Torbjörn Lindahl

vid manifestationen till minne av förintelsens offer, som hölls vid Gula paviljongen på gågatan i torsdags kl 15. Enkel ceremoni. Tända marschaller och kort inledning av en för mig okänd kvinna som överlämnade ordet till vice kommunalrådet Fredrik Hansson som höll ett - i mina ögon - onödigt kort tal. Han kunde gott hållit på en stund till. Tändning av ett ljus till de drabbades minne. På mindre än tio minuter var allt slut. Något mer kunde man väl gjort? Någon musik? Antalet deltagare var inte heller stort, drygt dussinet bara.

 

- Troligen pga corona-rädsla, sa vice Kommunalrådet när vi efteråt fick några ord med varandra. Kanske det. Men verkligheten är ju också att de människor i vårt land som ännu minns andra världskriget blir allt färre. Desto viktigare hålla minnet vid liv för nuvarande och framtida generationer.

 

Väl hemma har jag både torsdag och fredag fräschat upp mina kunskaper om förintelsen, dels via nätet och dels genom boken Om detta må ni berätta som gavs ut under Göran Perssons statsministertid. 

 

Det jag lärde mig redan när jag första gången läste den boken var att skilja på koncentrationsläger som var stora fångläger, med mycket hårda och brutala villkor där förvisso tiotusentals dödades eller dog av svält, och rena förintelseläger dit människor - judar - fraktades i tåg och gasades ihjäl och kremerades redan samma dag de anlände. De första koncentrationslägren byggdes redan under trettiotalet men förintelselägren först i mitten av andra världskriget för att förverkliga den s k slutliga lösningen dvs utrotandet av hela det judiska folket.

 

Ibland kommer förintelseförnekare och påstår bestämt att det fanns inga förintelseläger i Tyskland. Och det har dom helt rätt i för samtliga förintelseläger låg i Polen. Sedan fanns några läger som var både koncentrationsläger (fångläger) och förintelseläger, varav det mest kända är Auschwitz-Birkenau.

 

Den riktigt nästan industriella förintelsen i de särskilda förintelselägren pågick också under en förhållandevis kort tid. Vid en viss tidpunkt under andra halvan av kriget levde fortfarande 80% av förintelsens offer. Ca 18 månader senare var 80% av förintelsens offer döda. Ca 60 % av förintelsens offer dog alltså under endast ett och ett halvt av de tolv nazistiska åren.

 

Sammanlagt dödades drygt sex miljoner judar i förintelsen. Men låter man begreppet flrintelse vara något vidare så man räknar med ca två miljoner polacker och ungefär lika många ryssar m fl så blir slutsumman ca 11 miljoner. Men låt oss aldrig glömma att det var judarna - och endast judarna - som utsattes för det verkliga försöket till total förintelse, alltså där målet var fullständig utplåning av ett helt folk.