Mord - i verkligheten, domstolen och media
Jag sätter detta inlägg under kategorin böcker jag läst, fast det lika gärna kunde hamna i kategorin samhälle, eftersom det var en bok som på allvar satte mig på spåret i denna fråga även om jag senare tagit del även av hemsidor, bloggar och TV-program.
Det hela började på allvar med en bok jag läste redan under fjolårets bloggfasta. Jag tänkte givetvis skriva om den redan då, men när bloggen var igång igen så var det så mycket annat som pockade på uppmärksamhet. Men nu blev det aktuellt igen. Jag har nämligen läst en bok till i ämnet. Egentligen den första boken. Den jag läste ifjol var den andra, eller snarare en bearbetning av den första.
Nu är ni tillräckligt nyfikna så nu får jag snart avslöja vad det handlar om. Det är journalisten Per Lindebergs böcker om det sk Styckmordet 1984. Kort repetition: sommaren 1984 hittades kvarlevorna efter en styckad kvinna i Stockholm. Kroppsdelarna fanns i plastsäckar på olika ställen och den dödade kunde med hjälp av fingeravtryck identifieras som Catrine da Costa. Efter några år åtalades en rättsläkare (den sk obducenten) och en annan läkare (den sk allmänläkaren) för mord. De dömdes först i tingsrätten men pga div schabbel fick rättegången göras om och då friades dom från mordåtalet men ansågs ha styckat kvinnan (vilket dom inte var åtalade för, ett brott - "brott mot griftefriden" - som dessutom var preskriberat). Eftersom dom friades i mordåtalet kunde dom inte överklaga men eftersom rätten höll det för troligt att dom ändå styckat kroppen blev dom i allmännhetens ögon ändå dömda. Alltså formellt frikända, men i praktiken dömda, utan överklagansmöjlighet. Ytterst fiffig konstruktion - utom för läkarna själva.
På tiden det begav sig följde jag nog rättegångarna en del i media - senare blev det också flera ytterligare processer om läkarnas legitimationer - men brydde mig inte särskilt mycket om saken. Det som första gången lite preliminärt väckte mitt intresse för det hela var när jag för många år sedan läste Jan Guillou: Häxornas försvarare, en mycket intressant bok som i slutet tar upp styckmordsfallet som ett exempel på en häxprocess i vår tid. Ett av de avgörande "bevisen" mot läkarna var ju påståendet att den ene läkarens dotter skulle ha bevittnat styckningen. Hon skulle vid den tiden ha varit 17 månader gammal och hon skulle ha börjat berätta om detta för sin mamma vid ca tre års ålder.
Det Per Lindeberg nu i praktiken förmedlar genom sina böcker - en tanke som det är väldigt svårt att värja sig mot när man läser vad han skriver - är att här är ett justitiemord begånget. Ytterst detaljrikt går Lindeberg igenom processen och visar på många grava misstag i polisutredningen; hur polisen snabbt fick "tunnelseende" dvs bestämde sig för vem som var den skyldige och letade bevis bara mot denne istället för att spana brett och förutsättningslöst (detta ledde också till att andra misstänka som borde ha undersökts betydligt noggrannare lämnades åt sidan), och fr a hur media styrde bilden av de åtalade* på ett sådant sätt att många kom att förutsätta att dom var skyldiga långt innan någon dom fallit och trots att bevisningen var så svag att åklagaren var mycket tveksam till om han överhuvudtaget skulle åtala.
Jag skulle givetvis kunna skriva sida upp och sida ner och referera saker som gör mig upprörd bara jag tänker på det. Men det bästa är givetvis att du läser själv - eller tittar på de hemsidor, TV-program och YouTube-klipp jag länkar till.
Per Lindebergs böcker heter
Döden är en man Styckmordet Myterna efterspelet
Den kom 2008 och är en pocket på knappt 650 sidor. Den finns i bokhandeln och är en sammanfattning av Lindebergs första bok och beskriver dessutom de senaste årens skeenden,. Intressant är också att i denna senare utgåva läsa om det enorma motstånd mot den första boken som mötte från hela den kulturmaffia som var säkra på de två läkarnas skuld.
Den första av Lindebergs böcker heter
Döden är en man historien om obducenten och allmänläkaren. utg 1999, 750 sid.
Av förklarliga skäl beskriver denna bok de första årens skeenden betydligt noggrannare än vad som ryms i den senare pocketutgåvan - väl värt att läsa. Den boken får du låna på biblioteket eller söka antikvariskt. Själv fann jag den på Bokbörsen.**
Du kan också, om du vill ha snabb information, gå in på Per Lindebergs hemsida mediemordet.com. Leta rätt på "tio frågor om styckmålet" och Leif GW Perssons artikel "Mordet som aldrig inträffat", så får du grunden.
Leif GW Perssons syn på saken redovisades även för några veckor sedan i ett av avsnitten av programmet Veckans brott. Klicka på länken så ser du programmet.
För ca tio år sedan färdigställdes även en SVT-dramadokumentär om det hela, vilken ifrågasätter processen. Den fick dock först inte visas eftersom det programmet motarbetades av den kulturmaffia (representerad även bland SVT:s personal) som var säkra på läkarnas skuld. Först flera år senare när det kommit offentlig kritik mot den "fria" "objektiva" statliga televisionens "censur" fick programmet sändas. Dock på sämsta möjliga tid - sen lördagkväll - och utan repriser.*** Nu finns det programmet utlagt på YouTube i 11 delar, sammanlagt drygt 1,5 tim. Den första delen har du här, sen kan du klicka dig fram.
På Facebook lär finnas gruppen Till stöd för de anklagade läkarna i styckmålet. Givetvis går kära läsarna (de som är Facebookare) med i gruppen. Kanske ska jag själv uppge mitt envetna motstånd mot Facebook - för den goda sakens skull.
* en ytterst intressant detalj i medias hantering av affären är tituleringen av "obducenten". Hans korrekta titel vore snarare "rättsläkare", vilket han kallades i de allra första reportagen, men snabbt blev han omdöpt till obducenten, vilket gjorde det mycket lättare att skapa bilden av en pervers person som dagarna i ända stod och skar i folk. Det händer givetvis att rättsläkare obducerar, men lika ofta undersöker dom levande personer som tex är brottsoffer.
** under året som gått har jag även läst en bok, representerande "andra sidan", nämligen Hanna Olsson: Catrine och rättvisan. I denna bok tas läkarnas skuld snarast för given - alltför given vill jag tänka. När man läser Lindebergs böcker om den betydelse som Hanna Olssons bok + en tidigare DN-artikel hade för att vända hela skeendet till läkarnas nackdel så blir man mörkrädd. Hanna Olsson anlägger ett politiskt-feministiskt perspektiv på saken och därmed förvandlar hon rättsprocessen från att vara en fråga om det finns tillräckliga bevis för de åtalades skuld till att snarast bli en moralisk fråga: man "måste" tro de åtalades skuld annars står man på patriarkatets sida mot de förtryckta kvinnorna.
*** en serie Uppdrag granskning-program som lutade mer åt läkarnas skuld fick dock sändas på bästa sändningstid (vardag kl 20.00) med flera repriser. Detta säger något om svårigheten i vårt samhälle att komma fram med alternativa synsätt när den tredje statsmakten (media) bestämt sig för vad som är sant.
Det hela började på allvar med en bok jag läste redan under fjolårets bloggfasta. Jag tänkte givetvis skriva om den redan då, men när bloggen var igång igen så var det så mycket annat som pockade på uppmärksamhet. Men nu blev det aktuellt igen. Jag har nämligen läst en bok till i ämnet. Egentligen den första boken. Den jag läste ifjol var den andra, eller snarare en bearbetning av den första.
Nu är ni tillräckligt nyfikna så nu får jag snart avslöja vad det handlar om. Det är journalisten Per Lindebergs böcker om det sk Styckmordet 1984. Kort repetition: sommaren 1984 hittades kvarlevorna efter en styckad kvinna i Stockholm. Kroppsdelarna fanns i plastsäckar på olika ställen och den dödade kunde med hjälp av fingeravtryck identifieras som Catrine da Costa. Efter några år åtalades en rättsläkare (den sk obducenten) och en annan läkare (den sk allmänläkaren) för mord. De dömdes först i tingsrätten men pga div schabbel fick rättegången göras om och då friades dom från mordåtalet men ansågs ha styckat kvinnan (vilket dom inte var åtalade för, ett brott - "brott mot griftefriden" - som dessutom var preskriberat). Eftersom dom friades i mordåtalet kunde dom inte överklaga men eftersom rätten höll det för troligt att dom ändå styckat kroppen blev dom i allmännhetens ögon ändå dömda. Alltså formellt frikända, men i praktiken dömda, utan överklagansmöjlighet. Ytterst fiffig konstruktion - utom för läkarna själva.
På tiden det begav sig följde jag nog rättegångarna en del i media - senare blev det också flera ytterligare processer om läkarnas legitimationer - men brydde mig inte särskilt mycket om saken. Det som första gången lite preliminärt väckte mitt intresse för det hela var när jag för många år sedan läste Jan Guillou: Häxornas försvarare, en mycket intressant bok som i slutet tar upp styckmordsfallet som ett exempel på en häxprocess i vår tid. Ett av de avgörande "bevisen" mot läkarna var ju påståendet att den ene läkarens dotter skulle ha bevittnat styckningen. Hon skulle vid den tiden ha varit 17 månader gammal och hon skulle ha börjat berätta om detta för sin mamma vid ca tre års ålder.
Det Per Lindeberg nu i praktiken förmedlar genom sina böcker - en tanke som det är väldigt svårt att värja sig mot när man läser vad han skriver - är att här är ett justitiemord begånget. Ytterst detaljrikt går Lindeberg igenom processen och visar på många grava misstag i polisutredningen; hur polisen snabbt fick "tunnelseende" dvs bestämde sig för vem som var den skyldige och letade bevis bara mot denne istället för att spana brett och förutsättningslöst (detta ledde också till att andra misstänka som borde ha undersökts betydligt noggrannare lämnades åt sidan), och fr a hur media styrde bilden av de åtalade* på ett sådant sätt att många kom att förutsätta att dom var skyldiga långt innan någon dom fallit och trots att bevisningen var så svag att åklagaren var mycket tveksam till om han överhuvudtaget skulle åtala.
Jag skulle givetvis kunna skriva sida upp och sida ner och referera saker som gör mig upprörd bara jag tänker på det. Men det bästa är givetvis att du läser själv - eller tittar på de hemsidor, TV-program och YouTube-klipp jag länkar till.
Per Lindebergs böcker heter
Döden är en man Styckmordet Myterna efterspelet
Den kom 2008 och är en pocket på knappt 650 sidor. Den finns i bokhandeln och är en sammanfattning av Lindebergs första bok och beskriver dessutom de senaste årens skeenden,. Intressant är också att i denna senare utgåva läsa om det enorma motstånd mot den första boken som mötte från hela den kulturmaffia som var säkra på de två läkarnas skuld.
Den första av Lindebergs böcker heter
Döden är en man historien om obducenten och allmänläkaren. utg 1999, 750 sid.
Av förklarliga skäl beskriver denna bok de första årens skeenden betydligt noggrannare än vad som ryms i den senare pocketutgåvan - väl värt att läsa. Den boken får du låna på biblioteket eller söka antikvariskt. Själv fann jag den på Bokbörsen.**
Du kan också, om du vill ha snabb information, gå in på Per Lindebergs hemsida mediemordet.com. Leta rätt på "tio frågor om styckmålet" och Leif GW Perssons artikel "Mordet som aldrig inträffat", så får du grunden.
Leif GW Perssons syn på saken redovisades även för några veckor sedan i ett av avsnitten av programmet Veckans brott. Klicka på länken så ser du programmet.
För ca tio år sedan färdigställdes även en SVT-dramadokumentär om det hela, vilken ifrågasätter processen. Den fick dock först inte visas eftersom det programmet motarbetades av den kulturmaffia (representerad även bland SVT:s personal) som var säkra på läkarnas skuld. Först flera år senare när det kommit offentlig kritik mot den "fria" "objektiva" statliga televisionens "censur" fick programmet sändas. Dock på sämsta möjliga tid - sen lördagkväll - och utan repriser.*** Nu finns det programmet utlagt på YouTube i 11 delar, sammanlagt drygt 1,5 tim. Den första delen har du här, sen kan du klicka dig fram.
På Facebook lär finnas gruppen Till stöd för de anklagade läkarna i styckmålet. Givetvis går kära läsarna (de som är Facebookare) med i gruppen. Kanske ska jag själv uppge mitt envetna motstånd mot Facebook - för den goda sakens skull.
* en ytterst intressant detalj i medias hantering av affären är tituleringen av "obducenten". Hans korrekta titel vore snarare "rättsläkare", vilket han kallades i de allra första reportagen, men snabbt blev han omdöpt till obducenten, vilket gjorde det mycket lättare att skapa bilden av en pervers person som dagarna i ända stod och skar i folk. Det händer givetvis att rättsläkare obducerar, men lika ofta undersöker dom levande personer som tex är brottsoffer.
** under året som gått har jag även läst en bok, representerande "andra sidan", nämligen Hanna Olsson: Catrine och rättvisan. I denna bok tas läkarnas skuld snarast för given - alltför given vill jag tänka. När man läser Lindebergs böcker om den betydelse som Hanna Olssons bok + en tidigare DN-artikel hade för att vända hela skeendet till läkarnas nackdel så blir man mörkrädd. Hanna Olsson anlägger ett politiskt-feministiskt perspektiv på saken och därmed förvandlar hon rättsprocessen från att vara en fråga om det finns tillräckliga bevis för de åtalades skuld till att snarast bli en moralisk fråga: man "måste" tro de åtalades skuld annars står man på patriarkatets sida mot de förtryckta kvinnorna.
*** en serie Uppdrag granskning-program som lutade mer åt läkarnas skuld fick dock sändas på bästa sändningstid (vardag kl 20.00) med flera repriser. Detta säger något om svårigheten i vårt samhälle att komma fram med alternativa synsätt när den tredje statsmakten (media) bestämt sig för vad som är sant.
Kommentarer
Postat av: Gabriel Fjellander
Fallet är iofs intressant och mkt tvivelaktigt men jag slutade läsa vid "mediemaffia". Alla teorier, såväl konspirations- som mer normala dito mister sin trovärdighet när de använder det ordet, anser jag.
Postat av: Gabriel Fjellander
Dessutom satt de ju aldrig inne för något. De har blovit misskrediterade och förlorat sina läkarlegitimationer. Om det skett på helt felaktiga grunder är det naturligtvis allvarligt, men värre kan man ha det.
Postat av: Tobbe
Inte "mediemaffia". "Kulturmaffia" var ordet, men har du i alla fall läst så långt så var det gott nog.
Själv har jag sedan jag skrev inlägget legat å soffa och i bärbar dator sett den SVT-dramadokumentär som jag i inlägget länkat till. Med tanke på det omdöme som hela skeendet i programmet får av polis,journalist och åklagare så synes mina eventuella "teorier" (konspirations- eller andra)inte helt fel.
Med tanke på allt som framkommit och åklagare Helins (han som åtalade läkarna)slutord i den sista intervjun i programmet att vi får acceptera att läkarna sannolikt var oskyldiga så är dina ord "värre kan man ha det" kanske aningen väl glättigt.
Jag rekommenderar fortfarande att man tar del av det material jag presenterade i inlägget.
Sant att läkarna aldrig " satt inne för nåt" dom var dömda för, men dom satt häktade i enskild cell i ensamhet i fem månader och dom har förlorat hela sitt yrkesliv.
Trackback
