Torbjörn Lindahl

Har jag gott om. Det har jag erkänt tidigare. Trots flerfaldiga försök börja rensa i bokhyllorna tycks mängden inte bli mindre. Vad beror det på? En god vän i Fridsförbundet har sagt när jag börjar rensa bland andliga och teologiska böcker får jag gärna kolla med honom innan det blir återvinningen. Gärna det. Men jag sade också att när stora bortrensandet börjar är det kanske inte teologi och fromma böcker som åker först.

 

Ambitionen har jag också att läsa fler böcker än jag köper (eller får) så jag inte ständigt hamnar på minus. Ibland går det, ibland inte. Såg igår att på mitt sidobord vid favoritfåtöljen ligger ännu - oläst! - den, förmodligen ytterst intressanta, bok jag fick i julklapp av äldre sonen Jonas 2020! Nu, några år efter stroken har nog uthålligheten i bokläsandet blivit mindre än tidigare. Och ännu mindre ork till läsande efter Marias sjukdomsbesked i somras.

 

Men ibland får jag ett ryck. Det skedde fredags då jag i brevlådan fick en bok jag beställt och rycket avslutades igår.

 

Israel och hennes fiender av journalisten och tidigare mellanöstern-korrespondenten Bengt G Nilsson.

 

Författaren har gjort en s k resa i sin syn på mellanösternkonflikten. Första gången han var i området var när han i ungdomen 1972 stannade till på en kibbutz på väg längre bort i Asien. Upplevelserna där och mötet med den israeliska drömmen att skapa ett socialistiskt (i vart fall kanske socialdemokratiskt) mönstersamhälle var positiva. Under hela perioden från Israels grundande hade den unga staten setts som ett syskon från svensk sida. Och de svenska socialdemokraterna såg i det israeliska samhällsbygget en bundsförvant till det svenska folkhemsbygget. Lätt att känna sympati med det lilla kämpande demokratiska landet, helt omringat av sina hotfulla arabiska grannar.

 

Så kom vändningen - i flera steg. Först sexdagarskriget 1967 som förvandlade Israel från under-dog till ockupationsmakt. 

Sedan 70-talets vänstervåg som lade ett annat perspektiv: staten Israel blev nu i grunden en västerländsk kolonialmakt som stulit andras land. Och därmed var det mönster lagt som sedan - mer eller mindre medvetet - präglat en stor del av all nyhetsrapportering under årtionden.* Även svensk socialdemokrati förändrades i sin inställning fr a under Palmes tid. Författaren har själv länge präglats av det mönstret: det är alltid Israel som är boven i dramat.

 

Men till slut blev författaren - i mötet med verkligheten, både den israeliska och palestinska; han har bl a intervjuat Yassir Arafat under dennes exil i Tunis - tvungen omvärdera.** Det är de arabiska och palestinska ledarna som gång på gång sagt nej, nej, nej och åter nej till alla fredstrevare. Den arabiska oviljan att låta alla palestinska flyktingar bli integrerade medborgare i de arabländer ditt de flytt och det därpå följande utanförskapet är det avgörande skälet till palestiniernas öde - inte Israel. 

 

Det är Israel som är en demokrati,  som i samhällslivet, politiken och t o m inom militären tillåter en opposition som är fullständigt otänkbar i omkringliggande länder, även Palestina.

 

Det begynnande "palestinska" samhällsbygget är så präglat av korruption och klanmentalitet att han inte ser något hopp för den palestinska staten som Sverige var snabbt att erkänna. Hans förslag till lösning är att västbanken återigen blir en del av Jordanien, med visst självstyre. 

 

Intressant och tankeväckande? Ja, hela boken.

 

 

* Även en intressant intervju med Lars Adaktusson finns i boken. Han var en tid SVT: s korrespondent i Mellanöstern. Han berättar om tillfällen då hans reportage kritiserats av hans chefer med krav att reportaget om någon konflikt ska ändras så det vinklas mer till Israels nackdel. Israel är ju den starkare militärmakten och därför alltid självklart skurken.

 

Och hur många gånger har vi inte hört nyheter av typen "Israel angrep idag mål i Gaza efter det att raketer skjutits från Gaza mot Israel".

 

 ** författarens egna ord om sin omvändelse kan läsas om man söker boken på Ad Libris eller Bokus.