Torbjörn Lindahl

Alltså idag när man såg TV-sända katolska mässan från Malmö. Tvingas erkänna att jag känner mig mer hemma när jag tv-ledes deltog i mässan än igår i den ekumeniska gudstjänsten. Kanske beror det mest på igenkännandets glädje i liturgin (precis som i Hertsökyrkan, bara i lite större format:) Eller var det bara formatet som skilde? Helt klart var det både Maria och offer som vi bär fram på sätt som inte riktigt nämns i Hertsökyrkan. Men är skillnaderna av den grad att de måste vara kyrkoskiljande? Det är det jag undrar över.

 

Ändå känns katolska gudstjänsten ärligast av de två tv-sända. Man vet vad som gäller. Den är vad den är. Inga sidoblickar. Gårdagens ekumeniska gudstjänst däremot blir mer av en manifestation. På något sätt säkert framdiskuterad och framkompromissad för att inte förbigå någon, för att sända rätt s k signaler. Man vill visa någonting. Sådana gudstjänster har jag alltid svårt för. Känner mig som om jag är på politiskt möte. Har svårt uppleva mig inför Guds ansikte. Dessutom måste ju gårdagens gudstjänst även höra under kategorin temagudstjänster. Såna ger mig alltid frossa.

 

Upplevde alltså att det var mer gudstjänst idag. Beror det på att jag med åren alltmer upplever att det bara är kompletta mässor som är riktiga gudstjänster? Alla övriga gudstjänster är antingen utbroderade bönestunder eller högtiligt utformade föredrag. (Fördenskull icke utan värde!)

 

Men idag som sagt, riktig gudstjänst på TV. Jag kom t o m ihåg att resa mig när Franciskus utdelade välsignelsen.

På TV alltså. Såg först lite nyhetsinslag om hans ankomst till landet. Sedan ett, ja vad ska jag kalla det? Snarast något slags -fördriva-tiden-i-vantan-på-gudstjänsten. Och naturligtvis handlade det om en liten minoritet inom katolska kyrkan. Eller några små minoriteter. Givetvis kan SVT inte undvika att någon gång ge vinkligen att katolska kyrkan är stor och stygg och förtryckande.

 

Sedan såg jag ekumenisk gudstjänst från Lunds domkyrka. Är det någon som minns att det idag är 499 år sedan Luther spikade upp något på kyrkporten i Wittenberg? Inte jag. Men påven kommer jag minnas. Man undrar om påven vill nå't med sitt besök eller om han bara insåg att om han själv dök upp istället för bara någon kardinal med ekumenikansvar skulle han själv ta all uppmärksamhet och det lutherska helt glömmas bort? 

En anledning god som någon för en påve?

 

Under gudstjänsten satt jag och konstaterade att alla som satt framför centralaltaret var män! Jag tänkte att här kommer det att bli kritik. Men, se, just då blev det evangelieprocession, och vem fick gå i den och läsa evangeliet en bit ner i kyrkan? Antje Jackelen! Ser man på. Frågan blir om det är en tillräckligt stor mumsbit för eventuella kritiker att dom inget förmår säga eller kommer dom likväl att av allt som fanns att skåda fortsatt notera att Jackelen satt på en sidoplats i koret?

 

Det som jag var mest nervös för var att något av de fem barnen som varligt gick fram med tända ljus skulle gå för fort så lågan slocknat. Vad hade man gjort då? Som tur var gick det bra. Yngsta flickan som gick först hade tydligt instruerats att gå på luciavis det syntes tydligt, dvs att mycket kort dröja på stegen så ljuslågan regelbundrt hinner resa sig, men några av de senare barnen gjorde mig riktigt nervös.

 

Nervös blev jag dock inte av de fem förpliktelserna. Snarast var det självklarheter. Att tala väl om varandra, inte fokusera på det vi är oeniga om utan på det vi delar osv. Knappast kontroversiellt och då också utan revolutionerande sprängkraft.

 

Roligt se gamla studiekompisen Stefan Holmström (nu EFS' missionsföreståndare) i rutan. Förutom påven och Jackelen den enda i rutan jag mött i verkligheten. Nej, fel. Även kungen och drottningen och Alice Bah Kunke har jag sett i kyrkomötet. Och Anders Arborelius på Oas-möten. 

 

Undrar hur många av kära läsarna som tänker: "han som skriver alla dom här dumma inläggen, honom har jag mött i verligheten."

 

Frågan kvarstår: fick påven i verligheten möta några riktiga lutheraner?

Det pratas om det ibland. Och särskilt nu inför påvens besök i landet. Från mången s k "protestantiskt" håll ifrågasätts att katolska kyrkans nattvardsbord inte är öppet för alla. Önskningar framförs om att påven under sitt sverigebesök ska säga, eller åtminstone antyda, något som visar att en förändring är på väg. De delade (icke gemensamma)* nattvardsborden förklaras vara en anstöt för den icketroende världen. Det borde undanröjas.

 

Själv har jag aldrig riktigt förstått detta med önskan om gemensam nattvard. Jag har alltid tyckt att det mer är enhetens mål än dess medel.

 

1. Att just delat (alltså: i betydelsen "icke gemensamt" , snarast sönderdelat)** nattvardsbord skulle vara någon särskild anstöt förstår jag inte. Svenskar på många mindre orter i landet har redan i åtskilliga årtionden vant sig att å central plats i samhället se en lång anslagstavla uppdelad i sektioner där Svenska kyrkan, EFS, Filadelfia, Betel, Elim, Ebenezer och Frälsningsarmen var för sig annonserar Väckelsemöte  lörd 19 och Helgelsemöte sönd 11. Enda undantaget var Svenska kyrkan som hade helgsmålsbön lörd 18 och högmässa sönd 11. Om inte denna upplysande anslagstavla - och den verklighet den visar - är anstöt nog så spelar det väl ingen roll om de kristna bakom kulisserna firar nattvard var för sig eller tillsammans?

 

Alltså: så länge samfunden består - och vi vill fortsätta leva i dem! - så gör väl just splittrat nattvardsbord varken till eller från. Vill vi fira gemensam nattvard på söndagen så bör vi omedelbart på måndagen lägga ner de samfund som genom sin blotta existens är en splittring. Och  vill vi behålla samfunden, ja, då är det som det är.

 

2. Varför är så många "protestanter" så angelägna att bli godkända vid just katolska kyrkans nattvardsbord? Förstår inte det heller. I hela mitt liv har jag levt i vetskapen att jag som barndöpt inte är välkommen till nattvard i troendedöparförsamlingar. Jag har aldrig brytt mig. Aldrig längtat efter det. Vill dom ha det så är det deras ensak. Nöjd och glad tar jag emot Kristi kropp och blod i mitt eget samfund.

 

Alltså: vill man nu så nödvändigt kommunicera i katolska kyrkan så får man väl konvertera. Anser man istället sin samhörighet i det egna samfundet och det egna samfundets existens, vara så viktigt att det är värt ens engagemang då får man offra något annat. Den som gifter sig med flickan i grannhuset väljer faktiskt bort flickan på granngatan. Äta kakan och ha den kvar är dåligt handlingsmönster.

 

- - - - -

 

* och ** lägger till förklaringar inom parentes då jag uppmärksammades på det jag redan insett: det här blev språkligt otydligt. Se kommentar.

 

 

Efter en dag i vanligt arbete, bl a sjukkommunion och famljekväll i kyrkan med både mat och familjegudstjänst - jag vill ge en stor eloge till mina arbetskamrater för deras sätt att levandegöra gågna söndags evangelieberättelse om Jesu möte med Sackaios - så var jag idag åter i Töre och bidrog till urstädningen av svärfars torp.

 

Idag blev jag satt att gå igenom bokhyllorna. Eftersom svärfar är präst* ansågs det att jag möjligen skulle ha bäst förstånd att avgöra vad av kyrklig och teologisk litteratur som bör sparas och vad som kan slängas. Om det var något jag ville överta fick jag göra det. 

 

En lustig bok som jag slängde på elden var ett exemplar av den provutgåva av psalmboken som Verbum gav strax innan nya psalmboken kom för trettio år sedan. I sagda utgåva var det bara text på några uppslag sedan var det blanka sidor bara för att folk skulle få känna på hur nya psalmboken skulle bli med sina svagt gulaktiga sidor vilket då sades skulle vara läsvänligare än traditionella vita sidor. I senare utgåvor tror jag verbum återgått till vita sidor. Man skulle ju kunna tänka sig att om Kyrkomötet inte beslöt om nya psalmböcker och evangelieböcker stup i kvarten, med åtföljande nyinköp i församlingarna, utan lät de inköpta vara kvar i åtskilliga årtionden så skulle dom gulna av sig själv. Nå, mötet med denna bok igen (mitt eget av Verbum tillskickade exemplar slängde jag redan för trettio år sedan) gav upphov till eftertänksamma tankar om den kyrka vars rikedom gör det möjligt trycka en bok med blanka sidor i tusentals exemplar. De flesta av våra medkristna i världen skulle kanske tycka att om man väl producerar en bok på över 1000 sidor för distribution till landets alla församlingar så borde det kanske stå något i den. Eller ska vi tolka det så att med böcker från Verbum gäller numera samma omdöme som en släkting (på annan ort än där jag bor!) gav om nykommen präst i församlingen:

- I bästa fall säger hon ingenting!

 

Idag tyckte vi det var som bäst få slänga saker på elden. På bilden ses jag slänga en bok. Givetvis blev det massor ur svärfars bibliotek jag ej kunde förmå mig slänga. Så nu är jag ännu längre från uppfyllandet av mitt löfte att inte lämna efter mig massor som mina barn ska bli tvugna slänga. Den sista bok jag tog ur den gamles bokhylla för flytt till min egen var Himlarnas drottning - Guds moder i Guds ord  av Scott Hahn. Den tar jag mig an med stort intresse.

har jag varit på ikväll. Det kan man väl säga. Mötte gammal vän som blev präst fyra år efter mig. Dock jobbade han inte som präst så väldigt många år. Han lämnade prästjobbet och svenska kyrkan och blev katolik och sedan katolsk präst. 

 

Nu är han i Luleå och ledde lördagskvällens mässa i katolska kyrkan. Alltså var jag där. Mer för hans skull än för mässans, tvingas jag erkänna. Men mässan var fin att vara med på och en tänkvärd predikan. Att vi uppmanades be om ett visst helgons förbön störde mig inte. Om sagda helgon vill be för mig får hon gärna göra det.

 

Men huvudsyftet var alltså att träffa vännen prästen så efter mässan promenerade vi till liten trevlig eritreansk restaurang (tidigare omnämnd på bloggen) och åt en bit mat och drack något gott till. Och samtalade! Det var ju det huvudsakliga ändamålet med vårt möte. Mycket om gemensamma erfarenheter och vänner. Och om läget i kyrkan, mest om svenska kyrkan.

 

Vi försökte också (på mitt förslag) jämföra våra kyrkors tro och själavårdspraxis genom följande tänkta exempel:

Man får som präst kallelse till en människas sjuk-(döds)bädd. En människa som är döpt kyrkomedlem vill förbereda sig för evigheten efter ett liv utan särskilt aktiv tro. Vad skulle vi göra?

Min katolske väns svar: ta emot den sjukas bikt, ge förlåtelse och erbjuda kommunion (nattvard). Och eventuellt de sjukas smörjelse.

Mitt svar: ta emot bikt, ge förlåtelse och ge nattvarden.

 

Den viktigaste skillnaden oss emellan var att han skulle ha med ett redan konsekrerat nattvardsbröd och ge kommunion utan helt mässfirande; jag skulle ha med bröd och vin och fira en enkel mässa. Men i princip samma sak: syndabekännelse, förlåtelse och nattvard.

 

Så vad är egentligen den avgörande skillnaden mellan våra kyrkor? Vad är det som gör att vi "protestanter" så tålmodigt och uthålligt måste hålla fast vid vi-har-rätt-och-ni-har-fel i förhållande till katoliker trots att vi i det avgörande läget erbjuder människor exakt samma sak?

slut för den här omgången. Nu har jag undervisat tre gånger på Fridsförbundet, vilket jag tidigare berättat om.

 

Första gången gick vi igenom de ställen i bibeln som talar om nattvarden. Instiftelseorden i de synoptiska evangelierna och 1 Kor 11 och de ställen i Apostlagärningarna som berättar hur brödet bryts. Kapitel två och tjugo var det väl. Och i det senare stället berättar författaren Lukas att det var "första veckodagen". Här ser vi början till vårt söndagliga gudstjänstfirande.

 

Joh 6 hade jag också tänkt kommentera men hann bara ytligt beröra. Tvistefråga: när Jesus talar om att äta hans kött och dricka hans blod och att den som gör det har evigt liv; syftar han då på nattvarden eller ett andligt ätande genom tron?*

 

Andra gången stod olika nattvardsläror i centrum. Här gällde det att betona läran om realpresensen. Brödet och vinet är inte bara symboler.

 

Ikväll var det dags gå igenom högmässoritualet. Lite om dess bakgrund dels i synagoggudstjänsten (ordets gudstjänst) och i påskmåltiden (nattvardens gudstjänst).** Även en genomgång av hur mycket bibelord som finns med i en vanlig liturgi. Till sist min personliga favorit: att visa hur den kompletta högmässan gestaltar Jesu liv.*** Det har jag skrivit om här på bloggen för några år sedan. 

 

Roligt få undervisa. Men delvis lite märklig känsla i dessa sammanhang. Jag menar: många som finns med i laestadianskt församlingsliv glider ju sakta allt längre bort från kyrkligt nattvardsliv. Medan jag själv under åren vuxit in i det allt djupare och innerligare för varje år som gått. 

 

Hmm...?! Säger jag bara. Fortsättning kanske följer.

 

- - - - - 

 

* Kyrkor som ofta firar nattvard brukar hävda det förra, dom som sällan firar nattvard tror ofta det senare.

 

** Jag nämnde även att tempeltjänsten ju också måste vara en bakgrund till vårt nattvardsfirande eftersom vi kallar den möbel där man dukar upp nattvarden för altare .= offerplats. Men den offerplats vi tänker på är ju Golgata, där Kristus bar fram sig själv som ett offer.

 

*** I korthet:

Beredelsen = Johannes döparen

Gloria/laudamus= Jesu födelse

Evangelie- (procession och) -läsning= Jesu offentliga framträdande vid dopet

Predikan= Jesu offentliga verksamhet (undervisning och under)

Trosbekännelsen= Petri bekännelse vid Caesarea Filippi

Tillredelsepsalmen= "Se vi går upp till Jerusalem..."

"Välsignad vare han som kommer..." (i Helig)= Intåget i Jerusalem

Instiftelseorden=Golgata

(Epiklesen (bön om Anden)=Pingsten - här blir det, som den uppmärksamme noterar, lite "fel ordning")

Kommunionen= Den uppståndne bryter bröd i Emmaus på påskdagskvällen

Tacka och lova + välsignelsen= himmelsfärden (Lärjungarna tillbad, Jesus välsignade)

För några veckor sedan fick jag en kallelse av en prästkollega att kommma och hålla föredrag om bikten. Det är ett ämne jag talat om många gånger. Första gången jag fick en kallelse i det ärendet var när min gamle kamrat (förra gången han var komminister i norrbottens pärla) bad mig komma och tala på en församlingshelg. Sen har det blivit åtskilliga gånger fr a i OAS-sammanhang. Det var väl där som någon hört mig och tyckte det vore värdefullt om församlingsbor och gudstjänstfirare i distriktskyrka i större stadsförsamling i nybildat jättepastorat fick chans ta del av undervisningen.

 

Sagt och gjort, distriktsprästen (tillika en av mina prästvigningskamrater) ringde och bad mig komma, vilket jag lovade. Allt gott och väl? Trodde du, ja.

 

Igår f m ringde kollegan och sa att det blir ingenting. Hans beslut hade nämligen överprövats och upphävts av församlingsherden och ytterst pastoratskyrkoherden. Den senare av dessa  hade dessutom längre fram under dagen även vänligheten ringa mig personligen och framföra motiveringen.

 

Nu ska jag inte här fördjupa mig i anledningen till varför en kyrkoherde skulle kunna anse att just jag inte bör komma till pastoratet, utan fokusera på den organisationsstruktur som överhuvudtaget gör en sådan överprövning möjlig.

 

Jag gissar att det församlingsdistrikt till vilket jag var kallad sannolikt har en befolkning som gör att det för några årtionden sedan lika gärna kunnat vara ett eget pastorat med mer än en präst. Särskilt om det legat på landsbygden och inte i större (med norrlandsmått mätt) stad. I så fall hade den nu aktuelle distriktsprästen varit kyrkoherde och ingen annan, vare sig grannkyrkoherde eller prost hade haft minsta anledning bry sig.

 

Men så icke nu. I den nya kyrkostruktur som nu växer fram (som en enskild kyrkoherde naturligtvis är helt oskyldig till) blir de organisatoriska enheterna allt större. Makten koncentreras och flyttas steg för steg uppåt och samlas i allt färre händer. Och de (den!) som äger dessa händer kommer naturligtvis inte att vilja/kunna avstå att bruka den makt som i händerna samlas. Den som makten haver kommer alltid att finna goda och välmotiverade anledningar bruka den. 

 

Den principiella organisatoriska frågan alltså! Kommer detta att fungera? Naturligtvis inte! Lika lite som sovjetkommunistisk planekonomi. Andlig förnyelse, väckelse och äkta församlingsbyggande har alltid börjat nerifrån. 

 

I det nu aktuella fallet råkar det dock finnas en äktenskapsunion mellan anställd i det distrikt som nu tvingas missa gediget, på allt sätt oklanderligt, lutherskt föredrag, och kyrkoherde i grannpastorat. Detta kunde ju möjligen innebära att sagde grannkyrkoherde kunde kalla ökänd norrbottenskomminister till en föredragseftermiddag och då kunde Guds-ord-hungrande  församlingsbor i missgynnad distriktskyrka på egen hand göra en trevlig utflykt.

 

Ty "Guds ord bär icke bojor" (Paulus).

 

- - - - - -

 

Eftersom jag i detta inlägg fokuserat på den principiella organisationsfrågan så kommer kommentarer som innehåller gissningar om vilket pastorat som är första anledning till dessa skriverier icke att publiceras.

kommer jag att hålla tre fredagkvällar framöver i vuxengruppen i samband med den s k Fredagstimmen i Luleå Fridsförbunds bönhus på Örnäset.

 

Fredag 30/9 kl 18.30

 

Fredag 7/10 kl 18.30

 

Fredag 14/10 kl 18.30

Genomgång av högmässoliturgin. Varför gör man som man gör? Hur kan man se liturgin som en hel  predikan  om Jesu liv?

 

Välkommen! Även du som normalt inte besöker bönhuset

har jag haft under helgen. Bp Göran (Beijer) från Missionsprovinsen har varit i Norrbotten och då även varit förbi mig. Göran kom till Luleå på lördagen och senare på eftermiddagen skjutsade* jag honom till Överkalix där annan chaufför tog över för sista biten mot Korpilombolo. På vägen stannade vi till hos svärfar i Töre. Han tyckte mötet var roligt eftersom han haft Görans pappa i exegetik under sina präststudier.

 

Söndagen celebrerade jag och predikade i Hertsön. Bp Göran gjorde detsamma i Korpilombolo gudstjänstgemenskap. På eftermiddagen återsågs vi i bönhuset på Örnäset dit han fått skjuts. Då hade jag även hunnit födelsedagsuppvakta ett av mina barn tillsammans med mamma.

 

Idag om aftonen skjutsade jag biskopen till flyget efter det att vi ätit middag tillsammans med andra vänner vilka sen stannade på kvällste. Att jag personligen uppskattar biskop Göran är ingen hemlighet. Inte heller att jag betraktar honom som en riktig biskop.** Han har utan tvekan många kvaliteer som är värdefulla men som många av kyrkans biskopar saknar. 

 

Men nu är biskopshelgen slut. Eftersom svenska kyrkans överklagandenämnd undanröjt Göteborgs domkapitels beslut att avkraga präster som firat gudstjänster i någon av Missionsprovinsens gemenskaper, så måste dylikt gudstjänstfirande uppfattas som tillåtet. Alltså lovade jag på stört efter förfrågan att förrätta en gudstjänst under hösten i Korpilombolo gudstjänstgemenskap.

 

- - - - -

 

* det lustiga var att när Göran skulle sätta sig i min bil så hade jag på passargerarsätet en reklambroschyr som jag fått under fredagens hockeymatch (Luleå-Skellefteå) men helt glömt bort. På den stod med stora bokstäver Beijer (byggmaterial).

 

- Jaha, man har reserverad plats, sa biskopen.

 

** om än irreguljär sett ur svenska kyrkans officiella synvinkel

 

Finns det? Alltså på frågan jag ställde i förra inlägget. Uttolkad ungefär så: vad är minst fel; en prästvigd kvinna eller en lekman som förrättar nattvarden? Och vilken av dessa två skulle ha störst möjlighet "leverera"* en rätt nattvard?**

 

Hela frågeställningen utgår ju från att man har den grunden att en rätt prästvigd man bör vara sakramentsförvaltare. Delar man inte den grundsynen är ju hela diskussionen meningslös.

 

Nu har några kommentatorer gett goda synpunkter med anledning av föregående inlägg så kanske behöver inte mer tilläggas. Men då jag är allmänt prat- (läs:skriv-) sjuk så kan jag väl inte avstå några egna synpunkter.

 

Är ett rätt ämbete nödvändigt för sakramentets*** giltighet? I många (förment?****) lutherska sammanhang skulle man nog förneka det. Det är väl därför som man i många s k**** lutherska sammanhang har haft relativt lätt att acceptera att man förlorat biskopsämbetet och därefter låtit ämbetet vidareföras bara av präster, eller bevarat ett yttre biskopsämbete trots förlorad succession eller rentav tappat även prästämbetet och upphöjt tidigare lekmän (predikanter) till nya ämbetsbärare utan vare sig biskoplig eller prästerlig vigning.

 

Andra mer "högkyrkliga" lutheraner skulle kanske mena att det rätta ämbetet är nödvändigt. Åtminstone skulle dom känna sig osäkra om det inte var för handen. Riktigt exakt vad man då bygger på har jag aldrig riktigt fått klart för mig, men själv skulle jag kunna tänka mig Augustana art V: "För att vi ska få denna tro (min kurs) har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltandets ämbete inrättats".

 

När jag får frågan om jag tror att en ovigd lekman eller prästvigd kvinna kan fira en rätt nattvard, brukar jag svara att det är inte mitt problem, jag deltar aldrig i dylika nattvardsgudstjänster. De som gör det får själva ta ansvar för det som sker. Själv är jag bara angelägen deltaga i mässor som i så stor utsträckning som möjligt innehåller alla rätta beståndsdelar:

- riktigt (akoholhaltigt) vin

- veteoblater

- fullödig teologiskt korrekt liturgi

- manlig präst, vigd av biskop i historisk succession

- god förkunnelse (gäller det bara enstaka tillfälle kan man ha viss tolerans mot brist på denna punkt)

 

Att sedan, om någon av de rätta beståndsdelarna saknas, dra den exakta gränsen  för när ett äkta sakrament upphör - det vill jag inte göra. Och är det skillnad på enstaka tillfällen (tex i krigssituation där antingen bröd och vin eller riktig präst saknas - så att Gud skulle kunna låta den kontinuerliga välsignelsen följa med in även i en tillfällig bristsituation?) och etablerade sammanhang där man kontinuerligt (utan att det är helt nödvändigt) fortsätter att leva i brist? Vem vet?

 

Om någon skulle leva i en andlig gemenskap där det kontinuerligt brister i något av dessa avseenden skulle jag dock vilja uppmuntra att så snart möjligt söka upprättelse av det som ännu brister.

 

Men ursprungsfrågan var ju: vilket vore bättre/sämre i en tillfällig nödsituation, lekman eller prästvigd kvinna?

Jag avstår.

Jag skulle nog anstränga mig en aning till för att få fram en person som jag kan betrakta som en rätt präst.

 

- - - - -

 

* som det numera i alla sammanhang heter

 

** jag medger att frågan var lite skämtsam, men ändå inte helt utan allvar. Den passar kanske in under denna bloggs "allvarliga skämtsamheter"

 

*** vi talar här i praktiken bara om nattvarden. Eftersom kyrkan godkänner lekmannaförrättade nöddop så gäller ju frågan inte där

 

**** varför skriver jag understundom "förment" eller "s k" lutherska (detta är inte första gången). Jo, därför att jag anser att många lågkyrkliga och väckelsekristna sammanhang som berömmer sig av Luther likväl tappat mycket av ett fullödigt lutherskt kyrko- och gudstjänstliv.

finns i morgondagens evengelietext. Jesu fråga vem som satt honom till domare eller skiftesman. Sen den rike i liknelsen: vad ska jag göra? När skörden inte ryms. Och sist Guds fråga till den rike: vem ska nu få det du samlat?

 

Kanske blir dessa tre frågor stommen i predikan. Men säker ska man inte vara. Den som kommer till kyrkan* får höra.

 

- - - - - - 

 

* du vet ju vilken, eller hur?

heter en mycket läsvärd bok. Utgiven av Credoakademin. Jag har just läst ut den nu i pausen mellan Pehr Stenbergs Levernesbeskrivning III och IV.

 

Detta är också en levernesbeskrivning som berättar om en ung hängiven muslims* vandring och brottningar på vägen från islam till kristen tro, eller ska vi hellre säga på vägen till Jesus.

 

Författaren och huvudpersonen Nabeel Qureshi, är född, uppvuxen och boende i USA (bortsett från några år då familjen bodde i Skottland). Han är andra generationens muslim i västvärlden, föräldrarna från Pakistan. Uppvuxen i en familj där många ägnat sig åt islamisk mission fostras han att ta sin tro på allvar och beflitar sig också om att kunna vittna om och försvara sin tro i sin icke-muslimska omgivning, i skolan, highschool och college.

 

Det är i mötet med fr a kristna skolkamrater som hans tro börjar prövas. Men ofta blir han besviken på kristna; dom är antingen för okunniga eller för fega att ge honom det rätta tuggmotståndet när han vill diskutera religion. Annat blir det när han lär känna David. Och här fanns för mig en av de stora utmaningarna i boken. En kristen som kan ge svar på tal till en allvarligt frågande sökare och en som år efter år finns kvar som verklig vän, trots religions- och åsiktsskillnader.

 

Många av dom invändningar mot kristen tro som Nabeel har är ganska lika dom vi nöter från sekulariserade västerlänningar med kristen bakgrund: är Bibeln sann, har Jesus uppstått osv. Därför är det nyttigt läsa hans brottningar och se hur tvivlen ett efter ett övervinns.

 

Men inte bara tvivel ska övervinnas utan tro måste brytas ner: tron på Muhammeds och Koranens ofelbarhet. Här finns också mycket att lära om muslimskt tänkande och vilka sanningar som bär en troende muslim. Insikter får man också om vad det kan kosta en muslim att bli kristen, förlust av släktgemenskap och sociala sammanhang mm.

 

Eftersom författaren är verklig sanningssökare (och akademiker) så läser han massor av både muslimsk och kristen litteratur, lyssnar på debatter mellan muslimska imamer och kristna förkunnare och går verkligen till botten med frågor som Jesu död (dog han verkligen i korsfästelsen?  vilket muslimer förnekar) Kristi uppståndelse, Nya testamentets tillförlitlighet och Koranens tillkomsthistoria. Därför finns mycket i boken som även en kristen har nytta av att läsa.

 

Jag säger bara en sak: läs den! Och för att citera Paulus (Fil 4): "åter vill jag säga" läs den!

 

- - - - - -

 

* författaren tillhör den från Pakistan utgående minoritetsriktningen inom islam som kallas Ahmadiyya, vilket i sin tur är en grupp bland de ca 10-15 % av världens muslimer som inte tillhör någon av de två största grupperna sunni och shia.

 

Denna grupp har vissa särläror som gör att många majoritetsmuslimer inte betraktar dom som riktiga muslimer. I boken finns exempel på hur dom får försvara sin rätt kallas muslimer. Men bokens beskrivning av muslimsk fromhetspraxis och muslimska tänkesätt torde även gälla andra än bara denna grupp. Denna riktning försöker också (särskilt i västvärlden?) framställa islam som en fredens och icke-våldets religion på ett sätt som delvis kanske skiljer sig från historisk islam

är nu ikväll färdigläst. Det är rejäla böcker. Denna del var 536 sidor, och då är det stora sidor med text i dubbla spalter. Nu får jag en dryg veckas vila.* Den 20 september utges del IV i Umeå.

 

Jag har nämnt detta imponerande verk i en tidigare bloggpost för något år sedan. Och kan fortfarande rekommendera det till den som är historiskt och kyrkligt intresserad. Det är alltså en man som var präst i Umeå i slutet av 1700-talet (och början av 1800-? - sista delen får utvisa om han blev kvar i staden eller flyttade) och som berättar sin levnadshistoria. Den historia som i denna del tecknas (1789-96) skriver han (delvis? i slutversion?) ner ca tjugo år senare.

 

I denna del upptas en stor del av berättandet av hans minnen, av hans mångfaldiga försök att få en hustru. Bl a friar han under nästan ett år till en viss frk Sofie Lindahl - jag skulle gissa att hon är min farfars morfars fars syster eller något liknande - men där fick han till slut korgen. Och lika glad var han för det, verkar det som. Och lika glad borde hon vara, eftersom han vid den tiden var 35 och hon 17! Hans övriga öden och äventyr och hur det till sist blev med fru och barn ska jag inte berätta för att inte förta spänningen för den som beslutar taga sig verket an.

 

Men en liten berättelse från den prästerliga 1700-talsverkligheten ska jag bjuda läsarna på. Han blev ganska ofta kallad ut på socknen för att skrifta och ge nattvarden till döende människor. Då hörde det till att husfolket som tack för denna tjänst åt den döende skulle bjuda på en sup, alltså sattes en brännvinsflaska fram. Nu hände sig en gång att densamma flaskan var ytterst lik den i vilken han hade nattvardsvinet. Alltså råkade han en gång ta fel och ge en döende gumma sakramentet i form av brännvin. Snart upptäckte han dock sitt misstag och gjorde om alltsammans.

 

Men det som flera gånger fascinerar mig under läsningen är hur både författaren själv och många av dem han möter så oupphörligt och konsekvent ser Guds ledning, beslut och handlande i exakt allt som händer. Även när man drabbas av de allvarligaste svårigheter och prövningar (en hustrus eller ett barns död, eller en faders självmord osv) så kommer det inte i närheten att klaga utan bara "tacka och ta emot". Allt som sker är Guds vilja eller åtminstone tillåts av Gud. Gud vet bäst. Han ser längre. Han låter alltid allt samverka till det bästa osv. Är det möjligt att tro på det sättet så konsekvent, undrar man. Men samtidigt anar man att det i en sådan tro samtidigt kan vila en oerhörd förtröstan. Och detta är faktiskt (tro det eller ej!) gällande svenskkyrklig tro enligt 1878 år katekesutveckling.

* min vila från Stenberg blir kanske något längre så jag hinner läsa annat också

var det igår (fredag). Givetvis var det en god och kristligt sinnad församlingsbo som bjöd mig och kär kollega på något gott att dricka å lämplig lokal, därmed visande sin uppskattning av sina präster. Lägg datumet på minnet (9 sept.). Festen återkommer varje år på samma datum. Vill man inte göra det som blir uppmaningen när förkortningen uttyds kan man istället bjuda hem prästen på middag. Givetvis bör denna denna goda, från början utländska katolska, tradition introduceras även i Sverige. Även här i landet bör de troende lära sig uttrycka sin uppskattning för sin präster vilka genom ordets förkunnelse och sakramentens utskiftande erbjuder de nådens medel förutan vilka vi inte kan bli saliga.

 

Den okunnige tar - som vanligt - hjälp av Google.*

 

 

* om man - i sin iver och stora kunskapstörst! - gör det, kan det hända att man råkar hamna på en blogg vars rekommenderande förra året renderade mig en domkapitelsanmälan. Jag ber då kära läsarna att noga notera att jag i detta inlägg inte rekommenderar densamma bloggen. Ny domkapitelsanmälan är alltså inte nödvändig

Var är kyrkan?  Jag tror att jag för några år sedan haft det som rubrik på ett blogginlägg. Min tanke då var att jag vid något tillfälle sett det stora lekmannaengagemang som kan komma till stånd vid speciella tillfällen i bönhuset. Tex omkring fika och serveringar och festligheter. Och det helt med frivilliga krafter. Aktiviteter som det i kyrkoförsamlingen sannolikt skulle behövas tiotals anställda för att få till. Var är församlingen, i betydelsen troende engagerade människor, har jag frågat mig.

 

Idag när jag kom gående från bussen (steg av vid hpl Skuholmsrondellen) så fick jag anledning fråga mig om någon ansvarig på Stadsbyggnadsförvaltningen ställt samma fråga. Jag såg nämligen följande informationstavla. Givetvis har jag sett den förut och passerat den många gånger. Men jag har aldrig studerat den på nära håll. Förrän nu. Häng med så tittar vi på den.

 

Igår eftermiddag med biskopen. Jag skojade med honom och sa att det är väl märkligt att man ska behöva boka in samtalet fyra månader i förväg för att få prata en stund med en gammal kompis. Jo, det känns så. Så fort vi sitter mitt emot varandra på hans arbetsrum eller ute på ett matställe (andra gången på ett drygt halvår) så är det som att våra roller till stor faller av oss; det är inte komministern och biskopen utan gamla kompisarna Torbjörn och Hans.

 

Ändå pratade vi givetvis allvar. Det var ju jag som beställt samtalet så en del av mina funderingar, oro och bekymmer var väl det som delvis utgjorde dagordningen i samtalet: om kyrkans läge; om dess framtid; om möjligheterna för mer traditionalistiskt sinnade kyrkliga grupper (vilka jag själv känner mig befryndad med och som en del av) att få ett fungerande framtida utrymme i kyrkan; om den laestadianska rörelsens (vilken jag också känner samhörighet med) framtid i och utanför kyrkan; om Missionsprovinsen och OAS-rörelsen och oasmötet i Umeå i somras.* Och om det faktum att vi båda närmar oss pension. När nu biskopen beslutat gå i pension det år han fyller 63 (2018) så innebär det ju att vi kan bli pensionärer samma år. 

 

Jag sa då att om det blir oasmöte i Umeå igen till sommaren så kunde vi ju sedan förlägga norrlandsoas i Luleå året därefter så kunde biskopen som nybliven pensionär vara helt fri medverka.

- Gärna, sa han.

 

Igår kväll i telefon med prästkollega i Missionsprovinsen. Erkänner att jag känner exakt samma kollegiala gemenskap med präster i provinsen som med vanliga svenskkyrkliga.

 

Idag på förmiddagen hade jag ett uppmuntrande samtal med kollegan och tidigare kyrkomöteskamraten Håkan Sunnliden. Roligt höra hans glädje i sin nya roll som pensionär. Förkunnare fortsätter han dock att vara. Vi kommer att mötas i Österbotten om en vecka. Det ser jag fram emot.

 

Nu blir det snart lunch med två kollegor.

 

- - - - - -

* jag vill dock inte referera ett enskilt samtal på bloggen. Men inget är hemligt, så den som frågar får veta.

Har nu arbetat två dagar. Detta blir tredje dagen. Men idag ligger uppgifterna på eftermiddag och kväll så det blir ledigt ännu en stund.

 

Även igår  blev det kvällsarbete. Planering inför årets konfirmandgrupp i Fridsförbundet.  I tisdags avslutade jag arbetsdagen med ett besök på lassarettet hos församlingsbo som skadat sig i en olycka tidigare i sommar. 

 

I övrigt har de tvenne dagarnas arbetsinnehåll till stora delar bestått i förberedelser och planeringar för sådant som komma skall; både enskilt och i grupp: områdeskollegium och prästträff.

 

Idag är det som sagt tredje dagen. Det ligger väl alltid en biblisk förväntan inför tredje dagen. Idag kommer jag att möta biskopen för ett samtal om framtiden, vilket jag själv önskat. Det ser jag fram emot.

är det nu. Det innebär dock inte att måndagen blir arbetsdag eftersom jag (på sedvanligt prästerligt vis?) inleder arbetsveckan med veckoledig dag. Men sedan börjar det och div information har redan under semestern nått mig som gör att det redan är en hel del inskrivet i almanackan. Så något slags nytta ska man kanske ändå göra.

 

Pratade idag med en något äldre kollega och kunde dela många goda erfarenheter. Jag fick då chansen uttrycka att även om det finns mycket i "svenska kyrkan" som numera fyller mig med sorg och mycket jag är oerhört less på; så när jag väl står vid altaret för att celebrera eller i predikstolen för att predika, då fyller det mig med samma glädje som i min första prästtid. Det  har jag väl iofs berättat för kära läsarna tidigare, men det är uppmuntrande betänka det. Kärleken till det centrala i prästämbetet består - efter 37 år! Då ska den väl räcka några år till.

 

 

Är det det nu? Efter gårdagens TV-debatt mellan äb o Annika Borg o Marcus Birro? Skönt vore väl det. 

 

Lite förutsägbart blev det väl. Borg fick ju bara enkelt säga att det är väl ok om människor känner glädje över sina kors. Äb kunde givetvis inte säga emot. Det gladde uppenbarligen Borg. Äntligen fick hon lite upprättelse. Birro framförde uppgiften att kristna är den mest förföljda gruppen i världen. Viktigt påpekande, som nu sakta börjar slå igenom. 

 

Intressant var också äb:s korta snuddande vid att hr kommunikationschefen Sjöbergs inledande facebook-synpunkter på initiativet Mitt Kors var olyckligt (eller hur orden nu exakt föll). Jag har själv svårt att komma förbi intrycket att hans ord var det som startade hela rabaldret eftersom han uppfattades som central representant för svenska kyrkan som därmed som helhet ansågs vara mot Korset.

 

Men det var med nöd och näppe man uppfattade något av debatten eftersom alla pratade i mun på varandra och knappast föreföll lyssna på varandra. Man får hoppas att TV-tittarna inte uppfattade det som typiskt kristet beteende.

Alltså Luthers, har min gamle kamrat läst. För tredje gången!!! Han berättar om det på sin blogg. Har karl'n blivit katolik? kan man nästan fråga sig. Känns som rena överloppsgärningen. Hoppas den kan komma mig, svage läsare, till godo.

 

Jag äger också densamma boken. Vet precis var den står i bokhyllan. Längst ner tillsammans med div stora och delvis tunga postillor som mest finns för att mitt teologiska bibliotek ska se imponerande ut. Böcker som till största del är olästa. De enda postillor jag verkligen läst från pärm till pärm är Luthers huspostilla och en av Laestadius och möjligen Laitinens postilla.  Nu är ju inte Galaterbrevskommentaren en postilla, men den känns vara i samma klass, gammal som den är.

 

Nå, det exemplar jag har är inte så gammalt. Enligt dedikation så har jag fått den vid min 30-årsdag av ett gäng prästkollegor, äldre och jämnåriga. Östen Tano och Lage Ollinen, vänner under många år men nu båda avlidna; Krister Tano och Björn Karlsson, båda sedan länge avhoppade från prästämbetet och nu ortodoxa; Mats Rondahl, nu kyrkoherde i Gällivare-Malmberget och en finsk präst som vigdes här i Luleå och tjänstgjorde några år i stiftet innan han (enligt vad som sagts mig) återvände till Finland; en präst som vi lärde känna men som jag nu knappast minns mer än till namnet: Kimmo Maanselkä.

 

På den tiden, början av 80-talet hade vi ju prästmöte varje år.* Då blev det tradition att några av oss brukade passa på att träffas lite privat någon gång vid sidan av det gemensamma programmet. Roligt tänka tillbaka på gågna tider. Vilka förhoppningar hade vi då? Hur trodde vi att framtiden skulle bli? Hade vi rätt i våra spådomar?

 

Men boken har blivit oläst. Vad beror det på? Att jag läser ganska lite, trots allt? Eller att jag läst lite just Luther i synnerhet? Båda är rätt. Men kanske borde jag ta mig samman och plöja igenom den nu så jag bättrar på min lutherdom inför reformationsjubileet? Nä, lat som jag är väljer jag nog den enkla vägen: jag tar en tur till min gamle kamrat så får han - som läst boken tre gånger! - ge ett fylligt referat. Det kan ju inte vara så svårt om det förhåller sig så som min gamle kamrat skriver  på sin blogg att vad den kommenterade galaterbrevsversen än handlar om så talar Luther om rättfärdiggörelse av tro. Då vet vi det. Kanske har jag sedan länge upplevt att det räcker att läsa Augustana art IV. Där står det. Enkelt och tydligt. Alltså behöver jag inte läsa flera hundra sidor för att hamra in i min skalle det som redan finns där eller slösa bensin på en Älvsbyresa för att få assistans i hamrandet. Måste hitta andra skäl. Skäl till läsning kunde ju vara artighet mot dem som gav mig boken. Att det är kul sitta och ljuga en stund med sin gamle kamrat duger helt visst som ensam anledning för en resa till norrbottens pärla.

 

Om man dessutom hade motorcykel att köra med...

 

- - - - - -

 

* årliga prästmöten (men s k "ordinarie prästmöte" vart sjätte år)  initierades av Stig Hellsten 1971, och uppskattades i detta stora stift där många präster sällan hade möjlighet se varandra. Ordningen överlevde även Olaus Brännströms episkopat, men då hade viss trötthet börjat komma, så efter ett år som biskop avskaffade Gunnar Weman ordningen. Då blev det vart annat år och sen har det successivt blivit...ja, vaddå? Finns det längre någon regelbunden ordning som går att urskilja?

 

(Nu blir jag osäker om jag far med osanning? Övergick det till vartannat år redan under Olaus tid? Rätta mig den som minns!)