Torbjörn Lindahl

eller den Helige Stefanos dag. Och idag hade jag lovat lämna förslag på ett samtalsämne som biskopen och jag kan samtala om i full uppriktighet den dag då vi båda blivit pensionärer. Ämnet är Missionsprovinsen. Idag har jag nämligen haft med den att göra. Och inte bara träffat någon representant för densamma, inte heller bara deltagit i en gudstjänst i någon av dess gemenskaper; nej, jag har själv lett högmässa och predikat i den enda Missionsprovinsgemenskap som, mig veterligen, finns i norrbottens län!

 

Kvart över sju hämtade jag upp en god vän i stan och vi åkte tillsammans. Ca två timmar senare var vi framme och knappt 45 minuter senare var vi igång med gudstjänsten. Inte så väldigt mycket folk. Men så ligger ju platsen (sett ur en stadsbos perspektiv) mitt ute i ödemarken. Och ändå minns jag den tid då orten ifråga var centralort i eget pastorat och även den tid då den var centrum i egen kommun. Tänk vad norrlands inland avfolkas!

 

Nu undrar någon: får man som präst i svenska kyrkan fira gudstjänst i Missionsprovinsen? Svaret är högt och tydligt JA! Det fanns dock en gång (för inte allt för länge sedan) en biskop och ett domkapitel som trodde att det inte var tillåtet. Alltså avkragade dom tre pensionerade präster som lett gudstjänster inom Missionsprovinsen. Men det skulle dom inte gjort (i alla fall inte om dom är rädda om sin egen ära). Saken överklagades nämligen till Svenska kyrkans överklagandenämnd och densamma nämnden gav de klagande rätt och upphävde domkapitlets beslut.

 

Och eftersom överklagandenämnden i realiteten är att betrakta som svenska kyrkans högsta domstol så blir dess beslut i praktiken prejudicerande. Alltså måste det nu betraktas som tillåtet* för svenskkyrkliga präster att fira gudstänst i Missionsprovinsens gudstjänstgemenskaper. Alltså gjorde jag det.

 

Som sagt, när vännen och biskopen Hans och jag blivit pensionärer tycker jag att vi uppriktigt ska prata om Missionsprovinsen. Lämpliga delfrågor kan vara:

 

1 Varför känner sig svenska kyrkan tvungen att betrakta Missionsprovinsen som en fiende?

 

2. Varför inte istället se den som en hjälp och ett komplement

 

3. När nu gudstjänstseden i svenska kyrkans tradition på ort efter ort är nära kollapsa, varför inte glädja sig över att gudstjänster firas, oavsett vem som organiserar dem?

 

Inom det (nu bildade stor-) pastorat där jag idag firade högmässa finns  minst 5, 6 eller 7 kyrkor/kapell. Inte i en enda av dessa firades mässa under hela julhelgen (om predikoturerna i tidningen var korrekta). Se fråga två ovan.

 

En trevlig dag var det. Intressanta samtal vid kyrkkaffet. Så även vid den senare lunchen/middagen som vi blev bjudna på. På vägen hem passerade vi Töre och gick då in en sväng hos svärfar. Oerhört klar i tal och tanke trots sina 93 år.

 

- - - - -

 

* det faktum att viss biskop och domkapitelsledamöter blev så besvikna över att få en knäpp på näsan av överklagandenämnden att dom motionerade till höstens kyrkomöte och begärde en utredning om huruvida några ändringar behöver vidtagas i Kyrkoordningen för att precisera i vilka sammanhang en präst får fira gudstjänst (i klartext: inte inom Missonsprovinsen) gör ingen skillnad nu och knappast för mig i framtiden heller. Beslut i frågan kan tas tidigast i nov 2017. Eventuella nya mer begränsande regler kan då träda i kraft tidigast 1 januari 2018. Om jag passar på att  fira missionsprovinsgudstjänster under friåret 2017 och sedan håller mig i skinnet några månader och inte firar någon missionsprovinsgudstjänst förrän senare på våren så hinner i vart fall inte biskop Hans avkraga mig (och det är väl skönt för honom om han slipper avkraga en gammal ungdomskompis) eftersom han går i pension i början av sommaren 2018. Och eftersom högvördiga domkapitlet har ont om sammanträden sommartid så kommer eventuellt avkragningsbeslut först under hösten och då fyller jag ändå 65 och kan lika gärna gå i pension. Ha det så trevligt.