Torbjörn Lindahl

är det nu. Dvs väder där snöfall och plusgrader blandas om vartannat med mycket slask på vägarna som följd. Att dylik vädertyp kallas aprilväder, i alla fall här i Norrland, måste ju bero på erfarenheten att den sortens väder är vanligt just under april månad.

 

Alltså är ordningen återställd. Hittills har det varit aprilväder under mars månad. Med resultatet att vägar och cykelbanor i stort sett varit upptinade från vinterns is- och snöbeläggningar när de senaste nätternas snöfall kom. Tidigare än man förr varit van vid. 

 

Varför skriver man såna här meningslöheter på bloggen, tillika med berättelser om uppmontering av taklister? Jo, det beror på en lärdom jag fick på en kurs för kyrkoanställda om användningen av sociala medier. På en blogg t ex ska man (även om man med bloggen i grunden vill ha en seriösare framtoning) även småprata med läsarna om helt vardagliga saker, för att knyta kontak. Då är chansen större att människor också lyssnar när man försöker ha något s.k. väsentligt att säga. Det är, enligt föreläsaren vi hörde, precis som när man möts IRL, det finns alltid ett 

innan själva saken tas upp. Då kan man locka fler läsare, var tanken.*

 

Hur många under åren har inte kontaktat mig, eller vid möten berättat, att det varit sökning på motorcykel-relaterade ord som gjort att dom hittat till bloggen. Borde kanske skriva något om MC-körning igen.** Men hur ska jag våga skaffa mig ny erfarenhet av den delen av livet? Min svägerska sa redan i höstas då jag haft min stroke:

- Du sätter dig inte på motorcykel igen!

Annars vaddå?? tänker jag. Om hennes tänkta fortsättning är "för då slår jag ihjäl dig" (ett uttryck man ibland på skämt använt - givetvis utan att bokstavligt mena det) så tänker jag att då kunde jag ju lika gärna köra ihjäl mig. Vore i alla fall roligare.

 

Nu uppstår frågan, får man skoja om så allvarliga saker?

Jag gör det. Av två skäl.

 

1. Jag är inte skrockfull. Jag tror inte att risken att dö ökar bara för att man nämner - eller ens skojar om -  döden. Att vara skrockfull är nämligen en mycket subtil form av avgudadyrkan.***

 

2. Jag är, som jag nyss meddelat en person i en sms-konversation, en människa som alltid tar vardagslivets skeenden med en klackspark.

 

I Hermelinsskolans skoltidning stod det skaldat om mig avgångsåret 1972:

 

 

 

* men att jag nu i åtta dagar haft över 150 läsare per dag, varav två dagar över 200, beror nog mer på Missionsprovinsen och Corona

 

** och därmed kanske lyckas locka ut Ann O Nym på kommentarsfältet igen

 

*** och här kom nu dagens s.k. seriösa sanning som oväntad gåva till alla kära läsare som orkat ändå hit

 

**** författat av dåvarande klasskompisen, sedermera kände filmregissören (bl a Vi hade i all fall tur med vädret och Jägarna) Kjell Sundvall.

 

(Att nämna både regissören och filmerna - vilkas namn någon möjligen kan tänkas googla på - är som kära läsarna begriper ett billigt försök locka människor att oavsiktligt studsa in även på denna ringa blogg.)