Torbjörn Lindahl

Liten besvikelse för mig idag. Den oerhört rationella matdistributionen jag skröt om igår var inte förhanden idag. Nä, nu hade man bytt till ordningen att man tar bröd och dricka i samma kö som maten. Och jag som skrutit för kära läsarna om den rationella matutdelningen - och så har man frångått modellen. Eftersom jag vid middagen hamnade bredvid ordföranden m hustru så fick jag möjlighet klaga.

- Det beror på att det är killarna som ansvarar för serveringen den här gången och dom ids inte ränna runt bland borden utan tycker det är enklare att allt ges när folk ändå står i kö, blev svaret.

 

???

 

Ska man hoppas på att tjejerna tar över serveringen lördag eller söndag? Aldrig får man vara glad. I köerna till matutdelning blev det stopp en lång stund då mer soppa måste värmas. Till slut gav jag upp och gick och köpte kycklingsallad istället. Men just som jag kommit till bordet så var köerna gång igen och jag fann mig omgiven av människor med köttsoppa i tallriken. Aldrig får man vara glad (ll).

 

I kvällens gudstjänt höll jag andra predikan. Talade över liknelsen om det borttappade myntet, Luk 15. Kanske den av de tre förlorat/återfunnit-liknalserna som det sällan predikas över. Jag utlade det så att kvinnan är Kristi brud, kyrkan/församlingen. Och då myntet är förlorat i hemmet (Inte ute i markerna som det bortsprungna fåret eller i främmande land som den förlorade sonen) lät jag det syfta på dem som till det yttre är med i församlingens gemenskap men där tron tappat liv och hjärtat blivit kallt.

 

Nämnde också att då det är Den helige Ande som verkar i och genom kyrkan så blir treenigheten fullbordad i Luk 15; Tillsammans med himmelske Fadern som längtar efter förlorade sonen, den gode herden, Sonen, Jesus som letar det bortsprungna fåret. 

 

Vid kaffet efteråt fick jag bl a frågan hur det kommer sig att jag blev präst. Då berättade jag att jag kommer från en prästsläkt (farfar var präst) så präster har aldrig varit något främmande. Under gymnasietiden var det väl en och annan (bl a präster) som förde tanken på tal. Men sommaren 1971, vid stiftsungdomslägret i Haparanda kom jag under en bussutflykt att hamna bredvid lägrets huvudtalare, pensionerade prästen Sune Wiman från Eskilstuna. Han frågade Tåbbe, Tåbbe (han kallade mig alltid så) du har aldrig funderat på att bli präst? Jag erkände blygt att jag nog tänkt tanken, men menade att då ska man ju vara kallad av Gud.

 

Eftersom vi hade stor respekt för Farbror Sune (som vi norrlandsungdomar alltid kallade honom) så började jag på allvar tänka tanken - och vågade börja uttala den - och då växte vissheten fram, och på den vägen är det.