Boken är läst
Just de där tre trösklarnar helt klart ett hinder.
Inte minst den första sedd i historiens ljus.
Varje gång jag försöker studera deras bibliska och kyrkohistoriska grund, så går jag på just det, på grund alltså.
Det som förvånar mig så mycket med alla dessa konversioner, är att så få ens verkar komma å tanken att överväga de ortodoxa alternativen.
Man slipper ju just de tre trösklarna och får på köpet fokus på mer ursprunglig dogmatik utan de skolastiska inslag som Luther och Melanchton hatade.
Vi får väl fortsätta våra värv som vanliga kristna som låter sig inspireras på Oas-möten och liknande.
Jag skulle så här inför Alla helgons dag lägga till de flitiga anropen av de avlidna helgonen, särskilt Maria, och flertalet av de 20 Maria-psalmerna i gamla Cecilia (vet ej om de reducerats i nya), där konsekvenserna av 1854 års dogm framstår som rätt klara. Vår frälsning hängde ju enligt Anders Piltz på "en tonårings avgörande". Mariaantifonerna i Artos´ stora Tidegärd, som man helst ska avsluta varje aftonbön med, är också ganska talande och för mej en ABSOLUT oöverstiglig tröskel, även om också jag gillar Maria och Uppenbarelseboken 12. ("O Maria lär mej dina sånger" är väl ungefär så långt som jag kan gå, ungefär som "Mikael, lär oss att kämpa" i gamla Kyrkovisor).
Och frågan om man faktiskt FÅR skylla på sin snälle 12-åring, betydligt mer än Maria dokumenterat syndfrie alltifrån avlelsen, när man bara dragit och lämnat honom ensam i storstan i tre dagar återstår för påven att svara på. (Bäring på både 1854 och 1870 års dogmer, förstås).
Då är jag ändå snäll och lämnar åsido det enligt Markus anhöriggemensamma försöket att ta hem Gudasonen när han börjat sin offentliga verksamhet - för att de menade att han blivit galen. "Nu kom hans mor och hans bröder". Enligt helgsmålsbönshållaren i radio lördags (dock ej katolik!) svarade Jesus så avvisande att det kanske var HAN (snarare än Maria?) som ibland kunde handla fel - bakgrunden redovisades inte ö.h.t.
Jag håller med dej om att man som "lutheran" ofta känner sej föga träffad av kritiken mot "protestantismen" - Kreeft gör ju likadant som Engholm i slutkapitlen i Den kristna trons försvar: klagar (med rätta) på "protestantisk" splittring och tror sej ändå kunna generalisera protestantisk tro och lära (varken vi eller C S Lewis träffas av särskilt mycket av hans kritik). Men jag håller med Piltz och Karlendal: accepterar man de facto romersk-katolska kyrkans dogmer inklusive förnekandet av skriften allena (som grund för kyrkans dogmer, alltså, den är ju t.ex. inte det enda nådemedlet eller någon instruktionsbok för kyrkbyggen), och av rättfärdiggörelsen genom tron allena m.m. - då bör man faktiskt konvertera. Inte stanna kvar av kärlek till något "sammanhang".
Ja, Gud förbarme sej över oss alla. Nu ska jag gå och ha Allhelgonavandring med 4:orna!
"Finns det då något som skulle göra det totalt omöjligt bli katolik? De tre trösklarna är för mig påveämbetets anspråk och de två moderna Mariadogmerna."
För en Lutheran är dessa trösklar oöverstigliga. Att påven skulle vara ofelbar och att Maria skulle varit fri från arvsynd och uppstigit till Himmelen saknar allt stöd i Skriften. Det hela är uttryck för de farliga vägar, som den papistiska traditionsutvecklingen för in på. Minns Första Budet:
"Du skall inga andra gudar hava jämte mig."
Vad lär oss Luther om detta?
"Vi skola frukta och älska Gud över allting och sätta all tro och lit till honom."
Således behöver vi inga människor med egenskaper som kan betraktas såsom nästintill gudomliga. Ingen utom Gud och Hans väsen är fri från synden. I detta avseende ger sig papisterna på vägar, som riskerar att leda till avgrunden genom helgondyrkan och ofelbarhetsdogmer.
Luther renade Kyrkan från papisternas irrfärder. Att Kyrkan nu fördärvas och angrips av sekulära anhängare av tidens nyckers religion är inget skäl att återvända till papismen. Försvaret för Kyrkan måste utgå från Luther och ingen annan.
Jag har lite svårt att förstå upprördheten över Mariadogmerna i deras innehåll. Vad Maria var före bebådelsen, mer än att hon var jungfru, och vad som hände med henne efteråt, har ju inte med frälsningen att göra. Däremot finner jag deras form problematisk, d.v.s. att de är just dogmer som man måste tro.
Vid sidan av påvens ofelbarhet finns ytterligare en sak som är oacceptabel: att han gör anspråk på att vara hela kyrkans påve. I fornkyrkan var han västerns patriark, och 'ordförande' i patriarkkollegiet, men som primus inter pares. Som ärkebiskopen är i Svenska kyrkan – ordförande i biskopskollegiet, men utan mandat att besluta något i annat stift än sitt eget.
Jag menar att det inte är riktigt att säga att vår kyrkas lära bygger på 'Skriften allena' – den bygger på Bibeln och bekännelsen. I Konkordieformeln anges visserligen Bibeln som "enda regel och norm", men strax därefter sägs om de gamla trosbekännelserna att att de ger "uttryck åt den rättrogna sanna kyrkans enhälligt och allmänt omfattande kristna tro" och "bekänna vi oss till desamma". Sedan sägs om Augsburgska bekännelsen, "vår tids symbolum (trosbekännelse)" att den är "uttryck för vår enhälliga övertygelse och förklaring av vår kristna tro".
