Torbjörn Lindahl

är det idag. Av min prästvigning. Tillika för kollega i staden. Vi prästvigdes tillsammans. Under årens lopp har vi då och då gjort något för att högtidlighålla denna dag. Särskilt kanske vid de jämna tioårsjubileerna.För åtta år sedan var vi väl uppe i finska lappland hos kollega som sedan länge verkar i Finland. Alla övriga i gruppen utom en har verkat i södra stiftsdelen så vi har inte haft lika tät kontakt. Några i gruppen var dessutom betydligt äldre och flera redan döda.

 

Ikväll tänker vi göra något. Vad berättar jag efteråt.

är ett namn du ska lägga på minnet. Det är det verkliga alternativet i kyrkovalet i september. Men det vet du givetvis redan. Då bör du sprida den insikten till andra.

 

En del av oss som är aktiva i sagda nomineringsgrupp här i Norrbotten var idag samlade i Överkalix. Folk från Boden, Piteå, Luleå, Kalix, Överkalix och Övertorneå. Lite valtaktiksnack givetvis i kombination med bön och utdelning av valmaterial mm. Därtill god mat och ett föredrag om den kyrkliga utvecklingen i landet med avseende på kyrkans beslutsapparat.

 

Trevlig dag.

 

Rösta på Frimodig kyrka i höstens kyrkoval.

- var det ett år eller mer, eller mindre? Tiden går så fort numera så man vet inte när det var som vad inträffade. Nå, i vart fall då (när det nu var) så skrev min gamle kamrat på sin blogg att han läst ut Katolska Kyrkans Katekes. Han skrev att det mesta kan man stämma in i men inte riktigt allt. Exakt vad det var som skavde utvecklade han inte så ordentligt. Men nu skulle det vara intressant få veta.

 

Jag har nämligen just själv startat läsning av densamma i avsikt att ta mig igenom hela boken. Ganska mycket har jag läst förut, men då har det varit spridda delar, här och där, allteftersom andan fallit på.

 

Men nu är alltså målet pärm till pärm. Frågan är bara vilken grundläggande attityd som ska prägla läsningen? Ska det vara den som jag (tyvärr!) ofta tycker mig möta från protestanter/lutheraner när dom närmar sig det katolska; vi vet redan i utgångsläget att vi har rätt och ni har fel. Så när man träffar på något man tycker känns ovant eller som man har tveksamhet inför eller tycker är helt fel då reagerar man med vad var det jag sa. Dom har fel och här är beviset. 

 

Men det finns ju ett annat sätt att läsa. Nämligen det som verkligen borde vara det lutherska sättet: att följa Luthers katekesförklaring till åttonde budet: att tolka och tyda allt till det bästa.*

 

Alltså kommer jag nu under semestern att vara en tvättäkta lutheran.

 

 

* jag har många gånger upplevt hurusom människor som definierar sig som lutherskt troende agerar som om dom anser att denna luthers katekesanvisning ska vi följa i relation till alla människor - utom just katoliker. För när det gäller katoliker då är det ständigt vår uppgift att visa hur fel dom har.(Men så "måste" man kanske agera för att inte såga av den gren man sitter på.)

Det kan man ju fundera mer över.* Och jag ska göra det genom att dela ett personligt vittnesbörd.

 

Det torde vara allom bekant att jag i de två kontroversfrågor som dominerat svenska kyrkan senaste årtionden, frågan om prästämbetet och om äktenskapet, att jag står för de gamla traditionella uppfattningarna (prästämbetet innehas av män respektive att en äktenskapsrelation är mellan en man och en kvinna).

 

När då människor frågar mig "varför?", "varför tror du som du gör?" Då är mitt svar- jag erkänner helt öppet att det är vad som spontat kommer från hjärtat - inte "därför att det står så i Bibeln", utan därför att så har Kyrkan alltid trott.

 

Så var det med det.

 

- - - - -

 

* se mitt inlägg "Idag" som skrev för en dryg vecka sedan. Där blev det lite debatt i kommentarfältet.

Tja, säg det.

 

I de allra flesta fall tillhör man bara oreflekterat den kyrka man vuxit upp inom. Eller den kyrka man på allvar träffade på när man blev kristen. Ytterst få människor har stått i ett verkligt val: lutheraner på ena sidan och katoliker på andra, vad ska jag välja; ortodoxa på ena kanten och pingstvänner på andra, vilket tar jag?

 

Själv är jag uppvuxen inom svenska kyrkan. Och då menar jag kyrkan. Missionshus och bönhus spelade ingen avgörande roll i min uppväxtfamilj. Jag vet dock att "missonshuset" nämndes åtminstone någon gång per år; kan det ha varit i samband med lucia eller julbasar eller liknande? Bäst att kolla i pappas gamla diabilder, innan dom bleknar bort. Vi har dem alla kvar, sorterade och katalogiserade. Tusentals.

 

Åter till kyrkan. Svenska kyrkan för mig alltså. Så den kyrkliga identitet jag vuxit upp med är således bara att vara med i den kyrka som alltid funnits där. Just as simple as that! Att den kyrkan skulle ha någon slags konfession (bekännelse) var inget jag visste något om eller brydde mig om. När jag senare under ungdomsåren började få lite aning om att det var det lutherska som vi bar på då fanns väl där ett och annat att lära. Men att det på något avgörande sätt medvetet skulle präglat min övertygelse - nej. Jag har alltså aldrig medvetet stått i valet att bli lutheran eller något annat.

 

Nej, när jag första gången på allvar lärde mig uppskatta svenska kyrkan - i någon principiell mening, inte bara att det är trevligt om det är bekant och hemvant - det var när jag läste Kristi kyrka av Bo Giertz. Och det som då grep mig var inte vårt lutherska arv utan det faktum att svenska kyrkan är den kyrka som alltid funnits här. När Bo Giertz beskrev hur det med Ansgar faktiskt var den odelade kyrkan som kom hit - slutgiltiga splttringen mellan  öst (Konstantinopel) och väst (Rom) hade ju då ännu ej skett - då hissnade det för mig. Tänk att vi är en gren av den kyrka som alltid funnits, inte ett samfund som ett gäng entusiaster bildat år18XX.

 

Är jag då lutheran? Säkert i den meningen att jag automatiskt (men inte ovilligt) präglats av det lutherska arv som funnits i vår kyrka. Men inte mer. Laestadian har jag nog försökt vara, karismatiker likaså. Högkyrklig/katolsk har jag blivit mer och mer för varje år, men lutheran...

 

???

 

Inte i någon läromässig övertygelsebetydelse. Inte på något sätt i närheten av det de-lutherska-bekännelseskrifterna-utgör-den-bästa/korrekta-tolkningen-av-Bibeln som man kan möta i vissa mer profilerat lutherskt-konfessionella kretsar.

 

Denna "svenska kyrka" då? Den är sakta, eller snarare i allt snabbare takt, på väg att förändras.  Den traditionalistiska (bibel/bekännelse-trogna? - you name it) gren av det svenskkyrkliga som tidigare fått plats att existera inom kyrkans hägn är nu i ytterst snabb takt på väg att trängas bort genom att dess präster "tar slut" (= ett medvetet mål från dom som styrt i och över kyrkan).

 

Många inom svenska kyrkan som fortfarande lever i församlingsgemenskaper som fungerar, med goda präster, anar ofta inte hur bräcklig situationen är. På de allra flesta ställen gäller det som en god vän uttalade för redan tjugo år sedan: tycker man att man har en "bra" präst så ska man veta att den man har nu är den siste (särskilt om man hör till den grupp som anser att prästämbetet bör innehas av män). Vad gör man då? 

 

Vad är det som behöver räddas? Förkunnelsen och sakramentsförvaltningen. Predikan och undervisning kan i nödfall skötas av lekmän. Men för sakrament (i praktiken nattvarden) behövs präster - i vart fall om ett kyrko-liv ska bevaras.

 

Det alternativ som diskuteras i vissa lågkyrkyrkliga sammanhang (och även delvis genomförts): att lekmän tar över förvaltandet av nattvarden, det är för mig inte ett alternativ. På den vägen följer jag inte. Det tror jag att jag skrivit flera gånger.

 

Även har jag skrivit om andra alternativ. Konvertera (bli ortodox eller katolik) och där få del av sakramenten. För många ett otänkbart alternativ, men fullt möjligt för mig. Bilda en självständig gudstjänstgemenskap och låta den betjänas av präst från Missionsprovinsen. Fullt möjligt men någon måste i så fall driva det (skapa gemenskapen till tillräcklig medvetenhet och hitta präst/kandidat/en). Vilka känner den kallelsen?

 

Jag skriver det här för att göra svenskyrkligt kyrkfolk (och s k väckelsefolk som vid behov låter sig betjänas av präster) medvetet om att det traditionella svenskkyrkliga gudstjänstlivet är på väg bort* med den (stora) prästgeneration som nu pensioneras (på de ställen det fortfarande finns kvar).

 

Själv har bara drygt ett år kvar till min 65-årsdag så hur jag än väljer att göra med min kyrkligt-yrkesmässiga framtid så är mina dagar räknade. Men så länge jag står där jag står så gör jag det jag gör.

 

- - - - -

 

* vissa ogillar att jag skriver så här trots allt "fint och värdefullt" som sker inom kyrkan. Men här handlar det inte om all "verksamhet" utan om objektiva faktorer i gudstjänstlivet. Inte heller handlar det om huruvida enskilda individer är trevliga och fromma eller inte.

De "objektiva faktorerna" som fram till säg början av 70-talet var helt självklara i princip i hela svenska kyrkan, men som nu blir allt ovanligare (särskilt om man vill ha dem alla samtidigt), är:

- manlig präst vigd i apostolisk ordning (ingen kvinnlig biskop inblandad)

- historisk, komplett liturgi

- riktigt (alkoholhaltigt) vin och veteoblater

 

Till detta kan läggas den något mer subjektiva bedömningsfrågan att prästen bör ha god teologi och förkunnelse. Om det brister på den punkten så förstörs inte sakramentet men många kristnas förtroende för prästen skadas Och mycket av glädjen i gudstjänstlivet försvinner.

 

en del gamla blogginlägg. T ex från juli 2014 då jag i några bloggposter uttryckte en viss längtan efter att någon gång förenas med den stora kyrkan i världen, dvs den katolska. Det fanns vänner och bloggare* som undrade om man som aktiv präst i svenska kyrkan verkligen får uttrycka sig så. I domkapitelsanmälningarna mot mig 2015 anfördes min alltför stora katolikpositivitet som en av orsakerna till en av anmälningarna. I domkapitlets beslut nämndes dock ingemting om detta, vilket jag bara kan uppfatta som att jag ej ansetts gå över gränsen. Man kan ju också tolka det så att jag genom uppenbarandet av mina hemliga tankar bara offentligt bekände mina synder vilka jag sedan, i tanke och sinne, aktivt nedkämpat. Så kunde man ju se det. Vad domkapitlet tänkte vet jag inte.

 

Ibland tänker jag på oss lutheraner (av mer högkyrklig, allmänkyrklig sort) att vi är som de öst-berlinare som råkade befinna sig på fel sida just den dagen muren byggdes. Dom kunde med lite tur lika gärna ha hamnat på västra sidan. Kanske fanns många ur släkt och vänkrets där. Inget fel att längta dit. Helt förståeligt om många "flyr" - över eller under muren.

 

Har jag alltså ändrat mig från juli 2014? Svaret är: nej. Längtan finns kvar. Fattigdomen och svårigheterna i "Östberlin" blir stadigt värre.

 

- - - - -

 

* bl a en (då protestantisk) bloggare som senare själv blivit katolik

eller en förnyelse, som vi i vissa sammanhang föredrar att kalla ett skeende,* då gör Gud det på sitt sätt, genom de människor han utsett, och/eller genom de grupper/rörelser som han låter bli sina kanaler. Då får vi finna oss i det. Ta emot det andligt värdefulla - om vi nu vill ta emot det - på det sätt det kommer.

 

Det kom jag just att tänka på. Riktigt varför vet jag inte. Men så är det. Tänker jag.

 

Då duger det inte att tycka att kanalen som Gud just nu använder (personen, rörelsen) inte duger, så att man vill ta avstånd från den, men på något sätt vill ha själva innehållet. Det projektet går oftast inte. Vill man ha presenten får man ta emot den i det omslag som Gud slagit in den i. Tänk efter: om en god vän kommer med en present på ens födelsedag, då säger man inte: "tack så mycket, men jag tycker omslagspapperet var så fult, kan du vänligen byta det mot ett i annan färg, då ska jag gärna ta emot din present".

 

Nä, man säger inte så.**

 

När jag ser tillbaka på mina snart 40 prästår (och några år före dess) så tycker jag mig kanske kunna igenkänna ett antal skeenden där människor försökt göra det jag i grunden inte tror fungerar: försöka få gåvan utan paketet i vilken den levereras. 

 

Man ser alltså tillbaka och begrundar. Fanns det något av detta försöka-skilja-på-paket-och-innehåll-beteende under det skeende på sjuttiotalet som präglade ungdomsvärlden här i stiftet?*** Det fanns det säkert. Och även kan man nog se tendens till samma beteende gällande den kyrkliga (läs: liturgiska) förnyelsen. Under senare år (-tionden) tycker jag mig kanske mest ha sett det i förhållande till den karismatiska förnyelsen.

 

Inom svenska kyrkan (och det är nu enbart detta, mitt eget samfund, jag här talar om) fick den karismatiska förnyelsen sin förblivande ingång (efter några punktvisa tydliga landningsförsök) genom OAS-rörelsen. Densamma rörelsen har senare ordnat sommarmöten i många år och kurser för präster och kyrkoanställda. Och här är nu verkligheten att det finns dom som av olika skäl vill markera ett avstånd mot rörelsen ifråga**** men försöker (t ex i snarlikt verk i egen regi) få själva saken som den upplevs representera.

 

- Vi kan väl göra det lika bra som dom. 

 

Men erfarenhet av dylika försök: det fungerar inte.

Andlig väckelse och förnyelse kan man nämligen inte imitera. Den måste man bli delaktig av. Och då finns ingen annan väg än att ödmjuka sig till emottagande just där Gud i denna tid behagar utföra sitt verk. Man måste alltså våga ta i omslaget för att komma åt presenten.

 

- - - - -

 

* Mitt ordval: väckelse är när hittills icke-bekännande människor blir kristna; förnyelse är när redan kristna får del av ett djupare eller vidare andligt arv: nådegåvor, personlig bön, fördjupad bibelinsikt osv

 

** sedan är det också sant att om man sparar omslaget för framtida bruk så kommer man efter en tid att inse att det inte har samma värde som själva presenten

 

*** senare, i en uppsats vid Umeå universitet, kallad "Laestadiansk ungdomsväckelse"

 

**** oftast med argument som har har med oenigheten om ämbetet att göra

har det varit.

 

För tredje året i rad har jag fått uppgiften konfirmera Fridsförbundets konfirmander. Liten grupp detta år. Bara nio konfirmander varav åtta flickor och en pojke. Några av konfirmanderna har jag döpt (och minns fortfarande dopet "som om det var igår".)

 

Nå, fin dag var det. Precis som tidigare: högmässa med konfirmation på lördag. Enklare ha allt gemensamt och tydligen enklast ha det på lördag - för tillresta släktingars skull, gissar jag. Lugn och fin grupp och lätt att öva in konfirmationsagerandet då det inte var så många.

 

Alla konfirmander fick en uppgift var: två bar nattvardskärlen, två bar evangelibok och missale, en bar korset och fyra tog upp kollekt. Tillsammans sjöng konfirmanderna även psalmen Gud i dina händer (769). Notera alltså att laestadianska ungdomar sjunger ur nya psalmboken! Och vid samkvämet efteråt i bönhuset sjöng dom Jag vill ge dig o Herre min lovsång. Det är som jag sagt många gånger förr: den (öst-)laestadianska församlingen tenderar alltmer att bli den verkliga "kyrkoförsamlingen".

 

Smörgåstårta och vanlig tårta blev det alltså efter gudstjänsten. Vid detsamma fikat hamnade jag bredvid en av predikanterna som sitter i styrelsen för ett av kommunens bolag. Det gör han bl a tillsammans med politiker som tillika var den kyrkopolitiker som anmälde mig för domkapitlet. Världen är liten.

Dvs Skriften allena verkar vara diskussionsämnet för dagen. Det började med att Stefan Gustafsson (avgående gen.sekr för Svenska evangeliska alliansen) skrev en artikel. Mikael Karlendal (numera katolik, f d frikyrklig och pingstpastor) skrev ett inlägg om Gustafssons artikel på sin blogg och menade att Gustafsson har fel. Då kom Lars Borgström (lutheran, präst i Lutherska församlingen) in i kommentarfältet och argumenterade mot katoliken Karlendal. Sedan har dom utbytt tankar några varv.

 

Jag tvingas erkänna att för mig blir dylikt tröttande. Min upplevelse av debatten kan sammanfattas enligt följande:

 

Borgström:

- Eftersom Karlendal är katolik så måste han ha fel och han har verkligen fel. Och han har fel därför att han är katolik.

 

Karlendal:

- Eftersom Borgström är protestant så måste han ha fel och han har verkligen fel. Och han har fel därför att han är protestant.

 

Inte ens västfrontens skyttegravar under första världskriget kunde vara djupare.

 

Är det underligt att man längtar ut på en MC-tur?

 

I ursprungsartikeln nämner dock Stefan Gustafsson en intressant sak; sola scriptura riskerar ofta bli solo scriptura.

 

I övrigt tycker jag Karlendal har en poäng: det faktum att den delen av kristenheten som sagt sig sätta Skriftens auktoritet högst, den evangeliska/protestantiska, har blivit splittrad i tusentals grupper som alla vill leva enligt bibeln men likafullt inbördes är till många delar oense om vad skriften verkligen säger. Jag har ytterst svårt se detta faktum som det ovedersägliga beviset för att Skriften allena-principen fungerar.

 

Som väckelserop i en andligt förfallen tid - ja. Som allmängiltig förblivande kyrkobyggnadsprincip - nej.

 Man brukar säga att ett kyrkorum predikar även när det inte används. Altare, predikstol och dopfunt (och oftast knäfall) finns alltid där. Och talar tyst om ordet och dopet och nattvarden.* Skillnad mot missionshus och bönhus där det oftast bara funnits predikstol. Där blir ordet i centrum men sakramenten bortglömda eller åtminstone undanskymda. Som i ett av de EFS-bönhus där jag under mina första prästår ofta firade gudstjänst; när det var nattvardsgudstjänst plockades knäfallen tillfälligt in i "stora salen" (gudstjänstrummet) från sin normala plats i en skrubb innanför "lilla salen" (rummet för kaffe, syföreningar, barn- ungdomsgrupper).

 

I många bönhus som jag under åren besökt (tillika med många frikyrkor) finns dock en möbel som skulle kunna uppfattas som altare, ett litet bord (ofta för litet om man bekvämt ska kunna fira mässa vid det) och någon tydlig predikan om nattvarden fick det inte utgöra eftersom det alltid låg en stor uppslagen bibel på det. Inget fel med biblar, men sakramenten hamnar i bakgrunden. Mässa blir något som firas undantagsvis.

 

Men det här var uppvärmningen. Det var om hela kyrkobyggnaden jag vill skriva. Skälet till att detta nu kommer i min tanke är att det just offentliggjorts att kyrkorådet lägger förslag att Björkskatakyrkan ska stängas. Slutligt beslut tas av kyrkofullmäktige inom någon vecka. Om fullmäktige bifaller förslaget så är kyrkan bara i bruk året ut. Den får alltså inte fylla sitt fyrtionde år.

 

Björkskatakyrkan var den sista i raden av fem s k distrikskyrkor som invigdes i Luleå (tre i Nederluleå och två i dåvarande Örnäsets förs.) under sjuttiotalet. **.

 

Distriktskyrkobyggandet i Luleå är väl en del av det som kallats småkyrkorörelsen. Insikten om att när nya stora stadsdelar växte fram runt våra städer så måste kyrkan ha en synlig närvaro även där. Inte bara en katedral i den gamla stadskärnan.

 

Det faktum att distriktskyrkorna på de flesta håll i landet byggdes och inreddes som riktiga kyrkor (med komplett inredning enligt ovan) är väl resultat av ett högkyrkligt opinionsarbete. Både ordet och sakramenten ska ha sin naturliga plats i byggnaden. Inte bara en församlingsgård för "verksamhet" eller ett bönhus för predikan.

 

Likväl blev distriktskyrkorna på många ställen inte riktigt kompletta kyrkor vad gudstjänstlivet beträffar - i vissa fall inte förrän långt senare. Livet i byggnaden kom många gånger att bäras av barntimmeverksamhet, miniorer och juniorer och konfirmander. Stora delar av de upplevda "församlingarna" utgjordes av föräldrar som kom för att lyssna och se på när deras barn medverkade i familjegudstjänsterna. Det "ordinarie" gudstjänstlivet kom aningen på sidan om. Sammanlysningar var frekventa bl a vid storhelger och under sommarlov (då "verksamheten"! låg nere) så ett helt fullödigt gudstjänstliv var ofta inte möjligt leva i en distriktskyrka. Detta är i alla fall min upplevelse här i staden och på de ställen där jag varit distriktspräst har jag envetet kämpat för att utöka gudstjäntfirandet och mässfirandet. Vissa gånger i opposition mot personal eller församlingsledning (inte alltför allvarligt dock).

 

Men nu ska alltså en kyrka läggas ner. De anförda skälen motsäger jag inte. Byggnaden är ett dåligt bygge. När det sägs att det skulle kosta oansvarigt mycket att reparera den till acceptabel standard så har jag inget att säga. Men vem vill överta byggnaden? Eller rivs den?***

 

Men åter till saken. Det var alltså en önskan att kyrkan skulle ha en närvaro i olika bostadsområden som drev fram småkyrkorörelsen. Nu försvinner den synliga kyrkliga närvaron i ett bostadsområde. Kan den finnas på annat sätt? Kanske dags att äntligen förverkliga det som diskuterats i snart 25 år: att dela lokal med baptisterna som har den riktiga distriktskyrkobyggnaden i stadsdelen.

 

Måste/bör svemska kyrkan ha någon form av kyrkolokal i alla (större) bostadsområden? Kan det räcka med betydligt mindre (källar-)lokaler?**** Ska man ha ett gudstjänstliv på en plats så måste det vara så komplett som möjligt. Tycker jag.

 

Hittills har ju vi i svenska kyrkan kunnat handla enligt principen bygg en kyrka och erbjud gudstjänster och verksamheter som lockar människor som redan är troende eller åtminstone så positiva att dom kan tänka sig gå dit. Men hur länge kan det fungera? Dels är det ju en ekonomisk fråga. Hur länge kommer vi ha råd behålla alla våra kyrkor?Sen är det en fråga hur länge det i vårt sekulariaerade land kommer finnas människor som mer eller mindre av sig själva kommer att ansluta till verksamhet som vi erbjuder och annonserar om. 

 

Nu stänger vi kyrkan i ett av stadens större områden. Blir det bara en reträtt eller kan vi använda den nya situationen till ett aktivt nytänkande? Och nya utmaningar kommer. Idag var jag med avfall till återvinningscentralen på Kronan. Där byggs det. En stor skylt talade om att här byggs det för 7000 Lulebor. Om det hade varit på sextotalet eller sjuttiotalets början så hade självklart något slags kyrkolokal planerats. Sannolikt en tomt för en kyrka i  stadsplanen. Men nu, inte. Vad betyder det? Att vi gett upp ambitionen att ha ett ärende till människor överallt? Att vara verkligt rikstäckande. Eller anpassat oss till en ny tid där bilar, busslinjer och internet gör att man kan förväntas ha kontakt med kyrkan även om närmaste kyrkobyggnad finns en bit bort? 

 

Eller har vi av den Helige Ande inspirerats till ett helt nytt sätt att evangelisera - där (ambulerande) husförsamlingar (mässa vid köksbordet) blir modellen? Har inte hört nåt om att stod nåt sånt i senaste kyrkorådsprotokollet :)

 

En ny tid väntar. Hur ska vi undvika att backa in i framtiden utan istället möta den med kraft, strategi och frimodighet?

 

- - - - -

 

* hade vi på traditionellt katolskt vis även biktstolar i kyrkorna så skulle även bikten bli predikad.

 

** Den enda nya kyrkan i dåvarande domkyrkoförsamlingen kom redan 1969 men Mjölkuddskyrkan är kyrka av äldre typ, dvs i det avseendet att det är en relativt stor kyrkobyggnad med fristående församlingshem.

 

*** Björkskatakyrkan är inte en separat byggnad som övriga 70-talskyrkor i stan utan hopbyggd med skolan. (HIstorien bakom det tror jag att jag berört i en tidigare bloggpost någon gång).

 

**** Såna som vi tidigare haft men stängt redan för årtionden sedan (Burströmska Gärdan och Kallkällan).

Så heter en liten bok (drygt 100 sidor) som vännen och prästkollegan nere i Växjö stift, Håkan Sunnliden, skrev redan 1989. På den tiden var han kyrkoherde i Hjälmseryd och församlingen präglades  då av ett väckelseskeende. Mitt i detta upplevde Håkan det som viktigt att få undervisa om Kyrkan och även säga några sanningens ord om vår nuvarande konkreta verklighet i svenska kyrkan.

 

I boken går författaren bla igenom de sju Kyrkans kännetecken (uttryck från Martin Luther) som jag själv undervisat om många gånger. Igenkännandets glädje således.

 

När han tycker att nuvarande svenska kyrkan är värd kritik så säger han det öppet. Men kan en reformation ske i vår tid? Ja, vill nog Håkan svara, men...

 

Resten får du läsa själv när du beställt boken direkt från Håkan.

 

 

100:- tar han för den. Vill du läsa Håkans egna ord om boken så spanar du in Håkan Sunnlidens blogg, bloggposten för 2 maj.

talade jag med i telefon idag. Han dristade sig då att uttrycka att jag bloggade för sällan.

- Det är ju bara en helgrapport, varje vecka.

Det kan nog stämma. Men givetvis vill jag lindra kära läsarnas hunger efter blogginlägg. Så nu ska jag skriva fast det bara är fredag kväll. Vad ska jag då skriva om?

 

Jo, jag tänkte att jag skulle skriva om en sak som utspelade sig i vårt prästkollegium för några veckor sedan. Vi talade om det stundande biskopsvalet. Vår biskop har ju beslutat lägga ner staven i juni 2018 (det år han fyller 63). Nu är planerna att komma igång med valproceduren i så god tid att en ny biskop ska kunna vigas nästan exakt samtidigt. Alltså berättade domprosten om det för övriga församlingsprästerskapet. Alltså fick vi chans prata om eventuella kandidater.

 

Det ska väl erkännas att samtalet inte riktigt lyfte. Ganska begränsad entusiasm för saken. Några möjliga kandidater nämndes. Men ingen av dem mötte någon större gemensam entusiasm hos samlade prästerskapet. Finns inga bra kandidater, kan man undra? Det har funnits goda kandidater. Men dom har regeringen (tidigare) och kyrkans eget regelverk (senare) rensat bort. Tänkte jag alltså. Bland prästerna uttrycktes (av åtminstone någon) att det svenskkyrkliga biskopsämbetet numera är så avlövat på inflytande och verklig betydelse att "vem vill egentligen ta på sig den rollen?" Ungefär så.

 

Men så uppgivet kan man ju inte låta det vara. Alltså gäller det att göra en insats. Tänkte jag, när jag tänkte igen. Alltså beslöt jag på stört att göra en storartad insats för svenska kyrkan genom att ställa upp som biskopskandidat. Jag förväntar alltså 11-12 röster bara härifrån. Givetvis kommer kollegorna - särskilt med den uppenbara bristen på andra seriösa kandidater - att stödja en kandidat som dom väl känner och som dom i alla väder vet var dom har.

 

Jag inbjuder alltså nu de röstberättigade i stiftet: domkapitlets och stiftsstyrelsens ledamöter, församlingarnas utsedda lekmannaelektorer samt alla präster i tjänst, att rösta på mig. Om det räcker att förklara sig villig eller om man måste formellt nomineras någonstans vet jag ej. Om det senare gäller, så hoppas jag någon gör det. Annars får jag ödmjukt ta det som ett tecken på vår Herres icke-vilja med mig I denna sak.

 

Om jag stannar på min post till 67 så hinner jag vara biskop i drygt två år så ingen anledning till oro. På två år hinner man inte ändra på någonting. Och jag är van kandidat. I några av de sista biskopsvalen enligt gamla ordningen (före år 2000) fick jag röster. 1/3 eller 2/3 röster. Alltid något. Nu blir det fler.

 

Min kandidatur är väl inte den första där biskopskandidat är äldre än avgående biskop. När KG Hammar avgick som ärkebiskop så lanserades ju först yngre systerna Ann-Karin. Men då kom även äldre bror och anmälde sig som kandidat via en artikel i Kyrkans Tidning. För mig är det dock främmande att lansera mig på en så ärevördig scen som Kyrkans Tidning. Min ödmjuka hållning tvingar mig nöja mig med denna ringa blogg.

 

Alla som är starkt berörda av biskopsvalet, här har ni er kandidat. Om "starkt berörda" betyder skrattar eller gråter kan f n lämnas därhän.

under helgen var inte bara att hälsa på sonen i Uppsala. Snarare var det bonus. Söndag eftermiddag for jag vidare till det som var resans grundsyfte, Kyrklig samlings samarbetsråd. Att i många år ha fått vara med där är ett privilegium. Man träffar många kloka, kunniga och intressanta personer. Komna ur olika av svenska kyrkans traditioner. Nägra personliga möten och samtal blir särskilt givande.

 

På söndagskvällen årsmöte och div samtal om det s k läget i kyrkan. 

 

På måndagen två ytterst intressanta föredrag med anknytning till det nu pågående reformationsjubileumsåret. Daniel Johanssons (Församlingsfakulteten) föredrag om Augsburgska bekännelsen skulle jag önska att alla mina kollegor i församling och kontrakt fick höra.

 

Såsom av en händelse pågick samtidigt kontraktskonvent här hemma. Även det med något slags reformationstema. Jag beviljades frihet från att bruka min lediga dag till konventsbesök eftersom jag lovade min chef domprosten att jag skulle komma hem från Stockholm lika fullproppad med luthersk teologi som mina nära kollegor som suttit i församlingshemmet i Boden. Vi får väl se.

i den s k selen igen. Efter några dagars frihet. Dock innebär ju inte friheten från anställningens gudstjänstarbete att man befriar sig från gudstjänsten. Tvärtom. Påsken firas bäst i kyrkan.* Skärtorsdag t o m Annandag blev det nio gudstjänster. Andligt innehållsrika gudstjänster påverkar på samma sätt som bruk av ordet och bönen: man hungrar efter mer.

 

Apropå bön, föresten. I torsdags fick jag telefon av en koptisk kristen från Egypten som bor i stan. Och som ibland dyker upp med familjen i gudstjänsterna. Han ville veta Långfredagens gudstjänsttid(er). Men ställde frågan sålunda:

- När ska ni samlas i Hertsökyrkan på Långfredagen för att be?

 

Intressant, tyckte jag. Att se bönen som det bärande i gudstjänsten. Inte - som i våra låg- och väckelsekristna sammanhang - att det är predikan och att liturgin mest blir (det i värsta fall upplevt onödiga) "före och efter predikan". Jag kan bara vittna om att efter det att jag anammat seden att stå upp under hela nattvardsliturgin (fr o m "Upplyft era hjärtan" t o m "O Guds Lamm"); stå upp och blunda och lyssna koncentrerat på prästens ord och tyst följa med i bön; då får hela mässan en fantastiskt fördjupad dimension.**

 

Man inser vilket elände kyrkbänkar är för ett levande gudstjänstliv. Jag läste för en tid sedan en artikel i vilken det hävdades att det först var på 1100-talet som kyrkbänkar började göra entre i västerlandet. Ortodoxa kyrkor saknar fortfarande normalt bänkar, som bekant. I min ungdom lärde jag mig att i svenska kyrkor började bänkar bli allmänna först på 1600-talet.

 

Men, nu förirrade jag mig tydligen iväg någonstans i tanken. Det här inlägget skulle ju handla om att vara tillbaka i selen igen. Dvs i det vanliga vardagsarbetet. Men som tur var handlade det delvis om gudstjänst det också. Igår var jag i Björkskatan och höll ett föredrag vid Tisdagscafe om nattvarden och påsken och hur de två hör ihop. Roligt träffa vänner även i den kyrkan. 

 

Annat ingår också i jobbet. Men de delar av arbetet som inte är offentligt hamnar inte på bloggen. I kväll blir det Alpha.

 

 

* törs jag ens nämna den blogg på vilken jag läst detta uttryck? Bäst att inte ta några onödiga risker.

 

** till min stora glädje noterade jag att stor del av församlingen stod upp under hela nattvardsliturgin under påskdagshögmässan på Fridhem. Inte normal tradition, sa goda vänner. Men kanske var det gästande personer som hade traditionen med sig och satt så synligt att dom drog övriga med sig?

 

Alltså det kristna sättet att säga Glad påsk. Eller är det "glad påsk" som är det sekulariserade sättet att säga Kristus är uppstånden?  Bäst säga bådadera. Men utförligare skriverier får anstå till i morgon.

Du har väl kommit ihåg att ställa fram klockan en timme så du inte missar högmässan.

Ikväll hade vi Alpha och fortsättningsgrupper igen. Denna termin leder jag "mellangruppen". Hittills har vi talat om evangelierna och lite om apostlagärningarna. Det är fantastiskt roligt att få undervisa om bibeln och hjälpa människor att tränga in i bibelns budskap.

 

Nästa onsdag blir det inte alphakväll i Hertsökyrkan för då firar vi Askonsdagsmässa kl 19. Den leds av Bosse. Själv celebrerar jag i Örnäsets kyrka på morgonen. Om någon ännu inte gått på en Askonsdagsmässa, vill jag rekomendera att göra det. Det kan vara en fantastisk upplevelse som start på fastetiden.

Gudstjänster hör till ett kristet - i vart fall kyrkokristet - liv. Vad vill man då ha när man går i gudstjänst? 

 

En präst som man uppfatter som riktig präst. Här kan människor ha lite olika önskningar. Somliga tycker att prästen i enlighet med ursprunglig tradition bör vara man, precis som Jesus och de första apostlarna. Andra tycker (också) att prästen bör stå i en vigningssuccesion som går tillbaka till apostlatiden. 

 

En liturgi som i huvudsak är i överensstämmelse med den som råder i alla de historiska kyrkorna världen över.

 

En predikan som man kan uppfatta som en naturlig fortsättning på de lästa bibeltexterna, dvs som Guds ord.

 

Nattvardselement som man kan uppfatta vara äkta. Bröd och vin. Inte saft (om än gjord av druvor). Många anser också att bröden ska vara av vete. 

 

Nå, om man nu önskar något av detta, får man då det? Om man önskar flera av ovanstående villkor, eller rent av alla? )Detta som för några årtionden sedan var mer eller mindre självklart nästan överallt.) På hur många ställen kan man då gå idag? Det är bara att konstatera att det finns allt fler som åker miltals varje söndag för att få en gudstjänst som dom känner sig trygg med. Och det trots att närmaste kyrka ligger på bekvämt promenadavstånd. Och det tragiska är att det är många av svenska kyrkans mest trogna och hängivna medlemmar som på detta sätt inte upplever sig få den grundläggande "service" som dom både har rätt till och genom sin kyrkoavgift betalar för.

 

I alla andra sammanhang där man betalar för sig men inte får den vara eller tjänst som man uppfattar sig blivit lovad, där kräver man pengarna tillbaka!  Är det dags börja kräva pengarna tillbaka även i kyrkliga sammanhang om ens lokala församling inte levererar (som det numera alltid heter)?

 

En god vän föreslog en ordning där man vid varje helg, där högmässa enligt kriterierna ovan inte levererats i egna kyrkan, skickar en räkning till hemförsamlingen på 100 kronor. Naturligtvis kommer man inte att få några pengar, men det viktiga är ju att visa sin önskan.

 

Men eftersom svenska kyrkan på alla nivåer (med enstaka undantag) är okänslig för önskemål från traditionellt sinnade kristna men desto mer känslig för ekonomiska realiteter så skulle man kanske pröva ett annat sätt att visa sin önskan.

 

Strax före 1 november varje år skickar man in begäran om utträde ur svenska kyrkan och några dager efter 1 nov (när man fått bekräftelse på sitt utträde strax före 1 nov) så begär man inträde igen.  Ett sådant handlande skulle få effekten att man inte betalar kyrkoavgiften följande år och därmed påverkar ekonomiskt men som medlem under större delen av året har man rätt till alla kyrkliga tjänster.*

 

Dock är det viktigt - oavsett om man ger sin vilja till känna genom faktura- eller utträdesmodellen - att man tydligt skickar med en förklaring att handlingen beror just på församlingens brist på leverans av acceptabel gudstjänst. **

 

Skulle det fungera? Givetvis. Jag tänker på filmen Nyckeln till frihet där den livstidsdömde som fått ansvar för fängelsebiblioteket bestämmer sig för att förnya bokbeståndet och förverkligar det genom att  under åratal regelbundet terrorisera berörd myndighet med brev i ärendet tills böcker levereras. Ni vet, ungefär som den fattiga änkan i Jesu liknelse, som får rätt mot den orättfärdiga domaren bara pga sitt tjat. Eller, för att nu tänka ekonomiskt, minns hur de svarta i amerikanska södern lyckades få bort segregeringen på bussarna genom total bojkott.

 

Kanske borde varje sådan faktura eller utträdesansökan skickas med kopia till biskopen i stiftet, eftersom det är på högre nivåer än församlingsplanet som de beslut fatta(t)s som nu gör att bristen på goda riktiga präster blir allt större.

 

- - - - - - -

 

* det enda man får passa sig för är att råka dö under den korta period man icke är medlem får då har de anhöriga inte rätten på sin sida om dom skulle önska kyrklig begravning

 

** detta kan inte nog betonas. Utträden som viljemarkeringar är verkningslösa om det inte tydligt framgår varför man handlar som man gör

Känt uttryck. Alla möjliga näringsidkare brukar ha med den uppmaningen i sin reklam. Jag har alltid tyckt att det är löjligt. Vaddå "gilla oss" - "på Facebook"??? Hur vettigt är det på en skala? Vore väl bättre gilla affären, restaurangen eller vad det nu är i verkligheten så att man tar del av dess tjänster och erbjudanden. Eller...?

 

Så har jag alltså tyckt (måste bero på mitt eget icke-Facebookande) - fram till idag. Ty fr o m idag gäller: Gilla oss på Facebook! Och det som ska gillas är alltså Frimodig kyrka i Luleå stift vars styrelse kan ses på bild tagen utanför EFS i Luleå där vi idag hade årsmöte. Bara några minuter efter att vi lagt ut bilden var den gillad. Först av Dag Sandahl. Det tackar vi för. Under eftermiddagen blev det fler gillanden.

 

Inte undra på det. Frimodig Kyrka är ju det enda alternativet i kyrkovalet. Det är bara att ta hjälp av Google en stund och leta lite och sen jämföra Frimodig kyrkas program med de övriga partiernas kyrkovalsprogram. Du inser direkt vilken som är den kristna nomineringsgruppen. Kom ihåg det på (kyrko-)valdagen också, i september.

Att Luleå Hockey två gånger på tre dagar förlorat mot Brynäs. Då är det bättre att fira reformationsjubileum (som det rätteligen borde heta enligt trogne vännen Andreas, och inte lutherjubileum, som jag rubricerade föregående inlägg.) Dock är kanske högtidlighållande lämpligare än firande  precis som Populisten föreslog.

 

Reformations- eller Lutherjubileum gör dock knappast någon skillnad vad gäller min brist på påtaglig entusiasm. Jag känner ungefär som det sägs att prof. Harald Riesenfeldt ska ha sagt mot slutet av sitt liv "den lutherska reformationen har gått över".* Om det dessutom är så som påstods i Andreas' kommentar att påven Franciskus i Lund uttryckte  tacksamhet över att reformationen gett Skriften en mer central plats även i katolska kyrkan, ja, då är det ju bara att acceptera att reformationens innehåll nu till stora delar blivit "allas" egendom. Alltså blir det än mer onödigt med ett "firande" som markerar skillnader eller den enes egenart i förhållande till den andre.

 

 Högtidlighållande var alltså ordet. Ja, på många ställen högtidlighåller man ju även Invasionen i Normandie, trots att den ledde till döden för tusentals civila och soldater vilka sannolikt skulle levt om man låtit nazisterna i lugn och ro fortsätta att ockupera Frankrike och Beneluxländerna.

 

I Luleå högtidlighåller  vi väl Luleå Hockeys första final i dåvarande Elitserien. Trots förlust mot - Brynäs.

 

- - - - - 

 

* jag har bara hört detta muntligt i andra (eller tredje, fjärde...? hand, så jag garanterar inte citatets äkthet, men håller med om innehållet, så jag kan vid behov göra innehållet till mitt.