Ånger Ånger Ånger Ånger

skrivet i regnbågens färger är boken jag just slukat på en dag. Underrubriken - dock skriven högst upp på omslaget - är Ett reportage inifrån transvården.
 
Författare är Carolina Jemsby och Karin Mattisson, s.k. grävande journalister som gjorde reportaget Tranståget och tonårsflickorna i Uppdrag granskning 2019,  ett reportage som sedan fick två uppföljare.
 
I boken berättar de om sitt arbete med programmen, om sina möten med vuxna, föräldrar, barn och unga. Om reaktionerna på reportagen från media, politiker och translobbyn [mitt uttryck].
 
De återger möten med människor som gått igenom behandling med pubertetsblockerare vilket gett dem skador för livet trots löften om att det är helt ofarligt och när som helst enkelt kan avbrytas.
 
Även får vi möta några som ångrat sin transition och velat återgå till sitt ursprungskön och föräldrar som riskerar förlora vårdnaden om sina barn - med motiveringen att de inte ser till barnets bästa -  när de inte okritiskt vill kliva på tranståget.
 
Ett faktum som också belyses är att åtskilliga unga som upplever könsdysfori, i många fall också har andra psykiska diagnoser där den upplevda könsdysforin tolkas som orsak till övriga besvär utan att det på allvar övervägs att det kan vara tvärt om.
 
Den roll som den stora mängden smartphones spelar tas också upp: numera kan ungdomar sitta hemma i ensamhet och skaffa kunskap från likasinnade i chatgrupper på nätet. Det blir i praktiken ungdomarna själva som ställer sin egen diagnos. En diagnos som sjukvården måste följa eftersom det är politiskt omöjligt säga att en individs upplevelse är fel.
 
Sjukvård och läkare blir tillfångatagna av ideologier.*
 
Är det skrämmande, mycket skrämmande eller utomordentligt skrämmande?
 
Dock synes det som att de granskande reportagen fått en viss tillnyktrande effekt på sjukvården och politiken.
 
 
* har man sett liknande förr? Jag tänker på fallet med den den styckmördade prostituerade Catrin da Costa (kvinna och underklass) 1984 och de anklagade läkarna. Enligt alla feministiska och sociala raster var det ju självklart att läkarna (män och överklass) var skyldiga. Hållbara bevis behövdes inte.
 
2024-03-09 @ 12:23:00 Böcker jag läst Permalink

Kommentarer
Postat av: Thorsten Schütte

Egentligen ett universellt dikeskörningsproblem som gäller många diagnoser. Det diskuteras att ibland får barn diagnosen ADHD på lösa grunder. Detta gäller även vuxna:
Jag fick som vuxen diagnosen Aspergers Syndrom 2004 som jag tyckte då och nu stämde bra. Mitten av 2010-talet fick jag växande psykiska problem som så småningom ledde till diagnosen ADHD också. Fick medicin (Concerta) som drev mig in i en psykos med knappt tre veckor stationär inläggning på psyk (gökboet inkl. elbehandling) september 2017. Medicinen mot psykosen (Olanzapin) gav mig i stället Parkinsonliknande symptom som flera månader efter utsättande av Olanzapin gav sig delvis, men inte helt och snart skulle blomma upp igen. I fjol fick jag slutligen diagnos Parkinson och behandlas med L-DOPA. I backspegeln framträder att mina psykiska problem var tidiga stadier av Parkinson, ej ADHD, och att övergången från Asperger till Parkinson känns som en kontinuerlig process, t ex har min Aspergerfumlighet nu blommat ut till dyspraxi och min motoriska klumpighet till typiska Parkinsonsymptom.
Men jag har svårt att döma ut sjukvården, balansgången mellan över- och underdiagnosticering är svår!

Svar: Du har verkligen burit din del av världens lidande.Absolut inte ska vi döma ut hela sjukvården. Vi är många som kan tacka den för att vi fortfarande lever.
Torbjörn Lindahl

2024-03-09 @ 14:23:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0