Torbjörn Lindahl

- att dela tron i en modern tid,

 

heter alltså den bok om evangelisation i och för den katolska kyrkans församlingar vilken jag tidigare nämnt och som författats av gammal vän och studiekamrat, f d präst i svenska kyrkan och f d ledare för församlingen Livets ord; Ulf Ekman.

 

Nu har jag läst ut det exemplar jag fick för fem dagar sedan efter det att jag gett mitt först beställda exemplar av sagda bok till min tvillingbror I födelsedagspresent.

 

Alltså! 

 

Det är en bok som vill uppmuntra katolska kristna och församlingar till evangelisation. Om man bortser från att han några gånger - absolut inte störande ofta - har med ord som katolik, katolsk, påven, andra Vatikankonciliet mm så skulle huvuddelen av boken kunna vara vilket evangeliskt bibelstudium som helst. I princip alla bibelord och bibelberättelser han citerar eller hänvisar till har jag själv under åren använt i liknande sammanhang. Att målet för all evangelisation är att föra människor till personlig tro på Jesus, en tro som sen ska levas och näras i kyrkans gudstjänst och sakramentala liv (= regelbunden mässa) och levats ut i kärlek till medmänniskorna är ju också helt i överensstämmelse med den "lutherska instruktionsboken". Jag hade lätt känna mig ett med bokens huvudinnehåll. Den enda lilla kritik jag möjligen kan ha är att den är lite onödigt mångsidig och gräver lite för djupt i förhållande till det jag uppfattar som dess huvudsyfte: att inspirera vanlig kristna lekmän att bli frimodiga dela tron med dem de möter i vardagslivet.

 

När Ulf i ett kapitel jämför kyrkan med en stor atlantångare och div protestantiska smågrupper med livbåtar där man försöker rädda dem som hamnat i vattnet, men som själva på sikt blir förlorade om dom förlorar kontakten med moderskeppet, så är ju det en bild som vi svenskkyrkliga också känner igen och använt oss av. Inte ens avsnittet om tro och gärningar känns märkbart konstigt; tron först sen gärningarna som följd av tron.

 

Så...borde vi dela ut boken och be Ulf komma och hålla ett seminarium om evangelisation i Hertsökyrkan?

 

- - - - - -

 

PS. Vill i all hast hänvisa till gårdagens inlägg. Där ger jag på slutet en känga till Socialdemokraterna för deras bidrag till landets sekularisering.

 

I mitt korta svar till min gamle kamrats kommentar nämner jag boken "Landet som glömde Gud". Den intresserade kan gå in på Håkan Sunnlidens blogg och läsa senaste inlägg som har just det namnet. Där finns mer av intresse och ytterligare litteraturhänvisningar.

 

heter en bok jag läst. Gripande och tänkvärd. Började skriva detta blogginlägg för ett bra tag sedan. Sen kom annat emellan, Erlings begravning, förkylning mm.

 

Handlar om en kristen som har en ställning som pastor i Kinas oregistrerade evangeliska kristenhet. Namnet "underjordisk" som ofta används här i västvärlden är kanske lite inkorrekt, myndigheter och polis förefaller ofta vara medvetna om de oregistrerade gruppernas existens även om hela vidden av deras verksamhet inte är känd. 

 

Särskilt ledare i de oregistrerade kyrkorna kan ofta bli utsatta för myndigheters och polisens uppmärksamhet. Huvudpersonen i boken har själv flera gånger fängslats och torterats. Han är själv fysiskt handikappad och gripande är berättelserna om hur kristna skjutsar honom i skottkärra när han ska på predikoresor till avlägsna byar och när han ska skyddas från polisen som efterlyst och söker honom.

 

Men här råkar han och flera andra ut för något som upplevs som mycket värre än den förföljande polisen. Som titeln antyder blir han och ett trettiotal andra ledare i den oregisterade kyrkan kidnappade av sekten Österns blixt vilkens representanter hemligt lyckats nästla sig in i kristenheten och utge sig vara representanter för ett bibelinstitut i Singapore vilket lovat komma Kinas kristna till hjälp med undervisning och en bibelkurs.

 

De ledare som skulle gå bibelkursen blir bortförda till hemligt ställe. Först reagerar dom inte, i Kinas "underjordiska" kyrka är dom vana vid att saker ofta måste ske med "insyningsskydd". De erbjuds mat och logi och i början är alla trevliga och undervisningen ok. Men sakta börjar saker skava. Undervisningen upplevs först för enkel, sedan alltför ensidig. En kvinna som i praktiken blir hans personliga fångvaktare upplever han som närgången och medvetet "frestande" på ett obehagligt sätt.

 

Till slut förstår dom och avslöjar att dom inte alls tror att "kursledningen" representerar bibelinstitutet i Singapore utan sekten Österns blixt.*

 

Och nu startar helt utan skygglappar försök att omvända de kristna till sektens läror vilka bla går ut på att historien kan indelas i tre delar:

- lagens tid, i stort sett Gt:s tid

- nådens tid, fr o m Jesus

- rikets tid, fr o m "nu" då Krisus kommit tillbaka inkarnerad i en kinesisk kvinna som blivit tvungen fly och nu i hemlighet lär bo i New York.

 

Eftersom de  kristna står fast och inte accepterar sektens läror så ger sekten till slut upp och släpper dem.

 

Intressant sen att läsa hur de "underjordiska" kristna väljer att samarbeta med polisen i jakten på sekten - och därmed får en period av ökad frihet - och hur de går tillväga för att upprätta den enda tillfångatagna som avföll och accepterade sektens lära, och som sen i frihet insåg sitt misstag och gjorde bättring.

 

Men det allra mest gripande är nog vittnesbörden om de oregistrerade/"underjordiska" kristnas tro, frimodighet och evangelisation, bl a till glesbefolkade västra Kina. Och de stora väckelser som sker i Kina. Tycker du - utifrån läget I vårt land och vår kyrka - att kristendomen är på väg att utplånas?

 

Jag säger bara: läs om Kinas kristna. Kanske behövs det att några bland oss hamnar i fängelse för att det ska bli fart på evangelisationen också i vårt land?

 

 

* googlade Österns blixt och fick fram flera tidningsartiklar, ca tjugo år gamla, den tid då bokens händelser utspelar sig. Hur aktiv sekten är idag vet jag inte

 

Först en levande vän som jag blev bekant med för snart 45 år sedan och bevarat vänskapen till trots att vi inte setts så ofta under åren: Ulf Ekman. Jag berättade tidigare att vi sågs i katolska kyrkan och då bestämde att ses vid hans nästa besök här. Nu blev det av. Dock hade katolske Kh ändrat programmet för hans vistelse i Luleåförsamlingen, så vår enskilda tid blev bara ca två timmar mot ursprungligen förväntade minst fyra-fem. Men jag  blev bjuden på mat på Waldorf m Kh, Ulf och en församlingsbo. Det tackar jag för.

 

Ytterst givande samtal där vi båda fick vittna om sådant som hänt oss sedan våra vägar skildes i Uppsala 1979. 

 

Intressant få lite mer insikt i den brottning han gick igenom innan det slutliga steget att konvertera till katolska kyrkan. Det var en process som inte gick i en handvändning utan den tog 15-20 år. Inte heller visste jag att han en gång haft ett möte med ledande personer från svenskkyrklig högkyrklighet (Bertil Gärtner, f Caesarius, Bo Brander) om att återgå till svenskkyrklig prästtjänst.

 

Intressant är en klar underdrift!

----

 

Så en vän som tagits ifrån oss genom döden: Monica Wasberg, organist i Luleå Domkyrkoförsamling. Tidigare just i Örnäsets kyrka där vi lärde känna varandra.

 

Monica kom till Örnäset något år efter mig och vi fick vara i samma distriktsarbetslag i 6-7år innan jag flyttade till Hersökyrkan.

 

I det praktiska arbetet med gudstjänsterna kom vi bra överens - även om vi inte var helt överens i div kyrkopolitiska kontroversfrågor. Vi kunde respektera varandras kompetens och professioner. Och jag uppskattade jobba med en kunnig musiker som hade en genuin känsla för kyrkoåret. Med tiden och även efter det att vi slutade vara dagliga arbetskamrater kallade jag henne ofta min favoritmusiker när vi möttes.

 

Jag bär alltid med mig ett minne från den första påskhelg vi firade tillsammans i Örnäsets kyrka. Under slutet av skärtorsdagmässan när altaret dukades av och belysningen dämpade och till slut helt släcktes så hade Monica, helt oplanerat, smugit längst ner i kyrkorummet och sjöng i mörkret helt oväntat acapella tre verser ur psalmen O, huvud blodigt sårat. Det är något av det finaste jag upplevt.

 

Så har den blivit av. Erling Wälivaaras begravning som jag burit inom mig i nästan två veckor. Tacksam får jag vara att förkylningströttheten nådde sin topp för några dagar sedan så jag orkade med förrättningen

 

Vid gudstjänten som hölls i Örnäsets kyrka spelade domkyrkoorganist Markus Wargh på orgeln, två av barnbarnen från USA medverkade fint med sång och violin till pianoackompangemang av sin mor, Erlings yngre dotter. 

 

I inledningen till griftetalet anknöt jag till den unge Davids (senare kung David) ord i andra Samuelsbokens inledning men bytte namnet:

 

Jag berättade sen att jag inte minns när jag första gången träffade Erling, men det måste varit mitten av 70-talet. Däremot minns jag sista gången, fredag före allhelgonahelgen då jag predikade I bönhuset.

 

I fortsättningen försökte jag göra Erling till en som talar fast han är död genom att återberätta episoder ur Erlings liv och dra vissa andliga slutsatser av dem.

 

Hela gudstjänsten tolkades till engelska.

 

Gravsättning på begravningsplatsen på Hertsön. Sist minnesstund i bönhuset. Ca 200 i kyrkan och 100 på minnesstunden.

 

Efter minnesstunden prat med många vänner och bekanta.

 

Jag fick också tala med släktingar till Erling om yngre brodern Roland som jag känt längre än Erling. Roland har lidit av leukemi i många år och nu är läget allvarligt och han får endast palliativ vård.

 

Redan i kyrkan fick jag även veta av vaktmästaren att en av våra f d arbetskamrater avlidit.

 

En god vän och tillika broder i tron som jag höll mycket kär lämnade det jordiska för ett bättre hem under torsdagen. Redan igår kväll i Hertsökyrkan fick jag beskedet av vår kyrkvärd Lars Palo och vår vaktmästare Ingela Nevanperä. Dock ville jag inget skriva här på bloggen förrän jag talat med de anhöriga, vilket skedde idag.

 

När jag förra helgen var till predikantmöte i Pajala var det meningen att jag skulle kunna åka hem med Erling. Men någon dag innan ringde han och berättade att han inte skulle åka. Lite besvär med hjärtat angav han som skäl. Och så här i efterhand får jag väl medge att han lät betydligt tröttare i telefon än han brukade.

 

Åtskilliga av denna ringa bloggs läsare vet vem Erling var, men för säkerhets skull:

 

Han kom från Sattajärvi i Pajala församling. Vuxenlivet har han till stor del bott här i Luleå. Hemmahörande i den tornedalslaestadianska gemenskapen och blev för flera årtionden sedan kallad att vara predikant och har i många år nu varit Luleå Fridsförbunds äldste predikant.

 

 Politiskt aktiv har han också varit och fick kröna det engagemanget med några mandatperioder i Sveriges riksdag.

 

Men inte bara politiken förde honom söderut utan även kyrkligt engagemang. Han blev bl a invald i det av Kyrklig Samling initierade fria Konsistoriet.Genom det (och även på andra sätt) fick han goda kontakter i det kyrkliga med allvarligt sinnade bekännelsetrogna grupper utöver de egna sammanhangen. Det ledde till en öppenhet mot "andra"  som inte alltid är helt självklar. För Erling innebar det bl a att han i våra framtidsdiskussioner uttryckte att Fridsförbundet för framtiden borde söka samarbetsmöjligheter via Missionsprovinsen.

 

För mig personligen har han som sagt alltid varit en vän och broder i tron. När jag därför idag av de anhöriga fick frågan om jag ville förrätta begravningsgudstjänsten så var det en stor glädje att tacka ja.

 

Kommer att medverka i Hertsökyrkan i helgen med föreläsningar om (om jag fattat rätt) perspektiv på tidens slut, döden mm. 

 

Ikväll, fredag, fr 18.30

Lördag kl 10 t o m helgsmålsbön (två timmars lunch så man får möjlighet fara och äta)

Sönd kl 11 predikan i högmässa.

 

(Rekommenderas att besökare försöker minska antalet bilar genom buss- eller samåkning. Antalet p-platser som finns kring kyrkan och Hertsötorg är begränsade.)

Promenerade kring lunch till Mjölkuddsberget m yngre sonen. Vi gick upp till översta platån men fann att trapporna med vilka man kan gå ända upp till toppen var borta. Vi kunde alltså inte sätta oss högt upp för att dricka vårt medhavda kaffe, utan fick nöja oss med en plats på lite lägre nivå. Men trevligt ändå och tacksamt för mig att sonen utan (synlig) ledsnad trofast hjälper sin gamle far när jag behöver stöd i alltför branta uppförs- och nerförsbackar. Trevlig kort höstutflykt.

 

På eftermiddag sjukgymnastik och på kvällen te hos Mats med samtal bl a om vad som timade på predikant- och äldstemötet. Mats delade nog den syn som ligger bakom att framtidsgruppen gavs uppdrag arbeta; det kommer tydligt fortsätta att det i snabb takt blir allt färre präster inom väckelsens* intressesfär, men han tyckte nog att man på sina håll något lite kunde vidga den krets av präster som anses duga för nattvardsgångar, dop, konfirmationer och övriga kyrkliga handlingar.

 

 

* jag använder här det uttryck som denna gren av den laestadianska rörelsen (ofta) använder om sig själv även om det är längesedan det var någon verklig väckelse i "väckelsen"

 

Just hemkommen. Hunnit packa upp mina grejer.

 

Inte alla som deltog igår var kvar idag. Inledande morgonbön blev jag ombedd leda.

 

Samtalen idag handlade bl a om huruvida man skulle skriva ett brev till rikets myndigheter (men riktigt till vem man skulle adressera det var man osäker på) och vädja/kräva att man fortfarande skulle få möjlighet leva i biblisk tro utan att riskera bli kränkt av samhällets representanter. Fokus var bl a på skolan där det upplevs bli allt trängre för kristna barn.

 

Sedan handlade samtalen bl a om äktenskapet, men då började mina hörapparater krångla så jag gav mer eller mindre upp att försöka delta. Därför blir det också svårt  referera något av det som sades. Den sista punkten i dagordningen Lärofrågor hann inte behandlas.

 

Vid middagspausen såg jag på restaurangen gammal god vän som jag känt i ca 50 år. Trevligt det med.

 

Hem fick jag lifta med två personer som skulle till Boden. Extra omvägen för dem blev måttlig, då dom ändå inte ville ta genvägen via Smedsbyn pga vägarbete.

 

---

 

Vad ska man uttrycka efter dessa dagar? Många vänner har jag här och dom jag inte känner är det ofta lätt få kontakt med. Samma upplevelse som jag har när jag besöker Fridsförbundets bönhus. Jag känner mig hemma på det personliga planet, men som präst känner jag mig mer hemma i kyrkan med dess sakramentala liv och gudstjänst.

 

är jag på i Erkheikki-Juhonpieti utanför Pajala. Kallad/sänd hit för att tillsammans med två övriga ur Luleå Fridsförbunds Framtidsgrupp berätta om det arbete som gjorts i Luleå Den rapporten blev första punkt på dagordningen, sedan diskuterades andra frågor. De två övriga ur framtidsgruppen for sedan mot Luleå igen men jag stannade kvar för att även vara med på morgondagens samtal och överläggningar.

 

Övernattning har jag fått hos predikanten Harry Ylipää med hustru. Under kvällen och över en kopp te har vi fått ha mycket uppbyggliga samtal med vittnesbörd om starka människoöden och om hur Gud kan gripa in i människors liv både nära och fjärran.

 

Här i Pajala bodde en stor grupp asylsökande från hösten 2015. De kristna härstädes bjöd in de asylsökande till gudstjänster och inbjöd även till undervisning i kristen tro för intresserade - de allra flesta muslimer. Samtal pågick i många månader och till slut visade det sig att tre av de asylsökande ville bli kristna. När dom sen ställdes inför valet att låta döpa sig så ville dom avvakta pga att det skulle kunna vara negativt för dem i hemlandet om dom skulle bli utvisade. Men efter en tids samtal kom dom tillbaka med sin begäran om dop. Och senare har dom uttryckt att dom är beredda möta motstånd, t o m martyrium om dom skulle bli utvisade till sitt hemland.

Tre huvudinsatser: 

 

1) förmiddagskaffe med god vän på närbeläget konditori där vi fick samtala om div frågor hörande till kristendomen och "vägen och vandringen". Bl a om hur en rätt omvändelse (bör?) gå till, dvs om "hur man till tron komma skall" som man förr sade i laestadianien

 

2) eftermiddagstur till kyrkogården i Töre där vi tände ett ljus i medhavd gravlykta, sjöng en psalm och bad en bön vid svärföräldrarnas/morfar och mormors grav. Sonen övningskörde fram och tillbaka och gjorde det bra. Nyttig övning få köra i mörker.

 

3) kvällsbesök i bönhuset (Luleå Fridsförbund) där jag predikade. Gudstjänsten var inledningen till möteshelg som nu fortsätter lörd kl 13 o 16 (med matservering mellan) och sönd kl 13 *.  Mats följde med mig. Vid fikabordet samtal.

 

(4) eftersnack med Mats hemma hos mig, bl a om att han fått förfrågan vara Fridsförbundets konfirmandpräst, efter det att jag (av hälsoskäl) avsagt mig uppdraget efter ett antal år.

 

 

* den uppmärksamme noterar att gudstjänsterna inte kolliderar med högmässotider. Välkommen till mässa i Hertsökyrkan både lördag och söndag kl 11.

var det i bönhuset (Luleå Fridsförbund) i tisdags kväll. Sådana samtalskvällar brukar utlysas med viss regelbundenhet då styrelsen vill få diskutera olika frågor med en större grupp. Det här gången var det lite ekonomi och sedan ett förslag om gudstjänstverksamheten i framtiden.

 

Ni vet ju väl fr mina tidigare referat att det tillsats en framtidsgrupp (till vilken även jag blev utsedd) som fick i uppgift fundera över vad man gör när det inte längre kommer att finnas präster "som vi kan ha förtroende för" - vad det nu exakt innebär (?). Till det har kommit frågor om man kan ha nattvard I bönhuset (dop har redan skett, även begravning), hur man bemöter dem som redan lämnat kyrkan osv. Även frågan om det i längden ska vara nödvändigt ha präster som nattvardsförvaltare eller om fridsförbundet kan ge sina redan insatta predikanter ett vidare uppdrag även som sakramentsförvaltare, måste på sikt tas upp.

 

För att nu något alls ska ske så beslöt styrelsen, predikantera och framtidsgruppen tillsammans föreslå att fr o m nästa termin pröva med nattvard i bönhuset 2-3 ggr per termin,* utöver de riktigt stora nattvardsgudstjänsterna som även fortsättningsvis hålls i Örnäsets kyrka vid nyår och höstmötet. Att ha vissa mässor i bönhuset men ändå vid större tillfällen vilja låna kyrkan var helt ok enligt domprost Charlott när jag tidigare frågade henne. Inte heller skulle hon ha något emot att präst som fortfarande är anställd låter sig anlitas för mässa i bönhuset. (Mycket generös inställning tycker jag och tackar för det.) Detta presenterades nu för de församlade vid samtalskvällen. Lite frågor, men inga ljudliga protester.

 

Vad som ska hända sen är ännu inte beslutat. Framtidsgruppen har sett två möjliga scenarier på längre sikt - de präster man kan "ha förtroende för" är inga ungdomar och lär inte finnas kvar i evighet! - antingen 1) att lekmän tar över sakramentsförvaltningen eller 2) att man börjar nyttja präster från Missionsprovinsen - och ev får vissa predikanter prästvigda? Så länge den frågan inte är slutgiltigt avgjord kan jag stå kvar i framtidsarbetet.

 

Men om det slutliga valet blir lekmannavägen så upprepar jag vad jag tidigare skrivit: då hoppar jag av. Nu ska inte jag därmed ta hela fridsförbundet som gisslan, men för mig personligen skulle ett övergivande av det inom svenska kyrkan förvaltade ämbete som jag själv fått del av innebära ett svek mot alla mina prästvigningslöften. Och göra den kyrkokamp meningslös som jag fått utstå under i stort sett hela min prästtid.**

 

Vilka präster kan man då ha sådant "förtroende för" att man kan be dem fira mässa i bönhuset? För att slippa diskussioner av hårklyvningskaraktär (min formulering) så valdes den enkla modellen präster (både från Sverige och Finland) som tidigare kallats predika i bönhuset kan även kallas hålla nattvard. När det gäller de större nattvardsgudstänsterna som ännu planeras ske i Örnäskyrkan så råder inte samma begränsning utan där får samråd ske mellan Fridsförbundet och Domkyrkoförsamlingen.

 

 

* Under många år har jag återkommande fått frågan om att fira nattvard i bönhuset. Hittills har jag avböjt, inte av principiella skäl - jag har "hur många gånger som helst" firat mässa på andra ställen än i kyrkor - utan av praktiska skäl: en fullt utrustad kyrka finns 100 m från bönhuset

 

** detta sista uttalade jag inte i tisdags, då frågan inte tydligt kom upp