Torbjörn Lindahl

heter en bok jag just läst. Författad av Kristian Nyman, boende i Österbotten i Finland.

 

Boken kan sägas vara en beskrivning av vår kyrkokamp, intryckt i en spännings/kriminalroman. En präst blev mördad för elva år sedan. Inga ansvariga kunde hittas så ganska snabbt lades polisutredningen ner. Eftersom prästen tidigare förlorat all ära och heder när lokaltidningen fullständigt skrivit ner honom som både kvinnohatare och homofob så tycks många i samhället hysa åsikten att han fick vad han förtjänade. Men inte riktigt alla. Bland "de stilla i landet" finns nog några som ansåg att han varit usatt för en hatkampanj. Men törs och vill någon börja gräva i detta gamla fall?

 

Jo, till slut blir det så. Och det ena efter det andra nystas upp. Men alla vill inte att någon annan sanning än den hittillsrådande ska få komma fram. Skeendenas allvar eskalerar och snart är både poliser och skjutvapen inblandade. Lite "kan inte lägga boken ifrån mig"- känsla är det nog ibland. Men det beror kanske på att kapitlen är korta så hur sent det än blivit så "orkar jag nog ett kapitel till."

 

När man har en bok av denna typ, där en kristen författare vill ge ett budskap i romanens form så är det ingen tvekan om att storyn som det hela paketeras i lätt blir lite väl förutsägbar och tillrättalagd och kontrasterna lite väl skarpa. Men jag ledsnade inte utan försummade gladeligen en massa jag borde gjort under några lediga dagar.

 

Utan tvekan kan man i boken igenkänna mycket av också den svenska kyrkokamp som många stått i. Särskilt kanske detta med medias inflytande och förmåga att vinkla och skapa den verklighet den vill ska bli synlig. Och den förtvivlan och utsatthet man kan uppleva när man drabbas av något dylikt. Även om skeendena i boken, som sagt, målas i mycket (kanske onödigt) skarpa färger.

 

Jag skulle kunna tänka mig att många kristna ungdomar skulle ha behållning av att läsa boken. Dels är den ju lite lagom spännande. Dels kan den ge viss kunskap om kyrkokampen och om de villkor vi som kristna kanske alltmer får räkna med i samhället om vi vill hålla fast vid Guds ord och Jesus Kristus. Sist och slutligen innehåller boken en del god kristen undervisning; i referat av predikningar och i återgivande av samtal mellan huvudpersonerna. Här är det väl nästan alltför övertydligt att författaren själv predikar för läsarna. Men det som förmedlas är i grunden rätt och riktigt. Och särskilt unga människor kunde läsa detta likaväl som något annat.

 

Ångrar jag de timmar jag satsade på boken? Nej.

 

- - - - - - -

Kristian Nyman: Pastorn

Eget förlag. Pedersöre 2015.

ISBN 978-952-93-6346-9

425 sid.

(Tillagt dagen efter: enligt mail från författaren är första upplagan nu slut. Men en ny tryckning är på väg.)

 

 

Jag får väl lov att ta tjuren vid hornen och gå mina kära läsare till mötes, jag menar alla dem bland läsarna som önskat ett nytt inlägg. Problemet är bara att jag inte vetat vad jag ska skriva om. Inspirationen har inte infunnit sig. Och när det gäller bloggande (i alla fall på en blogg som denna) handlar det om inspiration mer än om transpiration (som min gamle kamrat brukar undervisa prästkandidater att det handlar om när det gäller predikoförberedelse).

 

Nå, i vart fall fick jag lite inspiration. Läste i gårdagens tidning om en nyutkommen bok - Bodenfallet - som handlar om det uppmärksammade styckmordet av en ung kvinna i Boden för knappt två år sedan. En ung man (kamrat och f d pojkvän till kvinnan dömdes i både tingsrätt och hovrätt. Men man kan tycka att vissa frågor kvarstår även om tanken på en alternativ gärningsman förefaller ganska långsökt. Sådana böcker - snarast deckare om riktiga rättsfall - älskar jag!

 

Alltså blev det snabbtur till bokhandeln igår eftermiddag. Och ser man på. Där befann sig de tvenne författarna, f d justitieministern Thomas Bodström och journalisten Lars Olof Lampers. Alltså fick jag boken dedicerad. Jag kan väl avslöja att Bodström inte har världens vackraste handstil men han önskade mig ändå "Välkommen in i boken för läsning i vårsolen."

 

Nu blev boken läst inomhus i favoritfåtöljen och solen mest molndold på andra sidan huset men ändå. Det man kunde uppskatta med boken var att berättelsen om det aktuella fallet avbröts av kommentarer och undervisning om rättsprocesser generellt. Där fanns en del lärdomar att hämta. 

 

Att få en mer sammanhållen redogörelse av hela skeendet så här i efterhand kan givetvis vara både intressant och lugnande för alla som följde skeendet i media under de dramatiska dagarna.

 

Men den stora frågan: blev rätt person dömd?

 

???

 

fanns det en avsikt med mitt återberättande av ett minne från min första prästtid. Den till synes meningslösa oenighet som ärvts ner genom generationerna får syfta på den fäderneärvda konflikten mellan katoliker och protestanter. Det faschinerar mig var gång det händer att så fort någon (i ett forum där många är protestanter) skriver något som är positivt om den katolska kyrkan (om så bara för att röja bort de grövsta fördomar) så "måste" ett gäng försvare av "sanningen" rycka ut för att återställa ordningen genom att berätta om något negativt som gjorts i katolska kyrkans namn eller av kyrkan. Det kan vara vad som helst från behandlingen av hugginotter till moderna oegentligheter.

 

Ja, det faschinerar mig. Kanske inte mest synligt i denna ringa bloggs kommentarfält. Men väl på andra ställen.

 

Varifrån kommer detta behov att se till att "sista ordet" alltid blir något negativt eller åtminstone varnande eller förmanande så fort katolska kyrkan kommer på tal? Jag har aldrig sett samma fenomen om det är Missionskyrkan som debatteras eller pingströrelsen eller för den delen socialdemokratin eller Folkpartiet.

 

Vad beror det på? Är det så att vi i generationer utsatts för en stark och konsekvent indoktrinering genom skolundervisningen? Första gången jag på allvar fick upp ögonen för skolundervisningens ensidighet var när jag läste ett vittnesbörd av en kvinna som vuxit upp som barn i ett katolskt hem på 40-50-talet och gått i svensk skola. Inte alltid så lätt genomleva rasterna som följde lektionerna om reformstionstiden och trettioåriga kriget.

 

Katolikerna är fienderna, eller hur? Jag förstod väl det. Något annat finns ju inte. Alla som vågar låta det alltför självklara skakas om en aning skaffar Magnus Nyman: Förlorarnas historia  (svenska reformationstidevarvet ur katolsk synvinkel). Själv läste jag den för några år sedan. Och nu dyker den upp i minnet. Rekommenderas. Men "protestanter" bör läsa den med skyddshjälm på. Risk för konfessionell hjärnskakning föreligger.

Ja, jag måste sätta ett frågetecken. 

 

Mina planer, vilka jag delade i inlägg i måndags, var ju att ikväll inleda en bloggfasta fram till påsk. Men så roligt fick man inte ha. Läste Bloggardag  och där fanns en fundering vad man ska göra under fastan. Ta bloggfasta gick inte för då syns det ju att man fastar. Och så ska det inte vara.

 

Så då sitter jag på kanten av något kärl eller har fastnat med skägget någonstans eller vad jag nu har gjort. Så vad ska jag då göra?

 

(Paus för fundering)

 

Följande blir lösningen;:

1. Jag tar INTE BLOGGFASTA!

2. Jag berättar däremot för kära läsarna att jag just nu befinner mig i en period av minskad inspiration för bloggande. Det innebär att jag kanske kommer att skriva ganska sparsamt en tid :)

 

Men någon offentlig fasta som innebär att jag visar upp min fromhet inför människorna - bort det!

 

Innan jag slutar för ikväll ska jag berätta att när jag kom hem efter askonsdagsmässan så fann jag i brevlådan en bok jag beställt vilken jag såg hemma hos kollega för några veckor sedan: "Judarna ers majestät" av Göran Larsson. Ett tunnt häfte som man läser på en stund. Läs den! Mycket tänkvärd uppgörelse med många av våra kristna fördomar om judar och judisk tro.

 

Askonsdagmässan var gripande som vanligt. En fin högtid. Vi ses någon gång!

 

 

 

Andra delen av Pehr Stenbergs Levernes Beskrivning är nu av mig färdigläst. Verket kan fortfarande rekommenderas. Nu har jag över ett halvt år på mig att läsa del tre (som jag redan äger) innan fjärde bandet kommer ut i september. 

 

Andra delen slutar med att huvudpersonen stiger på en båt som ska föra honom från Åbo till Stockholm för vidare färd till hembygden i Västerbotten.

 

Han är nu färdig med studierna i Åbo, har blivit prästvigd och en tid på kallelse (vilken var nödvändig för att få bli präst) verkat som huspräst hos en gammal general. Därefter haft några kortare vikariat och även studerat vidare och blivit magister. Men nu har han inget mer att hämta i Åbo (trakten) varför han söker sig hemåt i hopp om att kunna få en ordinarie tjänst. Fortsättning följer men nu tar jag en paus från Stenberg och läser något annat under en tid.

 

Men när jag ändå är inne på ämnet gamla böcker kan jag passa på att berätta om Lexicon Lapponicum.*  Ett lapskt-svenskt-latinskt lexikon som nån gång under 1700-talets senare del gavs ut av två präster. En hette Öhrling, kyrkoherde i Jokkmokk, och den andre Erik Lindahl. Den senare - min farfars morfars farfar - var prost i Lycksele. Ett gammalt exemplar av sagda bok tillsammana med en bägare i masurbjörk i vilken är inristat "Erik Lindahl Prowst Lycksele" har funnits i familjens ägo. När mina föräldrars lägenhet i våras skulle tömmas lät vi dessa två ägodelar tillfalla min yngre bror som heter just - Erik.

 

Nu är det roliga att en nyutgåva av densamma boken ska släppas i Umeå den 8 mars kl 14 under samisk vecka. Och då kommer min yngre bror att få säga några ord om sin namne, den gamle prosten! Givetvis avser jag infinna mig.

- - - - - - -

* vid sin prästvigning i Härnösand 1825 fick bröderna Lars Levi och Petrus Laestadius varsitt exemplar av Lexicon Lapponicum. 

ska jag påminna om bokverket Pehr Stenbergs Levernesbeskrivning. Två gånger tidigare har jag nämnt detta verk som nu är under utgivning vid Umeå Universitet. Mycket interssant att läsa - för den kyrkohistoriskt intresserade har jag förut hävdat. Men nu skulle jag säga att det nog kan intressera vem som helst. Att läsa hur blivande prästen Stenberg tänker under andra halvan av 1700-talet och jämföra med vår tid kan ge upphov till mycket. 

 

Även skratt.

 

Som idag när jag läste om ett av hans minnen från maj 1786 då han för att finansiera sina studier vid Åbo akademi arbetade som informator (lärare åt familjens barn) i en herrskapsfamilj  i Finland. Det korta stycket har rubriken "Tysta frun". Håll tillgodo.

 

"En dag kom en främmande Enke=fru Captenska, wid namn Hedersverd. Denna war så owanligt tystlåten, emot alla Fruntimmers wana, så att jag föll deröfwer i djupaste förundran, såsom något märkwärdigt nytt i Fruntimmers werlden;..." *

 

- - - - - - 

 

* jag inser dock att jag tar en risk när jag bjuder läsarna på detta historiska citat. Av beslut i domkapitel har flera bloggande präster under senare år fått lära sig att man inte bara är ansvarig för vad man skriver utan även för hur det "kunnat uppfattas" (citat ur domkapitlets beslut i ärendet gällande mig). 

 

Om alltså ovanstående citat av någon skulle kunna uppfattas på annat sätt än som lustigt så skulle jag alltså kunna få en liten näsbränna av kapitlet. Det behövs inte ens en anmälan eftersom det framgår av kapitlets beslut att jag fortfarande står under "biskopens och domkapitlets tillsyn". 

 

Men jag tar som sagt risken. Detta är ju som bekant numera en kulturblogg. Och det är - ännu mer som bekant - kulturens uppgift att pröva och vidga gränserna. 

har det handlat mycket om på sista tiden för mig. Inte min konvertering. O, nej. Andras. Genom  bokläsning.

 

Dels Ulf o Birgitta Ekmans Den stora upptäckten, dels det amerikanska f d presbyterianska pastorsparet Scott o Kemberly Hanhn's bok Våra vägar bar till Rom (originaltitel: Rome sweet home). I upplägget liknar böckerna varandra - makarna skriver vart annat kapitel - men innehållsligt skiljer de sig mycket.

 

Ulf o Birgitta har väsentligen gjort sin vandring tillsammans medan i paret Hahn's fall konverterade Kimberly först fem år efter sin man efter betydligt längre tvekan och aktivt motstånd. Den konflikten mellan makarna gör kanske den senare boken mer spännande. 

 

I förordet till Hahn's bok skriver Peter Kreeft (han  är väl också konvertit?) att det i USA finns högst 100 personer som hatar katolska kyrkan men miljontals som hatar det de tror vara katolska kyrkan. Tänkvärt. Och det är väl insikten som uttrycks i alla dessa tre böcker att katolska kyrkan i verkligheten - på djupet, innerst inne - är något helt annat än vad vi fördomspräglade protestanter ofta tror. Utan tvekan utmanande. Man ska alltid bedöma andra kyrkor efter deras egen bästa beskrivning av sig själv, inte efter min egen värsta nidbild. Det gäller även katoliker, brukar jag tänka.

 

Jag ska inte återberätta för mycket ur böckerna. Det skulle förta spänningen när kära läsarna själv tar sig an dem - vilket jag förutsätter att ni gör. Det är alltid värdefullt med kunskap oavsett vad man har för inställning till frågan om att konvertera. Kunskap är aldrig fel.

 

I Ulf o Birgittas fall är det väl bara att konstatera att dom genom Ulfs roll som internationellt aktad  frikyrkopastor fått möjlighet att möta betydligt fler intressanta katolska personer och sammanhang än den vanlige svenske "gräsrotskonvertiten" möter. Men även kan man se att deras lämnande av Livets Ord och konverterandet till katolska kyrkan inte bara är något tillfälligt hugskott. Det har varit en process  under lång tid, jag tror dom säger 15 år.

 

I paret Hahn's fall berättas flera gånger - av båda makarna - hur dom söker "hjälp" hos presbyterianska vänner - pastorer och lekmän - för att kunna se hur fel den katolska kyrkan har. I flera fall blir resultatet det motsatta: även vännerna konverterar. Ibland tänker jag att det kan vara likadant hos oss; dom som uppträder som flitigaste katolikmotståndare kan ligga ligga närmast till att ta steget!

 

Scott Hahn får i sitt liv som katolik fortsätta sin undervisande gärning och då även fylla funktionen att undervisa födda katoliker om vad deras tro egentligen innebär och de rikedomar dom äger i sin kyrka

 

Som en liten kuriosa kan nämnas att den första fråga där makarna Hahn anpassar sig till katolsk  uppfattning gäller synen på preventivmedel. En uppgift under universitetsstudierna där Kimberly väljer undersöka den kristna synen på saken i kombination med Scotts fördjupande studier om begreppet förbund i Bibeln leder dem båda till en ny syn - och det långt innan någon av dem i övrigt upplever katolska kyrkan som ett alternativ.

- - - - 

Samtliga i detta inlägg nämnda böcker kan köpas från förlaget Catholica. Där finns även flera andra intressanta böcker av Scott Hahn.

 

 

 

 

 

 

Avslutade den på bussen hem från Umeå idag. Den bok som Mikael Karlendal för en tid sedan recenserade på sin blogg under rubriken "Pingstvännens väg till den katolska kyrkan".

 

Boken heter "Av bladet blev ett träd", och är skriven av Henrik Engholm. Författaren är inte helt okänd för mig eftersom han ingått bland medarbetarna i tidskriften Keryx,*  utgiven av Livets ord.

 

När man läser boken inser man: i själ och hjärta är man katolik. Men då ska man vara medveten om att den "protestantism" som i boken ställs mot det katolska i praktiken är en radikal frikyrklighet som sannolikt är mer främmande för oss svenskkyrkliga traditionalister än det katolska. De lutherska (och anglikanska) alternativen nämns bara ett fåtal gånger, snarast i förbifarten, och då ofta mer som samstämmiga med det katolska.

 

Jag tror det finns många bland våra lågkyrkliga svenskkyrkliga som skulle ha mycket att lära även om luthersk tro genom denna bok.

 

I den laestadianska tro som påverkat mig mycket finns ju tydligt det drag som i boken framställs som tydligt katolskt nämligen att Gud frälser genom sin församling på jorden och att Kristus lämnat sina nycklar på jorden. Laestadianer menar att varje kristen som har den Helige Ande äger nycklarna och kan lösa från synd; katolsk tro lägger nycklarna hos ämbetet. Men grundtanken är densamma. (Menar jag.) Det är ju också ett skäl att det "katolska" inte känns lika främmande.

 

Riktigt lärorikt i boken var kapitlet om Maria. Både genomgångarna av hur man kan se Maria förebildad i GT och de djupare utläggningarna av de korta Maria-berättelserna i NT vilka vi ofta går förbi ganska ytligt. (Men för att få denna uppbyggelse behöver man inte köpa boken - om man bor i Luleå med omnejd - utan man kan gå på bibelstudium med kollegan Bosse.)

 

Visst känner man sig oerhört samhörig med det som beskrivs som katolsk tro när man läser denna bok. Vi som i grunden är fostrade i den anda som kommer till uttryck i Giertz' Kristi kyrka och hans Herdabrev vi har ju (hittills?) varit burna av tanken att svenska kyrkan är den kyrka som förvaltat det katolska arvet i sverige. Då har man en annan ingång till hela frågan än den som startar sin andliga vandring i mer radikal frikyrklighet.

 

Nå, ska/måste/bör man bli katolik? Hittills har jag inte ansett det. Jag är helt övertygad om att de nådemedel som erbjudits i svenska kyrkan - och som jag själv förvaltar - varit tillräckliga för att leda genom himmelrikets port. Då behövs inget konverteringsalternativ. Men hur blir det framöver?

 

Finns det då något som skulle göra det totalt omöjligt bli katolik? De tre trösklarna är för mig påveämbetets anspråk och de två moderna Mariadogmerna. Men är dessa trösklar så höga att dom skulle vara helt oöverstigliga? En del svarar ja, andra svarar nej. Själv säger jag nog - numera - knappast..

 

Men ändå förblir jag där jag är. Min kärlek till det sammanhang där jag är både döpt och prästvigd är fortfarande tillräckligt stor.

 

- - - - - - 

* den som läst Keryx under åren och särskilt Ulf Ekmans artiklar har kunnat se Ulfs utveckling och vandring på ett sätt som gjorde att man inte blev förvånad över hans beslut att konvertera

blev det idag. Fast ändå riktig komplett högmässa (givetvis). Med början nu i terminsstarten som var så har vi den ordningen att kyrkorna i Örnäset och Hertsön växlar gudstjänsttid. Ena veckan har ena kyrkan 11 och den andra 18. Andra veckan har andra kyrkan 11 och ena kyrkan 18. Ni förstår!

 

Skälet till denna förändring är ett behov av visst dubbelutnyttjande av personal. Olika alternativ för att lösa situationen diskuterades. Till slut blev detta den kompromiss som alla kunde enas om. En viss oro har funnits om deltagarantalet kommer att minska mycket på kvällsgudstjänsterna. Men ikväll var det förhållandevis bra med folk. Vi får hoppas det håller i sig.

 

Den helige Mikaels dag. Viktig söndag med allvarligt budskap. Det senare är det också i en bok jag håller på med, Magnus Malm: Som om Gud inte finns.

 

Sanningen har ersatts av meningen är en av författarens teser. Och det får konsekvenser:

"I en konsensuskultur som vår måste tron skyddas från alltför tydliga påståenden som skulle kunna stöta bort någon. Om vi tänker för mycket, är risken stor att vi kommer till olika slutsatser och därmed utsätter sammanhållningen för alltför stora påfrestningar. En vag känsla av religiös samhörighet framstår då som mer attraktiv. Allt som krävs är att leverera de rätta signalorden och flagga för de rätta symbolfrågorna.....

Och när kyrkan inte längre är rotad i sanningen utan i meningen, då uppstår alltid repression....Istället uppstår en anspänning att tänka och tala på ett visst sätt, så att jag inte stör den noggrant kalibrerade samstämmigheten." (s 139-40).

 

Inte undra på att en bloggare med lite egen profil blir en total omöjlighet! Jag förstår!

heter en bok jag nyss köpt och läst. Artos förlag. Klart läsvärd, låt mig säga det direkt.

 

Det fanns en liknande bok, med samma titel som utgavs för några årtionden sedan. Den utgavs av dåvarande dekanerna i Svenska kyrkans fria Synod. Denna nya utgåva kan nog i någon mån uppfattas som en uppdatering av den gamla även om ingen koppling nämns mellan de båda böckerna.

 

Vad är då en pastoral? En beskrivning av hur man kan förverkliga ett svenskkyrkligt församlingsliv med nådemedlen - ordet och sakramenten - i centrum. Med nödvändighet blir den rätt prästcentrerad, men därför inte intressant bara för präster. Säkert skulle man kunna ha den som studiebok även för intresserade lekmän eller för kyrkvärdar eller andra kyrkoanställda.

 

Jag minns när jag läste den gamla pastoralen. Jag tyckte nog den var mer utmanande - då. Under den tid som gått sedan dess har jag ju alltmer anamat den syn som ligger bakom pastoralerna. Enkelt uttryckt kan man väl säga att synsättet är "högkyrkligt" men mycket av detta har ju under senaste årtionden blivit allmängods i stora delar av svenska kyrkan.

 

Livet med den söndagliga fullständiga högmässan i centrum beskrivs som helt naturligt och självklart. Med begreppet "församling" avses inte i första hand  någon administrativ eller organisatorisk enhet utan just samlingen av de döpta troende, i gemenskap med sin präst, kring ordet och nattvardsbordet.

 

Den enda punkt där jag i någon liten mån saktar in är när diakonens roll i liturgin beskrivs. I pastoralen beskrivs en förhållandevis djupgående liturgisk roll även för diakonen. Utan att gå in på detaljer tvingas jag erkänna att här känner jag mig inte riktigt bekväm med hur sakerna målas upp. Orsakerna till mina tvivel kan vara flerfaldiga. Kanske (men jag lovar inget) kan sakerna bli ämnen för framtida blogginlägg.

 

Men sammanfattningsvis: köp och läs boken. Det är den absolut värd.

 

heter boken jag läst under senaste dagarna. Författare: Po Tidholm. Boken består av ett flertal kåserier, krönikor, ledare mm som författaren skrivit för olika tidningar och tidskrifter under många år. Nu samlade och tematiskt ordnade i en volym.*

 

Riktigt rolig att läsa. Närapå ett måste för alla norrlänningar - och kanske för alla andra också. Många igenkännande skratt. Men sorg också. När man inser hur illa det generellt går för Norrland och redan gjort i årtionden. Utflyttning och avfolkning överallt. När de stackars kommunalpolitikerna inser att alla försök att locka företag och skapa arbetstillfällen misslyckats så återstår inget annat än att förvandla kommunen till tystnad och orörd vildmark och locka tyska husbilsturister. Typ.  Enda "trösten" är kanske att på senare år har även större delen av mellan- och Sydsverige - allt utom storstäderna - i det avseendet också börjat bli norrländskt inland.

 

Men riktigt upprörd blev man då man läste första delen av boken där artiklarna handlade om råvaruutvinningen. Visserligen är jag van vid uttrycken att vinsterna av skogen, malmen och vattenkraften hamnar någon annanstans än i Norrland, men att få det så tydligt förklarat hur det varit ett mönster i århundraden som på senare tid rentav förstärkts - det var faktiskt omskakande. Kanske lika bra att Pajalagruvan konkursade så rikedomen får ligga kvar i den norrbottniska jorden istället för att förvandlas till kosing som hamnar i några kanadensares fickor.

 

Upp till kamp! Vad nu det kan innebära.

 

* andra utgåvan 2014 - innehåller 100 nya sidor

 

Nu har jag också läst boken. Dvs boken som min gamle kamrat anmälde i ett inlägg på sin blogg för en tid (= exakt en månad!) sedan.* Här i Luleå fanns den dock inte inne på bokhandeln utan jag fick beställa den. Efter några dagar var den min. Att läsa den gick sedan snabbt när jag väl tog mig tid. 

 

Min gamle kamrat menade att eftersom boken beskriver skeenden med anknytning till norrbotten (laestadianismen) och författaren bor inom hans församling så vore det för hans del snarast tjänstefel att inte ha läst den. För egen del säger jag att eftersom jag trots allt har en ganska påtaglig relation till (delar av!) den laestadianska väckelsen och även varit engagerad i arbete** som motiverats av kännedom om den typ av skeenden som boken behandlar - så vore det snarast tjänstefel även av mig att inte ha läst boken.

 

Vad handlar den då om? Om allvarliga oegentligheter inom den laestadianska rörelsen, närmare bestämt kvinnoförtryck, misshandel och fr a sexuella övergrepp. Att sådant förekommit kan knappast längre förnekas och är inte längre någon hemlighet - precis som pedofilskandalerna inom katolska kyrkan. 

 

Är det då riktigt att skriva om det? Jag tror det. Om offren någonsin ska känna att dom får verklig upprättelse så måste även deras berättelser få höras (även om det naturligtvis knappast är nödvändigt att varje individs personliga historia kommer på pränt). Sker inte det på något rimligt sätt så kommer dom alltid att uppleva det som ett försvar för förövarna.

 

Vad kan man då lära sig av boken? Ja, kanske detsamma som katolska kyrkan tvingats lära sig: bikten och förlåtelsen kan bli ett sätt att sopa saker under mattan så att de ej hanteras. "Det man förlåtit ska man inte gräva i", typ.

 

Sen kan man nog lära en del om det som är all kristendoms - särskilt kanske väckelsekristendoms - värsta fiende: lagiskheten. Och det är naturligtvis inget som bara riskerar drabba laestadianismen. Faran lurar överallt. När den ursprungliga väckelseelden falnat men man i senare generationer likväl vill se samma "resultat" i form av hängivet leverne så frestas man kompensera den uteblivna omskapande väckelsekraften med större stränghet och hårdare regler.

 

Författaren påpekar tydligt att boken inte avser vara någon komplett skildring av laestadianismen och ingen bild av den stora gruppen genomsnittliga laestadianer som är uppriktiga och ärliga, men en berättelse som också måste berättas. Allt i boken har hänt hävdar författaren men beskrivet med romanförfattarens frihet. Läsaren ska alltså inte försöka identifiera enskilda händelser och personer. Jag gissar att författaren även blandar friskt mellan skeenden i olika laestadianska grupper.

 

Att författarens egna tankar och trostolkningar ibland lyser igenom tycker jag är uppenbart. En del av de tankar som han låter huvudpersonerna uttrycka är sådant (inte minst i själva ordvalet) som jag knappast tror att en person uppfostrad i laestadianismen skulle uttrycka. Det minskar något bokens trovärdighet.

 

Är det då nödvändigt läsa boken? Bör man det? Ja, kanske. Har man något slags ansvarsposition inom någon del av den laestadianska rörelsen så kan det kanske vara värdefullt om man läst den. I övrigt kan väl nyfikna och skvallersjuka hålla sig borta så får vi se hur många som blir kvar. Den som i stort sett saknar kännedom om den laestadianska rörelsen ska kanske inte börja med denna bok. Det vore som att försöka få en bild av den genomsnittlige svensken genom att bara tala med fängelsekunder. Likaså de litterärt längtande kan avstå. Delar helt min gamle kamrats bedömning att författaren knappast står på tur till nobelpriset i litteratur.

---

* Lawe Söderholm: Sprid ljus över ondskan (pris ca 250 spänn)

** jag fick förtroendet vara med i en arbetsgrupp inom Luleå Fridsförbund som utarbetade ett policydokument gällande hantering av svårigheter i församlingsgemenskapen. Gundtanken i dokumentet: sådana handlingar som är olagliga enligt samhällelig lag måste föras till rättsvårdande myndigheter även om Guds, människors och församlingens förlåtelse givits. Inget fromt sopande under mattan således

 

har jag läst om. Dock inte min egen kan jag trösta kära läsarna med.

 

Boken jag läst heter Från Willow Creek till Sacred Heart. Författare Chris Haw. Underrubrik i svenska titeln: Hur min kärlek till katolicismen återuppstod.

 

För det handlar om en återuppstånden kärlek. Författaren döptes som barn i katolska kyrkan och fick en katolsk uppfostran. Men någon gång i ungdomsåren ansluter han sig (och samtidigt övriga familjen? - det framgår inte helt klart) till den karismatiskt/evangelikala megaförsamlingen Willow Creek och blir en radikal protestant. Åren går och många saker i hans eget liv och i samhället påverkar hans inställning i flera olika avseenden. Bl a har han svårt med att så många evangelikala så lättvindigt stöder USA:s militära engagemang i Irak.

 

När han bestämmer sig för att flytta till en fattig stad med stora sociala problem så blir han boende mitt emot en lokal katolsk kyrka. Han börjar besöka dess mässor och på den vägen blir det. Det han som barn bara upplevt som döda och tomma och meningslösa ritual får nu ett helt annat liv och han ser djupen och meningen på ett helt annat sätt.

 

Utan tvekan intressant och givande läsning. Och boken är befriande opolemisk. Men man bör hålla i minnet att den protestantism han vänder sig ifrån när han ånyo blir katolik är av ett mycket mer profilerat slag än vad vi svenskkyrkliga kanske kan föreställa oss. I den motsats som i praktiken målas i boken mellan katolskt och protestantiskt är det ingen tvekan om att vi svenskkyrkliga lutheraner i allt väsentligt är mer "katolska".

 

Då hans hemväg till katolska kyrkan sammanföll med den tid då pedofilskandalerna i katolska kyrkan var som mest uppmärksammade, tvingas han brottas mycket med hur man kan tillhöra en kyrka med så mycket fel. Hans lösning blir att se kyrkan som en dysfunktionell familj: vi bråkar med varandra och är alltför väl medvetna om familjens problem, men likväl, det är min familj. Kanske något att tänka på även för oss svenskkyrkliga kyrkokritiker.

 

Det som grep mig mest i boken var dock hans beskrivningar av hur man i Sacred Heart firar påskhelgens gudstjänster, skärtorsdag, långfredag - och påskdag med start 4.30 på påskdagsmorgonen. Jag känner att vårt svenskkyrkliga sätt att fira de heliga dagarna - även när vi gör det så fint och genomtänkt som vi kan - bara är en blek avglans av det djup och den rikedom som kan finnas i en levande liturgi.

 

---

* engelsk titel: From Willow Creek to Sacred Heart. Svenska utgåvan på GAudete förlag

har jag läst på ledig tid denna vecka. Ja, alltså de två band som hittills kommit ut. Del ett hans uppväxt och studietid och åren fram till Livets Ords bildande 1983. Del två resten av åttiotalet, de åren då Livets ord stabiliserades men också var utsatt för en oerhörd kritik.

 

Man kan ju inte annat än imponeras av det stora arbete som dragits igång och då väntar man fortfarande på del tre där de stora internationella missionsinsatserna ska beskrivas.

 

Skulle vara interssant få diskutera memoarerna med någon av dem som var mer aktivt kritisk mot Livets Ord under åttiotalet. Hur skulle en sådan reagera inför Ulfs ord idag? Är Ulf ärlig i sitt erkännande av de fel som förekom eller slätar han över? Jag vet inte riktigt. Jag har egentligen alltid varit glad att jag befann mig i norrland under åttiotalet för då blev jag aldrig på allvar "tvungen" att ta strid mot Livets Ord. När Ulf under senare år börjat komma tillbaka till en kyrkligare fålla så kan jag känna samma goda relation till honom som på slutet av sjuttiotalet.

 

En tragik att en så driftig persons resurser inte fick komma kyrkan till godo. Men hade det varit möjligt? Hade Ulf tillräckligt kunnat underordna sig för att rymmas i en kyrklig struktur? Hade kyrkan velat och kunnat ge honom det nödvändiga utrymmet?

 

När han nu meddelat att han konverterar till Rom så har han beklagat att han bidragit till den "protestantiska fragmentiseringen av kristenheten" men i memoarerna står han fortfarande för att bildandet av Livets Ord var nödvändigt. Det är ju detta man inte riktigt får att gå ihop. Under sin tid som studentpräst upplevde Ulf och hans fru en kallelse att bli missionärer i Bangladesh. Istället kom suget till Kenneth Hagins bibelskola i USA och därefter Livets ord i Sverige. Var det rätt val? Vad hade hänt om han farit ut som missionär i unga år? Hade han undvikit sitt bidrag till fragmentiseringen men likväl "bakvägen" kunnat betyda lika mycket i Sverige? Jag minns när Livets Ord grundades och man hörde att Ulf sade att han uppfattat Guds tilltal att ta detta steg att jag aldrig riktigt kunde tro det, eller kanske inte ville tro det!. Jag minns att jag tänkte: frukterna får bedömas i ett evigt perspektiv, kanske vinsten i frimodighet som den nybildade församlingen kan vinna uppvägs av de negativa följderna av splittringen. Vem ser om det i slutänden blir plus eller minus? Eller är det så att också det som kortsiktigt av vissa betraktas som negativt i långa loppet kan bli ett positivt bidrag till helheten om den får leda som ser och vet allt och som har dåtid och nutid och framtid i sina händer.

 

Men nog skulle vi i de traditionella kyrkorna verkligen behöva mer av den gå-ut och-erövra-världen-mentalitet som präglat Livets Ord. Med spännig väntar man nu på del tre - och fyra måste det väl också bli.

 

Och så till sist får man väl - för att även ge läsarna en numera sedvanlig Rom-hänvisning - säga som vi brukar i dylika diskussioner: om Ulf varit romersk katolik så hade man ju "bara" kunnat kanalisera hans engagemang i en nybildad orden, ungefär som Fransiskus och fransiskanerna. Men dom hade väl inte kunnat heta ulfianer?

heter en bok på drygt två hundra sidor som jag lånade hos goda vänner i går afton. Den tog inte lång tid att läsa. Det är en amerikansk neurokirurgs berättelse om en nära-döden-upplevelse han hade när han låg en vecka i koma pga en bakteriell hjärnhinneinflammation.

 

Mest gripande är för mig kanske delarna där han återberättar de anhörigas upplevelser av hopp och förtvivlan, bön och slutligen glädje när han kommer tillbaka till livet. Ge aldrig upp i bön!

 

Hans upplevelser av det han mötte "på andra sidan" är betydligt mer svårbeskrivbart. Orden räcker helt enkelt inte till och ofta är det han minns alldeles för oformligt föratt låta sig beskrivas.

 

Som neurokirurg har han tidigare många gånger stött på patienters vittnesbörd om liknande upplevelser men han har aldrig kunnat sätta någon tro till dem. Istället har han lutat sig mot förklaringar att upplevelserna snarast är resultat av processer i hjärnan.

 

Efter sin egen upplevelse ändrar han sin syn. Han är övdrtygad om en andlig större verklighet och att medvetandet ligger boftom det fysiska. Efter sin sjukdom känner han som sin kallelse att övertyga människor om det - bl a läkarkollegor som tror så som han själv tidigare gjorde. I det syftet är boken skriven. Den innehåller därför en hel del argumentation mot förklaringsmodellerna att upplevelser av denna art bara är resultat av det som sker  i hjärnan. När han i efterhand läst sin journal vet han ju att stora delar av hans hjärna var helt utslagen.

 

Tyvärr - säger man som kristen - blir hans ord om den andliga verklighet han nu försöker övertyga om - också en aning "new age-iga".

 

Men identifikationen av hans medföljande "ängel" på andra sidan var givetvis rörande.

har jag gjort. Tog bussen sönd em och hann precis fram till lillebror för att kunna se finalen i juniorhockey-VM. Kul, men sorgligt att Sverige förlorade. Men statistiskt är vi ju bäst! I de sju senaste finalerna har Sverige varit ett av de två finallagen fem gånger. Det betyder fem av fjorton finalplatser. De övriga nio finalplatserna har delats av Kanada, USA, Ryssland, Finland (och Tjeckien - har dom varit med någon enda gång? eller något annat lag?) Hur som helst, statistiskt är vi bäst om än bara världsbäst en enda gång (av dessa sju). Typiskt lagom-svenskt kan man tycka.

 

Väl i Umeå fick jag biträda yngre brodern vid måttligt bilelektriskt arbete. Belönades för insatsen med bastu.

 

I morse tog jag tåget hem. Vilsamt och bara hälften så dyrt som buss. Bara ett drygt dygn stannade jag alltså. Men ändå oerhört skönt att få komma hemifrån och få lite s k luftombyte. Intressant också att en stund få diskutera kring en bok som både brodern och jag läst för en tid sedan, Mannen som slutade ljuga, som handlar om bakgrunden till den terapeutiska modell som gjorde att terapeuter, poliser och åklagare drogs med i den syn på bortträngda minnen av traumatiska barndomsupplevelser som gjorde det möjligt för Tomas Quick-cirkusen att fortsätta i flera år trots att det hela blev orimligare och orimligare. Kanske återkommer jag någon gång mer utförligt till min upplevelse av boken. På tåget fick jag mail från biskopen i ett OAS-ärende och han passade även på att nämna att vi ju ses på hockey Luleå-Skellefteå kommande vecka. Det ser vi båda fram emot - och de ytterligare tre prästkollegor som kommer med.

 

Som nattlektyr, så jag skulle somna första kvällen i Umeå, lånade brodern mig ett samlingsalbum med Barna Hedenhös vilket han fått i julklapp.* Klar nostalgikänsla att återse vännerna från mellanstadietiden.

 

Men det som mest grep tag i mig under läsningen var ett blad som ramlade ur boken, inskjutet innanför första pärmen. Det var skrivet av Eva Dahlin, litterär chef på Bonnier Carlsen Bokförlag och jag betraktar det som det klart pinsammaste jag läst på länge.

 

Hon vänder sig till köparna av boken och påminner om att böckerna i Hedenhösserien kom ut under 40- och 50-talen. En del av böckerna kan därför innehålla "klichéer som kan uppfattas som rasistiska eller patriarkala". Särskilt noteras att boken om Barna Hedenhös i Amerka (1948) (som ingår i samlingsvolymen ifråga) speglar en syn på "den nordamerikanska urbefolkningen som var utbredd i västvärlden under denna period". Läsaren blir vidare upplyst om att "alla tider innehåller fördomar, och det är svårt att inte påverkas". Det sägs gälla även Hedenhösförfattaren Bertil Almqvist som annars beskrivs som "välkänd för sitt humanistiska arbete för alla människors lika värde".

 

Till sist uppmanas de vuxna att i samband med bokläsningen för barnen "förklara det sammanhang" där böckerna skrevs och illustrerades och förhoppningsvis leder det vidare till ett samtal om att "världen förändras och vi med den".

 

Vilken tur att stackars okunniga föräldrar får veta, inte bara vad dom ska göra , utan även vad dom ska tänka under läsningen.

 

Vad ska man säga? Kanske det om femtio år finns anledning att kommentera Litterära chefen Dahlins ord. Och då kommer det kanske att heta att hennes ord måste tolkas utifrån den tid i vilka de skrevs eftersom ingen undgår att påverkas av sin tid, dvs vår tid, då folk var fullständigt livrädda för att på minsta sätt dra på sig kritik och i största servilitet böjde sig djupt mot marken inför den politiska korrektheten.

---

* eller hade han köpt den ? I vart fall var han glad att han fått tag i förstautgåvan av samlingsvolymen, där Hedenhösarnas USA-resa ingår, inte en senare, mer politiskt korrekt, tryckning, där den lär ha tagits bort. 

 PS. Några av läsarna hann läsa ett inlägg om gudstjänstlivet som jag hade publicerat under ett dygn. Den uppmärksamme såg även att det var del II. Av misstag publicerade jag ett utkast. Hela serien kommer i rätt ordning någon gång. 

 

 

till Nya testamentet har jag nu införskaffat. Jag har visserligen haft delar av den förut, de tre första och de tre sista av de tio delarna. Dom fick jag från min farfars bokhylla efter hans död. Han var också präst. Det är särskilt i de första delarna, kommentarerna till synoptikerna (Mt, Mk, Lk) jag under åren läste en del inför predikoförberedelserna. Det tre första banden har jag dock haft oinbundna och osprättade så det har i praktiken blivit lösbladssystem när man sprättat i arken för att öppna och läsa.

 

Många gånger har jag tänkt att det kanske vore läge anlita en bokbindare, men så insåg jag en dag att verket sannolikt finns att köpa på nätet. Jo, sannerligen, på Bokbörsen fanns hela utgåvor, enskilda delar i olika skick och prisklasser. Jag köpte ett komplett verk i gott skick. Har hämtat dem på paketutlämningen just nu.

 

Vad är det då jag pratar om? Jo,

 

bibliothecae exegeticae in Novum Testamentum,

det är:

Sammandrag av grundligaste och uppbyggligaste utläggningar öfwer alla böcker i

Nya Testamentet.

 

Under medverkan av flera lärde män utarbetadt

af

fordom Pastor prim. och garnisonspredikant i Driesen.

 

En Handbok

för lärare i kyrkor, skolor och hem

samt för alla dem som älska och läsa den Heliga Skrift.

 

Den utgåva jag köpt är tryckt mellan 1873 och 1877 och utgiven av Evangeliska Forterlandstiftelsen.

 

Jag inser givetvis att alla som anser att jag teologiskt och åsiktsmässigt hör hemma i 1800-talet här möjligen anser sig finna förklaringen. Men då svarar jag som Alf Svensson en gång sa när han av en journalist fick frågan om inte Kristdemokraternas värderingar var lite 1800-tal?

 

 

Det är märkligt hur moderna människor tycker att 1800-talet är så gammaldags. Ur ett kyrkligt perspektiv är 1800-talet riktigt modernt.

 

Hur är då kommentaren upplagd? Jo den tar ett avsnitt ur respektive bibelbok där först strukturen i texten  presenteras i några steg. Sedan kommer själva bibeltexten med inskjutna kommentarer. Det är ofta den mest givande delen kan jag tycka, lite fria tankar som kan ge  värdefull input (som det numera heter). Sedan kommer ibland Anmärkningar, som kan gälla någon översättningsfråga, el dylikt. Sist kommer Tillämpning som är förslag på hur texten kan ha någon aktualitet i dagliga livet. Den delen är kanske inte alltid så givande då dessa "tillämpningar" kan förhålla sig tämligen fritt från texten och ofta kan upplevas ganska tidsbundna.

 

Men ibland hittar man "guldkorn", som i kommentaren till Lk 1:60 där Elisabeth på grannars och vänners fråga svarar att den nyfödde sonen, till deras förvåning, ska heta Johannes, vilket även Sackarias sedan bekräftar. Tillämpningen blir bla:

 

"Stundom måste man äfwen lyssna till hwad de rådgifwande hustrurna säga; qwinnors råd är icke alltid att förakta".

 

Kom ihåg det, alla gifta män :)

 

Men nästa förslag på tillämpning är givetvis riktigt relevant:

 

Wänskap och gammal sed måste man motsäga, då de wilja sätta sig emot Guds wilja". Så sant som det är sagt.

 

Nu ska jag ut och bli "1800-talspredikant" !!!

 

är en trevlig liten stad. Man tvingas erkänna det, även om en Lulebo gör det ytterst motvilligt. I alla fall de centrala delarna, med gågatan och åtminstone ett visst antal gemytliga trähus av en typ som helt saknas i Luleå centrum. Liten tid fick jag vistas där idag. Hade bokat tid för service av MC:n på verkstad därstädes då Hondaverkstad numera saknas i Luleå. Anlände redan före kl sju och fick sedan vänta under förmiddagen innan jag kunde ta mig hem igen med nyfixad hoj. Förutom 1200-milsservice fick dom byta gasvajrarna som var tröga så gasen inte drogs tillbaka när man släpper gashandtaget.

 

Eftersom man numera har kontoret på fickan i form av Iphone så kunde jag uträtta div administrativt arbete under väntetiden och samtidigt sittande å parkbänk i morgonsolen fördjupa mig både i Skriften inför helgens predikan och i avhandling om lutherske teologen Martin Chemnitz, en bok jag fick som tack för ett föredrag på Församlingsfakukteten i Göteborg förra året, men ännu ej hunnit läsa. Särskilt intressant i den första tredjedel jag nu hunnit igenom är hans åtta olika definitioner av begreppet tradition. Återkommer till den.

 

Ett kort besök in på bokhandeln kunde jag inte motstå och naturligtvis inte heller att plocka åt mig ett antal pocketböcker - fem för en hundring - ur reahyllan. Börjar frukta att jag är book-oholic.

 

Även i måndags köpte jag en bok som jag länge velat ha. Fick syn på den på busstationen när jag tillsammans med kollega befann mig där en timme för kort samvaro med Missionsprovinsens Missionsbiskop Roland Gustavsson som var på nerfärd från Korpilombolo.

 

Det var boken Fallet Thomas Quick Att skapa en seriemördare av journalisten Hannes Råstam. Nu är jag sedan tidigare inte helt okunnig om den affären (precis som de flesta bland läsarna, skulle jag gissa.) Råstams dokumentärer har ju gått på TV - med repris - och redan för över tio år sedan läste jag första gången ett kritiskt kapitel om Quick-cirkusen i Guillous Häxornas försvarare.

 

Varför grips jag av böcker som handlar om rättsskandaler? Läsarna vet ju att jag för några år sedan blev det även av Per Lindebergs böcker om det s k Styckmordet i Stockholm 1984. I det fallet handlade det ju om att en politisk-feministisk opinion drev läkarnas skuld. På något sätt hade hela frågan blivit en dubbel klasskamp mellan å ena sidan förövarna, de två manliga läkarna och offret, den prostituerade kvinnan. Om man inte ville att läkarna skulle dömas så blev man omoralisk för då tog man ställning för de välbesuttna överklassmännen mot den stackars utnyttjade kvinnan och hennes lidande medsystrar. Frågan om det fanns tillräckliga skäl döma dem drunknade ofta i detta politiska mönster.

 

Kanske är det detta att någon form av ideologi får styra vad som är rätt eller fel som är kärnan som griper tag i mig.

 

I Quick-fallet har vi patienten som dömts till sluten psykiatrisk vård efter div brott, i några fall med sexuella inslag. Under terapi börjar han "få upp" minnen av sådant han under livet bortträngt, bla hur illa han behandlades av sina föräldrar och hur han sexuellt utnyttjats av sin pappa. Under åttio- och nittiotalen pratades det ju mycket mer om bortträngda minnen, men kanske inte lika mycket i denna tid. Han börjar också gradvis minnas mord han gjort sig skyldig till och erkänner fler och fler. Att hans erkännanden inte alls stämmer med kända fakta från brottsplatser och offer förklaras av psykologer och terapeuter med att minnna är så jobbiga för honom att han måste minnas fel för att närma sig verkligheten i flera steg. Hans ageranden i brottssituationerna tolkas också som bearbetningar av de påstådda barndomsupplevelser man förutsätter som sanna men inte kunnat belägga.

 

Hela det psyko-terapeutiska tänket hade något slags namn som jag inte kommer ihåg just nu. Men det skrämmande - även här - är hur människor kan bli så fastgjutna i en tankemodell att man vägrar inse uppenbara orimligheter. I båda fallen upplever jag att tanken sprider sig hos poliser och terepeuter och domstolar att det hela är så hemskt att man inte under några omsändigheter kan ta risken låta det passera och då måste man driva saken till sin spets och det absolut mest naturliga glöms bort: det är inte sant.

 

Nå, att förklara psykologiska processer är inte min kompetens, men jag erkänner att det griper tag i mig.

 

 

 

är det redan. Förra söndagen låg jag i influensa och orkade inte ens skriva något på bloggen trots att jag hade tänkt förgylla kära läsarnas liv åtminstone på söndagar så här under fastetiden.

 

Under veckan då jag inte orkat med så mycket mer än ligga på soffan, har jag läste en del.

 

Först Operation norrsken som handlar om Östtyska Stasis verksamhet i Sverige under kalla kriget. Dom jobbade verkligen på, tålmodigt och långsiktigt. Intressantast var det givetvis att läsa om prästkollegan (fd) Radler som verkade i Stasis tjänst på olika sätt mer än 25 år. Mycket som står i boken är väl känt, men här får man det komplett, kronologiskt och systematiskt.

 

Det jag bla funderar över är den reaktion som ibland uttrycks, att "det minsta Radler kan göra" är att åka till dem som blev offer för hans angiveri och be om förlåtelse. Nu är det visserligen svårt att alltid ana "tonen" i skriven text, men jag upplever ibland att dylika ord är aningen förmanande eller bestraffande. Lite som föräldrar som kan säga till bråkande barn "nu får du lov att be om förlåtelse". Som om bönen om förlåtelse är en bestraffning. Så är det naturligtvis inte. Bönen om förlåtelse är trons första frukt. Det är när man själv anser att man handlat fel som man av fri vilja och kärlek ber om förlåtelse för att hjälpa och återupprätta den man gjort illa.

 

Läste sedan en av de bästa böcker jag läst på länge: Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Kan verkligen rekommenderas. De bakåtblickande beskrivningarna av det hans föräldrar råkade ut för var kanske inte så mycket nytt för den som läst en del om förintelsen, men boken var så oerhört fint skriven. En verklig litterär njutning trots den tragiska bakgrunden. Det som också grep mig var bokens slut om vilka svårigheter hans pappa upplevde efter några år då allt verkade ha blivit så bra och då alla i omgivningen tyckte att det är väl bara att "gå vidare"; hur svårt det då blev för fadern som alltmer blev "ensam" med sin verklighet. Tänkvärt. Kan nog gälla även andra som har traumatiska upplevelser i bagaget.

 

När jag väl var inne på det spåret så tog jag mig för att läsa de tvåhundra sista sidorna i del två av Saul Friedländers Tredje riket och judarna. Det är nu ganska länge sedan jag började med första delen (bortåt två år) och den läste jag fort. Den handlade om tredje riket under trettiotalet, om de successiva åtgärder som nazisterna vidtog för att utestänga judarna ur det samhälleliga livet. Om judarnas resignation och det övriga folkets acceptans.

 

Del två, som jag började med för ett år sedan, behandlar krigstiden 1939-1945 och efter femhundra sidor orkade jag inte mer så den har fått stå fram till nu. Att jag inte orkade läsa allt i sträck beror inte på att det var så hemskt utan på att det var så monotont. Han tar ett halvår i taget och beskriver sedan vad som hände i land efter land. Och nästa halvår och land efter land och nästa halvår land efter land.... Och det monotona är att det sker exakt samma sak i varje land ungefär under samma tid. Allmänt diskriminerande lagar och regler, sedan samling i getthon, sedan transport till förintelselägren. Enda riktigt stora undantaget är Ungern där större delen av den judiska befolkningen fanns kvar ännu år 1944. Annars skedde ju den stora massförintelsen under 1942 och 1943.

 

Det som återkommer i båda delarna av detta monumentalverk är att kyrkorna inte helt tog det ansvar som vi (i alla fall vi som ser det i efterhand) tycker att dom kunde ha tagit. Kyrkornas beslut att ofta inte protestera högljutt och samfällt grundade sig på övervägandet att det skulle göra saken värre, att det var bättre försöka behålla en relation till makthavarna och påverka i det tysta. Ett resonemang som kan ställa utmanande frågor även till dem som står i andra kyrkokamper. De flesta gånger då kyrkors representanter trots allt tog bladet från munnen så gällde det motstånd mot särbehandling och deportation av döpta personer av judisk börd, men ytterst sällan hördes kyrkornas stöd för "vanliga" judar. Det gäller även den sk Bekännelsekyrkan i själva Tyskland.

 

Den antisemitism som förintelsen byggde på kom inte plötsligt och oväntat neddimpande från ingenstans med nazismen. Den var djupt rotad hos många européer. Ett av de mest uppseendeväckande jag läste i Friedländers verk var ett citat ur Tidningen Navod, det polska Kristdemokratiska arbetarpartiets tidskrift, 15 augusti 1942 (samtidigt som gasningarna i Treblinka - dit bla Warsavagetthots judar fördes - var som mest intensiva):

 

 

Är det så svårt att förstå att nazisterna till så stor del lyckades i sitt uppsåt?

 

Tror någon att jag med intresse läser böcker om Förintelsen och Andra världskriget?. Det är rätt. En annan bok jag läste i höstas hette Ensam i Berlin. Också den ytterst gripande och fint skriven. Handlar om två makars, i Berlin, ensamma och fåfänga kamp mot det nazistiska förtrycket. Dom försöker skapa opinion genom att lägga ut små handskrivna brevkort med uppmaningar till motstånd. Till slut blir dom gripna givetvis och romanförfattaren har fått stommen till sitt verk från officiella protokoll hos Gestapo.

 

- - - - -

 

Återstår bara att påminna om årsmöte för Frimodig kyrka i Luleå stift lördag 2 mars.

 

Plats: EFS Bergsviken, Piteå. Raningsvägen 32

 

Fr kl 11 kaffe

kl 12 årsmötet och övrig verksamhetsplanering mm

(vi fixar lunch tillsammans för årsmötesdeltagarna)

 

15 Föredrag av Bertil Murray (Stiftsadjunkt i Uppsala och gruppledare för Frimodig Kyrka-gruppen i Kyrkomötet) "Vi som vägrar sluta hoppas - om längtan efter förnyelse i Svenska kyrkan"

Kaffe, smörgås. Möjlighet till samtal och frågor.

18 Kvällsgudstjänst. Predikan av komminister Henrik Berglund, Lycksele. Sång av Ylva och Joel Gerdås,

Servering

 

 

 

 

 

 

 

har jag just läst. Alltså boken Gränslandet som utkommit som den första i ärkebiskopens serie med böcker för reflektion i fastetid.Det tog inte alltför lång tid. Den var inte så stor och inte så tjock. Vad jag tyckte om den vill jag dock inte skriva - ännu.

 

Jag tror nämligen att jag behöver lite distans. Verkligheten är ju att jag varit god vän med Hans Stiglund ända sedan tonårstiden. Många av de andliga skeenden han antyder var jag också med om. Skulle vara intressant om några andra, som kanske kan se på saken lite mer "utifrån" ville läsa och kommentera. Jag upplåter gärna kommentarsplats här på bloggen. Vill du skriva en längre recension kan jag ge dig plats som "gästbloggare".