Torbjörn Lindahl

börjar jag bli. T ex ett sådant som man skojade om i ungdomen. Djungelns största djur? Enorm. Eller hellre faktiskt djungelns haltaste djur? Gårilla. Som ett sådant här jag känt mig sista tiden då jag haltat mer än vanligt. Beror det på någon ny liten obetydlig stroke, vars symtom gick över samma dag (s k tia, tänkte jag) men (visade det sig) efterlämnade lite trötthet i höger ben.

 

Eller beror det mer/lika mycket på ren oträning? I somras var jag i gott skick. Då gick jag promenader med sonen 3-4 ggr i veckan, varav vi ofta gick till Mjölkuddsberget där vi gick upp och ner fyra gånger och sist upp på högsta toppen för fika. Men när han började studera sista veckan i augusti då tog det hela (nästan tvärt) slut. Mats kunde jag inte heller ha som promenadkompis - han skulle vara kvar i stugan en månad till. Alltså försvann promenadrytmen för att inte riktigt återkomma.  Alltså mindre träning.

 

Men nu tror jag mig ha kommit igång igen. Inte bara med utomhuspromenader utan också med besök i vårt lilla gym i huset med rullband för s k Indoor walking. Får se om det har någon effekt. Då kanske jag inte behöver vara gårilla längre. En viss liten tendens i den vägen är redan märkbar.

 

Men då blir det å andra sidan tydligt att jag är ett nyupptäckt djungeldjur: hörilla! Det visade sig imorse när sonen sa något som jag trodde hade att göra med det faktum att jag klätt mig med prästkrage. Något som jag besvarade med: "jo, jag ska hjälpa Johan med distributionen". Men på intet sätt handlade det om den saken. Han hade istället sagt "jag tror det är plusgrader.

 

Upprepar det jag troligen redan berättat som jag fick mig till livs för några år sedan under en vecka med  Pedagogiska hörselvården:

Läraren: Alla ska samlas på gården.

Hörselskadade eleven uppfattar: Alaskas gamla dör om våren.