Torbjörn Lindahl

Kulturblogg för personliga åsikter och skämtsamma allvarligheter.

Stenberg IV

Alltså fjärde delen (nu utgivna tryckta utgåvan) av 1700-tals-Umeåprästen Pehr Stenbergs Levernesbeskrivning är nu av mig färdigläst.* Nästan lite abstinenskänsla att skiljas från den man vars öden och äventyr varit en regelbunden följeslagare under ett drygt år. Fyra stora tjocka böcker.

 

 

Tyvärr dock, sista delen är lite tråkigare än de tidigare delarna. Första delen uppväxten. Andra delen studietiden i Åbo. Tredje delen första prästtiden i Umeå. Och så fjärde delen fortsättning av prästeriet fram till dess han flyttar från Umeå stad till landskyrkan. **

 

Mest spännnde är väl del två och tre där en stor del av hans uppmärksamhet ligger på att finna en livskamrat. Men nu sedan han hamnat i äktenskapets trygga famn och barnen kommer prydligt i rad så blir det ju lite "volvo, villa, vovve" över det hela. Fast i 1700-talstappning, förstås.

 

Eftersom jag vid redogörelse för de tidigare delarna av verket försökt finna något att återberätta så ska jag göra det även nu. Jag väljer då att dela med mig av den för mig nya kunskapen att prästerna alltid träffades och lyckönskade varandra den första maj. Och det hade ingenting med vare sig arbetare eller (det i mina ögon något krystade helgonet) St Josef arbetaren att göra. Nej, anledningen var en helt annan. I not nr 94 förklaras det hela sålunda:

 

Det ecklesiastiska året började i maj. Första maj firades därför internt som prästernas nyårsdag, då man önskade gott nytt år.Bakgrunden till firandet var delvis av ekonomisk art, då man gratulerade till att ha överlevt första maj. Om en präst avled strax före första maj fick änkan försörjning tills nästa präst tillträdde första maj, men om en präst dog efter första maj fick änkan fördelaktigare villkor med försörjning till nästa första maj; därtill kom i båda fallen ett eventuellt nådår.

 

En anledning så god som någon till internt prästerligt gratulerande och firande. Att den ursprungliga firningsanledningen sedan länge försvunnit hindrar inte att firandet består.

 

Vill man lyssna på ett radioprogram (ca 25 min) där några av dem som arbetat med verkets utgivning intervjuas (varav en är ättling till Pehr Stenberg) kan man även få höra högläsning av en duktig uppläsare. I programmet påpekas också hur unikt detta verk är. Det finns ytterst få självbiografiska verk av detta omfång från äldre tider. Radioprogrammet klart värt att lyssna på.

 

Man inser när man läser: förhållandena skiftar men människan är sig ganska lik. Ja, ni förstår att jag inte ångrar köpandet och läsandet av detta verk.

 

- - - - 

* det kommer även ett femte band, men det lär vara en ren registerdel; ingen mer berättande text

 

 ** i bokens sista not (128) förklaras: "Här slutar framställningen mitt i 1807 års händelser. Av tidigare notis framgår att Stenberg skrivit detta under sitt sista levnadsår, d.v.s. 1824....sjukdom och död har satt punkt för projektet."

 

Till detta kan ju en sentida läsare bara beklaga att Stenberg inte fick tid och kraft att berätta om kriget 1808-09.

Hörde nyss på radio att sonen offrade sitt liv för att rädda så mycket som möjligt av faderns anteckningar när det brann på komministergårdens vind ett antal år efter faderns död. Sonens skador blev under räddningsarbetet så allvarliga att han tog några timmar senare. Men kanske är det tack vare hans offervillighet som du och andra alls kan läsa Pehr Stenbergs levernesbeskrivning? (Som förresten borde vare en ganska given avskedspresent till vår Frimodig Kyrka-aktive kyrkoherde Pär Stenberg vid dennes pensionering om några år).

Tycker du kan börja på en egen sådan där levnadsteckning. De blir alltid både värdefulla och intressanta med tiden.