Torbjörn Lindahl

Kulturblogg för personliga åsikter och skämtsamma allvarligheter.

Födelsedagar

har det handlat om i parti och minut.

 

Igår kväll var jag på ett kalas där två personer firade sina födelsedagar tillsammans. En fyllde 60 den andre 70. Det var en mycket trevlig tillställning där man mötte både bekanta och nya människor.

 

Dessutom fyller min tvillingbror och min yngre svägerska år under helgen. Men dom bor ju en bit bort så det blev sms-grattis.

 

På aftonen besökte jag Örnäsets kyrka och deltog i mässan som kollegan Mats ledde. Även om jag inte är helt vän med aftonmässor får jag erkänna att just idag passade det med min livsrytm att gå i mässa på kvällen. Men jag deltog inte i själva kommunionen. Inte av nådesförakt hoppas jag. Men de senaste dagarna har jag redan kommunicerat flera gånger, i veckomässa och vid sjukkommunion. Men gå i kyrkan och delta i gudstjänsten det vill jag ändå. Det finns ju något uppbyggligt i själva liturgin. Men det krävs kanske stor kyrkvana innan man lär sig uppskatta det.

 

Precis när jag kom till kyrkan vid 18 så var det en massa folk som for därifrån. Inte kyrkan utan från bönhuset. De två delar i praktiken parkeringsplatser. Lite kluvet känns det ju. Men jag tvingas erkänna: i valet mellan dessa två vinner mässan i kyrkan. Därmed inte sagt att jag skulle ogilla gudstjänster i bönhus. Bort det! Men bönhus kan för mig aldrig bli något annat än komplettering till kyrkan. Precis som det var från början. Söndagsbön höll man ju i de byar där det var för långt till kyrkan.

 

Innan jag slutar ska kära läsarna få se något gulligt. Den första gåva jag fått från barnbarnet.

 

 

 

Grattis!! såhär i sena kvällstimman.

Din bror skrivgrattade jag i morse via Facebook. Han har ju ett liv (där). Sedan har det varit full kubbning med avtackning och folk i huset ända till nu runt 23. Men det är i alla fall den 11:e fortfarande.

Och vad väger väl en gammal kamrats årligen återkommande stereotypa gratulationer mot ett barnbarnsalster. Fantastisk emotionalistisk konst som avnjuts grundligt.

Enligt god kristlig sed uppvaktas du härmed med Psaltaren 62. Till uppbyggelse. Gott Nytt Levnadsår tillönskas både dej och din bror Torkel!

(Ni f.d. ungdomar är förresten i och med denna födelsedag bägge äldre än L L Laestadius, ja, strax lika gamla som Martin Luther blev ;o).

Eftersom nu detta är en kulturblogg och detta inlägg innehöll ett konstverk vill jag gärna kommentera också detta nu på min lediga dag:

Jag konstaterar att konstnären är tydligt inspirerad av regnbågen och dess vackra färger. Vilket påminner mej om den medeltida mässhake från Ljusdal som visas på Hudiksvalls museum och jag såg både vid utställningsinvigningen och vid personalgruppsvisningen i torsdags, en mässhake där änglarna omkring den Korsfäste avbildas med regnbågsfärgade vingar. Som en påminnelse om det (återknutna) förbundet mellan himmel och jord. Tack för den påminnelsen du också, Victor!

Torbjörn, du har så rätt vad gäller mässan. Det viktiga är till slut inte kommunionen, utan att ta del i den tacksägelse (evkaristi) som mässan är. Det centrala är att svara på uppmaningen till tacksägelse med att stämma in i prefationens (ursprungliga) ord: "Ja, sannerligen är det tillbörligt och rätt att vi alltid och överallt tackar och lovar dig, allsmäktige Fader …" Nog för att kommunion normalt hör till, men ändå inte nödvändig för att tacksägelsen skall kunna flöda.

Fast å andra sidan är det inte fel att ofta fira nattvard. Man kan ju notera att det i Augsburgska bekännelsen Apologi sägs: "För vår del medgiva vi gärna att mässan fattas såsom ett dagligt offer …"