Lutheran?
Nå, det är ju roligt att du i a f tycks räkna Luther till kategorin "troshjältar". Ibland degraderas han ju snarast - även av somliga högkyrkliga präster i Svenska kyrkan - till "en upprorisk munk".
Sen ska vi undvika att kalla oss "lutheraner" (eller "rosenianer" eller "laestadianer") annat än i liknande bemärkelse som typ "fransiscaner" eller "dominikaner", alltså i kyrkohistoriska sammanhang. Luther själv fick ju fnatt när han hörde folk kalla sej lutheraner (jfr Paulus i 1 Kor!) och jag tycker nog vi bör respektera honom där.
För mej som amatörhymnolog är Luther framför allt den evangeliska kyrkosångens förnyare/reformator, se http://www.helakyrkansjunger.blogspot.se/search/label/1500-talet%20Luther Men även jag har läst och uppbyggts av Huspostillan http://www.logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/index.htm - och inte minst Lilla katekesen och dess underbara, sant katolska utläggningar av första, andra och tredje trosartikeln. (Skulle inte alls ha något emot att läsa dem parallellt med Apostolicum på Sexagesima / Reformationsdagen).
"Läste i en kommentar "att för en lutheran...." och att försvaret för Kyrkan "måste utgå från Luther"."
Nämnda anmärkning fälldes av mig varför jag önskar ta tillfället i akt att närmare belysa denna min ståndpunkt.
Grunden för min anmärkning är att Luther förde Kyrkan tillbaka på rätt väg efter att den, genom traditionsutveckling utan stöd i Skriften, förirrat sig på irrvägar på flerfaldiga områden där rättfärdighetslära och helgondyrkan hör till de mest varnande exemplen.
För mig är papisternas ståndpunkt vad gäller rättfärdighetsläran alltfort dunkel. Förvisso ledde Luthers viktiga insats till att den värsta avarten, avlatshandeln, rensades bort men det förefaller mig icke såsom att papisterna fullt ut i denna dag omfattar den grundläggande tesen om tron allena.
Luthers argumentation i nämnda fråga, framlagd i de Schmalkaldiska artiklarna, är glasklar och är och förblir ett grundfundament i min trosuppfattning. Följande del ur nämnda artiklar [1:a artikeln, 4:e punkten] förtjänar att citeras i sin helhet:
"Emedan detta nu måste tros och eljest icke kan uppnås eller omfattas med någon gärning, laguppfyllelse eller förtjänst, så är det klart och visst, att allenast denna tro gör oss rättfärdiga, såsom den helige Paulus säger [Rom. 3:] "Vi hålla före, att människan blir rättfärdig genom tron utan lagens gärningar." Vidare: "På det att han allena må vara rättfärdig och göra den rättfärdig, som är av tron på Jesus.""
Om helgondyrkan säger Luther [Schmalkaldiska artiklarna, 2: artikel, 26:e och 27:e punkten]:
"26) Åkallandet av helgonen är också ett av de missbruk, som höra den yttersta tiden till. Det strider mot den första artikeln och utplånar kunskapen om Kristus. Det är varken påbjudet eller tillrått, och icke finnes det heller något exempel därpå i Skriften. Även om det vore aldrig så värdefullt, vilket det dock icke är, är det tusen gånger bättre att hålla sig till Kristus.
27) Och ehuru änglarna i himmelen bedja för oss – såsom också Kristus själv gör – liksom även de heliga på jorden och kanske också i himmelen, så följer icke därav, att vi skola anropa och tillbedja änglarna och helgonen och dyrka dem med fastor, högtider, mässor, offer, byggande av kyrkor och altare, inrättande av gudstjänster och andra liknande åtgärder och hålla dem för hjälpare i nöden samt tillskriva dem var och en sin särskilda förmåga att hjälpa i olika livslägen, såsom papisterna göra och lära. Ty detta är avguderi; en sådan ära tillkommer nämligen Gud allena".
Luther drar sig således icke för att likna helgondyrkan vid avguderi. Helgondyrkan utgör fortfarande en fundamental del i papisternas trosutövning, om detta råder icke det minsta av tvivel.
När vår Kyrka nu fördärvas av de som sätter tidens nycker före Skriftens ord gäller det, precis som på Luthers tid, för Kyrkan att återgå till Skriften. Häri ligger hela grunden för min argumentation att försvaret av Kyrkan måste ta sin utgångspunkt från Luther.
Att såsom försvarare av vår Kyrka kapitulera och konvertera till papist är mig en helt omöjlig tanke. Att byta en irrväg - tidens nyckers väg - mot en annan - den papistiska vägen med dunkel rättfärdighetslära och helgondyrkan med inslag av avguderi" leder på intet sätt framåt utan bakåt.
Vidare vill jag med skärpa framhålla att Luther icke enbart skall ihågkommas såsom en banbrytande teolog utan ock som en stor folkbildare.
En märklighet hos Kyrkan före Luther var att förkunnelsen icke skedde på folkspråket. Nej, latinet var det enda språk som ansågs gott nog i denna urartning. Latinet behärskades enbart av en bråkdel av befolkningen. Genom sin översättning av den Heliga Skrift till tyska, vilket inspirerade till flerfaldiga översättningar till andra språk, och genom att folkspråket infördes i Kyrkorna kom Skriftens ord avsevärt närmare alla oss Guds barn.
Icke heller betydelsen av Luthers lilla katekes kan överskattas. Generation efter generation av kristna har genom denna på ett enkelt och synnerligen pedagogiskt sätt s
För mig är det icke polemik för polemikens egen skull utan högst väsentliga och avgörande trossatser.
Papisterna må högaktas för att de i många avseende står upp för Skriftens ord (äktenskapet, det ofödda barnets rätt till liv för att nämna några hedervärda ståndpunkter), det ifrågasätter jag alls icke, men helgondyrkan är mig så avlägsen, utifrån min fasta övertygelse om Första Budets innebörd, att papismen är och förblir en omöjlighet. I detta menar jag att Luther hade en stor klarsyn värd att stå upp för.
Håller med T Bertilsson om att de frågor han - med Luther - tar upp alltfort är aktuella och dessutom rör allt annat än perifera delar av vår kristna tro. Det är verkligen svårt att utifrån apostlarnas undervisning göra anropandet av avlidna helgon - och då särskilt Maria - till en central del av den troendes andaktsliv. Reformatorernas varningar tycks mej på den här punkten mycket berättigade - om än allt inte måste urarta till något slags avguderi eller personkult så är riskerna i a f mycket påfallande, särskilt utifrån läran om särskilda "skyddshelgon" med särskilda förmågor i särskilda nödsituationer. Jfr Luthers eget rop i det berömda åskvädret: "Hjälp heliga Anna, jag vill bli munk!"
F.ö. håller vi ju själva "liv i en gammal polemik" och retar ortodoxerna (typ Pohjasen Benkti) varje gång vi i Nicenum - som vi bör använda så ofta som möjligt! - bekänner att Anden utgår från Fadern och Sonen (vilket även jag tror). Jag har själv föreslagit att vi för kyrkofridens skull borde backa på den punkten (så länge vi inte backar på det andra "filoque", nämligen att Anden tillika med Fadern och Sonen må tillbedjas och äras). Men inte vill jag påstå att de som med påven läser "och Sonen" på bägge ställena gör det "för att hålla liv i en gammal polemik" - jag vill tro att de/vi gör det av övertygelse och för att betona att även Sonen sänder Anden.
Nå, säga vad man vill om JD (att våra "lutherska" representanter inte hade väckelsefolkets förtroende eller mandat torde dock vara tydligt, liksom väl Rom av princip knappast kan backa på någon avgörande läropunkt), men vad gäller helgonanropande och Maria-prisande ger Cecilia tydliga besked (eller är senaste upplagan bättre på den punkten) om att reformatorernas varningar absolut inte är överspelade. Som vi ber så tror vi, och åtskilliga Maria-antifoner och Maria-psalmer i Cecilia går långt utöver enkla retoriska invokationer (typ "O Maria, lär mej dina sånger") eller böner om förböner.
Jag förstår om åtskillig "protestantisk" antipåvlig propaganda gjort dej less, Torbjörn. Sakligheten är inte heller alltid vad den borde vara - t.ex. tror jag inte att T Bertilssons beskrivning av predikningar på latin stämmer; liturgin var på latin men de predikningar som förekom var naturligtvis på folkspråket även på medeltiden. Åtskilliga "vargen kommer"-rop har varit felaktiga. Men det innebär inte att vargen aldrig kan vara framme. Dessutom kräver enkel rättvisa att vi som med fog "håller liv i en gammal polemik" när vi kritiserar vår egen kyrkoledning - ibland på skarpen t.o.m. - inte plötsligt blir så hövliga att vi tiger alldeles stilla inför den långt mäktigare påvens villfarelser. (Även om de ibland kan verka små jämfört med t.ex. K-G Hammars). Ifall de faktiskt fortfarande kolporteras, alltså. Och inte är lika oskyldiga som läran om Marie himmelsfärd.
Få se nu, vad var det S:t Basilios var skyddshelgon för egentligen? Och ska vi anropa S:t Isidor om förbön när debatten på nätet verkar urarta? Nej, men vi ber varandra och vår Frälsare om förbön - och stämmer in i S:t Basilios fina bön i psalmbokens bönbok "för alla i ditt stora rike i behov av Guds nåd och hjälp" - och gläds åt S:t Isidors närmast encyklopediska vetande.
