Tre böcker
som jag läst vill jag berätta om.
Wilhelm Busch: Jesus vårt enda hopp.
Jag fick den vid min födelsedag i höstas av god vän och kristen broder. Några månader tog det innan den var färdigläst. Inte för att den var trög och tungläst. Men det är kanske inte heller den typ av bok man bara sträckläser. Det är nämligen en bok med predikningar och föredrag, hållna för ungdomar.
Författaren var luthersk präst i Tyskland. Under stor del av sitt yrkesliv hade han tjänst inriktad mot ungdomar. Språket är enkelt och vardagligt. Inte skrivna tal utan tal och predikningar som spelats in och sen skrivits ut.
Angelägna budskap och allvarlig undervisning. Tydlighet om "omvändelsens nödvändighet" och trons betydelse. Krisuscentrerat. Klart passande bok att ge till ungdomar. Hade jag fått den i min hand som gymnasist hade jag troligen slukat den.
- - - -
Stefan Einhorn, Michael Einhorn: Handbok i (miss)lyckat föräldraskap.
Fick den av min äldre son i julklapp. Tänkvärd och rolig. Modigt av författarna (far och son) att så öppet och ärligt berätta om sina relationer och upplevelser av varandras göranden och låtanden och tillkortakommanden under sonens uppväxt.
- - - -
Lars Adaktusson: Fasaden och insidan
Författaren, känd från TV som reporter, nyhetsankare, programledare och mellanösternkorrespondent. Men också känd från politiken då han efter 37 år lämnade journalistiken och blev medlem i Kristdemokraterna.
Där gjorde han karriär och blev både Europaparlamentariker och medlem i partistyrelsen och sist riksdagsman. Utrikespolitiken var väl det som engagerade honom mest. Tex om förföljelsen av kristna. Han var med och arbetade fram ett uttalande där där IS (Islamiska statens) behandling av fr a kristna, men även andra minoriteter av EU-parlamentet fördömdes som folkmord. Även har Adaktusson alltid haft stort engagemang för Israel.
Men den fråga som allt till slut landar i var när DN påstod att han 22 ggr röstat mot abort i EU-parlamentet. I själva verket handlade det inte direkt om ja eller nej till abort utan om på vilken politisk nivå frågan ska beslutas. Då kd velat leva i den europeiska kristdemokratiska traditionen där subsidiariteten är viktig - dvs att beslut alltid ska fattas så långt ner i beslutshierarkin som möjligt - har åsikten alltid varit att frågan ska avgöras inom respektive medlemsland. Det var det Adaktusson ville, inget annat.
Men när DN - och sen på nolltid alla gamla och nya media - beskrivit honom som abortmotståndare, då skapades ett drev mot honom som partiledning och Ebba Busch inte orkade stå emot. Alltså blev han i praktiken utfrusen i partiet och valde till slut lämna sina poster i partiet och inte ställa upp för ny mandatperiod i riksdagen.
Beklagligt, tycker jag. Lars Adaktusson är en av de politiker i Sverige jag har haft störst personligt förtroende för.
Givande bok. Personlig, men ändå upplever jag den saklig.
Kommentarer
Postat av: Thorsten Schütte
Håller med om att det gjordes en höna av abortfjädern här. Det som gjorde mig mera besviken på Lars A är hans jumboplats m a p hans röstande i miljöfrågorna som EU-parlamentariker.
Svar:
Torbjörn Lindahl
Postat av: Thorsten Schütte
Jag saknar det gamla KD som stod mellan blocken och fokuserade på mjuka frågor och miljön. 1998 när en koalition mellan S och KD seglade upp i valrörelsens slutskede, var ända gången jag röstade på KD, i dag vore det fullständigt otänkbart för mig, ett slags SD light...
Svar:
Torbjörn Lindahl
Trackback
