Torbjörn Lindahl

har jag gjort. Tog bussen sönd em och hann precis fram till lillebror för att kunna se finalen i juniorhockey-VM. Kul, men sorgligt att Sverige förlorade. Men statistiskt är vi ju bäst! I de sju senaste finalerna har Sverige varit ett av de två finallagen fem gånger. Det betyder fem av fjorton finalplatser. De övriga nio finalplatserna har delats av Kanada, USA, Ryssland, Finland (och Tjeckien - har dom varit med någon enda gång? eller något annat lag?) Hur som helst, statistiskt är vi bäst om än bara världsbäst en enda gång (av dessa sju). Typiskt lagom-svenskt kan man tycka.

 

Väl i Umeå fick jag biträda yngre brodern vid måttligt bilelektriskt arbete. Belönades för insatsen med bastu.

 

I morse tog jag tåget hem. Vilsamt och bara hälften så dyrt som buss. Bara ett drygt dygn stannade jag alltså. Men ändå oerhört skönt att få komma hemifrån och få lite s k luftombyte. Intressant också att en stund få diskutera kring en bok som både brodern och jag läst för en tid sedan, Mannen som slutade ljuga, som handlar om bakgrunden till den terapeutiska modell som gjorde att terapeuter, poliser och åklagare drogs med i den syn på bortträngda minnen av traumatiska barndomsupplevelser som gjorde det möjligt för Tomas Quick-cirkusen att fortsätta i flera år trots att det hela blev orimligare och orimligare. Kanske återkommer jag någon gång mer utförligt till min upplevelse av boken. På tåget fick jag mail från biskopen i ett OAS-ärende och han passade även på att nämna att vi ju ses på hockey Luleå-Skellefteå kommande vecka. Det ser vi båda fram emot - och de ytterligare tre prästkollegor som kommer med.

 

Som nattlektyr, så jag skulle somna första kvällen i Umeå, lånade brodern mig ett samlingsalbum med Barna Hedenhös vilket han fått i julklapp.* Klar nostalgikänsla att återse vännerna från mellanstadietiden.

 

Men det som mest grep tag i mig under läsningen var ett blad som ramlade ur boken, inskjutet innanför första pärmen. Det var skrivet av Eva Dahlin, litterär chef på Bonnier Carlsen Bokförlag och jag betraktar det som det klart pinsammaste jag läst på länge.

 

Hon vänder sig till köparna av boken och påminner om att böckerna i Hedenhösserien kom ut under 40- och 50-talen. En del av böckerna kan därför innehålla "klichéer som kan uppfattas som rasistiska eller patriarkala". Särskilt noteras att boken om Barna Hedenhös i Amerka (1948) (som ingår i samlingsvolymen ifråga) speglar en syn på "den nordamerikanska urbefolkningen som var utbredd i västvärlden under denna period". Läsaren blir vidare upplyst om att "alla tider innehåller fördomar, och det är svårt att inte påverkas". Det sägs gälla även Hedenhösförfattaren Bertil Almqvist som annars beskrivs som "välkänd för sitt humanistiska arbete för alla människors lika värde".

 

Till sist uppmanas de vuxna att i samband med bokläsningen för barnen "förklara det sammanhang" där böckerna skrevs och illustrerades och förhoppningsvis leder det vidare till ett samtal om att "världen förändras och vi med den".

 

Vilken tur att stackars okunniga föräldrar får veta, inte bara vad dom ska göra , utan även vad dom ska tänka under läsningen.

 

Vad ska man säga? Kanske det om femtio år finns anledning att kommentera Litterära chefen Dahlins ord. Och då kommer det kanske att heta att hennes ord måste tolkas utifrån den tid i vilka de skrevs eftersom ingen undgår att påverkas av sin tid, dvs vår tid, då folk var fullständigt livrädda för att på minsta sätt dra på sig kritik och i största servilitet böjde sig djupt mot marken inför den politiska korrektheten.

---

* eller hade han köpt den ? I vart fall var han glad att han fått tag i förstautgåvan av samlingsvolymen, där Hedenhösarnas USA-resa ingår, inte en senare, mer politiskt korrekt, tryckning, där den lär ha tagits bort. 

 PS. Några av läsarna hann läsa ett inlägg om gudstjänstlivet som jag hade publicerat under ett dygn. Den uppmärksamme såg även att det var del II. Av misstag publicerade jag ett utkast. Hela serien kommer i rätt ordning någon gång.