Torbjörn Lindahl

är det visst i år. Med ordet "visst" vill jag markera exakt det som den uppmärksamme läsaren redan anat: det engagerar mig inte.

 

Nej, inte. Det väcker ingen som helst spontan glädje, entusiasm eller engagemangslusta hos mig. Varför? Jag vet inte. Kanske för att jag för en tid sedan läste en artikel av en författare som undrar vad vi egentligen firar i lutherjubileet? Att resultatet bl a blivit krig och ömsesidiga blodbad där protestanter och katoliker dödat varandra i tusental?

 

Ofta upplever jag att alla som vill försöka göra något ordentligt av Luther hamnar i ett av följande två diken:

1. Det konfessionella diket.

Där ägnar man sig åt att odla teologiska motsättningar som för länge sedan förlorat sin kraft, som numera bara innebär att man gräver och förstärker gamla skyttegravar.

 

Jag undrar: vem kan idag då sekularisering breder ut sig i hela västvärlden, då radikal islamism på många ställen utgör det största hotet mot kristna, då mer moderat islam även den flyttar fram sin positioner på en räddhågad och hukande kristendoms bekostnad; hur kan man då hänge sig åt att uppleva att katolicismen är den hemskaste fiende som vi ständigt måste ägna all vår uppmärksamhet för att bekämpa?

 

2. Det "liberala" diket. Man känner (eftersom man är formell lutheran) att man måste göra något positivt av Luther. Men eftersom man i grunden känner sig främmande inför mycket av det som drev Luther, t ex kärleken till Guds ord och viljan ge allt Guds ord auktoritet; människans totala hjälplöshet i synden och därav följande behov av gudomlig frälsning; så måste man göra Luther till något annat än han egentligen är. Alltså blir Luther istället en som vågade tänka fritt (fast Luther egentligen villa ha sin tanke bunden vid Guds ord) och en som vågade opponera sig mot auktoriteter osv.

 

Jaha, säger jag. I ingetdera diket vill jag kräla. Alltså går jag min egen väg rakt fram.

Jag måste absolut skriva nåt inser jag. Om jag ska behålla kära läsarnas intresse. Problemet är att jag inte vet vad jag ska skriva. Känner trycket att jag borde vara seriösare men känner mig sällan på det humöret numera. Alltså återstår inget annat än att berätta vad som händer - göra en s k uppdatering! - så får vi se vart det kan leda.

 

Jag får börja med att återknyta till det i föregående inlägg refererade miraklet. Varje gång jag kommer i närheten av sängen måste jag ta fjärrkontrollen och kolla att det funkar.....och för att kära läsarna ska känna sig trygga så gjorde jag ett avbrott i bloggandet och gick och kollade. Jo, miraklet håller i sig.

 

Det kan ju även i s k seriösa sammanhang vara en intressant fråga att tänka på. Alltså om mirakler håller i sig. Tex när det varit någon form av karismatisk väckelse med många helanden. Personer som menar sig upplevt helande, hur har det gått med dem på sikt? Har förbättringen varit kvar efter ett halvår, ett år, fem år?

 

Själv har jag alltid haft en tendens att tänka att om helandet inte upplevs bestå under längre tid så var det inte äkta utan mer suggestion. Men när vi hade ett samtal om dylika frågar i alpha-arbetslaget så blev jag motsagd av en kollega som menade att så behöver man inte resonera. Allt helande är temporärt, sa han. Visst är det så inser jag att jag också tycker.* För hur helade vi än blir så ska vi likväl dö - om inte Herrens dag kommer före. Och innan vi dör så börjar kroppen brytas ner. Och vem kan förbjuda att den nedbrytningen av kroppen börjar just inom det livsområde där man tidigare erfarit helande. Tänker jag.

 

Tänk så mycket man kunde tänka bara för att man tänkte på en säng.

 

I eftermiddag var jag på hockey. Såg hemmalaget besegra Färjestad. Det kan väl inte någon bland kära läsarna ha något emot. Nästa lördag kommer Växjö Lakers på besök. Då blir det strid uti andanom mellan mig och sydländsk bloggare vars blogg jag dock icke kan rekommendera. Undrar vad han kommer att skriva när Luleå tvålat till hans favoritlag?

 

I morn är jag ledig. Återstår frågan: var går man då i kyrkan? 

 

Nå't annat jag ibland tänker på är att jag inte (ännu?) läst de två omtalade böcker som ska få oss protestanter/lutheraner att förbli vid vår läst och inte låta oss lockas av katolska kyrkan; nämligen Anders Gerdmars Guds ord räcker och Lars Borgströms Bibliskt och romerskt-katolskt - vari består skillnaderna?  Jag har alltså inte läst dem. Borde jag det? Behöver jag det? Det anser kanske en och annan bland kära läsarna som tycker att jag då och då under senare år flörtat lite för mycket med "katolismen" (som man säger på viss norrländska). Vill jag läsa dem? Lusten har uppenbarligen ännu inte infunnit sig. Vad beror det på?

 

Det tänker jag också på.

 

- - - - - 

 

* att hålla med senaste talare är ju en av mina bästa grenar, brukar jag säga

har jag läst i under senaste dagarna. Det är en äldre svensk Katolsk Katekes, ursprungligen utgiven i tre upplagor på 20-, 30-, respektive 40-talet. Men nu har andra upplagan utgetts på nytt i faksimil av Svenska Katolska Akademien som ägnar sig åt att nyutge "äldre särskilt värdefulla och eftersökta svenska katolska skrifter som sedan länge varit ur tryck." Själv beställde jag den via Bokus.

 

Att läsa ur en katekes är ju utan tvekan igenkännandets glädje för en lutheran. Frågor och svar i mängd. Frågorna ställda precis så att exakt rätt svar kan ges - på samma sätt som i vår kyrkas katekesutveckling.

 

Och inte bara den yttre formen känner man igen. Även innehållet till stora delar. Och kan ansluta sig till. Utan tvekan. Och konstigt vore det väl annars, trosbekännelsen är ju densamma, de tio buden och Fader vår likaså. Det är väl när man kommer till de konkreta tillämpningarna av buden och kristenlivet; och hur man får ett regelbundet fungerande böneliv, som den katolska katekesen blir mer detaljrik. Men oftast inte så att man blir främmande för innehållet. Det mesta kan man helt stå bakom. Jag menar: vilken lutheran håller inte med om att man söndagligen bör gå i gudstjänst (även om det här är just katolska mässan som avses) dagligen be morgon- och aftonbön och före och efter varje måltid tacka Gud? Och när man läser genomgången av högmässan så inser man hur oerhört "katolska" vi svenskkyrkliga lutheraner är.*

 

Det som är mest ovant i boken är nog det som har med avlaten och skärselden att göra. Mest kanske för att man inte riktigt begriper det som tycks förutsättas. Men av en del förklarande formuleringar att döma så tycks författarna förutsätta att inte heller alla katoliker riktigt begriper. Men dessa korta avsnitt kan man ju lätt hoppa över och ta till sig det sannskyldigt goda.

 

Eftersom jag alltid sett det som en av mina livskallelser att göra folk förvånade, att riva ner cementerade (felaktiga) tankebyggnader och utmana fördomar, så håll till godo med tre avnitt ur Katolsk Katekes:

 

1. I förklaringarna till första budet talas om "tro, hopp och kärlek" som vårt sätt att ge Gud den ära som tillkommer  honom. Och det vi framför allt ska hoppas av Gud är att "få våra synders förlåtelse, hans nåd och den eviga saligheten". Och därefter ges kommentaren:

 

Man får nästan för sig att Luther var katolik när han i sin katekes inleder förklaringen till tredje trosartkeln med orden "Jag tror att jag av min egen kraft och förnuft icke kan tro..."

 

2. Om att vörda helgonen.

Det ska vi göra "emedan Gud själv har förhärligat dem." Och vidare: "Om vi i sanning älska och ära Gud , då skola vi även älska och vörda hans vänner". (Vem kan säga emot det?)  Och sedan ett svar på en tänkt invändning:

 

Var det någon som trodde annat?

 

3. Avlaten är kanske det mest missförstådda av alla katolska löror och bruk. Låt oss därför ta del av hur Katolsk Katekes undervisar. I två punkter kommenteras vanliga missuppfattningar:

 

och

 

Så var det med det! Kommentarfältet fritt för vänner som känner behov frälsa mig från den katolska faran genom att nämna något negativt i historisk eller nutida katolsk lära eller praxis:) En särskild utmaning skulle det vara om någon kunde nämna något som jag inte hört redan för trettio år sedan. Själv försöker jag bara följa den första av de fem ömsesidiga förpliktelser som antogs vid mötet i Lund för två månader sedan: att mera se till det som förenar än det som skiljer.

 

- - - - - -

 

* kyrkliga lutheraner alltså. Dom som (bara) är "bönhuslutheraner" känner sig kanske aningen främmande, men då är dom nog något främmande även för svenska kyrkans traditionella högmässa"

Alltså fjärde delen (nu utgivna tryckta utgåvan) av 1700-tals-Umeåprästen Pehr Stenbergs Levernesbeskrivning är nu av mig färdigläst.* Nästan lite abstinenskänsla att skiljas från den man vars öden och äventyr varit en regelbunden följeslagare under ett drygt år. Fyra stora tjocka böcker.

 

Tyvärr dock, sista delen är lite tråkigare än de tidigare delarna. Första delen uppväxten. Andra delen studietiden i Åbo. Tredje delen första prästtiden i Umeå. Och så fjärde delen fortsättning av prästeriet fram till dess han flyttar från Umeå stad till landskyrkan. **

 

Mest spännnde är väl del två och tre där en stor del av hans uppmärksamhet ligger på att finna en livskamrat. Men nu sedan han hamnat i äktenskapets trygga famn och barnen kommer prydligt i rad så blir det ju lite "volvo, villa, vovve" över det hela. Fast i 1700-talstappning, förstås.

 

Eftersom jag vid redogörelse för de tidigare delarna av verket försökt finna något att återberätta så ska jag göra det även nu. Jag väljer då att dela med mig av den för mig nya kunskapen att prästerna alltid träffades och lyckönskade varandra den första maj. Och det hade ingenting med vare sig arbetare eller (det i mina ögon något krystade helgonet) St Josef arbetaren att göra. Nej, anledningen var en helt annan. I not nr 94 förklaras det hela sålunda:

 

 

En anledning så god som någon till internt prästerligt gratulerande och firande. Att den ursprungliga firningsanledningen sedan länge försvunnit hindrar inte att firandet består.

 

Vill man lyssna på ett radioprogram (ca 25 min) där några av dem som arbetat med verkets utgivning intervjuas (varav en är ättling till Pehr Stenberg) kan man även få höra högläsning av en duktig uppläsare. I programmet påpekas också hur unikt detta verk är. Det finns ytterst få självbiografiska verk av detta omfång från äldre tider. Radioprogrammet klart värt att lyssna på.

 

Man inser när man läser: förhållandena skiftar men människan är sig ganska lik. Ja, ni förstår att jag inte ångrar köpandet och läsandet av detta verk.

 

- - - - 

* det kommer även ett femte band, men det lär vara en ren registerdel; ingen mer berättande text

 

 ** i bokens sista not (128) förklaras: "Här slutar framställningen mitt i 1807 års händelser. Av tidigare notis framgår att Stenberg skrivit detta under sitt sista levnadsår, d.v.s. 1824....sjukdom och död har satt punkt för projektet."

 

Till detta kan ju en sentida läsare bara beklaga att Stenberg inte fick tid och kraft att berätta om kriget 1808-09.

heter en bok jag just läst ut. Ett kapitel om dagen från början av september t o m annandagen. Utgiven av Artos men skriven för flera hundra år sedan. Författaren? Den katolske biskopen Frans av Sales 1567-1622 som verkade i Geneve. Typ av bok? Ja, vad ska man säga? Uppbyggelsebok. Fördjupning. Andlig vägledning.

 

I vart fall är det inte en bok för sträckläsning. I genomsnitt är nog kapitlen två-tre sidor, så den lämpar sig väl för daglig läsning, ett avsnitt om dagen. Författaren rekommenderar att man läser på morgonen så kan man meditera över det lästa under dagen.  Men kanske borde man ta dubbelt så lång tid på sig; läsa varje kapitel två dagar i rad och verkligen låta det sjunka in?

 

Man uppfattar de olika kapitlen som en själasörjares/andlig vägledares brev till sin konfident/lärjunge. Den mottagande tilltalas just Filotea, vilket betyder en som älskar Gud. Skrivsättet ger en nära och personlig ton och man upplever sig själv tilltalad.

 

Syftet med skriverierna är givtvis att mottgaren ska fördjupas i sin tro och sin gudsgemenskap. Medlen och vägarna som rekommenderas är i princip desamma som vi skulle ge på reformatorisk grund: ta vara på ordet, gå ofta i kommunion, uppehåll ett regelbundet böneliv, bruka bikten och var varsam med ytliga och flyktiga nöjen som kan locka åt fel håll. Särskilt när det gäller det sista finns en ton och en attityd jag uppskattar. När det gäller förhållandet till nöjen, spel, ägodelar, alkohol, fina kläder, dans osv så finns inget av den typ av kategoriskt syndakatalogande som ofta funnits i våra traditioner. Nej, hellre upplever jag Paulus: "allt är lovligt men allt är inte nyttigt." Ständigt uppmanas Filotea ge akt på sitt hjärta, vara vaksam så att inget får ta den plats i hjärtat som Gud ska ha.

 

Boken är alltå skriven för människor som lever i världen, inte till munkar och nunnor som lever skyddade bakom höga klostermurar.

 

Även om författaren är katolik - och en av de mest omtalade när det gäller att få människor som "avfallit" till protestantisk tro att återvända till katolska kyrkan - så skriver han ofta på ett sätt som även en lutherskt-pietistiskt kristen kan känna igen sig i. När han t ex talar om att "få en försmak av himmelens goda" då får ju även en halvlaestadian som jag igenkännande vibrationer.*

 

Och riktigt lutherskt blir det ju när han skriver om farisen och publikanen. "Den högmodige farisen höll tullindrivaren för att vara en stor syndare, kanske till och med för att vara tjuv, horkarl eller bedragare. Men han bedrog sig ordentligt, för just i det ögonblicket blev denne rättfärdiggjord"  (min kurs.).**

 

Boken rekommenderas utan tvekan.

- - - - -

 

*Laestadius skriver ju ibland om en "försmak av himmelens glädje"

 

** Att rättfärdiggörelsen sker fullkomligt på ett ögonblick, är det inte det som är vår lutherska specialitet? Och var det inte detta som tridentinska konciliet fördömde? Så, blev författaren då fördömd av katolska kyrkan (frågar jag retoriskt)? Tvärtom! 1665 blev han helgonförklarad och 1877 utsedd till kyrkolärare.

eller den Helige Stefanos dag. Och idag hade jag lovat lämna förslag på ett samtalsämne som biskopen och jag kan samtala om i full uppriktighet den dag då vi båda blivit pensionärer. Ämnet är Missionsprovinsen. Idag har jag nämligen haft med den att göra. Och inte bara träffat någon representant för densamma, inte heller bara deltagit i en gudstjänst i någon av dess gemenskaper; nej, jag har själv lett högmässa och predikat i den enda Missionsprovinsgemenskap som, mig veterligen, finns i norrbottens län!

 

Kvart över sju hämtade jag upp en god vän i stan och vi åkte tillsammans. Ca två timmar senare var vi framme och knappt 45 minuter senare var vi igång med gudstjänsten. Inte så väldigt mycket folk. Men så ligger ju platsen (sett ur en stadsbos perspektiv) mitt ute i ödemarken. Och ändå minns jag den tid då orten ifråga var centralort i eget pastorat och även den tid då den var centrum i egen kommun. Tänk vad norrlands inland avfolkas!

 

Nu undrar någon: får man som präst i svenska kyrkan fira gudstjänst i Missionsprovinsen? Svaret är högt och tydligt JA! Det fanns dock en gång (för inte allt för länge sedan) en biskop och ett domkapitel som trodde att det inte var tillåtet. Alltså avkragade dom tre pensionerade präster som lett gudstjänster inom Missionsprovinsen. Men det skulle dom inte gjort (i alla fall inte om dom är rädda om sin egen ära). Saken överklagades nämligen till Svenska kyrkans överklagandenämnd och densamma nämnden gav de klagande rätt och upphävde domkapitlets beslut.

 

Och eftersom överklagandenämnden i realiteten är att betrakta som svenska kyrkans högsta domstol så blir dess beslut i praktiken prejudicerande. Alltså måste det nu betraktas som tillåtet* för svenskkyrkliga präster att fira gudstänst i Missionsprovinsens gudstjänstgemenskaper. Alltså gjorde jag det.

 

Som sagt, när vännen och biskopen Hans och jag blivit pensionärer tycker jag att vi uppriktigt ska prata om Missionsprovinsen. Lämpliga delfrågor kan vara:

 

1 Varför känner sig svenska kyrkan tvungen att betrakta Missionsprovinsen som en fiende?

 

2. Varför inte istället se den som en hjälp och ett komplement

 

3. När nu gudstjänstseden i svenska kyrkans tradition på ort efter ort är nära kollapsa, varför inte glädja sig över att gudstjänster firas, oavsett vem som organiserar dem?

 

Inom det (nu bildade stor-) pastorat där jag idag firade högmässa finns  minst 5, 6 eller 7 kyrkor/kapell. Inte i en enda av dessa firades mässa under hela julhelgen (om predikoturerna i tidningen var korrekta). Se fråga två ovan.

 

En trevlig dag var det. Intressanta samtal vid kyrkkaffet. Så även vid den senare lunchen/middagen som vi blev bjudna på. På vägen hem passerade vi Töre och gick då in en sväng hos svärfar. Oerhört klar i tal och tanke trots sina 93 år.

 

- - - - -

 

* det faktum att viss biskop och domkapitelsledamöter blev så besvikna över att få en knäpp på näsan av överklagandenämnden att dom motionerade till höstens kyrkomöte och begärde en utredning om huruvida några ändringar behöver vidtagas i Kyrkoordningen för att precisera i vilka sammanhang en präst får fira gudstjänst (i klartext: inte inom Missonsprovinsen) gör ingen skillnad nu och knappast för mig i framtiden heller. Beslut i frågan kan tas tidigast i nov 2017. Eventuella nya mer begränsande regler kan då träda i kraft tidigast 1 januari 2018. Om jag passar på att  fira missionsprovinsgudstjänster under friåret 2017 och sedan håller mig i skinnet några månader och inte firar någon missionsprovinsgudstjänst förrän senare på våren så hinner i vart fall inte biskop Hans avkraga mig (och det är väl skönt för honom om han slipper avkraga en gammal ungdomskompis) eftersom han går i pension i början av sommaren 2018. Och eftersom högvördiga domkapitlet har ont om sammanträden sommartid så kommer eventuellt avkragningsbeslut först under hösten och då fyller jag ändå 65 och kan lika gärna gå i pension. Ha det så trevligt.

 

blir det i år. Nyss har man tänt fjärde adventsljuset* och ändå är det en vecka kvar till jul.

 

Jag minns någon gång i början av min prästtid när det var likadant, juldagen och nyårsdagen på söndagar; det innebär ju minimalt antal röda dagar. En kollega utttyckte att det var "prästernas favoritjul". Så få predikningar som möjligt. Vanligt folks favoritjul skulle då vara när så många helgdagar som möjligt ligger på vardagar och förvandlar grå arbetsdagar till röda lediga. Gärna för mig får folk uppskatta röda dagar men det bör ju inte bara vara för arbetsfrihetens skull utan även för möjligheten att komma oftare till ordets hörande och till Herrens bord. Jag minns ett år under min uppväxt då både juldag och annandag låg direkt före eller efter en söndag; då kunde man gå i högmässa tre dagar i rad. En riktig höjdare!

 

Om det senare sker, dvs fjärde söndagen i advent infaller på julafton, då bortfaller ju numera i många (de flesta?) församlingar sista adventsöndagen helt och det blir bara julafton med julbön eller samling vid krubban. Men så icke i min barndom; då gick man först i "fjärde advents"-högmässa och sen åter på eftermiddagen/aftonen för julbön. Men det var ju innan Kalle Anka började tvinga alla församlingar att ha julbön på förmiddagen.

 

Men kanske kan snart ett traditionellt kyrkligt julfirande återupprättas. Redan vid videons intåg i de svenska hemmen blev det ju möjligt spela in Kalle och se honom vilken tid man ville. Och ännu mera nu. Vi ser ju nu en generation växa upp som fullständigt befriats från tablå-tv:s tvångströja. Prisa Gud, här kommer Svt Play! Snart kan vi åter fira våra gudstjänster på sätt som passar kyrkoåret mer än TV. Gäller bara att vi återerövrar upplevelsen att det är kyrkogången som är att fira jul.

 

Julen är bäst i kyrkan. Dvs i gudstjänsten.

 

Men innan jul är det adventstid. Då har vi fyra familjer i vår radhuslänga i årtionden turats om att bjuda på adventskaffe någon lördag eller söndag. Det har nog under åren skett en sakta förskjutning från de tidigare adventshelgerna mot någon av de senare. Ett förslag väcktes i dag av dem som står på tur för nästa år att jag som bor först i längan vid min tur borde bjuda under första adventshelgen, nästa grannar under andra osv. Tror nästan jag måste sätta en s k :) här, så roligt var det ju. Skulle onekligen lyfta vårt adventskaffedrickande till nya höjder.

 

Precis som adventljusstaketändandet fått helt nya dimensioner när man lärt sig ha ljusstaken i nord-sydlig riktning och tända ljusen i ordning söderifrån.

 

Nu åtetstår bara att det blir rätt andliga dimensioner i predikan i morgon. Men det beror också på kära läsarnas trogna förböner.

Ett möte med en invandrarfamilj och en sjukkommunion blev dagens huvudarbetsuppgifter. Utöver det lite förberedelser och lite själavårdskontakter vilket får förbli obebloggat.

 

Alltså har jag egentligen inget att blogga om.

 

Men jag kan inte låta bli att dela att jag numera allt oftare får tecken på att Gud handlar med människor. Kallar, berör, välsignar, helar, utrustar med nådegåvor, väcker längtan...

 

Kanske kan en sväng om detta** komma med i predikan på söndag. 

 

Vid dagens sjukkommunion var en av den sjukes vänner med. Han har varit med någon gång förr. Trevlig karl som jag lärde känna redan under min prästtid i Nederluleå. Vid det efterföljande samtalet utbrast han att kyrkan förändras och med tillägget "och inte till det bättre". Sånt kunde jag blogga om förr. Men numera tryter inspirationen. Beror det på tillväxande helgelse? Jag är inte längre så kritisk av mig. Eller beror det på uppgivenhet? När har jag senast upplevt att Kyrkomötet tog ett beslut som innebar att svenska kyrkan (eller något i kyrkan) blivit väsentligt bättre, som jag alltså glatt mig över? Jag kommer inte på något efter 1986 års kyrkohandbok.  Gör du?

- - - - -

* efter snart nio års bloggande börjar det bli svårt hitta på nya rubriker till bloggposterna

 

** div om själva faktum att Gud handlar genom den Helige Ande, inte några sentimentala exempel

 I onsdags t ex var personalen bjuden på den obligatoriska jullunchen. På den restaurang som numera ligger i det som förut var domkyrkoförsamlingens församlingshem. Samtidigt som vi åt lunch där så gjorde stiftsstyrelsen detsamma i ett hörn av lokalen. Den - stiftsstyrelsen - hade även besök av hr rikskyrkans kommunikationsschef. Alltså fick jag även hälsa på honom som jag känt ända sedan hans yngre tonår. I hastigheten kom jag dock inte på om jag borde beklaga eller glädja mig över att jag inte hade något kors på mig.

 

Stiftsstyrelsen försvann efter snabb lunch men vi domkyrkopersonal och förtroendevalda blev kvar för lite underhållning. Den bestod bl a i en mycket lärorik genomgång av den senaste kopiatorn. Synnerligen kunnig och intelligent maskin. Den inte bara kopierar med vikning och häftning, den klarade givetvis även det senaste: tredimensionella utskrifter.  Glutenfria och glutenhaltiga oblater allt efter tycke och smak. Bara att trycka på rätt knapp. Och till yttermera visso fungerar den även som centraldammsugare. Och kan t o m kontera rätt så att kostnaderna för kopiering och allt annat den kan göra hamnar rätt i bokslutet. Gudstjänst och kyrkliga handlingar om den dammsuger en prästs arbetsrum; barn- och ungdomsverksamhet om den kopierar åt en pedagog. Allt man kan önska sig.

 

På morgonen hade vi haft storkollegium. Där var det genomgång av nya bokningssystemet. Eftersom jag kom aningen sent pga hälsocentralbesök så fick jag min plats längst bak vid dörren med åtföljande svårighet både se och höra. Men jag lyckades uppsnappa det för mig viktigaste:

- Har ni frågor så vänd er till Helena eller Margareta!

 

På kvällen var det avslutningsfest för höstens aphaverksamhet. Flera vittnesbörd fick man höra om vad det betytt.

 

Idag begravning där den avlidne var släkting till en av mina lärare på högstadiet.

 

Lite statistikstudier har jag även ägnat mig åt och ser att viss liten distriktskyrka i stadens utkant hävdar sig bra. T o m i jämförelse med självaste domkyrkan. Ser man på. Inte undra på att Dylan fick nobelpris. Han visste det. The times they are a'changing.

 

Ikväll har jag även konfererat med en av  döttrarna så nu är det nog klart hur julhelgen blir.

 

I morn är det fredag!

fick jag höra av en person som jag mötte idag. Hon berättade hur starkt hon upplever att gå i mässan och ta emot Kristi kropp och blod. Kristen har hon väl varit en tid men tidigare varit mer aktiv i sammanhang där nattvard inte firats så ofta. Men sedan hon funnit vägen till en gudstjänstgemenskap med regelbundet firande så har mötet med Kristus blivit allt viktigare. Alltid roligt få höra ett sådant vittnesbörd. Det stärker mig i tron att vi äntligen är på helt rätt väg när vi nu sedan några år tillbaka firar söndaglig mässa.

 

Mässa fick jag också fira idag. På det äldreboende där jag haft andaktsansvaret i snart ca 15 år. 

 

I övrigt var det lite blandad kompott i arbetsdagen. Det började med lektion i handhavandet av församlingens nya skrivare. Men när jag sist på dagen skulle använda en skrivare så fungerade det inte. Ja, ja. Men det hade inget med varandra att göra. Det vi lärde oss på morgonen gällde helt andra utskrifter än den jag skulle göra på kvällen. Ju mer teknik desto mer som kan bli fel.

 

Tänk att det fanns en tid när kopieringsapparater var en bristvara. När jag kom till Nederluleå 1979 så fanns inom hela församlingsorganisationen en (1) kopiator. Den stod i Gammelstad. När några år senare kyrkomusiker och körledare Göran Lindgren i Bergnäskyrkan önskade en kopiator även dit så var det först kall handen från de ansvariga.

- Det är väl inte så mycket som behöver kopieras i Bergnäset. Dom kan väl fara till Gammelstad om (inte "när") dom behöver kopiera något (info: 13 km enkel väg). 

 

 Nu finns det kopieringsmaskiner eler kopiatorer eller skrivare, som det numera heter, i varenda buske. Måste bero på det s k papperslösa ssmhället.

 

Tur att kvällen slutade med Alpha annars hade jag nog känt mig som en kopia.

(som det heter i Luleå) skriva nästan exakt samma sak som min gamle kamrat redan skrivit på sin blogg. Istället ger jag en länk till hans skriverier som handlar om hur fyra nästan jämngamla präster som är uppvuxna på Örnäset här i Luleå i lördags tillsammans for till Hortlax utanför Piteå och besökte Ove Moren som var vår ungdomspräst åren strax före och efter 1970. Ove är nu 81 år gammal. När han kom till Örnäset 1968 var han knappt 33. Men för oss likväl en auktoritet. 

 

Jag har hela mitt liv kommit ihåg hans synnerligen lutherska undervisning om hur Anden verkar genom ordet  och sakramenten. Det är det som gjort att jag senare i livet aldrig förstått den "lutherska" kritik som funnits mot konsekrationsepiklesen i nyare nattvardsböner. Jag menar: om vi tror att den Helige Ande verkar genom ordet, varför skulle vi då inte få be att han gör det? Tvärtom! När jag som ung ny präst fick börja fira mässa enligt 76 års försöksordningar så fann jag direkt min glädje i att be om den Helige Ande över brödet och vinet precis före jag läser instiftelseorden. Tack Ove för det! 

 

Vad Ove i övrigt betydde för oss i sin roll som ungdomspräst kan läsas på min gamle kamrats blogg. Bara en sak ska jag tillägga. Jag minns när Ove som nybliven Örnäspräst var hembjuden till mina föräldrar. Han satt i en* av gungstolarna** och vi pratade om ungdomsgruppen han nu skulle ta ansvar för. Han frågade: "ni uttrycker väl tydligt att det viktiga är att alla kommer till tro på Jesus?" Lätt pinsam tystnad.

 

Men ett visst allvar planterade han i oss. Och i lördags fick fyra präster tacka för det som gavs oss genom Ove. Och troligen för sista gången fick vi fyra samtidigt ta emot välsignelsen av vår ungdomspräst.

 

 

- - - - -

* jag tror aldrig att jag någon annstans än i mitt föräldrahem sett två gungstolar i vardagsrummet. Båda finns nu hos mig - om än just nu i olika rum

 

** jag tror att han hade sin äldste son i famnen. En son som nu i sin roll som journalist på Kyrkans Tidning i flygplan fått hälsa på påven. Jag har via yngre bror fått se ett facebookklipp.

i Luleå stift - i vart fall dess styrelse plus några sympatisörer - har varit samlade.

 

På EFS-Sundet utanför Luleå. Fredag kväll och hela lördag. Fredag kväll mer fria samtal och mässa som avslutning på kvällen. Lördagen mer arbete med genomgång av valplattformen och lite strategifunderingar  inför nästa års kyrkoval. Naturligtvis röstar alla på Frimodig kyrka i kyrkomötesval och stiftsfullmäktigeval och i de lokala kyrkofullmäktigeval där vi ställer upp. Att Frimodig kyrka är det enda verkliga alternativet blir allt tydligare.

(Dessutom har vi roligast. Men det vet du ju redan!)

Även om du normalt inte läser BloggarDag så måste du läsa dagens inlägg (tisd 29 november)* som heter Saklig oenighet i tio punkter. Där avslöjar han fullständigt kyrkostyrelsens förste v ordf, tillika f d LO-ordf. Vad ska man säga när hon som, som sagt är, är kyrkostyrelsens vice ordförande talar om "vi" i förhållande till "kyrkan". Vilka "vi" undrar man stilla? Ockupanterna?

 

- - - - 

 

* jag erkänner öppet: jag rekommenderar Dag Sandahls blogg. Förstår att detta kommer att ge mig en ny domkapitelsanmälan.

Naturligtvis ska man inte det. Inte ens de åtta år jag själv satt där gjorde jag det. Det är nämligen inte ett kyrkomöte - om man nu skulle ge det ordet en något så när rimlig betydelse. Det är en partipolitisk kongress för diskuterande av diverse kyrkligt anstrukna samhällsfrågor. Eller finns det någon bättre definition?

 

Denna kongress har nu på sitt bord haft frågan om man borde införa ett ytterligare krav på dem som vill bli prästvigda, nämligen att de utan all diskussion ska vara beredda att i äktenskap sammanviga personer av samma kön. Motionen med den önskan blev nedröstad. Med stor marginal. Men den stora övervikten nejröster berodde nog på att då jasägarna insåg att dom skulle förlora så lade dom (nästan kuppartat) ett alternativt tilläggsförslag med innehållet att en utredning istället skulle göras för att se vilka åtgärder - inklusive de i den nedröstade motionen föreslagna - som behöver vidtagas för att tillse att inget s k diskriminerande sker.

 

Århundradets mest onödiga beslut! Jag träffade idag min vän och chef, domprosten. Hon berättade att det i Luleå Domkyrkoförsamling förekommit en (1) vigsel av enkönat par sedan saken blev tillåten i mars 2010. Ett tillfälle på drygt sex och ett halvt år alltså! Eftersom vi är tolv präster kommer det med nuvarande takt att ta långt över 70 år innan alla ens fått chans till en sådan vigsel. Och om man t o m skulle tänka sig att alla tolv "vägrade" viga enkönat så skulle många av oss varit döda i årtionden innan vi ens hunnit "vägra" en enda gång.

 

Så var det med detta onödiga beslut. Nästa fråga blir ju vad det kostat kyrkoavgiftsbetalarna:

Två timmars debattid i plenum. 251 ledamöter + sannolikt några tiotal tjänstemän (sekreterare, kanslister, ljudtekniker, vaktmästare och serveringspersonal. Toalettstädarna inte att förglömma. Multiplicera med timlön. Därtill beredningstid i utskottet. Fjorton ordinarie ledamöter och fjorton ersättare. Och naturligtvis pappars- och kopieringskostnader då motion och betänkanden ska spridas till alla ledamöter.

 

Och allt detta bara för att några politiket som nästlat sig in i kyrkan tycker det är så ytterst angeläget att det inte ens finns en teoretisk chans att det skulle finnas någon präst som avböjer en vigsel till förmån för en kollega (som det snarast finns överskott på) som gärna genomför den. 

har jag varit med om idag. Ett höll jag själv och två har jag hört. Vi var dom i tur och ordning. Inte graderat efter angelägenhet utan i den ordning dom hölls. 

 

Under eftermiddagens prästkollegium höll jag en variant av det föredrag om bikten som jag hållit många gånger både i församlings- (Älvsbyn och Boden) och OAS-sammanhang och som jag för en halv månad sedan skulle ha hållit i församling i stiftet om inte kyrkoherden därstädes slutligen ansett mig som person vara så olämplig att han förbjöd saken trots att varken ämnet eller min förmåga tala om detsamma ifrågasattes. Men min chef domprosten var positiv. Och närvarande kollegor kom med intressanta och värdefulla kompletterande synpunkter. Kanske kommer jag även få hålla det offentligt här i domkyrkoförsamlingen.

 

På kvällen åhörde jag ett föredrag på Fridsförbundet av Gertrud Storsjö om yoga, mindfullness mm och dessa företeelsers rötter i österländska religioner. Mycket intressant. Av Gertrud Storsjö finns även böckerna Buddha eller Kristus och Ni ska bli som Gud. Om böckerna är lika intressanta som föredraget så kan dom rekommenderas. Föreläsningar av Storsjö finns även på nätet. Givetvis är det viktigt att vi lär oss genomskåda allt som numera sköljer över oss.

 

Föreläsaren hade även med sig en god vän (jag uppfattade inte namnet, halvdöv som jag är) som gav ett fylligt personligt vittnesbörd med insiderperspektiv. Också det mycket intressant.

 

Kvällen ordnades av vår kristdemokratiska lokalpolitiker Annette Asplund som varit milt sagt i blåsväder pga sitt ifrågasättande av yoga i skolan. Jag hoppas hon kände stödet från alla närvarande.

 

Närvarande var jag även på hockey i går (tisd) kväll. Roligt se Luleå ta sig samman och äntligen vinna efter fem förluster i rad.

av det jag för en dryg vecka sedan hade lust men inte ork skriva om.

 

2. Jag tänkte skriva lite om Allhelgonahelgen som nu knappast alls har med helgon att göra utan som numera presenteras som en helg då vi saknar dem som dött. Sakna och sörja måste man visst få göra om man förlorat någon. Det är rätt och nödvändigt. Men synd att tanken på helgonen hamnat i bakgrunden.

 

Sedan är det ju märkligt att Alla helgons dag blev kvar i vår svenska lutherska almanacka trots reformationen. Kanske ett bevis på att vi i folkdjupet varit mycket mer katolska än vi tror.

 

3. Som tredje punkt tänkte jag skriva om yoga och mindfullnes och en massa annat österländskt som översvämmar västerlandet. Mina synpunkter:

a) dylikt österländskt har sina rötter i hinduism och buddhism

b) det är inte religiöst neutrala tekniker

c) att ägna sig åt sådant påverkar på sikt både människosyn och livssyn

d) kristna bör avstå dylikt

e) de som finns i Luleås närhet (eller även längre bort om man vill sitta timtals i bilen!) kan på onsdag 16 nov kl 18 komma till Luleå Fridsförbunds bönhus på Örnäset och höra Gertrud Storsjö tala om dessa viktiga frågor. Hon har skrivit boken Buddha eller Kristus.

 

4. Om Unesco-resolution skriver jag inget mer. Den debatt som blev i kommentarfälet till mitt inlägg 4 nov får t v räcka.

 

- - - -

 

Såja, nu är jag ifatt I skrivandet.

 Om påvens besök och om luthersk-katolskt.

 

Vad ska man säga? Att påven tog över reformationsjubileet? Synd för lutheranerna att dom kom i bakgrunden. Själva radikaliteten i det faktum att påven besöker ett lutherskt reformationsjubileum har trots allt lite svårt fastna i mig. Men det beror väl på att påven numera inte känns så främmande. Och inte skrämmande heller om någon nu tycker det.

 

Det som blir nästan komiskt nu när det katolska ska konfronteras med det "lutherska" är ju att det viktigaste i den senare traditionen nu sägs vara kvinnor som präster och äktenskap för enkönade par. Som om det är detta som påven ska behöva ta ställning till när han ska möta det "lutherska". 

 

Funderar även på om jag nu i detta tidevarv av vurm för påven borde kontra med att läsa någon protestantisk/luthersk bok om skillnaden mellan lutherskt/protestantiskt och romersk-katolskt. T ex Gerdmars Guds ord räcker eller Lars Borgströms Bibliskt och romerskt-katolskt? Det är bara att erkänna att den typen av böcker inte längre lockar mig. Varför? Är det för att min en gång eventuellt existerande lutherdom snart är all? Jag vet inte. Jag har visserligen nog alltid känt mig (och gör det än!) som kristen "av Augsburgska bekännelsen" men "luthersk"?? Varför det? Och alla typer av "hela-konkordieboken"-kristendom har alltid kännts onödigt försnävande. Nej, snarare är jag allmänkyrklig " i den tradition som är svenska kyrkans" som bp Göran (om jag minns rätt) uttryckte det på den tid då vi båda var dekaner i Synoden. 

 

Men när jag nu råkar vara inne på olika grader av luthersk bekännelsetrohet, så ställer jag frågan sålunda:

Om man bekänner Confessio Augustana (Augsburgska bekännelsen) men inte "Hela Konkordieboken" på vilken punkt riskerar man då fara vilse? Dvs, i vilket avseende är Augsburgska bekännelsen så otydlig eller ofullständig att man kan åka så fel trots den att man riskerar sin salighet? Alltså: varför är "hela konkordieboken" nödvändig för den som redan står på Augustanas grund? Jag säger som improperierna: svara mig! För jag vet ärligt inte svaret på frågan sådan jag här formulerat den.

 

Det övriga jag hade lust skriva om någon gång får jag ta en annan gång.

känns det som jag varit. Och ännu är, så länge musiken finns kvar i medvetandet.

 

Jag fick nämligen ett mail från en vän med ett avsnitt ur en ortodox gudstjänst. Även påven finns med på bild så min gissning är att det är från någon unierad kyrka (en i grunden ortodox kyrka med östlig liturgi som anslutit sig till katolska kyrkan).En präst (eller diakon? eller bara man?) och en ung flicka sjunger solostämmorna.

 

Gudomligt vackert. Tur att jag lärt mig att man inte ska bli ortodox bara för den vackra liturgins skull, annars skulle jag konverterat på stört.

 

Nu får jag konvertera i lugn och ro. De flesta av mina vänner tycker jag ska göra det i så maklig takt att jag hinner dö först. Den som lever får se.

 

Tack för liturgin, du som sände den

Det skulle kunna handla om något av följande:

 

1. Lutherskt-katolskt, påven(s besök) mm

 

2. Allhelgonahelgen. Hur den inte längre handlar om helgon (levande och döda) utan om att sörja

 

3. Debatten om yoga  mm i skolan och samhället; föranlett av den frimodiga kristdemokratiska Luleå-politikerns, Annette Asplund, protest mot att bara hänga med i vad "alla" andra gör och tror.

 

4. Att UNESCO visst antagit någon resolution som i praktiken frånkänner att judendom (och därmed kristendom) skulle haft något med Jerusalem att göra

 

Men jag är för trött så det blir inget med det.

 

Godnatt!

Tänk så märkligt. Det var ju det som sades vid hans tillträde. Och att folk snart skulle inse det. Framförallt journalister och opinionsbildare som lät sig förledas i tanken av hans vänlighet och folklighet, och tänkte att han snart skulle vrida hela kyrkan åt annat håll. i synen på äktenskapet, ämbetet mm. Undrar om den svenska journalistkåren äntligen lärt sig att påven är katolik? En av kvällens nyhetssändningar hade som en av sina huvudrubriker att påven inte öppnar för kvinnor som präster i katolska kyrkan. Jag tycker nästan synd om journalisten. Säkert peppad av kollegor och chefer. Kanske själv drömmande om det stora scoopet: om jag får chansen till en egen minut med påven och mikrofon i handen då ska jag ställa den för hela svenska folket mest avgörande frågan, alla kategorier. Och så ställer hon den fråga som vilken grundskoleelev som helst (med något så när elementära kunskaper) redan vet svaret på: kommer det snart kvinnor som präster i katolska kyrkan?

 

Jag menar: snälla journalister, är ni i verkligheten så dumma som ni verkar eller gör ni er till? För säkerhets skull: om du någon gång får chansen intervjua statsministern så slösa inte bort din dyrbara tid genom att fråga om sossarna tänker föreslå att vi avskaffar vår parlamentariska demokrati.