ett ockuperat land. Till det yttre får man finna sig men hjärtat har man någon annanstans. 

 

En av de ytterst dyrbara arvedelar  som skänkts oss är alltså det historiska prästämbetet som vi följaktligen bör vårda oss om och inte förakta. Hade man bara velat snegla lite utanför kretsen av präster man personligen känner så hade präst väl kunnat finnas - ja, även om man velat hålla sig inom "någon vi känner"-gränsen så hade det gått.

 

Onödigt och olyckligt nytt vägval således.

 

med de koptiska vännerna igår eftermiddag ledde idag till två hemkommunioner, de sjukas smörjelse till två personer och en välsignelse av ett hem. Det var - välsignat! En del av skeendena tolkades till arabiska. Tur att man från laestadianska sammanhang är van tala med tolk. 

 

Var det någon som tänkte att man upphör vara präst när man går i pension? Sluta med det i så fall.

Idag träffade jag i verkligheten min vän (Anders Joelsson) som var huvudperson i gårdagens bloggpost. Vi möttes för kaffe på Friends och kunde till vår glädje sitta utomhus i solen.

 

Mindre glädje var dock att Mats inte var med. Jag hade ringt i förmiddags och berättat om gårdagens trassel och att vi igår sagt att vi tar en kaffe "i morgon", dvs idag och bjudit honom ansluta, vilken han gärna gjorde. Men när Anders och jag stod och väntade på Mats vid samma plats där jag igår fåfängt väntat på Anders, så kom ingen Mats. Snabbkoll via telefon visade att Mats vid min redogörelse för gårdagens krångel uppfattat att vårt beslut igår att "i morgon" ta en kaffe inte syftade på idag utan på i morgon räknat från idag. Alltså kom han inte. Är det igår, idag eller imorgon? Just nu alltså?

 

Men värdefullt möte ändå. Särskilt som vi fick träffa två kristna från Egypten som ibland dyker upp i Hertsökyrkan. Nu hade mannen sin gamle far med. Vi har träffats flera gånger förrut och trots att han numera inget ser kunde vi kommunicera med handslag och via tolkning. Jag hälsade den gamle med Ef 1:17-19 vilket sonen läste upp för sin far på arabiska. I morgon ska vi träffas i familjens hägn och fira morgonmässa innan den gamle flyger tillbaka dit han bor i södra Sverige.

 

Fin dag.

 

Tyvärr avslutades den med ett bud som man som präst känner sig ytterst tveksam - milt sagt! - till. Fick nämligen del av programmet för helgens sensommar-stormöte i Liviöjärvi. Där är det planerat att nattvardsgudstjänsten skall ledas av en av lekmannapredikanterna. Det blir i så fall första gången i den svenska tornedalslaestadianismens historia. Ett stort steg således.

 

Förra gången det var stormöte i Liviöjärvi planerades också först lekmannaledd nattvard, men i sista minuten drogs det tillbaka och dåvarande kyrkoherden Kaarlo Kult inkallades. Liviöjärvi är en av två tornedalslaestadianska fridsförbund som en tid tagit även nattvardsförvaltningen i egna (lekmanna-)händer. Det andra är Haparanda, men när man förra året hade stormöte där lät man likväl en av församlingens präster leda mässan. För att inte bryta hela rörelsens hittillsvarande ordning.

 

När det var aktuellt förra gången (men till sist inte blev av) skrev jag här på bloggen att om lekmannaledd nattvard blir verklighet så återstår inget annat än uppmana människor inte deltaga. Det gör jag nu. Att avstå stormötet helt är givetvis svårt för alla dem (de flesta?) för vilket ett stormöte numera i praktiken är en jättestor släktfest. 

 

Men mina kontakter inom rörelsen under många årtionden säger mig att det finns åtskilliga som önskar att de sista banden till det kyrkliga arvet inte ska slitas sönder.

 

Vänner bland kära läsarna som känner det så: låt er inte oreflekterat föras till något ni innerst inne inte är bekväma med eller saknar inre övertygelse om. Delta hellre i övriga stormötet men avstå lekmannaledd nattvard. I alla andliga sammanhang gäller: är man osäker ska man avstå. Det är inte rådligt handla mot sitt samvete.

 

firade vi i kyrkan ikväll. Mats celebrerade. Stefan Aro predikade. I samband med kyrkans förbön lade Mats in momentet där han smorde Maria med olja enligt Jak 5 - följde ordning ur katolska bönboken Oremus - och sedan var vi flera som bad med handpåläggning.

 

Lite OAS-stuk på gudstjänsten - i varje fall om vi tänker på alla som deltog. De flesta har varit med i många oas-sammanhang. Men vissa typiska oas-ingredienser - t ex lovsång och flaggor - saknades. Vi sjöng helt vanliga psalmer ur psalmboken. Lika uppbyggligt det.

 

Fin gudstjänst.

 

Efteråt blev det enkelt kyrkkaffe där fr a Maria själv fick knyta värdefulla kontakter. Mitt ursprungsförlag var bara saft och en kaka på stående fot i hallen, men Maria sa vuxna vill ha kaffe! Och så blev det. Givande få sitta ner och dela även gemenskapens sakrament. 

 

16 deltagare räknade jag till. Tack alla som på olika sätt ställde upp. 

 

om andliga ting blev det med svärsonen ikväll. Eftersom han och familjen ger sig av söderut på onsdag kunde det inte, som förra veckan, ske på Mats' och min ordinarie bastudag. Men eftersom det var mindre än en vecka sen sist kunde vi uttala den replik som Mats och jag alltid inleder våra bastukvällar med:

 

Efter bastun blev det bl a tal om hur Gud kan nå och kalla en människa till Guds rike. Gud kan ha olika ingångar i en människas liv beroende på hennes personlighet. Vilken av hennes själsförmögenheter ligger mest lättillgänglig? Är det känslan, viljan, samvetet eller förståndet? Och vilken av dessa sätter mest sin prägel på personen?

 

Är det känslan så kanske ett avgörande steg på vägen till tro är någon form av upplevelse, erferfarenhet. En människa präglad på det sättet kan lätt uppfatta andra kristna som likgiltiga.

 

Om huvuddragen i personligheten snarare är viljan så kanske "komma till tro" mer präglas av beslut: "äntligen bestämde jag mig". Då kanske också andra kristna uppfattas som obeslutsamma.

 

Om det avgörande i en människans omvändelse erfarits i samvetet -  Gud har gett min oroliga skäl frid genom förlåtelsen - så kan det bli det präglande. Och andra utan lika stark samvetsupplevelse kan uppfattas som oengagerade

 

Om förståndet varit Guds huvudingång och människan i huvudsak övertygats av argument så kanske andra uppfattar personens tro som intellektuell och teoretisk, medan man själv tycker andra kan vara för ointresserade av djupet i tron.

 

Roligt få tala om detta igen. Två gånger har jag berört det ordentligt i predikningar. Dels i inledningspredikan vid OAS-möte i Älvsbyn 2007 (eller 2008?) under temat Du grep mig och blev mig övermäktig och dels vid ELM-BV Syd sommarmöte några år senare.

 

Min huvudtes är väl att även om Guds ingångar i människors liv kan vara olika pga personlighet så måste Gud på sikt genom sitt ord få beröra åtminstone något av alla själsförmögenheterna. Hela personen måste bli berörd i hjärtat.

- - - -

I morgon (tisd 25/7) kl 18 firar vi en mässa med förbön för Maria som redan i över halva sitt liv varit rörelsehindrad och och rullstolsburen och nu på detta drabbats på ett sätt som kan vara mycket allvarligt. Kära läsare (och andra) som är bedjare får även vara med oss även om det blir på avstånd.

 

Tog efter lunch en promenad till stan med rollatorn. Ärendet var till urmakare för att laga mitt klockarmband. Väl där ringde jag god vän ur gudstjänstförsamlingen och undrade om vi skulle mötas för en kopp kaffe. Då han redan satt på le Croissant med annan vän "som du också känner" så erbjöd han mig ansluta. Intressanta samtal som alltid. Då de båda lyssnat på predikningar från stormötet antingen live eller via Youtube fanns en del samtala om. Då den tredje personen är uppvuxen i en av de starka laestadianska byarna i Norrbotten kunde vi andra två, som mött "väckelsen" först i vuxen ålder, få lite inside information om livet "bakom kulisserna" i laestadianskt dominerade byar och släkter. Inget radikalt negativt (tillägger jag eftersom jag anar tron på skvaller hos någon läsare). Jag noterar bara - samma sak har jag upplevt i relation till den västlestadianska församlingen - att den som är uppvuxen inom rörelsen vågar vara mycket mer kritisk t ex mot vissa predikanter än vad vi "utifrån" komna vågar vara.

 

Stöd fick jag också för min (igår här på bloggen framförda) tanke att man borde ha längre matpauser och färre predikningar så man kan undvika oskicket att lika många sitter och fikar som de som lyssnar till predikningarna. Och att predikningarna i många fall bara fungerar som "bakgrundsmusik".

 

ge några synpunkter på det i helgen timade stormötet, och lite förslag för framtiden.

 

1. Alltid roligt vara med. Att träffa kristna vänner är alltid en glädje.

 

2. Predikningarna ska jag inte bedöma, dels för att jag höll en av dem själv dels för att jag ytterst begränsat uppfattade dem jag försökte höra. Ibland hörde jag predikanten bättre, ibland tolken. Men då var det alltid den finsktalande jag hörde bättre! (Se nedan p.3). (Det blir att lyssna i efterhand på Youtube, Luleå fridsförbund).

 

3. Sektionen där slinga är utlagd för att människor med hörapparat ska kunna lyssna var placerad i en av sidosektionerna. Givetvis bör den vara placerad i mitten längst fram - där ändå ytterst få vill sätta sig. Den som hör dåligt har stor nytta av att se talaren och kunna läsa på läpparna! Kom ihåg det nästa gång!

 

4. När man har "sound-check" inför mötet ska man givetvis ha med en person med hörselnedsättning (och hörapparater) som hjälper till bedöma om ljudet är tillräckligt bra. (Jag kan vara frivillig gnällspik.)

 

5. Att ha stormöte i Arcushallen - predikningar och mat/kaffe i samma byggnad - är säkert praktiskt för arrangörerna, men ger inte riktigt samma stämning som tältmöte.

 

6. Jag ifrågasätter starkt att kaffeserveringen är öppen samtidigt som predikningar pågår - särskilt när det sker i samma byggnad. Risk att det bara skapar nonchalans; predikningar pågår i bakgrunden utan jag behöver bry mig när jag ägnar mig åt något mycket viktigare - som att dricka kaffe! Vissa gånger upplevde man att det nästan var lika många i cafédelen som i gudstjänstdelen av lokalen.

 

Förslag: minska något på antalet predikningar och förläng matpauserna så man kan förvänta sig att de flesta hinner med mat och kaffe utan att det inkräktar på predikotillfällena. Lite färre predikningar - där i praktiken alla förväntas deltaga - skulle sannolikt öka förväntningarna inför varje predikan och därmed förbönerna för talaren.

 

7. Sångkvällen i domkyrkan lördag kväll, deltog jag inte i. Har lyssnat i efterhand. Men ljudupptagningen av församlingssången var alltför dålig. Likväl en upplevelse få lyssna till riktig församlingssång i psalmer och sånger och få veta att det i svensk kristenhet fortfarande finns sammanhang där man med glädje kan sjunga annat än s k "lovsånger".

 

8. Vid lördagskvällens nattvardsgudstjänst räcker det med en predikan (skriftetal). Mässan tar nog lång tid.

 

9. Kortas mässan kan man kanske också stävja oskicket att folk går när dom själva kommunicerat. Sitt kvar och sjung! Gör nattvardsdistributionen till en (spontan?) sångkväll.

 

10. Vid söndagens hömässogudstjänst bör en präst predika. Jag vet visserligen att det finns de som anser att predikants predikan i de "kyrkliga" gudstjänsterna är det ultimata uttrycket för samarbete mellan kyrkan och väckelsen! Men man kan ju också se det så att prästs predikan i mässa och högmössogudstjänst som ordnas just för väckelsens skull också kan vara uttryck för samarbete!

 

11. Som sagt så ska jag vara försiktig att bedöma den andliga kvaliteten på mötet då jag uppfattade endast ringa del av predikningarna. Men mitt spontana intryck är att det är ytterst lite väckelse i "väckelsen" numera. Att någon predikant talar så att han blir känslomässigt berörd av sina egna ord förtar inte mitt intryck. Kanske återkommer jag då jag hunnit lyssna på fler predikningar.

 

- hade jag tänkt skriva nu när det gått några dagar. Men orkar inte nu. Igår kväll efter kyrkstuguarbetsdag och middag tog Simon och jag en promenad runt Mjölkuddsberget och tog oss upp till toppen, men gick delvis på mindre stigar över klapperstensfält. Klart jobbigt för mig men jag lyckades klara mig från att ramla. Hade hela tiden min äldsta dotters (utbildad fysioterapeut) ord i minnet: det är nyttigare gå på ojämnt underlag för då tränar man alla små muskler som man inte ens vet att man har. Och det märker jag idag.

 

Trött alltså. Så sammanfattning får anstå.

 

Nöjer mig med en bild jag fått som visar de agerande i lördagskvällens mässa.

 

Och idag gav jag upp. Inte för att det var något särskilt fel med innehållet - som jag uppfattade det. Nej, det var hörslingan som inte fungerade. (De unga män om ansvarade för det ljud-tekniska gjorde flerfaldiga försök hitta felet, men lyckades inte. Troligen glapp någonstans). Av högmässogudstjänstens liturgi hörde jag korta snuttar, av predikan ytterst lite. Men när Mats började be kyrkobönen var ljudet plötsligt perfekt. Bättre än både fredag och lördag. Men precis till Fader vår blev det sämre igen.

 

Vid kaffet fick jag chans hälsa på predikanten (Göran Esberg) och beklaga att det tekniska strulet gjorde att jag uppfattat endast lite av predikan.

- Men jag märkte ju att du var engagerad. Och det kan vara uppbyggligt nog.

 

Under pausen kom brodern Peter Hagman och sa att jag behövde flytta min bil annars skulle jag få 800 i böter. Jag hade nämligen ställt den vid vägkanten där den enligt Securitas kunde vara i vägen om räddningstjänsten skulle behöva fram. För att jag skull slippa stappla iväg med min krycka så lånade han bilnycklarna och fixade det. Får väl då i sammanhanget passa på att tacka alla som när de sett mig med min krycka kommit och erbjudit sig hämta kaffe och mat. I flera fall personer som är äldre än jag. Ett tecken på mitt inträde i gubbåldern?

 

Men svårigheten höra högmässogudstjänsten gjorde som sagt att jag gav upp och avstod eftermiddagens predikningar.

(Person med hörselnedsättning hör nästan bättre via Youtube hemma vid Tv:n)*

 

Väl hemma blev det kycklingfiléer till  middag, tillagade av Simon så man tror sig vara på kinarestaurang.

 

Men innan ķvällen var slut hann jag till kvällshögmässan i Hertsökyrkan. Där fick jag bl a möta den kvinna jag döpte för några veckor sedan när Bosse var sjuk. Fick då chans fullborda dophandlingen med ett moment jag glömde vid doptillfället, korsteckna med olja och bön om helig Ande.

 

Bosse berättade också att han tänkte föra in statistiken för lördagens stormötesmässa i Hertsökyrkans liggare

- Både celebrant och mässkläder och flera nattvardskärl kom ju härifrån.

 

Dock var deltagarantalet inte så stort i kvällshögmässan i Hertsön, bara 21. Men fullständig liturgi med aktiv församling som sjunger med i liturgin ger definitivt upplevelsen av riktig gudstjänst.

 

Fin och gripande predikan av Bosse om storheten i att kunna förlåta.

 

Ny besökare vid kyrkkaffet. Från Polen, men bor i Rutvik.

 

 

* det slår mig nu att då borde man ju kunna leta reda på Youtube-direktsändningen på telefonen och överföra till hörapparaterna via Bluetooth? Att jag inte testade det. Man är väl för oteknisk och för ointresserad av dylika moderniteter.

 

Infann mig till gudstjänsten efter "lunch"-pausen. Fick höra  två predikningar. En på finska där predikanten bl a varnade för nyandlighet mm. Nödvändigt. Jag växlade senare några ord med honom och uttryckte min glädje över hans ord.  Han hade också uppskattat något jag sagt igår kväll. Redan i sin predikan anknöt han till det jag sagt att ordet bättring inte har att göra med att man ska förbättra sig.

 

Andra predikan hölls av vännen och prästkollegan Stefan Aro som blir präst här i Luleå om bara två månader. Lärorikt personligt vittnesbörd i predikan.

 

Efter barnens sångstund var det predikan av Timo Orre. Tyvärr för mig samma svårighet som när han predikade igår: jag hörde predikantens predikan på finska utmärkt, men hade ytterst svårt uppfatta tolken. 

 

Efter paus var det nattvardsgudstjänst. Vi var två fler präster än vi behövde vara så några av oss kunde - av ålders- eller handikappskäl - avlösa varandra. Ca 1600 kommunikanter sades det efteråt.

 

Jag började tänka tillbaka på hur stormötesnattvardsgudstjänsterna (och lokala nattvarder i laestadianska sammanhang) förändrats under de år jag kunnat överblicka. För 50 år sedan var de nästan kaosartade tillställningar. Högljudd gråt och glädjerörelse. Folk trängde sig fram mot altarringen så de som kommunicerat fick armbåga sig fram när de försökte återvända till sina platser.

 

Sen skedde en förändring. Nu skulle man inte ha bråttom. Nej, vänta länge var modellen. Det kändes under 80- och 90-talen som om alla (särskilt ungdomar) lekte leken den som kommunicerar i sista duklaget vinner. Här i Luleå sades det att detta var en tradition från Österbotten (rätt eller fel?). Dessutom skulle alla (ungdomar!) gå till nästan varenda person de kände och falla honom/henne om halsen och under gråt ömsesidigt vittna för varandra om syndernas förlåtelse. Det gick så långt att prästerna kunde stå sysslolösa vid altaret långa stunder i väntan på att altarringen skulle fyllas. Ibland gav vi upp och distribuerade till halvfylld altarring och sedan väntan igen...Vid ett stormöte i Örnäsets kyrka i början av 80-taler var alla prästerna laestadian-okunniga så när inga fler gick fram avslutade de mässan ovetande om att övriga 450 pers nog också ville kommunicera - i sinom tid.

 

Att denna sedvänja var ett effektsökeri och önskan om känslor tvekar jag inte om. En gång under 90-talet ledde jag en mässa där jag skriftetalade över bibelberättelsen om hur kung Davids son Absalom gör uppror mot sin far konungen. Vid ett tillfälle sätter han sig vid vägen mot palatset och när människor är på väg med sitt ärende till kungen så lockar Absalom dem till sig istället. Jag utlade så: här är du på väg fram till altaret för att möte din Herre Konungen. Men då kommer känslans avgud och lockar dig åt sidan. 

 

Nu är detta onödiga känslosökande borta. Pendeln far fram och tillbaka. Vid en av mina vilopauser då jag satt en stund bakom predikstolen fick jag sällskap av en av de finska prästerna. Vi delade lite tankar kring detta. Vi var nog i grunden ense. 

 

Lungt och stilla ikväll.

 

Liten besvikelse för mig idag. Den oerhört rationella matdistributionen jag skröt om igår var inte förhanden idag. Nä, nu hade man bytt till ordningen att man tar bröd och dricka i samma kö som maten. Och jag som skrutit för kära läsarna om den rationella matutdelningen - och så har man frångått modellen. Eftersom jag vid middagen hamnade bredvid ordföranden m hustru så fick jag möjlighet klaga.

- Det beror på att det är killarna som ansvarar för serveringen den här gången och dom ids inte ränna runt bland borden utan tycker det är enklare att allt ges när folk ändå står i kö, blev svaret.

 

???

 

Ska man hoppas på att tjejerna tar över serveringen lördag eller söndag? Aldrig får man vara glad. I köerna till matutdelning blev det stopp en lång stund då mer soppa måste värmas. Till slut gav jag upp och gick och köpte kycklingsallad istället. Men just som jag kommit till bordet så var köerna gång igen och jag fann mig omgiven av människor med köttsoppa i tallriken. Aldrig får man vara glad (ll).

 

I kvällens gudstjänt höll jag andra predikan. Talade över liknelsen om det borttappade myntet, Luk 15. Kanske den av de tre förlorat/återfunnit-liknalserna som det sällan predikas över. Jag utlade det så att kvinnan är Kristi brud, kyrkan/församlingen. Och då myntet är förlorat i hemmet (Inte ute i markerna som det bortsprungna fåret eller i främmande land som den förlorade sonen) lät jag det syfta på dem som till det yttre är med i församlingens gemenskap men där tron tappat liv och hjärtat blivit kallt.

 

Nämnde också att då det är Den helige Ande som verkar i och genom kyrkan så blir treenigheten fullbordad i Luk 15; Tillsammans med himmelske Fadern som längtar efter förlorade sonen, den gode herden, Sonen, Jesus som letar det bortsprungna fåret. 

 

Vid kaffet efteråt fick jag bl a frågan hur det kommer sig att jag blev präst. Då berättade jag att jag kommer från en prästsläkt (farfar var präst) så präster har aldrig varit något främmande. Under gymnasietiden var det väl en och annan (bl a präster) som förde tanken på tal. Men sommaren 1971, vid stiftsungdomslägret i Haparanda kom jag under en bussutflykt att hamna bredvid lägrets huvudtalare, pensionerade prästen Sune Wiman från Eskilstuna. Han frågade Tåbbe, Tåbbe (han kallade mig alltid så) du har aldrig funderat på att bli präst? Jag erkände blygt att jag nog tänkt tanken, men menade att då ska man ju vara kallad av Gud.

 

Eftersom vi hade stor respekt för Farbror Sune (som vi norrlandsungdomar alltid kallade honom) så började jag på allvar tänka tanken - och vågade börja uttala den - och då växte vissheten fram, och på den vägen är det.

 

är det till helgen i Arcushallen här i Luleå. Lokala Luleå Fridsförbund är arrangör. Hallen är jättestor (rymmer en fotbollsplan) så man avdelar med skärmar och har gudsjänstlokalen i ena änden och serveringen i den andra.

 

Gudstjänsterna börjar fred kl 13 och pågår t o m sönd eftermiddag (ej nattetid! 😊). Predikogudstjänsterna är normalt två predikningar - utom där jag markerat med (1). Lördag 17.30 är det nattvardsgudstjänst.

 

Hela programmet:

 

13 Gudstjänst

15.30 Gudstjänst (1)

18 Gudstjänst

21 Sångkväll

 

10 Gudstjänst

12.30 Gudstjänst

15 Barnens sångstund

16 Gudstjänst (1)

17.30 Nattvardsgudstjänst 

21.30 Sångkväll i Domkyrkan (OBS!)*

 

10 Gudstjänst (1)

11 Högmässogudstjänst

13 Gudstjänst

16 Gudstjänst

 

Kaffe och matservering** i pauserna.

---

(Fred 18 håller jag - om Gud vill och jag får leva - andra predikan)

 

 

* i Domkyrkan så man får chans höra domkyrkoorganisten Markus Wargh hantera stora orgeln

 

** alla som någon gång har ansvar servera mat till ett stort antal människor borde komma och lära sig. Man köar bara för att få mat på tallriken (flera köer), tar sin tallrik och går till ledigt bord. På borden finns servetter, bestick, muggar, dricka, smör och bröd. Sen finns en uppsjö äldre barn och ungdomar som bevakar "sitt" bord och genast går och fyller på om något på borden börjar fattas. Otroligt rationellt att få bort de "flaskhalsar" där folk står i kö för att ta bröd, dricka, bestick osv. På bara några minuter sitter hundratals redan vid borden.