Ulf Ekmans memoarer
har jag läst på ledig tid denna vecka. Ja, alltså de två band som hittills kommit ut. Del ett hans uppväxt och studietid och åren fram till Livets Ords bildande 1983. Del två resten av åttiotalet, de åren då Livets ord stabiliserades men också var utsatt för en oerhörd kritik.
Man kan ju inte annat än imponeras av det stora arbete som dragits igång och då väntar man fortfarande på del tre där de stora internationella missionsinsatserna ska beskrivas.
Skulle vara interssant få diskutera memoarerna med någon av dem som var mer aktivt kritisk mot Livets Ord under åttiotalet. Hur skulle en sådan reagera inför Ulfs ord idag? Är Ulf ärlig i sitt erkännande av de fel som förekom eller slätar han över? Jag vet inte riktigt. Jag har egentligen alltid varit glad att jag befann mig i norrland under åttiotalet för då blev jag aldrig på allvar "tvungen" att ta strid mot Livets Ord. När Ulf under senare år börjat komma tillbaka till en kyrkligare fålla så kan jag känna samma goda relation till honom som på slutet av sjuttiotalet.
En tragik att en så driftig persons resurser inte fick komma kyrkan till godo. Men hade det varit möjligt? Hade Ulf tillräckligt kunnat underordna sig för att rymmas i en kyrklig struktur? Hade kyrkan velat och kunnat ge honom det nödvändiga utrymmet?
När han nu meddelat att han konverterar till Rom så har han beklagat att han bidragit till den "protestantiska fragmentiseringen av kristenheten" men i memoarerna står han fortfarande för att bildandet av Livets Ord var nödvändigt. Det är ju detta man inte riktigt får att gå ihop. Under sin tid som studentpräst upplevde Ulf och hans fru en kallelse att bli missionärer i Bangladesh. Istället kom suget till Kenneth Hagins bibelskola i USA och därefter Livets ord i Sverige. Var det rätt val? Vad hade hänt om han farit ut som missionär i unga år? Hade han undvikit sitt bidrag till fragmentiseringen men likväl "bakvägen" kunnat betyda lika mycket i Sverige? Jag minns när Livets Ord grundades och man hörde att Ulf sade att han uppfattat Guds tilltal att ta detta steg att jag aldrig riktigt kunde tro det, eller kanske inte ville tro det!. Jag minns att jag tänkte: frukterna får bedömas i ett evigt perspektiv, kanske vinsten i frimodighet som den nybildade församlingen kan vinna uppvägs av de negativa följderna av splittringen. Vem ser om det i slutänden blir plus eller minus? Eller är det så att också det som kortsiktigt av vissa betraktas som negativt i långa loppet kan bli ett positivt bidrag till helheten om den får leda som ser och vet allt och som har dåtid och nutid och framtid i sina händer.
Men nog skulle vi i de traditionella kyrkorna verkligen behöva mer av den gå-ut och-erövra-världen-mentalitet som präglat Livets Ord. Med spännig väntar man nu på del tre - och fyra måste det väl också bli.
Och så till sist får man väl - för att även ge läsarna en numera sedvanlig Rom-hänvisning - säga som vi brukar i dylika diskussioner: om Ulf varit romersk katolik så hade man ju "bara" kunnat kanalisera hans engagemang i en nybildad orden, ungefär som Fransiskus och fransiskanerna. Men dom hade väl inte kunnat heta ulfianer?
Till himlen och tillbaka
heter en bok på drygt två hundra sidor som jag lånade hos goda vänner i går afton. Den tog inte lång tid att läsa. Det är en amerikansk neurokirurgs berättelse om en nära-döden-upplevelse han hade när han låg en vecka i koma pga en bakteriell hjärnhinneinflammation.
Mest gripande är för mig kanske delarna där han återberättar de anhörigas upplevelser av hopp och förtvivlan, bön och slutligen glädje när han kommer tillbaka till livet. Ge aldrig upp i bön!
Hans upplevelser av det han mötte "på andra sidan" är betydligt mer svårbeskrivbart. Orden räcker helt enkelt inte till och ofta är det han minns alldeles för oformligt föratt låta sig beskrivas.
Som neurokirurg har han tidigare många gånger stött på patienters vittnesbörd om liknande upplevelser men han har aldrig kunnat sätta någon tro till dem. Istället har han lutat sig mot förklaringar att upplevelserna snarast är resultat av processer i hjärnan.
Efter sin egen upplevelse ändrar han sin syn. Han är övdrtygad om en andlig större verklighet och att medvetandet ligger boftom det fysiska. Efter sin sjukdom känner han som sin kallelse att övertyga människor om det - bl a läkarkollegor som tror så som han själv tidigare gjorde. I det syftet är boken skriven. Den innehåller därför en hel del argumentation mot förklaringsmodellerna att upplevelser av denna art bara är resultat av det som sker i hjärnan. När han i efterhand läst sin journal vet han ju att stora delar av hans hjärna var helt utslagen.
Tyvärr - säger man som kristen - blir hans ord om den andliga verklighet han nu försöker övertyga om - också en aning "new age-iga".
Men identifikationen av hans medföljande "ängel" på andra sidan var givetvis rörande.
Snabbvisit till Umeå
har jag gjort. Tog bussen sönd em och hann precis fram till lillebror för att kunna se finalen i juniorhockey-VM. Kul, men sorgligt att Sverige förlorade. Men statistiskt är vi ju bäst! I de sju senaste finalerna har Sverige varit ett av de två finallagen fem gånger. Det betyder fem av fjorton finalplatser. De övriga nio finalplatserna har delats av Kanada, USA, Ryssland, Finland (och Tjeckien - har dom varit med någon enda gång? eller något annat lag?) Hur som helst, statistiskt är vi bäst om än bara världsbäst en enda gång (av dessa sju). Typiskt lagom-svenskt kan man tycka.
Väl i Umeå fick jag biträda yngre brodern vid måttligt bilelektriskt arbete. Belönades för insatsen med bastu.
I morse tog jag tåget hem. Vilsamt och bara hälften så dyrt som buss. Bara ett drygt dygn stannade jag alltså. Men ändå oerhört skönt att få komma hemifrån och få lite s k luftombyte. Intressant också att en stund få diskutera kring en bok som både brodern och jag läst för en tid sedan, Mannen som slutade ljuga, som handlar om bakgrunden till den terapeutiska modell som gjorde att terapeuter, poliser och åklagare drogs med i den syn på bortträngda minnen av traumatiska barndomsupplevelser som gjorde det möjligt för Tomas Quick-cirkusen att fortsätta i flera år trots att det hela blev orimligare och orimligare. Kanske återkommer jag någon gång mer utförligt till min upplevelse av boken. På tåget fick jag mail från biskopen i ett OAS-ärende och han passade även på att nämna att vi ju ses på hockey Luleå-Skellefteå kommande vecka. Det ser vi båda fram emot - och de ytterligare tre prästkollegor som kommer med.
Som nattlektyr, så jag skulle somna första kvällen i Umeå, lånade brodern mig ett samlingsalbum med Barna Hedenhös vilket han fått i julklapp.* Klar nostalgikänsla att återse vännerna från mellanstadietiden.
Men det som mest grep tag i mig under läsningen var ett blad som ramlade ur boken, inskjutet innanför första pärmen. Det var skrivet av Eva Dahlin, litterär chef på Bonnier Carlsen Bokförlag och jag betraktar det som det klart pinsammaste jag läst på länge.
Hon vänder sig till köparna av boken och påminner om att böckerna i Hedenhösserien kom ut under 40- och 50-talen. En del av böckerna kan därför innehålla "klichéer som kan uppfattas som rasistiska eller patriarkala". Särskilt noteras att boken om Barna Hedenhös i Amerka (1948) (som ingår i samlingsvolymen ifråga) speglar en syn på "den nordamerikanska urbefolkningen som var utbredd i västvärlden under denna period". Läsaren blir vidare upplyst om att "alla tider innehåller fördomar, och det är svårt att inte påverkas". Det sägs gälla även Hedenhösförfattaren Bertil Almqvist som annars beskrivs som "välkänd för sitt humanistiska arbete för alla människors lika värde".
Till sist uppmanas de vuxna att i samband med bokläsningen för barnen "förklara det sammanhang" där böckerna skrevs och illustrerades och förhoppningsvis leder det vidare till ett samtal om att "världen förändras och vi med den".
Vilken tur att stackars okunniga föräldrar får veta, inte bara vad dom ska göra , utan även vad dom ska tänka under läsningen.
Vad ska man säga? Kanske det om femtio år finns anledning att kommentera Litterära chefen Dahlins ord. Och då kommer det kanske att heta att hennes ord måste tolkas utifrån den tid i vilka de skrevs eftersom ingen undgår att påverkas av sin tid, dvs vår tid, då folk var fullständigt livrädda för att på minsta sätt dra på sig kritik och i största servilitet böjde sig djupt mot marken inför den politiska korrektheten.
* eller hade han köpt den ? I vart fall var han glad att han fått tag i förstautgåvan av samlingsvolymen, där Hedenhösarnas USA-resa ingår, inte en senare, mer politiskt korrekt, tryckning, där den lär ha tagits bort.
- - - -
PS. Några av läsarna hann läsa ett inlägg om gudstjänstlivet som jag hade publicerat under ett dygn. Den uppmärksamme såg även att det var del II. Av misstag publicerade jag ett utkast. Hela serien kommer i rätt ordning någon gång.
Bibelkommentar
till Nya testamentet har jag nu införskaffat. Jag har visserligen haft delar av den förut, de tre första och de tre sista av de tio delarna. Dom fick jag från min farfars bokhylla efter hans död. Han var också präst. Det är särskilt i de första delarna, kommentarerna till synoptikerna (Mt, Mk, Lk) jag under åren läste en del inför predikoförberedelserna. Det tre första banden har jag dock haft oinbundna och osprättade så det har i praktiken blivit lösbladssystem när man sprättat i arken för att öppna och läsa.
Många gånger har jag tänkt att det kanske vore läge anlita en bokbindare, men så insåg jag en dag att verket sannolikt finns att köpa på nätet. Jo, sannerligen, på Bokbörsen fanns hela utgåvor, enskilda delar i olika skick och prisklasser. Jag köpte ett komplett verk i gott skick. Har hämtat dem på paketutlämningen just nu.
Vad är det då jag pratar om? Jo,
Synopsis
bibliothecae exegeticae in Novum Testamentum,
det är:
Sammandrag av grundligaste och uppbyggligaste utläggningar öfwer alla böcker i
Nya Testamentet.
Under medverkan av flera lärde män utarbetadt
af
Christoffer Starke,
fordom Pastor prim. och garnisonspredikant i Driesen.
En Handbok
för lärare i kyrkor, skolor och hem
samt för alla dem som älska och läsa den Heliga Skrift.
Den utgåva jag köpt är tryckt mellan 1873 och 1877 och utgiven av Evangeliska Forterlandstiftelsen.
Jag inser givetvis att alla som anser att jag teologiskt och åsiktsmässigt hör hemma i 1800-talet här möjligen anser sig finna förklaringen. Men då svarar jag som Alf Svensson en gång sa när han av en journalist fick frågan om inte Kristdemokraternas värderingar var lite 1800-tal?
- 1800-tal? Nej, absolut inte. Våra idéer är 2000 år gamla.
Det är märkligt hur moderna människor tycker att 1800-talet är så gammaldags. Ur ett kyrkligt perspektiv är 1800-talet riktigt modernt.
Hur är då kommentaren upplagd? Jo den tar ett avsnitt ur respektive bibelbok där först strukturen i texten presenteras i några steg. Sedan kommer själva bibeltexten med inskjutna kommentarer. Det är ofta den mest givande delen kan jag tycka, lite fria tankar som kan ge värdefull input (som det numera heter). Sedan kommer ibland Anmärkningar, som kan gälla någon översättningsfråga, el dylikt. Sist kommer Tillämpning som är förslag på hur texten kan ha någon aktualitet i dagliga livet. Den delen är kanske inte alltid så givande då dessa "tillämpningar" kan förhålla sig tämligen fritt från texten och ofta kan upplevas ganska tidsbundna.
Men ibland hittar man "guldkorn", som i kommentaren till Lk 1:60 där Elisabeth på grannars och vänners fråga svarar att den nyfödde sonen, till deras förvåning, ska heta Johannes, vilket även Sackarias sedan bekräftar. Tillämpningen blir bla:
"Stundom måste man äfwen lyssna till hwad de rådgifwande hustrurna säga; qwinnors råd är icke alltid att förakta".
Kom ihåg det, alla gifta män :)
Men nästa förslag på tillämpning är givetvis riktigt relevant:
Wänskap och gammal sed måste man motsäga, då de wilja sätta sig emot Guds wilja". Så sant som det är sagt.
Nu ska jag ut och bli "1800-talspredikant" !!!
Piteå - och Thomas Quick
är en trevlig liten stad. Man tvingas erkänna det, även om en Lulebo gör det ytterst motvilligt. I alla fall de centrala delarna, med gågatan och åtminstone ett visst antal gemytliga trähus av en typ som helt saknas i Luleå centrum. Liten tid fick jag vistas där idag. Hade bokat tid för service av MC:n på verkstad därstädes då Hondaverkstad numera saknas i Luleå. Anlände redan före kl sju och fick sedan vänta under förmiddagen innan jag kunde ta mig hem igen med nyfixad hoj. Förutom 1200-milsservice fick dom byta gasvajrarna som var tröga så gasen inte drogs tillbaka när man släpper gashandtaget.
Eftersom man numera har kontoret på fickan i form av Iphone så kunde jag uträtta div administrativt arbete under väntetiden och samtidigt sittande å parkbänk i morgonsolen fördjupa mig både i Skriften inför helgens predikan och i avhandling om lutherske teologen Martin Chemnitz, en bok jag fick som tack för ett föredrag på Församlingsfakukteten i Göteborg förra året, men ännu ej hunnit läsa. Särskilt intressant i den första tredjedel jag nu hunnit igenom är hans åtta olika definitioner av begreppet tradition. Återkommer till den.
Ett kort besök in på bokhandeln kunde jag inte motstå och naturligtvis inte heller att plocka åt mig ett antal pocketböcker - fem för en hundring - ur reahyllan. Börjar frukta att jag är book-oholic.
Även i måndags köpte jag en bok som jag länge velat ha. Fick syn på den på busstationen när jag tillsammans med kollega befann mig där en timme för kort samvaro med Missionsprovinsens Missionsbiskop Roland Gustavsson som var på nerfärd från Korpilombolo.
Det var boken Fallet Thomas Quick Att skapa en seriemördare av journalisten Hannes Råstam. Nu är jag sedan tidigare inte helt okunnig om den affären (precis som de flesta bland läsarna, skulle jag gissa.) Råstams dokumentärer har ju gått på TV - med repris - och redan för över tio år sedan läste jag första gången ett kritiskt kapitel om Quick-cirkusen i Guillous Häxornas försvarare.
Varför grips jag av böcker som handlar om rättsskandaler? Läsarna vet ju att jag för några år sedan blev det även av Per Lindebergs böcker om det s k Styckmordet i Stockholm 1984. I det fallet handlade det ju om att en politisk-feministisk opinion drev läkarnas skuld. På något sätt hade hela frågan blivit en dubbel klasskamp mellan å ena sidan förövarna, de två manliga läkarna och offret, den prostituerade kvinnan. Om man inte ville att läkarna skulle dömas så blev man omoralisk för då tog man ställning för de välbesuttna överklassmännen mot den stackars utnyttjade kvinnan och hennes lidande medsystrar. Frågan om det fanns tillräckliga skäl döma dem drunknade ofta i detta politiska mönster.
Kanske är det detta att någon form av ideologi får styra vad som är rätt eller fel som är kärnan som griper tag i mig.
I Quick-fallet har vi patienten som dömts till sluten psykiatrisk vård efter div brott, i några fall med sexuella inslag. Under terapi börjar han "få upp" minnen av sådant han under livet bortträngt, bla hur illa han behandlades av sina föräldrar och hur han sexuellt utnyttjats av sin pappa. Under åttio- och nittiotalen pratades det ju mycket mer om bortträngda minnen, men kanske inte lika mycket i denna tid. Han börjar också gradvis minnas mord han gjort sig skyldig till och erkänner fler och fler. Att hans erkännanden inte alls stämmer med kända fakta från brottsplatser och offer förklaras av psykologer och terapeuter med att minnna är så jobbiga för honom att han måste minnas fel för att närma sig verkligheten i flera steg. Hans ageranden i brottssituationerna tolkas också som bearbetningar av de påstådda barndomsupplevelser man förutsätter som sanna men inte kunnat belägga.
Hela det psyko-terapeutiska tänket hade något slags namn som jag inte kommer ihåg just nu. Men det skrämmande - även här - är hur människor kan bli så fastgjutna i en tankemodell att man vägrar inse uppenbara orimligheter. I båda fallen upplever jag att tanken sprider sig hos poliser och terepeuter och domstolar att det hela är så hemskt att man inte under några omsändigheter kan ta risken låta det passera och då måste man driva saken till sin spets och det absolut mest naturliga glöms bort: det är inte sant.
Nå, att förklara psykologiska processer är inte min kompetens, men jag erkänner att det griper tag i mig.
Andra söndagen i fastan
är det redan. Förra söndagen låg jag i influensa och orkade inte ens skriva något på bloggen trots att jag hade tänkt förgylla kära läsarnas liv åtminstone på söndagar så här under fastetiden.
Under veckan då jag inte orkat med så mycket mer än ligga på soffan, har jag läste en del.
Först Operation norrsken som handlar om Östtyska Stasis verksamhet i Sverige under kalla kriget. Dom jobbade verkligen på, tålmodigt och långsiktigt. Intressantast var det givetvis att läsa om prästkollegan (fd) Radler som verkade i Stasis tjänst på olika sätt mer än 25 år. Mycket som står i boken är väl känt, men här får man det komplett, kronologiskt och systematiskt.
Det jag bla funderar över är den reaktion som ibland uttrycks, att "det minsta Radler kan göra" är att åka till dem som blev offer för hans angiveri och be om förlåtelse. Nu är det visserligen svårt att alltid ana "tonen" i skriven text, men jag upplever ibland att dylika ord är aningen förmanande eller bestraffande. Lite som föräldrar som kan säga till bråkande barn "nu får du lov att be om förlåtelse". Som om bönen om förlåtelse är en bestraffning. Så är det naturligtvis inte. Bönen om förlåtelse är trons första frukt. Det är när man själv anser att man handlat fel som man av fri vilja och kärlek ber om förlåtelse för att hjälpa och återupprätta den man gjort illa.
Läste sedan en av de bästa böcker jag läst på länge: Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Kan verkligen rekommenderas. De bakåtblickande beskrivningarna av det hans föräldrar råkade ut för var kanske inte så mycket nytt för den som läst en del om förintelsen, men boken var så oerhört fint skriven. En verklig litterär njutning trots den tragiska bakgrunden. Det som också grep mig var bokens slut om vilka svårigheter hans pappa upplevde efter några år då allt verkade ha blivit så bra och då alla i omgivningen tyckte att det är väl bara att "gå vidare"; hur svårt det då blev för fadern som alltmer blev "ensam" med sin verklighet. Tänkvärt. Kan nog gälla även andra som har traumatiska upplevelser i bagaget.
När jag väl var inne på det spåret så tog jag mig för att läsa de tvåhundra sista sidorna i del två av Saul Friedländers Tredje riket och judarna. Det är nu ganska länge sedan jag började med första delen (bortåt två år) och den läste jag fort. Den handlade om tredje riket under trettiotalet, om de successiva åtgärder som nazisterna vidtog för att utestänga judarna ur det samhälleliga livet. Om judarnas resignation och det övriga folkets acceptans.
Del två, som jag började med för ett år sedan, behandlar krigstiden 1939-1945 och efter femhundra sidor orkade jag inte mer så den har fått stå fram till nu. Att jag inte orkade läsa allt i sträck beror inte på att det var så hemskt utan på att det var så monotont. Han tar ett halvår i taget och beskriver sedan vad som hände i land efter land. Och nästa halvår och land efter land och nästa halvår land efter land.... Och det monotona är att det sker exakt samma sak i varje land ungefär under samma tid. Allmänt diskriminerande lagar och regler, sedan samling i getthon, sedan transport till förintelselägren. Enda riktigt stora undantaget är Ungern där större delen av den judiska befolkningen fanns kvar ännu år 1944. Annars skedde ju den stora massförintelsen under 1942 och 1943.
Det som återkommer i båda delarna av detta monumentalverk är att kyrkorna inte helt tog det ansvar som vi (i alla fall vi som ser det i efterhand) tycker att dom kunde ha tagit. Kyrkornas beslut att ofta inte protestera högljutt och samfällt grundade sig på övervägandet att det skulle göra saken värre, att det var bättre försöka behålla en relation till makthavarna och påverka i det tysta. Ett resonemang som kan ställa utmanande frågor även till dem som står i andra kyrkokamper. De flesta gånger då kyrkors representanter trots allt tog bladet från munnen så gällde det motstånd mot särbehandling och deportation av döpta personer av judisk börd, men ytterst sällan hördes kyrkornas stöd för "vanliga" judar. Det gäller även den sk Bekännelsekyrkan i själva Tyskland.
Den antisemitism som förintelsen byggde på kom inte plötsligt och oväntat neddimpande från ingenstans med nazismen. Den var djupt rotad hos många européer. Ett av de mest uppseendeväckande jag läste i Friedländers verk var ett citat ur Tidningen Navod, det polska Kristdemokratiska arbetarpartiets tidskrift, 15 augusti 1942 (samtidigt som gasningarna i Treblinka - dit bla Warsavagetthots judar fördes - var som mest intensiva):
"...främmande , ondskefulla individer har i hundratals år befolkat de norra delarna av vår stad...Så låt oss inte uppträda med falskheten hos professionella gråterskor vid en begravning....Vi tycker synd om den individuelle juden, människan, och så långt det är möjligt räcker vi honom en hjälpande hand...Men vi tänker inte låtsas att vi sörjer ett försvinnande folk som, trots allt, aldrig stod våra hjärtan nära."
Är det så svårt att förstå att nazisterna till så stor del lyckades i sitt uppsåt?
Tror någon att jag med intresse läser böcker om Förintelsen och Andra världskriget?. Det är rätt. En annan bok jag läste i höstas hette Ensam i Berlin. Också den ytterst gripande och fint skriven. Handlar om två makars, i Berlin, ensamma och fåfänga kamp mot det nazistiska förtrycket. Dom försöker skapa opinion genom att lägga ut små handskrivna brevkort med uppmaningar till motstånd. Till slut blir dom gripna givetvis och romanförfattaren har fått stommen till sitt verk från officiella protokoll hos Gestapo.
- - - - -
Återstår bara att påminna om årsmöte för Frimodig kyrka i Luleå stift lördag 2 mars.
Plats: EFS Bergsviken, Piteå. Raningsvägen 32
Fr kl 11 kaffe
kl 12 årsmötet och övrig verksamhetsplanering mm
(vi fixar lunch tillsammans för årsmötesdeltagarna)
15 Föredrag av Bertil Murray (Stiftsadjunkt i Uppsala och gruppledare för Frimodig Kyrka-gruppen i Kyrkomötet) "Vi som vägrar sluta hoppas - om längtan efter förnyelse i Svenska kyrkan"
Kaffe, smörgås. Möjlighet till samtal och frågor.
18 Kvällsgudstjänst. Predikan av komminister Henrik Berglund, Lycksele. Sång av Ylva och Joel Gerdås,
Servering
Alla intresserade välkomna! Kom hela dagen, eller på den del som intresserar dig.
O Jesus Krist, i dig förvisst
mitt enda hopp jag äger.
Till dig jag ber. Min nöd du ser.
Ditt ord mig ger
det ljus som visar vägen
Dig, Herre vill jag höra till
och dig i sanning dyrka.
MIn Gud du är. Ditt bud mig lär!
Du själv min tro vill styrka
Nu helt åt dig jag lämnar mig.
Låt ske med mig din vilja.
Du är mitt stöd, ej lust, ej nöd,
ej liv, ej död
skall från din nåd mig skilja.
Biskopens bok
har jag just läst. Alltså boken Gränslandet som utkommit som den första i ärkebiskopens serie med böcker för reflektion i fastetid.Det tog inte alltför lång tid. Den var inte så stor och inte så tjock. Vad jag tyckte om den vill jag dock inte skriva - ännu.
Jag tror nämligen att jag behöver lite distans. Verkligheten är ju att jag varit god vän med Hans Stiglund ända sedan tonårstiden. Många av de andliga skeenden han antyder var jag också med om. Skulle vara intressant om några andra, som kanske kan se på saken lite mer "utifrån" ville läsa och kommentera. Jag upplåter gärna kommentarsplats här på bloggen. Vill du skriva en längre recension kan jag ge dig plats som "gästbloggare".
Högen med olästa böcker...
tycks inte bli mindre. Jag har en svaghet: jag köper böcker i snabbare takt än jag läser. Jag tycks vara en bookoholic. Måste kanske ta och gå med i tolvstegsgruppen Anonyma bokköpare. Det finns säkert en sådan grupp. Det finns anonyma grupper för nästan allt.
Nå, ett litet försök har jag sista veckan gjort för att med egen kraft ta mig ur missbruksträsket. Jag har slukat några av de böcker jag köpte i Uppsala under Kyrkomötets septembersession. En har jag redan berättat om. två till har jag nu läst.
En är en debattbok, tio år gammal, så inte helt aktuell, men inte ointressant för det. Motbilden och budskapet - om Bibeln och partnerskapsfrågan. Utgiven av ett antal pastorer inom Missionsförbundet. Skrivet i opposition mot det som då var aktuellt i samfundet: att man höll på att orientera sig mot en ny hållning i synen på utlevd homosexualitet, partnerskap mm. Bakgrunden var att en lokal Missionsförsamling ordinerat en pastor som levde i registrerat partnerskap. Läsarna minns kanske uppmärksamheten kring det.
Nå, utgivarna och skribenterna i boken upplever sig stå för en traditionell syn, i opposition mot det som synes vara på väg. Måste säga att jag uppskattade boken. Klar, tydlig och enkel. Vid läsningen av vissa kapitel tvingades jag för mig själv erkänna att jag aldrig trodde att den typen av åsikter och insikter fanns inom Missionsförbundet. Här vädrar jag fullständigt öppet mina kyrkliga fördomar och förutfattade meningar. Men jag är alltid glad när sådana kastas över ända - oavsett om det är mina egna ellar andras, tex kära läsarnas!
Det jag tänker på är bl a avsnitten om kyrkans enhet, att man tar ett oerhört ansvar om man i en kyrka inför en ordning som många av dess tidigare medlemmar inte kan stå bakom. Hänvisningarna till att stå i tradition med de historiska kyrkorna överraskade mig också.
Särskilt glad blev jag över Jan Erixons kapitel där han med exempel från situationen bakom järnridån (lånat från förre miss.förest. Krister Andersson) visar hur det kan gå för den kyrklige representant som vill stå fast vid kyrkans traditionella tro (och får ta drabbande konsekvenser av det) gentemot en statsmakt som vill komma med påtryckningar. Man skulle tro att en sådan person blir uppmuntrad av sin kyrka, men lika ofta blir han kritiserad av de egna som hellre vill ha lugn och ro i visst kompromissande. (Hoppas mitt korta referat ger någon rättvisa åt det skrivna).
När hela det skeende som Missionskyrkan stått inför beskrivs i boken så kan det inte hjälpas att jag ser stora paralleller till skeenden i svenska kyrkan, men inte när det gäller homosexualitet och enkönade äktenskap, utan när det gäller utvecklingen efter kvinnoprästreformen.
Det bibelteologiska kapitlet i boken var mycket gediget, skrivet av Gunnar Samuelsson.* Noterar också med glädje att i en not till Hans Johanssons kapitel finns en hänvisning till en artikel av min tvillingbror.
Har också läst en bok som jag känner mindre för. En av de otaliga böcker som ur ett (ultra-)protestantiskt perspektiv kritiserar den romersk-katolska kyrkan. Tänkte att jag behövde en sådan bok också efter att kommentatorer på bloggen tycker jag blivit för katolikpåverkad.
Vad ska jag säga efter den genomläsningen? Ett och annat kan man väl hålla med om, men i andra fall drabbar uppgörelsen även oss lutheraner, tex delar av kritiken mot sakramenten. Jag blir bara befäst i min uppfattning: en stor skiljelinje i kristenheten går inte bara mellan romerskt och protestantiskt utan också mellan lutherskt och reformert.
Idag kom också med posten mitt betällda ex av boken Alla tiders Rom. Nu kan jag sitta i lugn och ro och fördjupa mig i den eviga staden. Om någon läsare känner oro att jag ska bli för katolskt inspirerad så kan jag trösta med att i Rom går inte bara att se katolska kyrkor utan även ruiner efter gamla hedniska tempel.
Nu börjar Sverige-England i fotboll på Råsunda. Alltså blir det TV.
- - - -
Vad säger man sedan när matchen är slut? Jag säger bara: Zlatan!
* en helt annan sak än att läsa Jesper Svartvik, vilken i sina genomgångar av desamma bibelställena med nästan skadeglad frenesi (så upplever jag det) ägnar sig åt att beslutsamt riva ner allt vad traditionell tro heter
Gripande bok
Läste jag igår. Efter att ha gjort lite insatser utomhus, bla tagit in trädgårdsmöblerna vilket var på tiden. Tänkte efter denna stora insats att det var dags vila kroppen en aning och vad är då bättre än att lägga sig på soffan och njuta av en god bok?
Sagt och gjort. Boken jag tog mig igenom under fredagseftermiddagen och kvällen heter Nummer fem från vänster. Köpte den i Uppsala under kyrkomötet i september. Den handlar om en kvinna i USA (var annars?) som blir utsatt för en brutal våldtäkt och som sedan pekar ut förövaren i en vittneskonfrontation. Han blir senare dömd till livstid. Felet är bara att det är fel person. När senare DNA-tester börjar komma i bruk så kan det visas att han inte kan kopplas till brottet, vilket en annan man istället kan. Han blir alltså frisläppt - efter elva år i fängelse.
Vad är gripande med det? Jo, förmågan att gå vidare i livet. Både hans och hennes. Han gör det utan bitterhet, förlåter henne för allt lidande hon (oavsiktligt) förorsakat honom. Hon i sin tur lyckas till sist också förlåta den verklige förövaren, även om det får ske på avstånd, i hjärtat, eftersom de aldrig möts.
Bara gripande att läsa hur kärleken, försoningen, förlåtelsen kan omskapa, nyskapa, ge möjligheter, befria ur bitterhet och låsningar. När den urpsrungligen drabbade kvinnan till slut inser att hon även måste förlåta den verkligen förövaren (som inte efterfrågar någon förlåtelse) så inser hon att hon måste göra det för sin egen skull.
Tänkvärt och läsvärt.
Varför män hatar att gå i kyrkan
heter alltså boken som jag tagit mig igenom sista dygnet. Den recenserades bla i Dagen för en tid sedan och blev väl en aning tveksamt bedömd. Lite för amerikansk, lite för överdriven och schablonartad i sin beskrivning av män och mäns behov. Och inte så lite heller.
Det är väl svårt att inte hålla med, men likväl vill jag nog mer anamma boken än avfärda den. Den har onekligen sina poänger. Om många män och kvinnor har svårt att tro på vad han säger så beror det kanske just på att våra normala församlingsliv är så feminiserade som han påstår och om många kyrkliga män inte vill känna igen sig i den beskrivning av män som han ger så beror det kanske just på att den gruppen män som han beskriver saknas. ??
Visst kommer han med tänkvärda utmaningar. Herde är ju en bild i Bibeln vi ofta lyfter fram. Hur utmålas herden? Mild och god och vänlig bär han det lilla lammet i sin famn! Men hur ofta får vi det påpekat att bibelns mest kände herde - David - också är bibelns mest framgångsrika krigare?
Varför hoppar vi ofta över de läskiga berättelserna i Bibeln - om hur en man får en tältplugg slagen genom tinningen och om hur en fet konung får ett svärd så djupt instucket i buken att det döljs av bukfettet - sedan undrar vi förvånat hur det kommer sig att 10-12-åriga pojkar hellre läser Harry Potter än Bibeln. Kanske finns dessa berättelser i den Heliga Skrift just för dessa pojkars skull!
Hur ofta ber vi inte om Guds beskydd och bevarande (mer kvinnligt) än om att förstå och utföra Guds vilja (mer manligt). Även predikospråket kan förändras så att det får mer av ord och uttryck som känns naturliga och utmanande för män. Män behöver utmanas att göra hjältedåd, att riskera, att offra sig. Hur mycket av bildspråket och verksamheterna i våra oerhört "terapeutiska" kyrkor (vila, gemenskap, återhämtning, relationer, kärlek) ger sådana utblickar.Texterna i de moderna lovsångerna har ett innerligt kärleksspråk som, enligt författaren, snarast leder tankarna in i sängkammaren. Var finns det lovsångsspråk som hellre leder ut på äventyr i vildmarken? Jfr hjältarna som nämns i Hebr 11 som blev både stenade och söndersågade och uthärdade hunger och törst.
Exemplen i boken är nästan hur många som helst. Tänkvärt tycker jag nog ändå, om än till slut vissa upprepningar.
Han är väl inte heller den förste som påstår att kvinnor lättare skapar nya relationer genom att tala till varandra (ansikte mot ansikte) medan män hellre gör saker tillsammans (sida vid sida). Men hur påverkar det våra faktiska aktiviteter i våra kyrkor? Och hur utformar vi situationer för personlig förbön? Har han rätt i att många män hellre tar emot förbön stående (så man kan röra sig en aning) och av människor som inte kommer alltför nära?
Som icke-teolog vill författaren inte ta ställning för eller emot ett ett manligt ledarskap i kyrkan (manliga präster och pastorer) och försöka uttolka Guds vilja i den saken, men konstaterar utan vidare att ledarskapet i Bibeln i huvudsak var manligt. Jesu tränande av en liten grupp män blir ett föredömligt exempel. Han konstaterar vidare att de kyrkor som tidigast öppnat för kvinnor som präster/pastorer är generellt mer liberala, går tillbaka mer (vad medlemstalet beträffar) och har större könsklyfta (= betydligt fler kvinnor än män i gudstjänsterna) än andra kyrkor (alla kyrkor har fler kvinnor än män i gudstjänsterna) . Eftersom kvinnor leder i stort sätt all frivilligverksamhet i kyrkorna skulle det bli en katastrof om även männens sista (och enda) post - pastorsrollen - även den till stor del övertogs av kvinnor. Men eftersom fler kvinnor i präst/pastorsroll blir ett faktum i de flesta kyrkor oavsett om vi vill det eller inte så blir det då ännu angelägnare att fundera över hur ett manligt perspektiv på saker och ting ska kunna fungera i församlingarna.
Som sagt, se igenom det "amerikanska" i boken (även det tydliga att kyrkor finns på den "fria marknaden" och att man kan gå omkring och "välja" en kyrka som passar) och mottag lätt leende de något övertydliga schablonerna så finns där mycket som nog är nödvändigt att tänka på
Drabbad av verkligheten
heter en bok jag köpte av Ja till livet på OAS-mötet. Skriven av en kvinna vid namn Abby Johnson. Gripande. Jag läste den direkt under en eftermiddag då jag låg på sängen i hotellrummet istället för att vara på något seminarium.
Handlar om "abortkriget" i USA ur en personlig synvinkel. Ja, motsättningarna i denna fråga i det amerikanska samhället är betydligt starkare än hos oss oss. Det förkommer våldsamheter mellan de olika gruppernas mer radikala flyglar. Och även om det också - på båda sidor - finns mer sansade människor som försöker övertyga med sakargument så är det ingen tvekan om att sakfrågan har stor laddning. Att ha annorlunda åsikt än majoriteten i sin församling kan leda till att man blir utfryst eller utesluten. Gäller båda sidor, vilket Abby Johnson fick erfara.
Abby Johnson har, med början som volontär och sedan anställd till slut avancerat till rollen som chef för en av Planned Parenthoods kliniker. I bästa syfte. Där bedriver man mödravård, preventivmedelsrådgivning, samtalsstöd mm vilket är något hon ger sig in i med glädje i vilja att hjälpa utsatta kvinnor och minska antalet aborter genom förebyggande arbete. Men kliniken erbjuder även aborter för dem som till slut gör det valet. Det senare var inte riktigt Johnsons cup of tea men hon stod för kvinnans rätt till valfrihet. Mot slutet av hennes tid på kliniken växer dock en viss tveksamhet inom henne då hon från högre ort får målet att öka antalet aborter eftersom det är där inkomsterna finns. Själv var hon, inte medicinskt utbildad, inte engagerad i själva abortverksamheten, som hon därför kunde hålla ifrån sig, tills....
...en sköterska en gång ropade på henne att man behövde hjälp i behandlingsrummet. Där fick hon hjälpa till med att hålla ultraljudsscannern. Det var en sk ultraljudsstyrd abort där läkaren sålunda kan se på skärmen exakt vad som sker i livmodern. Jag ska bespara läsarna Johnsons mer dramatiska och detaljerade beskrivningar, men helt klart är att det blev en fullständig chock för henne att med egna ögon se hur ett levande barn knycklas ihop och förintas, ett barn i samma ålder som hennes eget var då hon några år tidigare sett det på ultraljud som gravid.
Den som inte blir berörd av berättelsen existerar inte. Jag skulle verkligen rekommendera läsning av boken. Vi måste med öppna ögon våga se vad som pågår. Över en million aborter har utförts i Sverige sedan den fria aborten kom. Har dom rätt som gissar att en av orsakerna till den alltmer utbredda utbrändheten kan vara den börda som vilar över stora delar av vårt folk. Jag lider lika mycket med dem som tvingas deltaga som dem som upplevt sig inte ha annan utväg.
Nå, i Abby Johnsons fall leder det till att hon under dramatiska former byter sida och går med i Coalition for Life, där det finns människor som i åratal troget och vänligt mött henne och bett för henne.
Som lagom högkyrklig kan man inte heller låta bli att glädjas över den starka andliga påverkan som högmässoliturgin utövar på henne när hon och hennes man en tid är med i The episcopal church (Anglikanska kyrkan i Amerika)
Köp och läs! www.gospelmedia.se (Eller låna av mig, du som bor nära).
Vän med fienden
heter en bok jag läst i helgen. Fick den från min bokklubb Svenskt Militärhistoriskt bibliotek. Skriven av Paul Briscoe. En självupplevd historia.
Handlar om en engelsk pojke som blir boende i Tyskland under hela andra världskriget. Skälet är att hans mamma, som har journalist- och författarambitioner, reser runt på kontinenten i jakt på uppslag till artiklar som hon sedan försöker få publicerade hemma i England. Eftersom hon har klara faschistsympatier uppehåller hon sig gärna i Tyskland. Periodvis får sonen bo hos en tysk familj hon lärt känna så att han inte alltid måste hänga med i hennes kringflackande liv.
När hon då vid en av sina snabbturer hem till England blir kvar pga att kriget bryter ut - ja, då får mor och son tillbringa kriget på var sida om havet och fronten.
Sonen är bara fyra år 1939 och blir väl omhändertagen i en familj där makarna saknar egna barn. Hitlerjugend, glädjen över den tyska återfödelsen och allt som präglade tyska folket och ungdomarna påverkar också den unge engelsmannen som sakta smälter in. Så totalt smälter han in att när han efter kriget, 11 år gammal, tvingas flytta till sin mamma (som han inte längre känner) och till ett land han inte minns och ett språk han inte kan, då känner han verkligen att han vill "hem" till sin familj i Tyskland.
Sakta men säkert öppnas hans ögon så att han förstår vilka hemskheter som skett i naziriket under kriget. Han får också veta att hans mor under hela kriget haft nazistsympatier och även prövat sin lycka som spion, vilket inte lyckades så bra men gav henne två och ett halvt år i engelskt fängelse.
Alla människoöden är givetvis gripande, men en sak tog särskilt tag i mig: när han under ett av sina år i Tyskland tillsammans med en mobb av yngre och äldre drogs med i vandaliseringen av stadens synagoga. Han insåg att så här får man ju inte göra, men alla gör det ändå. Varför är det ingen vuxen som säger till ungdomarna? Nej, för dom deltar själv i vandaliseringen. Och snart är han lika engagerad som alla andra.
Några år senare ska han ta emot sin första kommunion i kyrkan (både hans engelska och hans tyska familj är katoliker) och då får han lära sig att bikta sig. Prästen undervisar om alla tänkbara synder som även en åttaåring kan ha begått. Och i boken skriver han att han nog bekände en mängd. Men en sak minns han att han inte bekände: vandaliseringen av synagogan. Den ingick uppenbarligen i något system och synsätt som då var så naturligt att han inte kom på tanken att det kunde vara en synd. Men när han skriver boken årtionen senare då bekänner han för läsarna den synden.
Man funderar: kan det vara så med oss också att vi är så inriktade på vissa synder att vi missar andra som borde vara helt uppenbara. Vad var det Frälsaren sa? Nåt't om grandet o bjälken? Eller var det sila mygg och svälja kameler?
Handlar om en engelsk pojke som blir boende i Tyskland under hela andra världskriget. Skälet är att hans mamma, som har journalist- och författarambitioner, reser runt på kontinenten i jakt på uppslag till artiklar som hon sedan försöker få publicerade hemma i England. Eftersom hon har klara faschistsympatier uppehåller hon sig gärna i Tyskland. Periodvis får sonen bo hos en tysk familj hon lärt känna så att han inte alltid måste hänga med i hennes kringflackande liv.
När hon då vid en av sina snabbturer hem till England blir kvar pga att kriget bryter ut - ja, då får mor och son tillbringa kriget på var sida om havet och fronten.
Sonen är bara fyra år 1939 och blir väl omhändertagen i en familj där makarna saknar egna barn. Hitlerjugend, glädjen över den tyska återfödelsen och allt som präglade tyska folket och ungdomarna påverkar också den unge engelsmannen som sakta smälter in. Så totalt smälter han in att när han efter kriget, 11 år gammal, tvingas flytta till sin mamma (som han inte längre känner) och till ett land han inte minns och ett språk han inte kan, då känner han verkligen att han vill "hem" till sin familj i Tyskland.
Sakta men säkert öppnas hans ögon så att han förstår vilka hemskheter som skett i naziriket under kriget. Han får också veta att hans mor under hela kriget haft nazistsympatier och även prövat sin lycka som spion, vilket inte lyckades så bra men gav henne två och ett halvt år i engelskt fängelse.
Alla människoöden är givetvis gripande, men en sak tog särskilt tag i mig: när han under ett av sina år i Tyskland tillsammans med en mobb av yngre och äldre drogs med i vandaliseringen av stadens synagoga. Han insåg att så här får man ju inte göra, men alla gör det ändå. Varför är det ingen vuxen som säger till ungdomarna? Nej, för dom deltar själv i vandaliseringen. Och snart är han lika engagerad som alla andra.
Några år senare ska han ta emot sin första kommunion i kyrkan (både hans engelska och hans tyska familj är katoliker) och då får han lära sig att bikta sig. Prästen undervisar om alla tänkbara synder som även en åttaåring kan ha begått. Och i boken skriver han att han nog bekände en mängd. Men en sak minns han att han inte bekände: vandaliseringen av synagogan. Den ingick uppenbarligen i något system och synsätt som då var så naturligt att han inte kom på tanken att det kunde vara en synd. Men när han skriver boken årtionen senare då bekänner han för läsarna den synden.
Man funderar: kan det vara så med oss också att vi är så inriktade på vissa synder att vi missar andra som borde vara helt uppenbara. Vad var det Frälsaren sa? Nåt't om grandet o bjälken? Eller var det sila mygg och svälja kameler?
Rosendalska pärlor III (den vackraste!)
Jag fortsätter att citera ur boken Den ockuperade kyrkoprovinsen. f Gunnar anser alltså att det pågår en allvarlig kamp inom kyrkan. I praktiken en strid. Det innebär att vi inte bara har motståndare utan fiender. Dock bör man ju, enligt Jesu ord, älska sina fiender. Alltså formulerar han en mycket fin bön, och inbjuder till bönegemenskap:
"Författaren vill uppmana alla som vilja deltaga i kampen för svenska kyrkans frihet att dagligen bedja:
Att Gud helig och treenig måtte bevara oss för allt hat, all elakhet, all osanning om våra motståndare,
att vi måtte älska dem, som vi i vår kamp nödgas kalla våra fiender, och att vi, väl medvetna om denna världens mäktiges stora makt, dock måtte vara utan fruktan,
att vi i all kamp må bli bevarade i Guds Ord och i hans Kyrkas uppenbarade eviga och oföränderliga sanningar,
att vi alltid måtte hysa aktning, kärlek och vördnad för våra motståndare men icke för deras läror,
att vi alltid måtte föra ett värdigt och höviskt språk,
ehuru vi icke lova att avstå från humorns och satirens vapen,
att vi oavlåtligt må se till, att vårt svärd och vår sköld beständigt äro blänkande blanka.
I Kristi rättfärdighets KÄRLEK och SANNING."
"Författaren vill uppmana alla som vilja deltaga i kampen för svenska kyrkans frihet att dagligen bedja:
Att Gud helig och treenig måtte bevara oss för allt hat, all elakhet, all osanning om våra motståndare,
att vi måtte älska dem, som vi i vår kamp nödgas kalla våra fiender, och att vi, väl medvetna om denna världens mäktiges stora makt, dock måtte vara utan fruktan,
att vi i all kamp må bli bevarade i Guds Ord och i hans Kyrkas uppenbarade eviga och oföränderliga sanningar,
att vi alltid måtte hysa aktning, kärlek och vördnad för våra motståndare men icke för deras läror,
att vi alltid måtte föra ett värdigt och höviskt språk,
ehuru vi icke lova att avstå från humorns och satirens vapen,
att vi oavlåtligt må se till, att vårt svärd och vår sköld beständigt äro blänkande blanka.
I Kristi rättfärdighets KÄRLEK och SANNING."
Rosendalska pärlor II
Den andra boken av f Gunnar som jag lade beslag på nere på Öland var den för trettio år sedan utkomna Den ockuperade kyrkoprovinsen. När jag upprepade gånger begrundat dess utseende får jag för mig att den sedan tidigare kan ha funnits i mitt bibliotek. Dock har jag inte funnit den. Har jag läste den tidigare? Kanske.
När man nu läste den så känns den lite gammal. Utvecklingen har för länge sedan sprungit ifrån det kyrkopolitiska skeende som där avhandlas*. Fantastiskt är också att ana vilka förhoppningar f Gunnar tycks knyta till kyrkans "skiljande från staten". Hade han sett resultatet hade han kanske inte varit lika förhoppningsfull.
Han behandlar den tid då -78 års samarbetsregler** skulle befästas men redan börjat behandlas som passé av vissa domkapitel. Detta är också den tid då man på allvar började diskutera att "avskaffa" samvetsklausulen.***
Det är alltså det fortsatta genomdrivandet av reformen med kvinnor som präster, genom ett alltmer aktivt tillbakaträngande av dem som inte tror reformen, som är huvudtemat i boken.
På sid 32 skriver f Gunnar:
"Nej, det är inte det faktum att de kvinnliga prästerna är kvinnor som väcker motståndet. Om vi någonsin skall nå fram till samförstånd och fredlig , kristen samlevnad i Kyrkan och staten, så måste den åsikten, att motståndarna grunda sitt motstånd på det förhållandet, att de kvinnliga prästerna äro kvinnor, rättas.
Nej, vårt motstånd har icke sin rot i det förhållandet, att de kvinnliga prästerna äro kvinnor, det har sitt motiv i det förhållandet, att de kvinnliga prästerna icke äro präster.
Alltså icke i det de ÄRO, utan i det de ICKE ÄRO.
Icke för den kvinnliga art, som de besitta, utan på grund av frånvaron av den prästerliga arten, som de icke besitta och icke kunna besitta".
Intressant sätt att beskriva saken. Här är uppenbart att f Gunnar har den katolska synen att "endast en döpt man kan ta emot prästvigningens sakrament på ett giltigt sätt" - eller hur det nu exakt brukar uttryckas. Enligt f Gunnar får detta som följd att prästvigd kvinna inte på ett giltigt sätt kan förrätta mässan.
Femtio sidor senare i boken (s 82) behandlar f Gunnar, i ett öppet brev till dåvarande biskopen i Linköping, Martin Lönnebo, det som då fruktades: att präster tveksamma till ämbetsreformen skulle kunna tvingas assistera vid mässor förrättade av kvinnlig präst. Men han konstaterar att eftersom den kvinnliga prästens vigning inte är giltig så är hennes celeberande det inte heller. Alltså har den som deltagit i av kvinnlig präst ledd mässa "ingalunda varit med om communio in sacris (gemenskap i det heliga. min anm), han har bara varit med om communio in pane et vino (gemenskap i bröd och vin. min anm), vilket ju icke är otillbörligt."
Så kan man uttrycka det. Om man heter f Gunnar vill säga. Jag konstaterar bara att han skriver så. Utan omdöme.
* men just därför vore den kanske nyttig för många nutida kyrkoanställda och -aktiva, så att dom får se hur långt utvecklingen gått på trettio år.
** (för de oinvigda alt okunniga) 78 års samarbetsregler kom till efter den enorma massmediala press på kyrkan som uppstod efter biskop Ingemar Ströms nyårspredikan i Stockholm samma år. I korthet går dom ut på att kvinnoprästmotståndare kan vara präster i kyrkan men att dom inte får förhindra kvinnliga prästers tjänsteutövande men själv har rätt att "väja" dvs låta bli att deltaga, både som kommunikant och som medverkande. Reglerna kallades allmänt "väjningsrätten".
*** (för de oinvigda alt okunniga) den s k samvetsklausulen var en skrivning i utskottets yttrande vid 1958 års kyrkomöte med innehållet att om reformen går igenom bör det likväl vara så att präster och biskopar tvekamma till reformen skulle kunna fortsätta som (och i framtiden bli!) präster i kyrkan utan att behöva utföra något som stred mot vederbörandes samvetsbestämda övertygelse. Senare försök att påstå att denna samvetsklausul bara gällde dem som då redan var i tjänst och inte framtida präster/ biskopar är rent snick-snack, vilket märks av att det även talas om att avlägga prästlöften, dvs prästvigas.
Eftersom "klausulen" rent tekniskt var att betrakta som en motivskrivning till lagen om kvinnors behörighet till prästämbetet så kunde den inte "avskaffas" utan att lagen avskaffades. Alltså fick man vid 82 års kyrkomöte avskaffa den lag som ger kvinnor möjlighet till tillträde till prästämbetet. Istället ansåg man att samhällets allmänna jämställdhetsregler gäller här som på annat håll. Fr o m år 2000 då nya kyrkoordningen gäller så är det ju självklart att både män och kvinnor kan bli präster, men få vet att åren 83-99 saknades strängt taget något som klart och entydigt sade att kvinnor fick bli präster.
-------------
Varför skriver jag så utförligt om dessa gamla saker? Kanske för att jag vill vidareföra en kunskap som jag tror att många i yngre generationer inte besitter. Och långt på sidan om f Gunnar hamnade jag.
När man nu läste den så känns den lite gammal. Utvecklingen har för länge sedan sprungit ifrån det kyrkopolitiska skeende som där avhandlas*. Fantastiskt är också att ana vilka förhoppningar f Gunnar tycks knyta till kyrkans "skiljande från staten". Hade han sett resultatet hade han kanske inte varit lika förhoppningsfull.
Han behandlar den tid då -78 års samarbetsregler** skulle befästas men redan börjat behandlas som passé av vissa domkapitel. Detta är också den tid då man på allvar började diskutera att "avskaffa" samvetsklausulen.***
Det är alltså det fortsatta genomdrivandet av reformen med kvinnor som präster, genom ett alltmer aktivt tillbakaträngande av dem som inte tror reformen, som är huvudtemat i boken.
På sid 32 skriver f Gunnar:
"Nej, det är inte det faktum att de kvinnliga prästerna är kvinnor som väcker motståndet. Om vi någonsin skall nå fram till samförstånd och fredlig , kristen samlevnad i Kyrkan och staten, så måste den åsikten, att motståndarna grunda sitt motstånd på det förhållandet, att de kvinnliga prästerna äro kvinnor, rättas.
Nej, vårt motstånd har icke sin rot i det förhållandet, att de kvinnliga prästerna äro kvinnor, det har sitt motiv i det förhållandet, att de kvinnliga prästerna icke äro präster.
Alltså icke i det de ÄRO, utan i det de ICKE ÄRO.
Icke för den kvinnliga art, som de besitta, utan på grund av frånvaron av den prästerliga arten, som de icke besitta och icke kunna besitta".
Intressant sätt att beskriva saken. Här är uppenbart att f Gunnar har den katolska synen att "endast en döpt man kan ta emot prästvigningens sakrament på ett giltigt sätt" - eller hur det nu exakt brukar uttryckas. Enligt f Gunnar får detta som följd att prästvigd kvinna inte på ett giltigt sätt kan förrätta mässan.
Femtio sidor senare i boken (s 82) behandlar f Gunnar, i ett öppet brev till dåvarande biskopen i Linköping, Martin Lönnebo, det som då fruktades: att präster tveksamma till ämbetsreformen skulle kunna tvingas assistera vid mässor förrättade av kvinnlig präst. Men han konstaterar att eftersom den kvinnliga prästens vigning inte är giltig så är hennes celeberande det inte heller. Alltså har den som deltagit i av kvinnlig präst ledd mässa "ingalunda varit med om communio in sacris (gemenskap i det heliga. min anm), han har bara varit med om communio in pane et vino (gemenskap i bröd och vin. min anm), vilket ju icke är otillbörligt."
Så kan man uttrycka det. Om man heter f Gunnar vill säga. Jag konstaterar bara att han skriver så. Utan omdöme.
* men just därför vore den kanske nyttig för många nutida kyrkoanställda och -aktiva, så att dom får se hur långt utvecklingen gått på trettio år.
** (för de oinvigda alt okunniga) 78 års samarbetsregler kom till efter den enorma massmediala press på kyrkan som uppstod efter biskop Ingemar Ströms nyårspredikan i Stockholm samma år. I korthet går dom ut på att kvinnoprästmotståndare kan vara präster i kyrkan men att dom inte får förhindra kvinnliga prästers tjänsteutövande men själv har rätt att "väja" dvs låta bli att deltaga, både som kommunikant och som medverkande. Reglerna kallades allmänt "väjningsrätten".
*** (för de oinvigda alt okunniga) den s k samvetsklausulen var en skrivning i utskottets yttrande vid 1958 års kyrkomöte med innehållet att om reformen går igenom bör det likväl vara så att präster och biskopar tvekamma till reformen skulle kunna fortsätta som (och i framtiden bli!) präster i kyrkan utan att behöva utföra något som stred mot vederbörandes samvetsbestämda övertygelse. Senare försök att påstå att denna samvetsklausul bara gällde dem som då redan var i tjänst och inte framtida präster/ biskopar är rent snick-snack, vilket märks av att det även talas om att avlägga prästlöften, dvs prästvigas.
Eftersom "klausulen" rent tekniskt var att betrakta som en motivskrivning till lagen om kvinnors behörighet till prästämbetet så kunde den inte "avskaffas" utan att lagen avskaffades. Alltså fick man vid 82 års kyrkomöte avskaffa den lag som ger kvinnor möjlighet till tillträde till prästämbetet. Istället ansåg man att samhällets allmänna jämställdhetsregler gäller här som på annat håll. Fr o m år 2000 då nya kyrkoordningen gäller så är det ju självklart att både män och kvinnor kan bli präster, men få vet att åren 83-99 saknades strängt taget något som klart och entydigt sade att kvinnor fick bli präster.
-------------
Varför skriver jag så utförligt om dessa gamla saker? Kanske för att jag vill vidareföra en kunskap som jag tror att många i yngre generationer inte besitter. Och långt på sidan om f Gunnar hamnade jag.
Rosendalska pärlor
F Gunnar, dvs Gunnar Rosendal, den högkyrklige pionjären framför alla andra i vår kyrka, har skrivit ett antal böcker. Några har jag läst. Andra borde jag läsa. Ytterligare två fick jag tag i nere på Öland. Jag köpte en bunt och fick god rabatt.
Den ena var Vår allraheligaste tro - en liten katakes. Skriven på 50-talet. Upplevs kanske lite omodern i några små detaljer men helt läsvärd. Ett lite mer "katolskt" perspektiv - inte helt fel - jämfört med den vanliga katekesen. Tex så nämns inte bara ordet utan även sakramenten såsom det som bör få vår uppmärksamhet på vilodagen. Likaså omtalas begreppet tradition på ett positivt sätt, med betoningen att inget kan höra till den sanna traditionen som strider mot Guds ord. Det betonas också att man inte kan bilda en "ny" kyrka för en sådan skulle inte vara apostolisk utan bli en sekt.
Men det som jag ville dela med kära läsarna är en sak som f Gunnar skriver om bönen. Frågor och svar:
HUR SKALL MAN GÖRA, DÅ MAN ALLS INTE HAR LUST ATT BEDJA?
Då skall man vara mycket noga med regelbundenheten.
HUR SKALL MAN KUNNA VETA, ATT MAN HAR VÄLSIGNELSE AV BÖNEN ÄVEN, DÅ MAN INTE HAR LUST ATT BEDJA?
Emedan Gud mera uppskattar vår trohet än våra känslor och stämningar.
Bättre kan det väl inte sägas!
Den ena var Vår allraheligaste tro - en liten katakes. Skriven på 50-talet. Upplevs kanske lite omodern i några små detaljer men helt läsvärd. Ett lite mer "katolskt" perspektiv - inte helt fel - jämfört med den vanliga katekesen. Tex så nämns inte bara ordet utan även sakramenten såsom det som bör få vår uppmärksamhet på vilodagen. Likaså omtalas begreppet tradition på ett positivt sätt, med betoningen att inget kan höra till den sanna traditionen som strider mot Guds ord. Det betonas också att man inte kan bilda en "ny" kyrka för en sådan skulle inte vara apostolisk utan bli en sekt.
Men det som jag ville dela med kära läsarna är en sak som f Gunnar skriver om bönen. Frågor och svar:
HUR SKALL MAN GÖRA, DÅ MAN ALLS INTE HAR LUST ATT BEDJA?
Då skall man vara mycket noga med regelbundenheten.
HUR SKALL MAN KUNNA VETA, ATT MAN HAR VÄLSIGNELSE AV BÖNEN ÄVEN, DÅ MAN INTE HAR LUST ATT BEDJA?
Emedan Gud mera uppskattar vår trohet än våra känslor och stämningar.
Bättre kan det väl inte sägas!
Mord - i verkligheten, domstolen och media
Jag sätter detta inlägg under kategorin böcker jag läst, fast det lika gärna kunde hamna i kategorin samhälle, eftersom det var en bok som på allvar satte mig på spåret i denna fråga även om jag senare tagit del även av hemsidor, bloggar och TV-program.
Det hela började på allvar med en bok jag läste redan under fjolårets bloggfasta. Jag tänkte givetvis skriva om den redan då, men när bloggen var igång igen så var det så mycket annat som pockade på uppmärksamhet. Men nu blev det aktuellt igen. Jag har nämligen läst en bok till i ämnet. Egentligen den första boken. Den jag läste ifjol var den andra, eller snarare en bearbetning av den första.
Nu är ni tillräckligt nyfikna så nu får jag snart avslöja vad det handlar om. Det är journalisten Per Lindebergs böcker om det sk Styckmordet 1984. Kort repetition: sommaren 1984 hittades kvarlevorna efter en styckad kvinna i Stockholm. Kroppsdelarna fanns i plastsäckar på olika ställen och den dödade kunde med hjälp av fingeravtryck identifieras som Catrine da Costa. Efter några år åtalades en rättsläkare (den sk obducenten) och en annan läkare (den sk allmänläkaren) för mord. De dömdes först i tingsrätten men pga div schabbel fick rättegången göras om och då friades dom från mordåtalet men ansågs ha styckat kvinnan (vilket dom inte var åtalade för, ett brott - "brott mot griftefriden" - som dessutom var preskriberat). Eftersom dom friades i mordåtalet kunde dom inte överklaga men eftersom rätten höll det för troligt att dom ändå styckat kroppen blev dom i allmännhetens ögon ändå dömda. Alltså formellt frikända, men i praktiken dömda, utan överklagansmöjlighet. Ytterst fiffig konstruktion - utom för läkarna själva.
På tiden det begav sig följde jag nog rättegångarna en del i media - senare blev det också flera ytterligare processer om läkarnas legitimationer - men brydde mig inte särskilt mycket om saken. Det som första gången lite preliminärt väckte mitt intresse för det hela var när jag för många år sedan läste Jan Guillou: Häxornas försvarare, en mycket intressant bok som i slutet tar upp styckmordsfallet som ett exempel på en häxprocess i vår tid. Ett av de avgörande "bevisen" mot läkarna var ju påståendet att den ene läkarens dotter skulle ha bevittnat styckningen. Hon skulle vid den tiden ha varit 17 månader gammal och hon skulle ha börjat berätta om detta för sin mamma vid ca tre års ålder.
Det Per Lindeberg nu i praktiken förmedlar genom sina böcker - en tanke som det är väldigt svårt att värja sig mot när man läser vad han skriver - är att här är ett justitiemord begånget. Ytterst detaljrikt går Lindeberg igenom processen och visar på många grava misstag i polisutredningen; hur polisen snabbt fick "tunnelseende" dvs bestämde sig för vem som var den skyldige och letade bevis bara mot denne istället för att spana brett och förutsättningslöst (detta ledde också till att andra misstänka som borde ha undersökts betydligt noggrannare lämnades åt sidan), och fr a hur media styrde bilden av de åtalade* på ett sådant sätt att många kom att förutsätta att dom var skyldiga långt innan någon dom fallit och trots att bevisningen var så svag att åklagaren var mycket tveksam till om han överhuvudtaget skulle åtala.
Jag skulle givetvis kunna skriva sida upp och sida ner och referera saker som gör mig upprörd bara jag tänker på det. Men det bästa är givetvis att du läser själv - eller tittar på de hemsidor, TV-program och YouTube-klipp jag länkar till.
Per Lindebergs böcker heter
Döden är en man Styckmordet Myterna efterspelet
Den kom 2008 och är en pocket på knappt 650 sidor. Den finns i bokhandeln och är en sammanfattning av Lindebergs första bok och beskriver dessutom de senaste årens skeenden,. Intressant är också att i denna senare utgåva läsa om det enorma motstånd mot den första boken som mötte från hela den kulturmaffia som var säkra på de två läkarnas skuld.
Den första av Lindebergs böcker heter
Döden är en man historien om obducenten och allmänläkaren. utg 1999, 750 sid.
Av förklarliga skäl beskriver denna bok de första årens skeenden betydligt noggrannare än vad som ryms i den senare pocketutgåvan - väl värt att läsa. Den boken får du låna på biblioteket eller söka antikvariskt. Själv fann jag den på Bokbörsen.**
Du kan också, om du vill ha snabb information, gå in på Per Lindebergs hemsida mediemordet.com. Leta rätt på "tio frågor om styckmålet" och Leif GW Perssons artikel "Mordet som aldrig inträffat", så får du grunden.
Leif GW Perssons syn på saken redovisades även för några veckor sedan i ett av avsnitten av programmet Veckans brott. Klicka på länken så ser du programmet.
För ca tio år sedan färdigställdes även en SVT-dramadokumentär om det hela, vilken ifrågasätter processen. Den fick dock först inte visas eftersom det programmet motarbetades av den kulturmaffia (representerad även bland SVT:s personal) som var säkra på läkarnas skuld. Först flera år senare när det kommit offentlig kritik mot den "fria" "objektiva" statliga televisionens "censur" fick programmet sändas. Dock på sämsta möjliga tid - sen lördagkväll - och utan repriser.*** Nu finns det programmet utlagt på YouTube i 11 delar, sammanlagt drygt 1,5 tim. Den första delen har du här, sen kan du klicka dig fram.
På Facebook lär finnas gruppen Till stöd för de anklagade läkarna i styckmålet. Givetvis går kära läsarna (de som är Facebookare) med i gruppen. Kanske ska jag själv uppge mitt envetna motstånd mot Facebook - för den goda sakens skull.
* en ytterst intressant detalj i medias hantering av affären är tituleringen av "obducenten". Hans korrekta titel vore snarare "rättsläkare", vilket han kallades i de allra första reportagen, men snabbt blev han omdöpt till obducenten, vilket gjorde det mycket lättare att skapa bilden av en pervers person som dagarna i ända stod och skar i folk. Det händer givetvis att rättsläkare obducerar, men lika ofta undersöker dom levande personer som tex är brottsoffer.
** under året som gått har jag även läst en bok, representerande "andra sidan", nämligen Hanna Olsson: Catrine och rättvisan. I denna bok tas läkarnas skuld snarast för given - alltför given vill jag tänka. När man läser Lindebergs böcker om den betydelse som Hanna Olssons bok + en tidigare DN-artikel hade för att vända hela skeendet till läkarnas nackdel så blir man mörkrädd. Hanna Olsson anlägger ett politiskt-feministiskt perspektiv på saken och därmed förvandlar hon rättsprocessen från att vara en fråga om det finns tillräckliga bevis för de åtalades skuld till att snarast bli en moralisk fråga: man "måste" tro de åtalades skuld annars står man på patriarkatets sida mot de förtryckta kvinnorna.
*** en serie Uppdrag granskning-program som lutade mer åt läkarnas skuld fick dock sändas på bästa sändningstid (vardag kl 20.00) med flera repriser. Detta säger något om svårigheten i vårt samhälle att komma fram med alternativa synsätt när den tredje statsmakten (media) bestämt sig för vad som är sant.
Det hela började på allvar med en bok jag läste redan under fjolårets bloggfasta. Jag tänkte givetvis skriva om den redan då, men när bloggen var igång igen så var det så mycket annat som pockade på uppmärksamhet. Men nu blev det aktuellt igen. Jag har nämligen läst en bok till i ämnet. Egentligen den första boken. Den jag läste ifjol var den andra, eller snarare en bearbetning av den första.
Nu är ni tillräckligt nyfikna så nu får jag snart avslöja vad det handlar om. Det är journalisten Per Lindebergs böcker om det sk Styckmordet 1984. Kort repetition: sommaren 1984 hittades kvarlevorna efter en styckad kvinna i Stockholm. Kroppsdelarna fanns i plastsäckar på olika ställen och den dödade kunde med hjälp av fingeravtryck identifieras som Catrine da Costa. Efter några år åtalades en rättsläkare (den sk obducenten) och en annan läkare (den sk allmänläkaren) för mord. De dömdes först i tingsrätten men pga div schabbel fick rättegången göras om och då friades dom från mordåtalet men ansågs ha styckat kvinnan (vilket dom inte var åtalade för, ett brott - "brott mot griftefriden" - som dessutom var preskriberat). Eftersom dom friades i mordåtalet kunde dom inte överklaga men eftersom rätten höll det för troligt att dom ändå styckat kroppen blev dom i allmännhetens ögon ändå dömda. Alltså formellt frikända, men i praktiken dömda, utan överklagansmöjlighet. Ytterst fiffig konstruktion - utom för läkarna själva.
På tiden det begav sig följde jag nog rättegångarna en del i media - senare blev det också flera ytterligare processer om läkarnas legitimationer - men brydde mig inte särskilt mycket om saken. Det som första gången lite preliminärt väckte mitt intresse för det hela var när jag för många år sedan läste Jan Guillou: Häxornas försvarare, en mycket intressant bok som i slutet tar upp styckmordsfallet som ett exempel på en häxprocess i vår tid. Ett av de avgörande "bevisen" mot läkarna var ju påståendet att den ene läkarens dotter skulle ha bevittnat styckningen. Hon skulle vid den tiden ha varit 17 månader gammal och hon skulle ha börjat berätta om detta för sin mamma vid ca tre års ålder.
Det Per Lindeberg nu i praktiken förmedlar genom sina böcker - en tanke som det är väldigt svårt att värja sig mot när man läser vad han skriver - är att här är ett justitiemord begånget. Ytterst detaljrikt går Lindeberg igenom processen och visar på många grava misstag i polisutredningen; hur polisen snabbt fick "tunnelseende" dvs bestämde sig för vem som var den skyldige och letade bevis bara mot denne istället för att spana brett och förutsättningslöst (detta ledde också till att andra misstänka som borde ha undersökts betydligt noggrannare lämnades åt sidan), och fr a hur media styrde bilden av de åtalade* på ett sådant sätt att många kom att förutsätta att dom var skyldiga långt innan någon dom fallit och trots att bevisningen var så svag att åklagaren var mycket tveksam till om han överhuvudtaget skulle åtala.
Jag skulle givetvis kunna skriva sida upp och sida ner och referera saker som gör mig upprörd bara jag tänker på det. Men det bästa är givetvis att du läser själv - eller tittar på de hemsidor, TV-program och YouTube-klipp jag länkar till.
Per Lindebergs böcker heter
Döden är en man Styckmordet Myterna efterspelet
Den kom 2008 och är en pocket på knappt 650 sidor. Den finns i bokhandeln och är en sammanfattning av Lindebergs första bok och beskriver dessutom de senaste årens skeenden,. Intressant är också att i denna senare utgåva läsa om det enorma motstånd mot den första boken som mötte från hela den kulturmaffia som var säkra på de två läkarnas skuld.
Den första av Lindebergs böcker heter
Döden är en man historien om obducenten och allmänläkaren. utg 1999, 750 sid.
Av förklarliga skäl beskriver denna bok de första årens skeenden betydligt noggrannare än vad som ryms i den senare pocketutgåvan - väl värt att läsa. Den boken får du låna på biblioteket eller söka antikvariskt. Själv fann jag den på Bokbörsen.**
Du kan också, om du vill ha snabb information, gå in på Per Lindebergs hemsida mediemordet.com. Leta rätt på "tio frågor om styckmålet" och Leif GW Perssons artikel "Mordet som aldrig inträffat", så får du grunden.
Leif GW Perssons syn på saken redovisades även för några veckor sedan i ett av avsnitten av programmet Veckans brott. Klicka på länken så ser du programmet.
För ca tio år sedan färdigställdes även en SVT-dramadokumentär om det hela, vilken ifrågasätter processen. Den fick dock först inte visas eftersom det programmet motarbetades av den kulturmaffia (representerad även bland SVT:s personal) som var säkra på läkarnas skuld. Först flera år senare när det kommit offentlig kritik mot den "fria" "objektiva" statliga televisionens "censur" fick programmet sändas. Dock på sämsta möjliga tid - sen lördagkväll - och utan repriser.*** Nu finns det programmet utlagt på YouTube i 11 delar, sammanlagt drygt 1,5 tim. Den första delen har du här, sen kan du klicka dig fram.
På Facebook lär finnas gruppen Till stöd för de anklagade läkarna i styckmålet. Givetvis går kära läsarna (de som är Facebookare) med i gruppen. Kanske ska jag själv uppge mitt envetna motstånd mot Facebook - för den goda sakens skull.
* en ytterst intressant detalj i medias hantering av affären är tituleringen av "obducenten". Hans korrekta titel vore snarare "rättsläkare", vilket han kallades i de allra första reportagen, men snabbt blev han omdöpt till obducenten, vilket gjorde det mycket lättare att skapa bilden av en pervers person som dagarna i ända stod och skar i folk. Det händer givetvis att rättsläkare obducerar, men lika ofta undersöker dom levande personer som tex är brottsoffer.
** under året som gått har jag även läst en bok, representerande "andra sidan", nämligen Hanna Olsson: Catrine och rättvisan. I denna bok tas läkarnas skuld snarast för given - alltför given vill jag tänka. När man läser Lindebergs böcker om den betydelse som Hanna Olssons bok + en tidigare DN-artikel hade för att vända hela skeendet till läkarnas nackdel så blir man mörkrädd. Hanna Olsson anlägger ett politiskt-feministiskt perspektiv på saken och därmed förvandlar hon rättsprocessen från att vara en fråga om det finns tillräckliga bevis för de åtalades skuld till att snarast bli en moralisk fråga: man "måste" tro de åtalades skuld annars står man på patriarkatets sida mot de förtryckta kvinnorna.
*** en serie Uppdrag granskning-program som lutade mer åt läkarnas skuld fick dock sändas på bästa sändningstid (vardag kl 20.00) med flera repriser. Detta säger något om svårigheten i vårt samhälle att komma fram med alternativa synsätt när den tredje statsmakten (media) bestämt sig för vad som är sant.
En svensk finne
har jag läst om. I boken Hallonbåtsflyktingen av Miika Nousiainen. Fick den redan på sjukhuset av äldsta dottern men då några andra böcker var före i kön så har den fått vänta.
Den handlar om en man från ett mindre samhälle i Finland som upplever sig som svensk. Han är helt enkelt en svensk man född i fel kropp. Han gör allt han kan för att få bli svensk och han beundrar passionerat allt det svenska: Per Albin, folkhemmet, jämställdheten, omsorgen, tryggheten...
I baksidestexten kallas boken "en varm hyllning till det trygga lagomlandet Sverige framförd med en ironisk och kärleksfull blinkning från vårt grannland i öster".
Nå, bokens huvudperson lyckas till slut skapa sig en svensk identitet i Göteborg. Själv skrattade jag igenkännande när jag läste om hans första dagar på jobbet:
Han blir välkomnad och presenterad och får hälsa på alla. Sedan vidtar en rad möten. Han berättar:"På svenska arbetsplatser har man många möten. En bra planering är halva jobbet, det där har svenskar alltid hajat". Ett av mötena är en två timmars diskussion - inklusive kaffepaus - om hur man ska ta betalt för personalfikat. Två alternativ: ett skrin där man betalar för vad man fikar eller avdrag direkt på lönen. Det första blir lite krångligare men det andra orättvisare eftersom alla då får samma avdrag oavsett hur mycket dom fikar. Efter sluten omröstning vinner "lönedebitering". Chefen meddelar då skrindebiteringsanhängarna att nästa dag kommer en psykolog att finnas tillgänglig på arbetsplatsen kl 10-15 med vilken dom kan prata och vädra sina känslor så att inga för arbetsmoralen besvärande framtida trauman består. Ytterligare någon dag senare sammankallar vd:n alla skrindebiteringsanhängare för att försäkra sig om att alla mår bra och att alla kommit över den snöpliga omröstningsförlusten. På fredagen kan alla - både lönedebiteringsanhängare och skrindebiteringsanhängare gå på After Work tillsammans och "ta en öl". Huvudpersonen sammanfattar sitt intryck: "Med gedigen eftervård har man kommit över omröstningstraumat på några dagar. Alla kan le mot varandra".
Så glad jag känner mig att jag jobbar på en svensk arbetsplats. Visst håller ni med mig, alla svenska arbetskamrater!
Läs och skratta åt vår förträffliga svenskhet.
Den handlar om en man från ett mindre samhälle i Finland som upplever sig som svensk. Han är helt enkelt en svensk man född i fel kropp. Han gör allt han kan för att få bli svensk och han beundrar passionerat allt det svenska: Per Albin, folkhemmet, jämställdheten, omsorgen, tryggheten...
I baksidestexten kallas boken "en varm hyllning till det trygga lagomlandet Sverige framförd med en ironisk och kärleksfull blinkning från vårt grannland i öster".
Nå, bokens huvudperson lyckas till slut skapa sig en svensk identitet i Göteborg. Själv skrattade jag igenkännande när jag läste om hans första dagar på jobbet:
Han blir välkomnad och presenterad och får hälsa på alla. Sedan vidtar en rad möten. Han berättar:"På svenska arbetsplatser har man många möten. En bra planering är halva jobbet, det där har svenskar alltid hajat". Ett av mötena är en två timmars diskussion - inklusive kaffepaus - om hur man ska ta betalt för personalfikat. Två alternativ: ett skrin där man betalar för vad man fikar eller avdrag direkt på lönen. Det första blir lite krångligare men det andra orättvisare eftersom alla då får samma avdrag oavsett hur mycket dom fikar. Efter sluten omröstning vinner "lönedebitering". Chefen meddelar då skrindebiteringsanhängarna att nästa dag kommer en psykolog att finnas tillgänglig på arbetsplatsen kl 10-15 med vilken dom kan prata och vädra sina känslor så att inga för arbetsmoralen besvärande framtida trauman består. Ytterligare någon dag senare sammankallar vd:n alla skrindebiteringsanhängare för att försäkra sig om att alla mår bra och att alla kommit över den snöpliga omröstningsförlusten. På fredagen kan alla - både lönedebiteringsanhängare och skrindebiteringsanhängare gå på After Work tillsammans och "ta en öl". Huvudpersonen sammanfattar sitt intryck: "Med gedigen eftervård har man kommit över omröstningstraumat på några dagar. Alla kan le mot varandra".
Så glad jag känner mig att jag jobbar på en svensk arbetsplats. Visst håller ni med mig, alla svenska arbetskamrater!
Läs och skratta åt vår förträffliga svenskhet.
Om Tyskland segrat
Nu har jag äntligen läst ut boken med den titeln. Fritt fram för min gamle kamrat att låna den således.
Undertiteln på boken är 53 alternativa scenarier. I 16 huvudkapitel, indelade i, som sagt, 53 delar beskrivs hur det kunde ha gått i Andra världskriget om det gått på något annat sätt. Läsarna kan vara lugna. Författarnas slutsats är att det i de flesta fall inte gjort så stor skillnad för krigets sammanlagda utgång, men kanske hade kriget förkortats med några månader eller i vissa fall upp till ett halvår (i några alternativa scenarier) eller blivit lite längre (i något enstaka scenario).
Men den riktigt stora skillnaden hade ju blivit om den inomtyska oppositionens planer att röja Hitler ur vägen hade genomförts under 1938. Planerna var mycket långt framskridna och detaljerade. Man får intrycket i boken att det nästan bara var det sista avgörande telefonsamtalet från person A till person B som fattades och att A då i sista minuten darrade på manschetten. Attentatet 20 juli 1944 tror författarna mindre på. Oppositionen den gången var betydligt svagare och mer oförberedd och hade knappast kunnat nå makten även om Hitler personligen avlägsnats.
Intressant är också att författarna sågar den tanke som understundom dyker upp att Hitlers personliga engagemang i den tyska krigsplaneringen skulle ha inverkat menligt på Tysklands möjligheter och att landet skulle klarat sig bättre om de professionella militärerna fått styra och ställa mer. I själva verket gällde meningsmotsättningarna mellan Hitler och militärledningen oftast mer begränsade frågor med mindre betydelse för själva utgången.
Sedan finns som sagt en mängd alternativa - teoretiskt tänkbara - utvecklingar beskrivna. Åtskilliga av de beskrivna alternativen skulle enligt författarnas mening ha kunnat förkorta kriget, tex om de allierade invaderat kontinenten redan 1942 eller 1943 istället för 1944 och om dom börjat erövringen av Italien inte via Sicilien och sedan långt ner på italeinska stöveln utan via Sardinien eller Korsika och sedan in högre upp på italienska fastlandet. Givetvis behandlas också i några kapitel kriget i Stilla havet. Tex så tror författarna att en invasion av Japan (som alternativ till atombomberna) inte skulle ha blivit så kostsam för de allierade som man oftast tänker sig (en miljon amerikaner, en halv miljon britter enligt Churchills gissning). Japsen skulle nämligen ha kapitulerat redan inför hotet om en invasion.
Sista kapitlet - som verkar vara ett tillägg i svenska utgåvan - är författat av historikern Dick Harrisson som skriver om Sveriges roll. Vad hade hänt om Sverige gått med i Finska Vinterkriget (inget mer än att kriget kanske varat några veckor till. Sveriga var alldeles för dåligt rustat för att på allvar deltaga); om Sverige vägrat genomfart för tyska Engelbrektdivisionen från Norge till Finland 1941; om britterna och fransmännen tagit sig från Narvik genom Lappland för att bistå finnarna i vinterkriget; om de allierade gjort detta men med det verkliga syftet att besätta malmfälten; om Sverige gjort respektive inte gjort motstånd mot en sådan västerländsk "ockupation"? Den enda situation där Harrisson kan tänka sig att Sverige skulle ha blivit ockuperat (av Tyskland) är om Sverige valt att inte göra motstånd mot ett brittiskt/franskt besättande av malmfälten. Då hade tyskarna blivit arga och sett sig tvugna säkra malmtillförseln. Det tyska behovet att i så fall placera några hundratusen man i vårt land skulle givetvis varit till Tysklands nackdel särskilt i krigets slutskede. Kortare krig, men tråkigare för oss svenskar.
- - - - - - - -
Om min gamle kamrat - trots detta utmärkta referat - "vill själv" läsa boken så kan han ju komma förbi nästa gång han besöker barnbarnet. Att döma av den långa tid (nio dagar) som gått sedan senaste Tyra-filmen dök upp på hans blogg så är han snart ytterst sugen på ett besök i staden.
Undertiteln på boken är 53 alternativa scenarier. I 16 huvudkapitel, indelade i, som sagt, 53 delar beskrivs hur det kunde ha gått i Andra världskriget om det gått på något annat sätt. Läsarna kan vara lugna. Författarnas slutsats är att det i de flesta fall inte gjort så stor skillnad för krigets sammanlagda utgång, men kanske hade kriget förkortats med några månader eller i vissa fall upp till ett halvår (i några alternativa scenarier) eller blivit lite längre (i något enstaka scenario).
Men den riktigt stora skillnaden hade ju blivit om den inomtyska oppositionens planer att röja Hitler ur vägen hade genomförts under 1938. Planerna var mycket långt framskridna och detaljerade. Man får intrycket i boken att det nästan bara var det sista avgörande telefonsamtalet från person A till person B som fattades och att A då i sista minuten darrade på manschetten. Attentatet 20 juli 1944 tror författarna mindre på. Oppositionen den gången var betydligt svagare och mer oförberedd och hade knappast kunnat nå makten även om Hitler personligen avlägsnats.
Intressant är också att författarna sågar den tanke som understundom dyker upp att Hitlers personliga engagemang i den tyska krigsplaneringen skulle ha inverkat menligt på Tysklands möjligheter och att landet skulle klarat sig bättre om de professionella militärerna fått styra och ställa mer. I själva verket gällde meningsmotsättningarna mellan Hitler och militärledningen oftast mer begränsade frågor med mindre betydelse för själva utgången.
Sedan finns som sagt en mängd alternativa - teoretiskt tänkbara - utvecklingar beskrivna. Åtskilliga av de beskrivna alternativen skulle enligt författarnas mening ha kunnat förkorta kriget, tex om de allierade invaderat kontinenten redan 1942 eller 1943 istället för 1944 och om dom börjat erövringen av Italien inte via Sicilien och sedan långt ner på italeinska stöveln utan via Sardinien eller Korsika och sedan in högre upp på italienska fastlandet. Givetvis behandlas också i några kapitel kriget i Stilla havet. Tex så tror författarna att en invasion av Japan (som alternativ till atombomberna) inte skulle ha blivit så kostsam för de allierade som man oftast tänker sig (en miljon amerikaner, en halv miljon britter enligt Churchills gissning). Japsen skulle nämligen ha kapitulerat redan inför hotet om en invasion.
Sista kapitlet - som verkar vara ett tillägg i svenska utgåvan - är författat av historikern Dick Harrisson som skriver om Sveriges roll. Vad hade hänt om Sverige gått med i Finska Vinterkriget (inget mer än att kriget kanske varat några veckor till. Sveriga var alldeles för dåligt rustat för att på allvar deltaga); om Sverige vägrat genomfart för tyska Engelbrektdivisionen från Norge till Finland 1941; om britterna och fransmännen tagit sig från Narvik genom Lappland för att bistå finnarna i vinterkriget; om de allierade gjort detta men med det verkliga syftet att besätta malmfälten; om Sverige gjort respektive inte gjort motstånd mot en sådan västerländsk "ockupation"? Den enda situation där Harrisson kan tänka sig att Sverige skulle ha blivit ockuperat (av Tyskland) är om Sverige valt att inte göra motstånd mot ett brittiskt/franskt besättande av malmfälten. Då hade tyskarna blivit arga och sett sig tvugna säkra malmtillförseln. Det tyska behovet att i så fall placera några hundratusen man i vårt land skulle givetvis varit till Tysklands nackdel särskilt i krigets slutskede. Kortare krig, men tråkigare för oss svenskar.
- - - - - - - -
Om min gamle kamrat - trots detta utmärkta referat - "vill själv" läsa boken så kan han ju komma förbi nästa gång han besöker barnbarnet. Att döma av den långa tid (nio dagar) som gått sedan senaste Tyra-filmen dök upp på hans blogg så är han snart ytterst sugen på ett besök i staden.
Tyckandets tyranni
heter en bok som jag alldeles nyss tagit mig igenom. Bara 158 sidor. Lätt som en plätt. Skriven av prof Kjell O Lejon. Synnerligen läsvärd.
Lejon anser det nödvändigt att ordentligt gå igenom toleransbegreppet. Det missbrukas nämligen. Ofta används det på ett sådant sätt att det hävdas att de som förfäktar traditionella kristna ståndpunker (om abort, äktenskapet, prästämbetet mm) skull vara intoleranta. På sida efter sida försöker han hamra in att tolerans inte måste betyda åsiktslikhet.
Han ägnar också en stor del av boken åt att visa att det är i den kristna (eller judiskt-kristna som han ofta skriver) idétraditionen som toleransbegreppet och demokratin uppsått. Är det en tillfällighet? Absolut inte. På ett övertygande sätt visar han hur de grundläggande idéerna i Bibeln är de som format vår samhällsutveckling och gett grunden för både demokrati, yttrandefrihet och tanken på mänskliga rättigheter (i kombination med det grekiska filosafiska arvet).
Klart uppmuntrande för oss kristna som numera så ofta indoktrineras med tanken att det är kristendomen (kyrkan) som varit emot all tankefrihet och att det är först nu när vi kastat det oket av oss som vi blivit verkligt fria och toleranta.
Har han rätt? Tänk efter: i vilken del av världen är det som de stabila demokratierna uppstått? Är det i det kristna västerlandet eller är det i Libyen, Saudi-Arabien och Iran? Intressant är också hans påstående att den bibliska profettraditionen skapat grund för vår tolerans mot samhällskritik; att även den enskilde - utifrån en grund av etiska värderingar - kan (och har rätt att) kritisera även makthavarna.
I boken visas också flera exempel från det svenska samhället hur de som menar sig företräda ett öppet och tolerant samhälle själva kan vara ytterst intoleranta mot traditionella kristna värderingar.
Ett avsnitt som visar den medvetna socialdemokratiska politiseringen av svenska kyrkan kan jag bara säga ja och amen till. Det mest kontroversiella avsnittet i boken är sannolikt dock då han gör en jämförelse mellan islam och kristendom och visar att det faktiskt inte är en ren tillfällighet att man då och då hör talas om självmordsbombare som motiverar sitt handlande utifrån en muslimsk grundsyn medan du aldrig hör talas om någon som spränger sig i luften (med många döda som följd) med "kristen" motivering. Tydligt är att koranen är en bok med olika budskap bl a i frågan om hur de "otrogna" ska behandlas och att islam därför kan utvecklas i olika riktningar.
Ytterst tänkvärd bok. Du köper den här BV-förlag 195:-
Andra som bloggat om boken: Yngve Kalin (15 dec); Håkan Sunnliden (9 januari).
Lejon anser det nödvändigt att ordentligt gå igenom toleransbegreppet. Det missbrukas nämligen. Ofta används det på ett sådant sätt att det hävdas att de som förfäktar traditionella kristna ståndpunker (om abort, äktenskapet, prästämbetet mm) skull vara intoleranta. På sida efter sida försöker han hamra in att tolerans inte måste betyda åsiktslikhet.
Han ägnar också en stor del av boken åt att visa att det är i den kristna (eller judiskt-kristna som han ofta skriver) idétraditionen som toleransbegreppet och demokratin uppsått. Är det en tillfällighet? Absolut inte. På ett övertygande sätt visar han hur de grundläggande idéerna i Bibeln är de som format vår samhällsutveckling och gett grunden för både demokrati, yttrandefrihet och tanken på mänskliga rättigheter (i kombination med det grekiska filosafiska arvet).
Klart uppmuntrande för oss kristna som numera så ofta indoktrineras med tanken att det är kristendomen (kyrkan) som varit emot all tankefrihet och att det är först nu när vi kastat det oket av oss som vi blivit verkligt fria och toleranta.
Har han rätt? Tänk efter: i vilken del av världen är det som de stabila demokratierna uppstått? Är det i det kristna västerlandet eller är det i Libyen, Saudi-Arabien och Iran? Intressant är också hans påstående att den bibliska profettraditionen skapat grund för vår tolerans mot samhällskritik; att även den enskilde - utifrån en grund av etiska värderingar - kan (och har rätt att) kritisera även makthavarna.
I boken visas också flera exempel från det svenska samhället hur de som menar sig företräda ett öppet och tolerant samhälle själva kan vara ytterst intoleranta mot traditionella kristna värderingar.
Ett avsnitt som visar den medvetna socialdemokratiska politiseringen av svenska kyrkan kan jag bara säga ja och amen till. Det mest kontroversiella avsnittet i boken är sannolikt dock då han gör en jämförelse mellan islam och kristendom och visar att det faktiskt inte är en ren tillfällighet att man då och då hör talas om självmordsbombare som motiverar sitt handlande utifrån en muslimsk grundsyn medan du aldrig hör talas om någon som spränger sig i luften (med många döda som följd) med "kristen" motivering. Tydligt är att koranen är en bok med olika budskap bl a i frågan om hur de "otrogna" ska behandlas och att islam därför kan utvecklas i olika riktningar.
Ytterst tänkvärd bok. Du köper den här BV-förlag 195:-
Andra som bloggat om boken: Yngve Kalin (15 dec); Håkan Sunnliden (9 januari).
Tidskriftsläsare
är vad jag varit sista veckorna. En kort tid före jul fick jag ungefär samtidigt nr 4 av två olika tidskrifter som jag prenumerarar på, dels den finlandssvenska Kristet perspektiv och dels Keryx utgiven av Livets ord. När jag började bläddra i dem så uppmärksammade jag samtidigt att på mitt lilla bord där olästa tidskrifter har sin plats fanns även numren 2 och 3 av desamma tidskrifterna. Bäst göra ett s k ryck innan högen av olästa tidskrifter blir för hög, tänkte jag. Sagt och gjort. Nu är alla dessa sammanlagt sex nr färdiglästa och inplacerade i bokhylla. Dags för sammanfattning.
Kristet perspektiv tror jag att jag tidigare en gång karaktäriserat som en slags kvartalsvariant av Kyrka och Folk. Men med ett perspektiv från vårt östra grannland. En hel del utblickar även till vårt land finns med. Absolut läsvärd, men samtidigt: en tidskrift som ägnar en stor del av innehållet åt att kommentera dagsläget i kyrkan kan någon gång upplevas lite gnällig. Men det är ju i och för sig inte så underligt. Om man bara sakligt beskriver vad som händer i våra två kyrkors kyrkomöten, vilka ståndpunkter våra biskopar intar, vad som sker i kyrkopolitiken mm så blir det ju av sig självt en till stor del deprimerande läsning.
Recenssionsdelen i tidskriften är stor. Många intressanta böcker presenteras. Många gånger har jag fått behärska mig så jag inte ännu mer bygger på travarna av olästa böcker. Men där finns också mycken nyttig bibelundervisning. I ett av de senare numren en intressant utläggning av Jesu liknelse om den rike mannen och Lasarus. I något ännu tidigare nummer minns jag en förklaring av hur man egentligen ska förstå det uttryck om dem som var åskådare till korsfästelsen, vilket i vår svenska bibel tidigare översatts "de slog sig för bröstet och vände hem igen".*
Absolut är den värld sitt pris. Man får den nämligen gratis (men man kan givetvis ge en gåva!). En given följeslagare för alla allvarligt sinnade kyrkokristna.
Keryx är en tidskrift av helt annat slag. Jag har om den tidigare uttryckt att den sannolikt omkullkastar de flestas fördomar om vad som kommer från Livets ord. Till alla teologiskt intresserade (innehållet är delvis lite "tyngre") kristna kan jag bara säga: prenumerera! Knappt 300:- per år är väl vad den kostar. Det är den absolut värd. En teologisk fördjupningstidskrift, men inte är den full med "framgångsteologiska" författare. Nej, mest katoliker och ortodoxa känns det som. Tillsammans med utdrag ur kyrkofädernas skrifter mm. Det är nog den tidskrift som jag numera med allra största behållning läser.**
- - - - - - -
(Jag sätter detta inlägga under kategorin Böcker jag läst eftersom jag inte ids skapa en ny tidskriftskategori.)
* enligt artikeln ifråga skulle en korrekt översättning snarare vara "de slog sig för bröstet och omvände sig". Det lär finnas vissa gamla överättningar som har den lydelsen. Att slå sig för bröstet är en gammal sed som uttrycker ånger. Den som går i mässa i katolska kyrkan kan notera att där förekommer att man slår sig för bröstet med knuten näve under mässans syndabekännelse.
Intressant tolkning onekligen. Tänk om det var många av dessa korsfärstelsevittnen som "när de såg det som skedde" ångrade att dom deltagit i hetsen som förde Jesus till korset och när sedan den Helige Ande blivit utgjuten så var det bl a dessa som var beredda att ta emot evangeliet så att flera tusen blev troende på en och samma dag.
** jag har alla nummer av Keryx utom nummer 2-2004 vilket redan var slut när jag något år senare började prenumerera och fick chansen köpa alla tidigare utgivna nummer. Om det finns någon läsare som har detta nr och är beredd sälja det så är jag intresserad.
Kristet perspektiv tror jag att jag tidigare en gång karaktäriserat som en slags kvartalsvariant av Kyrka och Folk. Men med ett perspektiv från vårt östra grannland. En hel del utblickar även till vårt land finns med. Absolut läsvärd, men samtidigt: en tidskrift som ägnar en stor del av innehållet åt att kommentera dagsläget i kyrkan kan någon gång upplevas lite gnällig. Men det är ju i och för sig inte så underligt. Om man bara sakligt beskriver vad som händer i våra två kyrkors kyrkomöten, vilka ståndpunkter våra biskopar intar, vad som sker i kyrkopolitiken mm så blir det ju av sig självt en till stor del deprimerande läsning.
Recenssionsdelen i tidskriften är stor. Många intressanta böcker presenteras. Många gånger har jag fått behärska mig så jag inte ännu mer bygger på travarna av olästa böcker. Men där finns också mycken nyttig bibelundervisning. I ett av de senare numren en intressant utläggning av Jesu liknelse om den rike mannen och Lasarus. I något ännu tidigare nummer minns jag en förklaring av hur man egentligen ska förstå det uttryck om dem som var åskådare till korsfästelsen, vilket i vår svenska bibel tidigare översatts "de slog sig för bröstet och vände hem igen".*
Absolut är den värld sitt pris. Man får den nämligen gratis (men man kan givetvis ge en gåva!). En given följeslagare för alla allvarligt sinnade kyrkokristna.
Keryx är en tidskrift av helt annat slag. Jag har om den tidigare uttryckt att den sannolikt omkullkastar de flestas fördomar om vad som kommer från Livets ord. Till alla teologiskt intresserade (innehållet är delvis lite "tyngre") kristna kan jag bara säga: prenumerera! Knappt 300:- per år är väl vad den kostar. Det är den absolut värd. En teologisk fördjupningstidskrift, men inte är den full med "framgångsteologiska" författare. Nej, mest katoliker och ortodoxa känns det som. Tillsammans med utdrag ur kyrkofädernas skrifter mm. Det är nog den tidskrift som jag numera med allra största behållning läser.**
- - - - - - -
(Jag sätter detta inlägga under kategorin Böcker jag läst eftersom jag inte ids skapa en ny tidskriftskategori.)
* enligt artikeln ifråga skulle en korrekt översättning snarare vara "de slog sig för bröstet och omvände sig". Det lär finnas vissa gamla överättningar som har den lydelsen. Att slå sig för bröstet är en gammal sed som uttrycker ånger. Den som går i mässa i katolska kyrkan kan notera att där förekommer att man slår sig för bröstet med knuten näve under mässans syndabekännelse.
Intressant tolkning onekligen. Tänk om det var många av dessa korsfärstelsevittnen som "när de såg det som skedde" ångrade att dom deltagit i hetsen som förde Jesus till korset och när sedan den Helige Ande blivit utgjuten så var det bl a dessa som var beredda att ta emot evangeliet så att flera tusen blev troende på en och samma dag.
** jag har alla nummer av Keryx utom nummer 2-2004 vilket redan var slut när jag något år senare började prenumerera och fick chansen köpa alla tidigare utgivna nummer. Om det finns någon läsare som har detta nr och är beredd sälja det så är jag intresserad.
