Torbjörn Lindahl

Nu har jag läst den. En av de böcker som vännen Dag Sandahl rekommenderade när jag frågade efter lämplig litteratur av Per Olof Sjögren, när jag nu i dessa yttersta av tider kom på att jag också borde läsa honom, denne högkyrklige författare vars böcker inspirerat präster och kyrkokristna under flera årtionden.*

 

Boken har många år på nacken. Utkom.första gången 1964. Några justeringar har gjorts i senare upplagor, bl a hänvisas (i min upplaga) till försöksgudstjänstordningen från 1976. Men generellt är alla hänvisningar till gamla Bibeln 1917, gamla högmässoordningen 1942 och gamla psalmboken 1937.

 

Även på annat sätt märks bokens tillkomst i en svunnen tid; högmässa förutsätts på de flesta platser oftast firas utan nattvard och när det är nattvard blir undantag. Men det argumenteras starkt för att det inte kan vara annat än den söndagliga fullständiga högmässan (alltså med nattvard) som är församlingens normala och naturliga centrum. Lätt känna samhörighet med. Och det märks att vi kommit en bra bit på 60 år.

 

Även om boken, som sagt, inte är purfärsk så var den likväl givande. När det skrivs både om ordets undervisande och avslöjande av synden och om behovet av regelbunden syndabekännelse blir det lite väckelsekristendom i högkyrklig kostym.

 

Nyttigt också med undervisningen hur man kan skapa mer struktur och få mer disciplin (ordning) i sitt personliga liv, t ex när det gäller egen bön och bibelläsning.

 

Läsvärd, även om jag skulle gissa att många som betraktar sig som väckelsekristna nog kommer tycka att det är lite väl "organiserat". Men kanske därför som just de skulle läsa den; för att få en bild av kyrkokristendom när den är som bäst - inte bara när kyrkolivet är som sämst, vilket ofta är den enda bild av kyrkan som s k väckelsefolk har.

 

 

* skälen till att jag inte läst Sjögren tidigare skrev jag i inlägget 206:e dagen. Vårtecken.