Lyda Gud mer än människor
Så heter en bok som jag läst under senaste veckorna. Den är utgiven av Missionsprovinsen och är en festskrift tillägnad Missionsprovinsens förste biskop Arne Olsson vid hans 80-årsdag. När man i våras fick ett erbjudande att beställa boken så gjorde jag givetvis det. Jag lät även mitt namn komma med i Tabula gratulatoria.* Varför jag nu gjorde det? Jag känner inte Arne Olsson personligen och har aldrig träffat honom. Inte heller har jag valt att vara engagerad i Missionsprovinsen. Så varför? Kanske för att jag trots allt känner en respekt för en person som vågar ta konsekvenser av sin övertygelse även om det innebär att man måste gå på tvären i förhållande till den stora massan?
Boken är klart intressant och läsvärd tycker jag. Den innehåller dels historiken hur Missionsprovinsen blev till med lite vida utblickar. Intressant att läsa kapitlet om Missionshistorien, hur evangeliet bla genom svenskt missionsarbete kom till Kenya, vars biskop Valter Obare nu gett tillbaka till sina trossyskon i Sverige genom att ge del av biskopsämbetet. Intressant är även den artikel som visar i viken successionskedja valter Obare står; att vigningskedjan går tillbaka via några afrikanska biskopar via svenska biskopar i Afrika till svenske biskopen Bo Giertz. Det är alltså svenska kyrkans egen successionstradition som nu kommer tillbaka till oss.
Men för den officiella svenska kyrkan var det inte tillräckligt. Om än man givetvis inte kan underkänna själva biskopsämbetet som sådant så måste man konstatera att Missionsprovinsens vigningar är illegitima, sett ur svenska kyrkans synvinkel. Alltså har de svenskkyrkliga präster som blivit biskopsvigda i provinsen förlorat sin rätt vara präster i svenska kyrkan.
På ett sätt följdriktigt givetvis - i alla fall om man ska vara paragraf-fundamentalist. Men nog hade en annan utveckling varit möjlig! Svenska kyrkan skulle ha kunnat slå till bomsarna och ställa sig frågorna "vad är det som sker, varför sker det, vad ska vi dra för slutsatser av det och hur ska vi hantera det?"
Svaret på dessa frågor hade kunnat bli ungefär att kristna i svenska kyrkan känner sig tvingade att agera på egen hand därför att dom känner sig svikna/motarbetade av den officiella kyrkan. Kyrkan själv kunde ha insett att den hittillsvarande vägen att "lösa" ämbetskonflikten - stoppa alla präst- och diakonvigningar av "motståndare" - leder till en brist på ämbetsbärare som trots allt en ganska stor grupp kyrkfolk fortfarande vill ha. Man hade kunnat "stanna" utvecklingen för en tid och sätta sig i seriösa samtal för att finna en utväg och i den utvägen skapat en möjlighet att inkludera Missionsprovonsen som ett fritt icke-territoriellt stift inom svenska kyrkan. Ingen ska säga att det varit omöjligt - om man velat.**
Men av detta givetvis ingenting. I övrigt tycker jag att kyrkans agerande mot Missionsprovinsen utmärks av viss godtycklighet. När även provinsens sekreterare förlorar prästämbetet i svenska kyrkan pga av sitt engagemang (men inte flera andra präster som deltagit i prästvigningarna) så känns det som att Göteborgs domkapitel bara hade behov av att statuera exempel.
Intressant i boken är även att läsa biskop Obares försvar av sitt handlande inför Lutherska Världsförbundet. Där framkommer tydligt (också med konkret exempel) hur han som afrikansk kristen får uppleva hur de rika västerländska kyrkorna använder sin yttre makt för att driva igenom sin vilja. Men kan knappast komma från intrycket att Lutherska världsförbundet i en konflikt mellan en fattig ung afrikansk kyrka och världens största (till nominella medlemstalet) och rikaste lutherska kyrka, svenska kyrkan, naturligtvis inte kan undvika att ta den senares parti. Som av en händelse!
Men inte bara historik i boken. Även ett antal teologiska uppsatser. God traditionell luthersk undervisning rakt igenom. Det här är i mina ögon genuint och äkta (om än i något fall lite "torrt"). Svenska kyrkan när den är som bäst. Tänk om Juhana Pohjalas uppsats om gudstjänsten Tillsammans med den uppståndne Herren och biskop Göran Beijers artikel om Det allmänna prästadömet hade fått vara föredrag vid stiftets Framtidsforum - det hade varit nå'nting!
Det enda kapitel i boken som känns lite udda är ett om Finlands historia. Men kanske måste det vara med för att den finska delen av Missionsprovinsen ska känna sig inkluderad. Annars var det intressant att läsa det personliga vittnesbördet av Matti Väisänen som blivit Missionsprovinsens biskop i Finland. Tyvärr verkar det som att basen i den finska grenen av provinsen (dess förankring i olika rörelser inom kyrkan) är ännu smalare än i Sverige.
Absolut inte bortkastad tid att läsa den boken. Både uppbyggligt och lärorikt!
* föteckning över alla som vill gratulera jubilaren
** man kan jämföra med svenska kyrkans förhållande till EFS. Där har kyrkan på många olika sätt och under mycket lång tid ansträngt sig för att kunna inkludera EFS i svenska kyrkan, trots att delar av EFS under perioder i praktiken levt och agerat som en ren frikyrka.
Ännu tydligare blir ju kontrasten när man betänker svenska kyrkans överenskommelse om samverkan med
Missionskyrkan: att rata trossyskon som har samma bekännelse och samma ämbete men omfamna andra kristna med vika vi varken har gemensam bekännelse- eller ämbetsgrund; det känns verkligen som att gå över ån efter vatten.
Boken är klart intressant och läsvärd tycker jag. Den innehåller dels historiken hur Missionsprovinsen blev till med lite vida utblickar. Intressant att läsa kapitlet om Missionshistorien, hur evangeliet bla genom svenskt missionsarbete kom till Kenya, vars biskop Valter Obare nu gett tillbaka till sina trossyskon i Sverige genom att ge del av biskopsämbetet. Intressant är även den artikel som visar i viken successionskedja valter Obare står; att vigningskedjan går tillbaka via några afrikanska biskopar via svenska biskopar i Afrika till svenske biskopen Bo Giertz. Det är alltså svenska kyrkans egen successionstradition som nu kommer tillbaka till oss.
Men för den officiella svenska kyrkan var det inte tillräckligt. Om än man givetvis inte kan underkänna själva biskopsämbetet som sådant så måste man konstatera att Missionsprovinsens vigningar är illegitima, sett ur svenska kyrkans synvinkel. Alltså har de svenskkyrkliga präster som blivit biskopsvigda i provinsen förlorat sin rätt vara präster i svenska kyrkan.
På ett sätt följdriktigt givetvis - i alla fall om man ska vara paragraf-fundamentalist. Men nog hade en annan utveckling varit möjlig! Svenska kyrkan skulle ha kunnat slå till bomsarna och ställa sig frågorna "vad är det som sker, varför sker det, vad ska vi dra för slutsatser av det och hur ska vi hantera det?"
Svaret på dessa frågor hade kunnat bli ungefär att kristna i svenska kyrkan känner sig tvingade att agera på egen hand därför att dom känner sig svikna/motarbetade av den officiella kyrkan. Kyrkan själv kunde ha insett att den hittillsvarande vägen att "lösa" ämbetskonflikten - stoppa alla präst- och diakonvigningar av "motståndare" - leder till en brist på ämbetsbärare som trots allt en ganska stor grupp kyrkfolk fortfarande vill ha. Man hade kunnat "stanna" utvecklingen för en tid och sätta sig i seriösa samtal för att finna en utväg och i den utvägen skapat en möjlighet att inkludera Missionsprovonsen som ett fritt icke-territoriellt stift inom svenska kyrkan. Ingen ska säga att det varit omöjligt - om man velat.**
Men av detta givetvis ingenting. I övrigt tycker jag att kyrkans agerande mot Missionsprovinsen utmärks av viss godtycklighet. När även provinsens sekreterare förlorar prästämbetet i svenska kyrkan pga av sitt engagemang (men inte flera andra präster som deltagit i prästvigningarna) så känns det som att Göteborgs domkapitel bara hade behov av att statuera exempel.
Intressant i boken är även att läsa biskop Obares försvar av sitt handlande inför Lutherska Världsförbundet. Där framkommer tydligt (också med konkret exempel) hur han som afrikansk kristen får uppleva hur de rika västerländska kyrkorna använder sin yttre makt för att driva igenom sin vilja. Men kan knappast komma från intrycket att Lutherska världsförbundet i en konflikt mellan en fattig ung afrikansk kyrka och världens största (till nominella medlemstalet) och rikaste lutherska kyrka, svenska kyrkan, naturligtvis inte kan undvika att ta den senares parti. Som av en händelse!
Men inte bara historik i boken. Även ett antal teologiska uppsatser. God traditionell luthersk undervisning rakt igenom. Det här är i mina ögon genuint och äkta (om än i något fall lite "torrt"). Svenska kyrkan när den är som bäst. Tänk om Juhana Pohjalas uppsats om gudstjänsten Tillsammans med den uppståndne Herren och biskop Göran Beijers artikel om Det allmänna prästadömet hade fått vara föredrag vid stiftets Framtidsforum - det hade varit nå'nting!
Det enda kapitel i boken som känns lite udda är ett om Finlands historia. Men kanske måste det vara med för att den finska delen av Missionsprovinsen ska känna sig inkluderad. Annars var det intressant att läsa det personliga vittnesbördet av Matti Väisänen som blivit Missionsprovinsens biskop i Finland. Tyvärr verkar det som att basen i den finska grenen av provinsen (dess förankring i olika rörelser inom kyrkan) är ännu smalare än i Sverige.
Absolut inte bortkastad tid att läsa den boken. Både uppbyggligt och lärorikt!
* föteckning över alla som vill gratulera jubilaren
** man kan jämföra med svenska kyrkans förhållande till EFS. Där har kyrkan på många olika sätt och under mycket lång tid ansträngt sig för att kunna inkludera EFS i svenska kyrkan, trots att delar av EFS under perioder i praktiken levt och agerat som en ren frikyrka.
Ännu tydligare blir ju kontrasten när man betänker svenska kyrkans överenskommelse om samverkan med
Missionskyrkan: att rata trossyskon som har samma bekännelse och samma ämbete men omfamna andra kristna med vika vi varken har gemensam bekännelse- eller ämbetsgrund; det känns verkligen som att gå över ån efter vatten.
Trygga och lättkränkta
det är vad vi svenskar är enligt psykiatern David Eberhard.
För en tid sedan läste jag två böcker av honom vilka jag råkade springa på när jag en ledig eftermiddag botaniserade i bokhandelns hyllor. Tyvärr innebar det att den övriga högen med olästa böcker fick ligga orörd. Jag tycks köpa böcker i snabbare takt än jag läser. Inte bra!
Den första av de två böckerna, I trygghetsnarkomanernas land, kom ju ut för flera år sedan och rekommenderades då till mig av min yngre bror. Alltså har jag i flera år burit bördan att jag borde läsa den. När jag nu äntligen kom mig för att läsa den så ringde jag honom för att få diskutera den men då menade han att han redan glömt den. Så kan det gå.
Eberhard skriver om att vi är omgivna av lagar, regler, myndigheter som på allt sätt försöker skydda oss från faror och göra vår tillvaro trygg. Överdrivet trygg! Många övertydliga exempel ges. Det visar sig, menar Eberhard, i att vi till slut blir oförmögna att hantera det som bara hör till det vanliga livet av konflikter och svårigheter. En bakgrund är kanske hans erfarenhet som läkare på psykakuten: folk söker hjälp där när katten dött eller pojkvännen gjort slut.
Också skolan får sina slängar. Fr a tycks han irritera sig över att vår jämlika skola hindrar alla att utvecklas och fr a de duktiga hämmas. Känns som att man läser skolminister Björklund.
Böcker kan vara läsvärda även om dom har några år på nacken - och då kan man ju köpa en pocket. Billigare.
Den andra boken, Ingen tar skit i de lättkränktas land, är färskare. Egentligen känns den som ett utbyggt avslutningskapitel i första boken. En hel del upprepningar - för det är ju den grundläggande överdrivna tryggheten (beskriven i första boken) som gör att vi ingenting tål - men också en teori om jantelagens betydelse för vår lättkränkthet. Om jag minns rätt så skulle resonemanget kunna sammanfattas ungefär sålunda:
1. du ska inte tro att du är nå'nting
2. detta gäller även andra, dvs dom ska inte heller tro att dom är nå'nting.
3. när jag då - trots allt - stöter på någon som i något avseende faktiskt är duktigare ("bättre") än jag eller på något sätt har det bättre än jag eller har något som jag inte har eller kan något som jag inte kan...
4. ...då blir jag KRÄNKT
Ett av de mer komiska exemplen i boken är lärarstudenten med invandrarbakgrund som anmäler sin lärare för rasism när hon får tillbaka en uppsats med kommentaren "fortsätt jobba med språket"!
För en tid sedan läste jag två böcker av honom vilka jag råkade springa på när jag en ledig eftermiddag botaniserade i bokhandelns hyllor. Tyvärr innebar det att den övriga högen med olästa böcker fick ligga orörd. Jag tycks köpa böcker i snabbare takt än jag läser. Inte bra!
Den första av de två böckerna, I trygghetsnarkomanernas land, kom ju ut för flera år sedan och rekommenderades då till mig av min yngre bror. Alltså har jag i flera år burit bördan att jag borde läsa den. När jag nu äntligen kom mig för att läsa den så ringde jag honom för att få diskutera den men då menade han att han redan glömt den. Så kan det gå.
Eberhard skriver om att vi är omgivna av lagar, regler, myndigheter som på allt sätt försöker skydda oss från faror och göra vår tillvaro trygg. Överdrivet trygg! Många övertydliga exempel ges. Det visar sig, menar Eberhard, i att vi till slut blir oförmögna att hantera det som bara hör till det vanliga livet av konflikter och svårigheter. En bakgrund är kanske hans erfarenhet som läkare på psykakuten: folk söker hjälp där när katten dött eller pojkvännen gjort slut.
Också skolan får sina slängar. Fr a tycks han irritera sig över att vår jämlika skola hindrar alla att utvecklas och fr a de duktiga hämmas. Känns som att man läser skolminister Björklund.
Böcker kan vara läsvärda även om dom har några år på nacken - och då kan man ju köpa en pocket. Billigare.
Den andra boken, Ingen tar skit i de lättkränktas land, är färskare. Egentligen känns den som ett utbyggt avslutningskapitel i första boken. En hel del upprepningar - för det är ju den grundläggande överdrivna tryggheten (beskriven i första boken) som gör att vi ingenting tål - men också en teori om jantelagens betydelse för vår lättkränkthet. Om jag minns rätt så skulle resonemanget kunna sammanfattas ungefär sålunda:
1. du ska inte tro att du är nå'nting
2. detta gäller även andra, dvs dom ska inte heller tro att dom är nå'nting.
3. när jag då - trots allt - stöter på någon som i något avseende faktiskt är duktigare ("bättre") än jag eller på något sätt har det bättre än jag eller har något som jag inte har eller kan något som jag inte kan...
4. ...då blir jag KRÄNKT
Ett av de mer komiska exemplen i boken är lärarstudenten med invandrarbakgrund som anmäler sin lärare för rasism när hon får tillbaka en uppsats med kommentaren "fortsätt jobba med språket"!
Teori och praktik
Lite så känns det med de två böcker jag läst senaste tiden.
Den första - som jag lyckades ta mig igenom på lediga stunder under seglarlägret - är en nästan femton år gammal bok (utkom 1996) som jag länge tänkt läsa; Peter Englund: Brev från Nollpunkten. Redan när den utkom insåg jag att det här är en bok jag vill läsa. Varför det inte blivit av på alla år har jag inget bra svar på. Redan någon gång direkt efter den utkom fick jag en personlig rekommendation att läsa den. Det var en gammal klasskamrat från grundskolan - nu boende i mellansverige - som var på besök hos sin mor och fått för sig att hälsa på mig på församlingsexpeditionen då han fått veta att jag blivit präst i vår gemensamma barndomsförsamling. Han stod på expen under hela öppettiden (två timmar) och en av samtalspunkterna var alltså en rekommendation av denna bok. Men först nu blev det av. Under försommaren fanns boken tillsammans med ett flertal andra titlar i en stor låda på COOP märkt "sommarläsning - tre pocket för 100 kr".
Nu blir det kanske lite märkligt att recensera en femton år gammal bok så jag avstår. Säger bara att den var läsvärd. Den behandlar några stora skeenden i det grymmaste av århundraden, 1900-talet. Första världskriget, Stalinterrorn på trettiotalet, Förintelsen och Atombombssprängningarna över Japan. När man läser kapitlen efter varandra så blir det som om Englund steg för steg visar hur respekten för människolivet bryts ner genom masslaktningen av soldater i första världskrigets skyttegravar, terrorbombningarna av civila under det andra och givetvis Förintelsen och atombomberna. Till detta ett kapitel om kultur- och vetenskapspolitiken i de två totalitära politiska systemen nazismen och sovjetkommunismen.
Det intressanta med just det kapitlet är att Englund visar hur lika dessa två totalitära system i grunden var.
Man ser också hur orimligt det är när vetenskap och kultur ska styras av ideologi. Vad är "tysk matematik"? Relativitetsteorin kan avfärdas för att den är "judisk" osv. Utan alla övriga jämförelser så kan det inte hjälpas att man ser vissa små paralleller även till vår egen både kyrkliga och samhälleliga samtid. Hur även vi i vår tid fattar beslut om vad som är riktigt på rent ideologiska grunder klart i strid med tradition och etablerad erfarenhet. Läsaren får själv tänka ut det konkreta.
Den andra boken,som jag läst sista dagarna, är en av dem jag tidigare berättat att jag köpt: Gereon Goldmann: Genom Dödsskuggans dal (Fredestad förlag/Catholica). Det är absolut en av de mest faschinerande böcker jag läst på länge. Det handlar om en tysk katolsk man, franciskan och seminarist vid prästseminarium som blir inkallad till militärtjänst i SS tillsammans med en grupp andra blivande präster. Ett starkt vittnesbörd är hur man kan se hur dessa unga kristna mitt i den nazistiska omgivningen får respekt för sin tro när dom vägrar kompromissa. T o m Heinrich Himmler ger dem ett personligt löfte att de ska få utöva sina religiösa plikter och inte behöva utsättas för kränkningar pga sin tro. Man kommer utan tvekan att tänka på Daniel och hans vänner (se början av Daniels bok i Bibeln) som också genom sin direkta kompromisslöshet skapar sig religiöst utrymme. Vid ett tillfälle i sitt liv är han mer kompromisslös än sina kamrater (överdrivet skarp i sin kritik mot missförhållanden, tycker dom) och förlorar därmed sin post. Det visar sig att just detta senare räddar hans liv.
Hela boken är sedan ett enda långt vittnesbörd om bönens makt, om trohetens värde, om hur Gud kan frälsa i yttersta nöd. Jag avstår från att referera hela boken. Istället uppmanar jag verkligen läsarna att köpa/låna den och läsa den. Du ångrar dig garanterat inte.*
Men några bitar ur boken ska jag ge. Huvudpersonen är alltså på väg bli präst när kriget avbryter planerna. Han lyckas dock senare få biskopligt tillstånd att dela ut kommunion (nattvard, på denna tid gav katolska kyrkan bara brödet, inte vinet till lekmännen) till sårade och döende soldater (han får kontinuerligt hämta invigt nattvardsbröd hos präster på de olika orter han kommer till). Vid ett tillfälle när han som sjukvårdare, under skydd av Röda kors-flaggan, tar sig fram till de sårade mitt i stridslinjen så möter han allierade sjukvårdare i samma ärende. En trettio minuter lång fred uppstår där mitt i striden där de allierade sjukvårdarna bjuder på choklad och han ger nattvarden till döende katoliker även bland de allierade soldaterna.
Mot slutet av kriget blir han tillfångatagen och hamnar i fransk fångenskap i Nordafrika. Efter att ha blivit prästvigd av en fransk biskop blir han präst i ett fångläger där särskilt övertygade nazister sitter fångna. Han möter först ett oerhört motstånd men tack vare träget arbete lyckas han återuppväcka tron hos många av dessa tyska soldater som har en kristen bakgrund. Efter en tid är det hundratals som deltager i den dagliga mässan.
Vid ett tillfälle får han möjlighet möta en kristen ordenskvinna som lever som eremit i de nordafrikanska bergen. Hon ber honom ge namnet på den nazist i fånglägret som är allra mest hatisk mot kristendomen. Efter en tids fortsatt arbete i lägret kommer just den officeren och vill bli kristen och bikta sig. När han senare får chans berätta detta för eremitkvinnan så utbister hon "Naturligtvis, jag har ju bett för honom sex timmar - varje natt!"
Kan man annat än få en tankeställare, vi som så ofta ger upp i våra böner för grannar, vänner, barn, föräldrar, makar? Bönens makt framträder även på annat sätt. Det visar sig att huvudpersonen - utan att veta om det - haft hemliga förebedjare i hela sitt liv. Men nu avslöjar jag inte mer. Tole lege! (Tag och läs!)
Den första - som jag lyckades ta mig igenom på lediga stunder under seglarlägret - är en nästan femton år gammal bok (utkom 1996) som jag länge tänkt läsa; Peter Englund: Brev från Nollpunkten. Redan när den utkom insåg jag att det här är en bok jag vill läsa. Varför det inte blivit av på alla år har jag inget bra svar på. Redan någon gång direkt efter den utkom fick jag en personlig rekommendation att läsa den. Det var en gammal klasskamrat från grundskolan - nu boende i mellansverige - som var på besök hos sin mor och fått för sig att hälsa på mig på församlingsexpeditionen då han fått veta att jag blivit präst i vår gemensamma barndomsförsamling. Han stod på expen under hela öppettiden (två timmar) och en av samtalspunkterna var alltså en rekommendation av denna bok. Men först nu blev det av. Under försommaren fanns boken tillsammans med ett flertal andra titlar i en stor låda på COOP märkt "sommarläsning - tre pocket för 100 kr".
Nu blir det kanske lite märkligt att recensera en femton år gammal bok så jag avstår. Säger bara att den var läsvärd. Den behandlar några stora skeenden i det grymmaste av århundraden, 1900-talet. Första världskriget, Stalinterrorn på trettiotalet, Förintelsen och Atombombssprängningarna över Japan. När man läser kapitlen efter varandra så blir det som om Englund steg för steg visar hur respekten för människolivet bryts ner genom masslaktningen av soldater i första världskrigets skyttegravar, terrorbombningarna av civila under det andra och givetvis Förintelsen och atombomberna. Till detta ett kapitel om kultur- och vetenskapspolitiken i de två totalitära politiska systemen nazismen och sovjetkommunismen.
Det intressanta med just det kapitlet är att Englund visar hur lika dessa två totalitära system i grunden var.
Man ser också hur orimligt det är när vetenskap och kultur ska styras av ideologi. Vad är "tysk matematik"? Relativitetsteorin kan avfärdas för att den är "judisk" osv. Utan alla övriga jämförelser så kan det inte hjälpas att man ser vissa små paralleller även till vår egen både kyrkliga och samhälleliga samtid. Hur även vi i vår tid fattar beslut om vad som är riktigt på rent ideologiska grunder klart i strid med tradition och etablerad erfarenhet. Läsaren får själv tänka ut det konkreta.
Den andra boken,som jag läst sista dagarna, är en av dem jag tidigare berättat att jag köpt: Gereon Goldmann: Genom Dödsskuggans dal (Fredestad förlag/Catholica). Det är absolut en av de mest faschinerande böcker jag läst på länge. Det handlar om en tysk katolsk man, franciskan och seminarist vid prästseminarium som blir inkallad till militärtjänst i SS tillsammans med en grupp andra blivande präster. Ett starkt vittnesbörd är hur man kan se hur dessa unga kristna mitt i den nazistiska omgivningen får respekt för sin tro när dom vägrar kompromissa. T o m Heinrich Himmler ger dem ett personligt löfte att de ska få utöva sina religiösa plikter och inte behöva utsättas för kränkningar pga sin tro. Man kommer utan tvekan att tänka på Daniel och hans vänner (se början av Daniels bok i Bibeln) som också genom sin direkta kompromisslöshet skapar sig religiöst utrymme. Vid ett tillfälle i sitt liv är han mer kompromisslös än sina kamrater (överdrivet skarp i sin kritik mot missförhållanden, tycker dom) och förlorar därmed sin post. Det visar sig att just detta senare räddar hans liv.
Hela boken är sedan ett enda långt vittnesbörd om bönens makt, om trohetens värde, om hur Gud kan frälsa i yttersta nöd. Jag avstår från att referera hela boken. Istället uppmanar jag verkligen läsarna att köpa/låna den och läsa den. Du ångrar dig garanterat inte.*
Men några bitar ur boken ska jag ge. Huvudpersonen är alltså på väg bli präst när kriget avbryter planerna. Han lyckas dock senare få biskopligt tillstånd att dela ut kommunion (nattvard, på denna tid gav katolska kyrkan bara brödet, inte vinet till lekmännen) till sårade och döende soldater (han får kontinuerligt hämta invigt nattvardsbröd hos präster på de olika orter han kommer till). Vid ett tillfälle när han som sjukvårdare, under skydd av Röda kors-flaggan, tar sig fram till de sårade mitt i stridslinjen så möter han allierade sjukvårdare i samma ärende. En trettio minuter lång fred uppstår där mitt i striden där de allierade sjukvårdarna bjuder på choklad och han ger nattvarden till döende katoliker även bland de allierade soldaterna.
Mot slutet av kriget blir han tillfångatagen och hamnar i fransk fångenskap i Nordafrika. Efter att ha blivit prästvigd av en fransk biskop blir han präst i ett fångläger där särskilt övertygade nazister sitter fångna. Han möter först ett oerhört motstånd men tack vare träget arbete lyckas han återuppväcka tron hos många av dessa tyska soldater som har en kristen bakgrund. Efter en tid är det hundratals som deltager i den dagliga mässan.
Vid ett tillfälle får han möjlighet möta en kristen ordenskvinna som lever som eremit i de nordafrikanska bergen. Hon ber honom ge namnet på den nazist i fånglägret som är allra mest hatisk mot kristendomen. Efter en tids fortsatt arbete i lägret kommer just den officeren och vill bli kristen och bikta sig. När han senare får chans berätta detta för eremitkvinnan så utbister hon "Naturligtvis, jag har ju bett för honom sex timmar - varje natt!"
Kan man annat än få en tankeställare, vi som så ofta ger upp i våra böner för grannar, vänner, barn, föräldrar, makar? Bönens makt framträder även på annat sätt. Det visar sig att huvudpersonen - utan att veta om det - haft hemliga förebedjare i hela sitt liv. Men nu avslöjar jag inte mer. Tole lege! (Tag och läs!)
* men som vanligt när katolska böcker rekommenderas så måste protestantvarning utfärdas: om du tror att allt är fel bara för att Påven och helgonen omnämns i positiva ordalag eller att den Helige Ande absolut inte kan verka i den katolska kyrkan eller i enskilda katolikers liv - ja, då blir det givetvis en ytterst svettig läsning
Minnen från vägen
heter en bok jag just läst. Det är en självbiografi eller en minnesbok skriven av docenten Alf Härdelin. Under någon termin hade jag honom som lärare i Uppsala när jag läste teologi. Därför var det kul att läsa boken - även om jag redan läst Dag Sandahls recension i SPT för några nummer sedan. Lite igenkännade blir det även på annat sätt. Alf Härdelin var född 1926 (samma år som min pappa) och var prästson vilket även min pappa var.
Sedan kan jag ju inte låta bli att hänvisa till några passager där Härdelin nämner bikten (har ni läst om den förut?). I ett sammanhang där han talar om sin egen omvändelse (vid 19-20 års ålder) så berättar han att även hans far, som vid den tiden redan varit präst i 25 år, i samband med kyrkodagar hos den högkyrklige Gunnar Rosendal gjorde så avgörande andliga erfarenheter att även han efteråt talade om den tiden som sin omvändelse. I sammanhanget nämns även att det var i samband med dessa dagar som han (fadern alltså) biktade sig för första gången.
I slutet av boken där Härdelin beklagar en, som han upplever det, tilltagande andlig slapphet i kyrko- och kristenlivet, citerar han Laestadius uttryck att det finns många nådetjuvar och tilläger med egna ord: sådana som vill gå raka vägen till nattvarden utan omvägen förbi biktstolen.
Biktstol? När du hör det uttrycket förstår du kanske att det är en katolik som skriver. Alf Härdelin hörde till den grupp i svenska kyrkan som på 40-50-talen var med om den kyrkliga förnyelse som sedan ledde fram till aKF (arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse). Delvis samma skeenden som berättas i Dag Sandahls Förnyarna beskrivs här ur ett personligt perspektiv. Alf Härdelin hör dock till den grupp högkyrkliga som med tiden upplevde det allt svårare* - han hade då varit präst i svenska kyrkan i några år - att inom svenska kyrkan leva ut den katolska grundsyn som dom börjat präglas av. Själv konverterade han dock flera år senare än många av sina kamrater, först 1963.
Kanske ska vi vara glada att Alf Härdelin lämnade prästjobbet i svenska kyrkan. Istället har den teologiska forskningen blivit hans livsgärning. Han har i sitt arbete lyft fram många teologer (som till stor del varit helt okända) och deras verk, vari det finns mycket som är djupt uppbyggligt; teologer från den medeltid som vi oftast kallar den mörka och från vilken vi fostrats tro att inget av värde är att hämta.
* även på annat sätt kunde det kosta på att stå för sin tro. När Härdelin vid ett tillfälle avböjt att viga ett par där ena parten var skild, blev han ställd inför rätta för tjänstefel (prästen är ju som vigselförrättare en statens tjänare) och dömd till dagsböter.
(Liknande ting skedde sedan vid några ytterligare tillfällen under 60-talet, tills man fann för gott att göra en ny tolkning av gällande lag vilket innebär att kyrkomedlem har rätt till kyrklig vigsel även efter skilsmässa, men att enskild präst inte behöver viga. Därefter har konflikter oftast kunnat undvikas.)
Sedan kan jag ju inte låta bli att hänvisa till några passager där Härdelin nämner bikten (har ni läst om den förut?). I ett sammanhang där han talar om sin egen omvändelse (vid 19-20 års ålder) så berättar han att även hans far, som vid den tiden redan varit präst i 25 år, i samband med kyrkodagar hos den högkyrklige Gunnar Rosendal gjorde så avgörande andliga erfarenheter att även han efteråt talade om den tiden som sin omvändelse. I sammanhanget nämns även att det var i samband med dessa dagar som han (fadern alltså) biktade sig för första gången.
I slutet av boken där Härdelin beklagar en, som han upplever det, tilltagande andlig slapphet i kyrko- och kristenlivet, citerar han Laestadius uttryck att det finns många nådetjuvar och tilläger med egna ord: sådana som vill gå raka vägen till nattvarden utan omvägen förbi biktstolen.
Biktstol? När du hör det uttrycket förstår du kanske att det är en katolik som skriver. Alf Härdelin hörde till den grupp i svenska kyrkan som på 40-50-talen var med om den kyrkliga förnyelse som sedan ledde fram till aKF (arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse). Delvis samma skeenden som berättas i Dag Sandahls Förnyarna beskrivs här ur ett personligt perspektiv. Alf Härdelin hör dock till den grupp högkyrkliga som med tiden upplevde det allt svårare* - han hade då varit präst i svenska kyrkan i några år - att inom svenska kyrkan leva ut den katolska grundsyn som dom börjat präglas av. Själv konverterade han dock flera år senare än många av sina kamrater, först 1963.
Kanske ska vi vara glada att Alf Härdelin lämnade prästjobbet i svenska kyrkan. Istället har den teologiska forskningen blivit hans livsgärning. Han har i sitt arbete lyft fram många teologer (som till stor del varit helt okända) och deras verk, vari det finns mycket som är djupt uppbyggligt; teologer från den medeltid som vi oftast kallar den mörka och från vilken vi fostrats tro att inget av värde är att hämta.
* även på annat sätt kunde det kosta på att stå för sin tro. När Härdelin vid ett tillfälle avböjt att viga ett par där ena parten var skild, blev han ställd inför rätta för tjänstefel (prästen är ju som vigselförrättare en statens tjänare) och dömd till dagsböter.
(Liknande ting skedde sedan vid några ytterligare tillfällen under 60-talet, tills man fann för gott att göra en ny tolkning av gällande lag vilket innebär att kyrkomedlem har rätt till kyrklig vigsel även efter skilsmässa, men att enskild präst inte behöver viga. Därefter har konflikter oftast kunnat undvikas.)
En märklig kyrkoherde
har jag läst om idag (eller snarare igår har det väl hunnit bli).
Han hette Jean Marie Vianney och var kyrkoherde i en liten by som hette Ars på den franska landsbygden. Han föddes i slutet av 1700-talet och dog 1859. Ganska jämngammal med Lars Levi Laestadius konstaterar jag när jag betänker att han i vår andliga tradition snarast skulle ha kallats en väckelsepräst istället för det han kallas i katolska kyrkan - ett helgon.
Helgon förkommer även på annat sätt i boken. Bla så sker ett under där ett sädesmagasin blir fullt med säd efter det att man anropat ett visst helgon och bett om helgonets förböner. Jag får erkänna - kanske till sorg för en del av mina protestantiska vänner - att jag med åren får allt större förståelse för den fromhet där man också aktivt räknar med helgonen och vågar tänka tanken att de är aktiva förebedjare för oss. Även om jag själv aldrig ber något helgon om förbön. Det har liksom aldrig ingått i den andlighet jag fostrats i.
Men det som träder en till mötes när man läser vittnesbördet om den enkle landsortprästen som blir Guds redskap för en fullständig förvandlig av den bygd där han verkar är att här möter man verklig och levande fromhet. En ödmjukhet där han alltid vill ställa sig själv i andra rummet. En själasörjarvishet. Nådegåvor i funktion, utan tvekan både helandets gåva och profetians.
När jag betänker att kyrkoherden i Ars är ungefär jämnårig och samtida som välkänd kyrkoherde i Karesuando så tänker jag att vi i den reformerade kristenheten ofta tänker på 1800-talet som väckelsens århundrade. Säkerligen gällde det även den katolska kyrkan på olika ställen. När Gud har ett verk att utföra då gör han det, genom vem han vill, genom den som öppnar sig att vara hans redskap, oavsett vilka traditioner Gud får verka genom.
Jean Marie Vianney, i katolska kyrkan mer känd. Både helgonförklarad och sedd som alla kyrkoherdars skyddshelgon. Men hos oss lutheraner väntar han kanske mer på att bli känd. Väl värd att lära känna.
Milton Lomask: Jean Marie Vianney - Kyrkoherden i Ars. Bokförlaget Catholica, 120 sid.
Han hette Jean Marie Vianney och var kyrkoherde i en liten by som hette Ars på den franska landsbygden. Han föddes i slutet av 1700-talet och dog 1859. Ganska jämngammal med Lars Levi Laestadius konstaterar jag när jag betänker att han i vår andliga tradition snarast skulle ha kallats en väckelsepräst istället för det han kallas i katolska kyrkan - ett helgon.
Helgon förkommer även på annat sätt i boken. Bla så sker ett under där ett sädesmagasin blir fullt med säd efter det att man anropat ett visst helgon och bett om helgonets förböner. Jag får erkänna - kanske till sorg för en del av mina protestantiska vänner - att jag med åren får allt större förståelse för den fromhet där man också aktivt räknar med helgonen och vågar tänka tanken att de är aktiva förebedjare för oss. Även om jag själv aldrig ber något helgon om förbön. Det har liksom aldrig ingått i den andlighet jag fostrats i.
Men det som träder en till mötes när man läser vittnesbördet om den enkle landsortprästen som blir Guds redskap för en fullständig förvandlig av den bygd där han verkar är att här möter man verklig och levande fromhet. En ödmjukhet där han alltid vill ställa sig själv i andra rummet. En själasörjarvishet. Nådegåvor i funktion, utan tvekan både helandets gåva och profetians.
När jag betänker att kyrkoherden i Ars är ungefär jämnårig och samtida som välkänd kyrkoherde i Karesuando så tänker jag att vi i den reformerade kristenheten ofta tänker på 1800-talet som väckelsens århundrade. Säkerligen gällde det även den katolska kyrkan på olika ställen. När Gud har ett verk att utföra då gör han det, genom vem han vill, genom den som öppnar sig att vara hans redskap, oavsett vilka traditioner Gud får verka genom.
Jean Marie Vianney, i katolska kyrkan mer känd. Både helgonförklarad och sedd som alla kyrkoherdars skyddshelgon. Men hos oss lutheraner väntar han kanske mer på att bli känd. Väl värd att lära känna.
Milton Lomask: Jean Marie Vianney - Kyrkoherden i Ars. Bokförlaget Catholica, 120 sid.
Förnyarna
Har nu - äntligen - läst igenom Dag Sandahl: Förnyarna. Mer än en historia om arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse.
En del av det skrivna väcker igenkännandets glädje. Jag var ju student i Uppsala under 70-talet och deltog många år mer eller mindre i Kyrkodagarna som alltid hölls i slutet av augusti när man efter sommarledighet återvänt till studentstaden. Efter min prästvigning 1979 har jag - om jag minns rätt - bara varit på kyrkodagar tre gånger, dels 2003 då jag åkte dit speciellt i akt och mening att vara med, dels två gånger något år senare då Frimodig Kyrkas riksstyrelse - vilken jag satt med i - påpassligt förlade sitt höstsammanträde till Uppsala i samband med kyrkodagarna så att man skulle kunna slå två flugor i en smäll.
Medlem i aKF har jag varit men bara några få år på 80- eller 90-talet. Jag har kanske aldrig riktigt känt att organisationen aKF varit mitt huvudalternativ även om jag vid läsning av Dags bok påminns om hur mycket jag under åren påverkats av den strömning av kyrklig förnyelse som aKF blev ett organisatoriskt uttryck för. Utan den kyrkliga förnyelsens inspiration skulle de gudstjänster jag firar sannolikt vara mycket stelare och tråkigare.
Givetvis kan man sörja över att den kyrkliga förnyelsens människor i så stor utsträckning marginaliserats i svenska kyrkan. Den officiella bilden är ju att de högkyrkliga får skylla sig själva som "låst" sig i "kvinnoprästfrågan". Hellre delar jag den något annorlunda bilden att den officiella kyrkan svikit sina löften om att två åsikter i ämbetsfrågan skulle kunna rymmas i kyrkan och medvetet utestängt dem som tänker annorlunda - inte bara högkyrkliga utan även andra, men nu är det högkyrkligheten som är i centrum för uppmärksamheten.
Högkyrklig är ju f ö ett ord att fundera på. I Dags bok finns ett exempel där en ung präst som i själva verket var teologiskt högkyrklig betraktades av folk som lågkyrklig eftersom han var "folklig" och spelade gitarr. Den teologiskt något mindre högkyrklige kyrkoherden betraktades däremot som högkyrklig eftersom han var lite stramare i sitt sätt. Ett liknande exempel finns från Tornedalen där den högkyrklige Sune Wiman betraktades av laestadianerna som lågkyrklig pga sin något fria predikostil medan en typisk gammalkyrklig präst från Västkusten betraktades som högkyrklig pga sin något striktare predikostil.
Tydliga exempel på det ganska vanliga att högkyrklig uppfattas betyda högtravande, överlägsen, stel osv. I sjäva verket - om det nu finns någon bland läsarna som inte vet det - så är högkyrklig och lågkyrklig snarare beskrivningar av teologiska ställningstaganden. Enkelt uttryckt kan man säga att de högkyrkliga "tänker högt om Kyrkan" dvs värdesätter och arbetar med och för det som Kyrkan står för och äger: sakramenten, liturgin, högmässan, ämbetet. De lågkyrkliga däremot tänker "lågt" om kyrkan, kanske inte så att de nedvärderar, men åtminstone så att de i praktiken inte tycker att det är viktigast, utan låter "det kyrkliga" mer finnas i bakgrunden. Det viktiga blir den egna predikoverksamheten i missionshus och bönhus.
Givetvis är det sant att högkyrkligheten och dess organisation aKF påverkat i svenska kyrkan långt utanför sina egna led. Den kyrkliga förnyelsen har varit en stor gåva till svenska kyrkan. Kanske är det där som svenska kyrkan till stor del verkligen funnits mer än i de sammanhang som politiker i olika kyrkliga beslutsorgan försöker skapa. Ändå känns det som att förnyelse-stafettpinnen nu i stor utsträckning överlämnats till OAS-rörelsen. Det liturgiska ideal som högkyrkligheten infört får numera till stor del sitt uttryck på OAS-mötena även om det där kombineras med de friare formerna lovsång och förbön mm.
Men det är väl så det går till i alla sanna förnyelser: vi lär av varandra och tar det bästa.
Tråkigt bara - eller kanske ska man säga att det för svenska kyrkans vidkommande är en framtida katastrof? - att det sedan länge införts befordrings- och prästvigningsregler som i praktiken sätter stopp för framtida präster ur den kyrkliga förnyelsens led. Att i stort sett alla präster numera firar gudstjänst på ett sätt som till det yttre är - åtminstone något så när - "högkyrkligt"* kommer i längden inte att kunna dölja den substansbrist som blir följden när verkligt högkyrkligt troende** präster inte längre kommer att finnas.
Kanske fick vi under mitten och slutet av 1900-talet uppleva en av svenska kyrkans guldåldrar!? Låt oss be om en ny!
* den nuvarande handboken i svenska kyrkan (HB 86) är ju till stora delar uttryck för den kyrkliga förnyelsens strävanden
**att vara genuint högkyrklig (kyrkligt förnyad) innebär ju inte bara att vara för det som på ytan uppfattas som högkyrkligt: en levande och "vacker" liturgi utan också att man tror på och lever med Kyrkans bekännelse och Bibeln som trons grund och fundament.
En del av det skrivna väcker igenkännandets glädje. Jag var ju student i Uppsala under 70-talet och deltog många år mer eller mindre i Kyrkodagarna som alltid hölls i slutet av augusti när man efter sommarledighet återvänt till studentstaden. Efter min prästvigning 1979 har jag - om jag minns rätt - bara varit på kyrkodagar tre gånger, dels 2003 då jag åkte dit speciellt i akt och mening att vara med, dels två gånger något år senare då Frimodig Kyrkas riksstyrelse - vilken jag satt med i - påpassligt förlade sitt höstsammanträde till Uppsala i samband med kyrkodagarna så att man skulle kunna slå två flugor i en smäll.
Medlem i aKF har jag varit men bara några få år på 80- eller 90-talet. Jag har kanske aldrig riktigt känt att organisationen aKF varit mitt huvudalternativ även om jag vid läsning av Dags bok påminns om hur mycket jag under åren påverkats av den strömning av kyrklig förnyelse som aKF blev ett organisatoriskt uttryck för. Utan den kyrkliga förnyelsens inspiration skulle de gudstjänster jag firar sannolikt vara mycket stelare och tråkigare.
Givetvis kan man sörja över att den kyrkliga förnyelsens människor i så stor utsträckning marginaliserats i svenska kyrkan. Den officiella bilden är ju att de högkyrkliga får skylla sig själva som "låst" sig i "kvinnoprästfrågan". Hellre delar jag den något annorlunda bilden att den officiella kyrkan svikit sina löften om att två åsikter i ämbetsfrågan skulle kunna rymmas i kyrkan och medvetet utestängt dem som tänker annorlunda - inte bara högkyrkliga utan även andra, men nu är det högkyrkligheten som är i centrum för uppmärksamheten.
Högkyrklig är ju f ö ett ord att fundera på. I Dags bok finns ett exempel där en ung präst som i själva verket var teologiskt högkyrklig betraktades av folk som lågkyrklig eftersom han var "folklig" och spelade gitarr. Den teologiskt något mindre högkyrklige kyrkoherden betraktades däremot som högkyrklig eftersom han var lite stramare i sitt sätt. Ett liknande exempel finns från Tornedalen där den högkyrklige Sune Wiman betraktades av laestadianerna som lågkyrklig pga sin något fria predikostil medan en typisk gammalkyrklig präst från Västkusten betraktades som högkyrklig pga sin något striktare predikostil.
Tydliga exempel på det ganska vanliga att högkyrklig uppfattas betyda högtravande, överlägsen, stel osv. I sjäva verket - om det nu finns någon bland läsarna som inte vet det - så är högkyrklig och lågkyrklig snarare beskrivningar av teologiska ställningstaganden. Enkelt uttryckt kan man säga att de högkyrkliga "tänker högt om Kyrkan" dvs värdesätter och arbetar med och för det som Kyrkan står för och äger: sakramenten, liturgin, högmässan, ämbetet. De lågkyrkliga däremot tänker "lågt" om kyrkan, kanske inte så att de nedvärderar, men åtminstone så att de i praktiken inte tycker att det är viktigast, utan låter "det kyrkliga" mer finnas i bakgrunden. Det viktiga blir den egna predikoverksamheten i missionshus och bönhus.
Givetvis är det sant att högkyrkligheten och dess organisation aKF påverkat i svenska kyrkan långt utanför sina egna led. Den kyrkliga förnyelsen har varit en stor gåva till svenska kyrkan. Kanske är det där som svenska kyrkan till stor del verkligen funnits mer än i de sammanhang som politiker i olika kyrkliga beslutsorgan försöker skapa. Ändå känns det som att förnyelse-stafettpinnen nu i stor utsträckning överlämnats till OAS-rörelsen. Det liturgiska ideal som högkyrkligheten infört får numera till stor del sitt uttryck på OAS-mötena även om det där kombineras med de friare formerna lovsång och förbön mm.
Men det är väl så det går till i alla sanna förnyelser: vi lär av varandra och tar det bästa.
Tråkigt bara - eller kanske ska man säga att det för svenska kyrkans vidkommande är en framtida katastrof? - att det sedan länge införts befordrings- och prästvigningsregler som i praktiken sätter stopp för framtida präster ur den kyrkliga förnyelsens led. Att i stort sett alla präster numera firar gudstjänst på ett sätt som till det yttre är - åtminstone något så när - "högkyrkligt"* kommer i längden inte att kunna dölja den substansbrist som blir följden när verkligt högkyrkligt troende** präster inte längre kommer att finnas.
Kanske fick vi under mitten och slutet av 1900-talet uppleva en av svenska kyrkans guldåldrar!? Låt oss be om en ny!
* den nuvarande handboken i svenska kyrkan (HB 86) är ju till stora delar uttryck för den kyrkliga förnyelsens strävanden
**att vara genuint högkyrklig (kyrkligt förnyad) innebär ju inte bara att vara för det som på ytan uppfattas som högkyrkligt: en levande och "vacker" liturgi utan också att man tror på och lever med Kyrkans bekännelse och Bibeln som trons grund och fundament.
Sanningen var mitt enda försvar
Heter en liten bok som jag hittade förra veckan på Kupan, röda korset, när jag strosade runt en stund en ledig dag. "Fåfäng gå gör mycket ont" eller vad det nu heter i ordspråket, men denna gång gäller det inte. För här hittade jag en riktigt läsvärd bok.
Den är skriven av den f d (nu avliden) katolske ärkebiskopen och kardinalen Joseph Bernardin i USA. Titeln syftar på en händelse i mitten av nittiotalet när han blev anklagad för att ha begått sexuella övergrepp mot en tidigare student några årtionden tidigare. Biskopen hävdade sin oskuld och det är detta som gett (den svenska utgåvan av) boken dess titel. Senare visade sig anklagelserna vara falska och den anklagande tog också tillbaka dem (kanske trodde han själv en tid på det efter det att han genom terapi och hypnos fåtts att tro på s k förträngda minnen). Men det mest gripande i den delen av boken är hur ärkebiskopen söker upp sin f d elev och söker försoning och erbjuder honom sin förlåtelse, vilket resulterar i att de kan fira nattvard tillsammans.
Även om det, som sagt, är denna händelse som gett boken dess titel så är detta bara en del av boken. För under året efter denna händelse så drabbas ärekebiskopen av beskedet att han har en elakartad cancer. I resten av boken berättar han om de två sista åren av sitt liv då han genomgår tuffa behandlingar, pendlar mellan hopp och förtvivlan men ändå sakta försämras utan återvändo.
Under denna sin sjukdomstid möter han många cancersjuka och andra allvarligt sjuka. Han blir något av deras speciella själasörjare, får vara förebedjare, mottar och skickar stora mängder brev och leder vid flera tillfällen gudstjänster med förbön för de svårt sjuka och delar ut de sjukas smörjelse.
Kanske skulle man som delvis karismatiker möjligen ha önskat fler vittnesbörd om helanden, men det är ingen tvekan om att kardinal Joseph Bernardin upplever som sin speciella kallelse och gåva att skänka människor tröst och erbjuda dem en Gudsnärvaro mitt i och genom det svåraste av lidanden (bokens originaltitel är: The Gift of Peace: personal reflections.
Ska man säga att boken berättar om katolsk fromhet när den är som bäst? Läs gärna boken om du ännu får tag i den. Den rekommenderas.*
* liten varning dock till eventuella överdrivet övertygade protestanter i läsekretsen: om du vill förbli i din fördom och din förutfattade mening att verklig, levande, Kristuspräglad fromhet inte finns i den katolska kyrkan - då ska du välja en annan bok.
Den är skriven av den f d (nu avliden) katolske ärkebiskopen och kardinalen Joseph Bernardin i USA. Titeln syftar på en händelse i mitten av nittiotalet när han blev anklagad för att ha begått sexuella övergrepp mot en tidigare student några årtionden tidigare. Biskopen hävdade sin oskuld och det är detta som gett (den svenska utgåvan av) boken dess titel. Senare visade sig anklagelserna vara falska och den anklagande tog också tillbaka dem (kanske trodde han själv en tid på det efter det att han genom terapi och hypnos fåtts att tro på s k förträngda minnen). Men det mest gripande i den delen av boken är hur ärkebiskopen söker upp sin f d elev och söker försoning och erbjuder honom sin förlåtelse, vilket resulterar i att de kan fira nattvard tillsammans.
Även om det, som sagt, är denna händelse som gett boken dess titel så är detta bara en del av boken. För under året efter denna händelse så drabbas ärekebiskopen av beskedet att han har en elakartad cancer. I resten av boken berättar han om de två sista åren av sitt liv då han genomgår tuffa behandlingar, pendlar mellan hopp och förtvivlan men ändå sakta försämras utan återvändo.
Under denna sin sjukdomstid möter han många cancersjuka och andra allvarligt sjuka. Han blir något av deras speciella själasörjare, får vara förebedjare, mottar och skickar stora mängder brev och leder vid flera tillfällen gudstjänster med förbön för de svårt sjuka och delar ut de sjukas smörjelse.
Kanske skulle man som delvis karismatiker möjligen ha önskat fler vittnesbörd om helanden, men det är ingen tvekan om att kardinal Joseph Bernardin upplever som sin speciella kallelse och gåva att skänka människor tröst och erbjuda dem en Gudsnärvaro mitt i och genom det svåraste av lidanden (bokens originaltitel är: The Gift of Peace: personal reflections.
Ska man säga att boken berättar om katolsk fromhet när den är som bäst? Läs gärna boken om du ännu får tag i den. Den rekommenderas.*
* liten varning dock till eventuella överdrivet övertygade protestanter i läsekretsen: om du vill förbli i din fördom och din förutfattade mening att verklig, levande, Kristuspräglad fromhet inte finns i den katolska kyrkan - då ska du välja en annan bok.
Värstingkristna i drevet
Så heter en bok jag just slukat. Utgiven på Artos förlag. Klart läsvärd.
Den handlar om hur olika kristna grupper behandlats i media under årens lopp. Och inte vilka kristna grupper som helst utan sådana som (under den aktuella tiden) upplevts som främmande i vårt svenska samhälls- och kulturklimat.
En gång i tiden (20-talet) var det pingstvännerna. Dom var allmänt hysteriska och därmed farliga för barn och ungdomar - och kvinnor.
En annan utsatt grupp har varit katoliker. Upplevdes som samhällsfarliga och illojala eftersom dom hörde till - och hade sin grundläggande lojalitet mot - den stora internationella katolska kyrkan. Dess farlighet har periodvis beskrivits i termer som får en att tänka på det nazistiska antisemitiska talet om den judiska världskonspirationen. Man trodde väl att katolikskräcken för länge sedan var död men för ca fem år sedan stack den upp sitt fula tryne under en sommar i en artikelserie i Expressen om den katolska organisationen Opus Dei. Här får man ett tydligt exempel på många journalisters totala brist på kunskap om kristet liv: det som läggs den framställt hemska rörelsen till last är bl a att dess medlemmar försöker hålla ordningen med en halvtimmes bibelläsning och bön morgon och kväll!
Nästan (och inte bara nästan) chockad blev jag när jag i boken såg ett klipp ur DN från 1937 inför etablering av en jeuitisk gemenskap i Stockholm. Tillsammans med en nidbild av jesuitiska präster var en dikt publicerad som innehöll alla fördomar om jesuiter (inkl att dom har en dolk dold i sitt krucifix) som man trodde att vi lämnat bakom oss när trettioåriga kriget tog slut.
Vad ska man säga? Inte blir det bättre när svenska kyrkans "kvinnoprästmotståndare" omtalas. Dom beskrivs som sexualneurotiker och här visas bilden av en litografi med karikatyrer av den svenska högkyrklighetens mest kända gestalter på ett sätt som ju skulle ha orsakat världskrig 20 gånger om om det handlat om Muhammed! Livets ord finns givetvis också med. Alla vet ju att dom föraktar handikappade och sjuka. I boken kommenteras också mediabevakningen av Knutbyhändelserna och pingstpastor Åke Gren.*
En fråga som också diskuteras på ett intressant sätt i boken är hur man egentligen ska värdera dom som ofta blir uppgiftslämnare i dylika reportage - s k avhoppare. Hur trovärdiga är dom egentligen? Bör man inte tänka att dom ibland kan ha ett behov att göra det dom lämnat värre än det var? Deras informationer skulle behöva jämföras sakligt med andras, vilket i förvånansvärt liten utsträckning sker.
Det är bara att konstatera att journalister ofta är okunniga när det gäller religion och kristendom på ett sätt som aldrig skulle tolereras inom andra mediala bevakningsområden och att dom dessutom i sin nyhetsrapportering i praktiken ofta sviker objektivitetskravet och därmed tar ställning för och emot olika företeelser.
Boken rekommenderas! Säger jag som också några gånger råkat ut för tendentiösa journalister och därför väl kan känna med alla drabbade.
* men t o m i d enna bok som vill vara en kritiskt granskande bok så hänvisas till Åke Grens yttrande på det sätt som blivit så vanligt att det tydligen blivit sant fast det är fel. Det om något visar väl hur svårt det är att komma loss ur en medialögn så fort den blivit etablerad. (Det jag syftar på är påståendet att Gren skulle ha sagt att "homosexualitet" är en "cancersvulst" på samhällskroppen. Korrekt är att han sa att "sexuella perversiteter" är en cancersvulst. Skillnaden kan upplevas obetydlig, men om man påstår något om någon så ska det vara korrekt!)
Den handlar om hur olika kristna grupper behandlats i media under årens lopp. Och inte vilka kristna grupper som helst utan sådana som (under den aktuella tiden) upplevts som främmande i vårt svenska samhälls- och kulturklimat.
En gång i tiden (20-talet) var det pingstvännerna. Dom var allmänt hysteriska och därmed farliga för barn och ungdomar - och kvinnor.
En annan utsatt grupp har varit katoliker. Upplevdes som samhällsfarliga och illojala eftersom dom hörde till - och hade sin grundläggande lojalitet mot - den stora internationella katolska kyrkan. Dess farlighet har periodvis beskrivits i termer som får en att tänka på det nazistiska antisemitiska talet om den judiska världskonspirationen. Man trodde väl att katolikskräcken för länge sedan var död men för ca fem år sedan stack den upp sitt fula tryne under en sommar i en artikelserie i Expressen om den katolska organisationen Opus Dei. Här får man ett tydligt exempel på många journalisters totala brist på kunskap om kristet liv: det som läggs den framställt hemska rörelsen till last är bl a att dess medlemmar försöker hålla ordningen med en halvtimmes bibelläsning och bön morgon och kväll!
Nästan (och inte bara nästan) chockad blev jag när jag i boken såg ett klipp ur DN från 1937 inför etablering av en jeuitisk gemenskap i Stockholm. Tillsammans med en nidbild av jesuitiska präster var en dikt publicerad som innehöll alla fördomar om jesuiter (inkl att dom har en dolk dold i sitt krucifix) som man trodde att vi lämnat bakom oss när trettioåriga kriget tog slut.
Vad ska man säga? Inte blir det bättre när svenska kyrkans "kvinnoprästmotståndare" omtalas. Dom beskrivs som sexualneurotiker och här visas bilden av en litografi med karikatyrer av den svenska högkyrklighetens mest kända gestalter på ett sätt som ju skulle ha orsakat världskrig 20 gånger om om det handlat om Muhammed! Livets ord finns givetvis också med. Alla vet ju att dom föraktar handikappade och sjuka. I boken kommenteras också mediabevakningen av Knutbyhändelserna och pingstpastor Åke Gren.*
En fråga som också diskuteras på ett intressant sätt i boken är hur man egentligen ska värdera dom som ofta blir uppgiftslämnare i dylika reportage - s k avhoppare. Hur trovärdiga är dom egentligen? Bör man inte tänka att dom ibland kan ha ett behov att göra det dom lämnat värre än det var? Deras informationer skulle behöva jämföras sakligt med andras, vilket i förvånansvärt liten utsträckning sker.
Det är bara att konstatera att journalister ofta är okunniga när det gäller religion och kristendom på ett sätt som aldrig skulle tolereras inom andra mediala bevakningsområden och att dom dessutom i sin nyhetsrapportering i praktiken ofta sviker objektivitetskravet och därmed tar ställning för och emot olika företeelser.
Boken rekommenderas! Säger jag som också några gånger råkat ut för tendentiösa journalister och därför väl kan känna med alla drabbade.
* men t o m i d enna bok som vill vara en kritiskt granskande bok så hänvisas till Åke Grens yttrande på det sätt som blivit så vanligt att det tydligen blivit sant fast det är fel. Det om något visar väl hur svårt det är att komma loss ur en medialögn så fort den blivit etablerad. (Det jag syftar på är påståendet att Gren skulle ha sagt att "homosexualitet" är en "cancersvulst" på samhällskroppen. Korrekt är att han sa att "sexuella perversiteter" är en cancersvulst. Skillnaden kan upplevas obetydlig, men om man påstår något om någon så ska det vara korrekt!)
Ett land två folk
Nu har jag också läst ut boken Ett land två folk av Sören Wibeck. En bok om Israel-palestinakonfliktens historia (en bok som den gamle kamraten redan kommenterat på sin blogg).
Mycket nyttig läsning, det är det minsta man kan säga. Att få en snabb översikt av hela historien var mycket nyttigt. Givetvis blir det ibland lite översiktligt, men som Wibeck skriver i förordet: "var glad för det annars skulle boken vara minst tre gånger så tjock".
För min egen del var det nog tiden från artonhundratalets slut - då de judiska invandrarna började komma - fram till staten Israel bildades där jag hade mest kunskapsluckor. Man inser att många av grundproblemen startade redan under den brittiska mandattiden mellan världskrigen. Man behöver inte läsa länge förrän man förstår att de löften som britterna slängde ur sig åt både judar och araber inte samtidigt skulle kunna uppfyllas: att dels bygga upp ett judiskt nationalhem dels se till att den arabiska befokningens legitima intressen inte kränks. Det är lätt att inse - tycker jag från min upphöjda position 70-80-90 år efteråt - att man inte kan flytta in ett folk till på en yta där det redan bor ett annat folk utan att det andra folket påverkas.
En sak som jag inte kan låta bli att fundera över är vad som hänt om den nya judiska staten tagit ett annat namn är Israel? Åtmistone borde det då varit lättare att skilja den moderna staten från det gammaltestamentliga gudsfolket. Det hade kanske hjälpt något.
Det man också blir varse är att "Israel" inte är ett så enhetligt begrepp som vi ofta tror. I vart fall om man tänker på den politik som staten Israel representerar. Det finns en passus i boken där det sägs att oenigheten inom de politiska leden i Israel är större än mellan israeler och palestinier.
Personligen har jag nog allt sedan min ungdom betraktat mig som i grunden ganska israelvänlig. När jag läser boken inser jag - ännu tydligare det som börjat klarna redan tidigare - att det Israel som jag känt sympati med är det av den israeliska pionjärtiden och senare av Arbetarpartiet dominerade. Under senare tid har ju det israeliska samhället genomgått en påtaglig högervridning.
En stor sorg kan man känna över att Arafat inte förmådde acceptera den uppgörelse som förhandlades fram under Clintons ledning år 2000. Kanske är det som det står i boken att Arafat levt med konflikten i hela sitt liv och att han helt enkelt inte förmådde tänka att den skulle kunna vara slut.
Nyttig läsning för mig var också slutkapitlens beskrivningar av palestiniernas liv under ockupation. Det är kanske den sida av hela saken som varit mest okänd för mig.
Finns det något slut på denna konflikt. Personligen fascinerades jag av den tanke som i slutet av boken kallades en regional lösning. Den går ut på att de omkringliggande arabländerna släppte till lite mark för att bereda Israel/Palestina större utrymme. Israel skulle få en del av Västbanken, Palestina skulle å sin sida få dels lite av Egypten så Gaza kan bli större, dels lite av Jordanien öster om Jordan osv. Intressant tanke. Realistiskt? Vem vet.
Till sist är det kanske så som påven Johannes Paulus II en gång lär ha yttrat: det finns två möjliga lösningar på den arabisk-israeliska konflikten: en realistisk och en mirakulös. Den realistiska bestod av ett gudomligt ingripande, den mirakulösa av ett frivilligt avtal mellan parterna.
Mycket nyttig läsning, det är det minsta man kan säga. Att få en snabb översikt av hela historien var mycket nyttigt. Givetvis blir det ibland lite översiktligt, men som Wibeck skriver i förordet: "var glad för det annars skulle boken vara minst tre gånger så tjock".
För min egen del var det nog tiden från artonhundratalets slut - då de judiska invandrarna började komma - fram till staten Israel bildades där jag hade mest kunskapsluckor. Man inser att många av grundproblemen startade redan under den brittiska mandattiden mellan världskrigen. Man behöver inte läsa länge förrän man förstår att de löften som britterna slängde ur sig åt både judar och araber inte samtidigt skulle kunna uppfyllas: att dels bygga upp ett judiskt nationalhem dels se till att den arabiska befokningens legitima intressen inte kränks. Det är lätt att inse - tycker jag från min upphöjda position 70-80-90 år efteråt - att man inte kan flytta in ett folk till på en yta där det redan bor ett annat folk utan att det andra folket påverkas.
En sak som jag inte kan låta bli att fundera över är vad som hänt om den nya judiska staten tagit ett annat namn är Israel? Åtmistone borde det då varit lättare att skilja den moderna staten från det gammaltestamentliga gudsfolket. Det hade kanske hjälpt något.
Det man också blir varse är att "Israel" inte är ett så enhetligt begrepp som vi ofta tror. I vart fall om man tänker på den politik som staten Israel representerar. Det finns en passus i boken där det sägs att oenigheten inom de politiska leden i Israel är större än mellan israeler och palestinier.
Personligen har jag nog allt sedan min ungdom betraktat mig som i grunden ganska israelvänlig. När jag läser boken inser jag - ännu tydligare det som börjat klarna redan tidigare - att det Israel som jag känt sympati med är det av den israeliska pionjärtiden och senare av Arbetarpartiet dominerade. Under senare tid har ju det israeliska samhället genomgått en påtaglig högervridning.
En stor sorg kan man känna över att Arafat inte förmådde acceptera den uppgörelse som förhandlades fram under Clintons ledning år 2000. Kanske är det som det står i boken att Arafat levt med konflikten i hela sitt liv och att han helt enkelt inte förmådde tänka att den skulle kunna vara slut.
Nyttig läsning för mig var också slutkapitlens beskrivningar av palestiniernas liv under ockupation. Det är kanske den sida av hela saken som varit mest okänd för mig.
Finns det något slut på denna konflikt. Personligen fascinerades jag av den tanke som i slutet av boken kallades en regional lösning. Den går ut på att de omkringliggande arabländerna släppte till lite mark för att bereda Israel/Palestina större utrymme. Israel skulle få en del av Västbanken, Palestina skulle å sin sida få dels lite av Egypten så Gaza kan bli större, dels lite av Jordanien öster om Jordan osv. Intressant tanke. Realistiskt? Vem vet.
Till sist är det kanske så som påven Johannes Paulus II en gång lär ha yttrat: det finns två möjliga lösningar på den arabisk-israeliska konflikten: en realistisk och en mirakulös. Den realistiska bestod av ett gudomligt ingripande, den mirakulösa av ett frivilligt avtal mellan parterna.
Läsare
Det har jag varit sista dygnen. Efter senaste inlägget insåg jag att jag behövde få lite fart på bokläsandet igen och få bort proppen i avloppet. Alltså beslutade jag mig för att under helgen läsa ut boken Shantaram av Gregory David Roberts. Precis som jag tidigare skrev så tycker jag att den mest gripande delen av boken är författarens beskrivning av när han bor i Bombays slum. Att läsa om den organisation, solidaritet, lojalitet och vänskap som trots allt kan finnas i dessa mycket svåra förhållanden. Sista delen av boken innehöll lite väl mycket dödande. Först var huvudpersonen nio månader i Afganistan och krigade med ryssen. Se'n när han återkommit till Bombay så blev det maffiakrig, med uppgörelser med både skjutvapen och knivar. En indisk variant av Sopranos alltså. Men till slut hamnade han igen (tillfälligt kanske men dock) hos sina vänner i slummen så då blev det lugnare igen.
Men när denna tegelsten som hindrat fortsatt läsande äntligen var avklarad så hade jag farten uppe. Och eftersom jag tycket att det blev lite väl mycket skytte (i Afganistan och i gängkrigen) så siktade jag in mig på något frommare i bokhögen på skänken. Alltså tog jag Skyttes båda böcker (Göran Skytte) Omvänd och På väg. Den förra - där Skytte beskriver sin resa från otro till tro - har jag tittat en hel del i på olika kyrkliga bokbord sedan den kom ut så jag har nog smygläst nästan hela boken. Nu fick jag hela i ett sammanhang. Vid något tillfälle (OAS-möte i Skövde) har jag själv hört honom berätta en hel del av det han skriver om. Kanske tycket jag att den andra boken - om det fortsatta kristna livet - var mer givande. Där går han lite mer på djupet i det andliga livet tycker jag.
Men jag rekommenderar verkligen båda böckerna å det varmaste.
När jag ändå var inne på läsartagen så passade jag även på att läsa i senaste numret av Keryx (Teologisk fördjupningstidskrift från Livets Ord som är - enligt min ringa mening - mycket läsvärd. Jag har tidigare skrivit att den sannolikt omkullkastar de flestas fördomar om vad som kommer från det hållet). Särskilt uppskattade jag en artikel av Svante Rumar om förhållandet mellan tro och naturvetenskap. Han menade att Paulus - med sin syn att Guds väsen kan anas t o m av hedningarna genom skapelsen - borde ha varit genuint intresserad och positiv till den naturvetenskap som försöker utforska just skapelsen. Dessutom menar han att Darwins kritik mot (delar av) den traditionella kristna tron inte sker på vetenskaplig grund utan på teologisk. Det är alltså snarast som en slags pre-liberalteolog som Darwin ifrågasätter den traditionella tron och inte på grund av nödvändiga slutsatser pga hans naturvetenskapliga insikter. Intressant.
Gripen blev jag ochså av berättelsen om Elsa Borg - vita bergens ängel. En kvinna som bedrev ett arbete bland Stockholms fattiga och utslagna på 1800-talet.
Givetvis har detta myckna läsande under helgen och innevarande lediga dag inneburit att jag bara hunnit en bråkdel av det jag också tänkt göra: städa. Än så länge har jag bara hunnit till avdelningen plocka-undan-allt-som-ligger-och-dräller i köket på matbordet, i hallen, i vardagsrummet. Steg ett är att bära allt i olika högar till arbetsrummet på övervåningen. Jag trodde att jag skulle ha inspiration även för del två: sortera allt som jag vid återkommande del ett-ryck samlat i arbetsrummet, men det hann jag inte. Jag måste ju blogga också!
Men när denna tegelsten som hindrat fortsatt läsande äntligen var avklarad så hade jag farten uppe. Och eftersom jag tycket att det blev lite väl mycket skytte (i Afganistan och i gängkrigen) så siktade jag in mig på något frommare i bokhögen på skänken. Alltså tog jag Skyttes båda böcker (Göran Skytte) Omvänd och På väg. Den förra - där Skytte beskriver sin resa från otro till tro - har jag tittat en hel del i på olika kyrkliga bokbord sedan den kom ut så jag har nog smygläst nästan hela boken. Nu fick jag hela i ett sammanhang. Vid något tillfälle (OAS-möte i Skövde) har jag själv hört honom berätta en hel del av det han skriver om. Kanske tycket jag att den andra boken - om det fortsatta kristna livet - var mer givande. Där går han lite mer på djupet i det andliga livet tycker jag.
Men jag rekommenderar verkligen båda böckerna å det varmaste.
När jag ändå var inne på läsartagen så passade jag även på att läsa i senaste numret av Keryx (Teologisk fördjupningstidskrift från Livets Ord som är - enligt min ringa mening - mycket läsvärd. Jag har tidigare skrivit att den sannolikt omkullkastar de flestas fördomar om vad som kommer från det hållet). Särskilt uppskattade jag en artikel av Svante Rumar om förhållandet mellan tro och naturvetenskap. Han menade att Paulus - med sin syn att Guds väsen kan anas t o m av hedningarna genom skapelsen - borde ha varit genuint intresserad och positiv till den naturvetenskap som försöker utforska just skapelsen. Dessutom menar han att Darwins kritik mot (delar av) den traditionella kristna tron inte sker på vetenskaplig grund utan på teologisk. Det är alltså snarast som en slags pre-liberalteolog som Darwin ifrågasätter den traditionella tron och inte på grund av nödvändiga slutsatser pga hans naturvetenskapliga insikter. Intressant.
Gripen blev jag ochså av berättelsen om Elsa Borg - vita bergens ängel. En kvinna som bedrev ett arbete bland Stockholms fattiga och utslagna på 1800-talet.
Givetvis har detta myckna läsande under helgen och innevarande lediga dag inneburit att jag bara hunnit en bråkdel av det jag också tänkt göra: städa. Än så länge har jag bara hunnit till avdelningen plocka-undan-allt-som-ligger-och-dräller i köket på matbordet, i hallen, i vardagsrummet. Steg ett är att bära allt i olika högar till arbetsrummet på övervåningen. Jag trodde att jag skulle ha inspiration även för del två: sortera allt som jag vid återkommande del ett-ryck samlat i arbetsrummet, men det hann jag inte. Jag måste ju blogga också!
Högen växer
Alltså högen av olästa böcker. Och då menar jag inte allla dom som jag ägt i åratal - i vissa fall i årtionden - och som jag redan olästa sorterat in i olika bokhyllor. Nej, jag menar dom som jag har en verklig avsikt att läsa inom överskådlig framtid. Dessa böcker lägger jag på den stora skänken till vänster i vardagsrummet vilken jag genom min mor fått ärva av min morfar och mormor. Under några år hade vi den i villan på Stadsön som vi hyrde av Nederluleå församling, sedan när vi flyttade till Porsön så tyckete vi inte att vi rymde den så då tog mor och far tillbaka den i några år, sedan började det ju glesna på barn härstädes och följaktligen även på vissa möbler så då kom skänken hit igen. Inuti är den full med porslin, dukar, fotografier och stearinljus + mm och div. Men en av dess väsentligaste funktioner är alltså att bära de travar av böcker som jag avser läsa. I den väntans traven ingår f n:
1. Jan Guillous memoarer. Den boken köpte jag redan i september på Arlanda när jag var på väg till Österbotten för kyrkhelg i Karleby efter första kyrkomötessessionen. Då köpte jag samtidigt Åsa Larssons senaste Till dess din vrede upphör vilken är hennes bästa tycker jag. Den slukade jag omedelbart, men Guillou hamnade på efterkälken. Nu har jag dessutom blivit lite sur på honom eftersom man läste i Expressen att han varit KGB-informatör och det drog (temporärt) ner intresset för boken, men jag lär snart ta itu med den.
2. Göran Skyttes båda böcker: Omvänd och På väg. Dom har jag fått av min mamma efter det att hon läst dem (och pappa, gissar jag, han slukar allt i bokväg på nolltid).
3. Hittills de tre första delarna av en serie om fem med dagboksanteckningar från finska fortsättningskriget. Dom köper jag från den enda bokklubb jag är med i: Svenskt militärhistoriskt bibliotek.
4. En serie om tre böcker (nyligen utgivna av Artos) med utdrag ur predikningar/ bibelutläggningar av kyrkofäderna, valda på ett sådant sätt att det täcker nuvarande evangelieboks texter. Det är ju inte böcker man sträckläser på samma sätt som de ovannämnda, snarare kollar man ju in dem i samband med predikoförberedelse eller använder dem som andaktsböcker. Givetvis har jag redan använt dem på det sätt jag brukar med böcker av andligt slag (särsklit om dom är vackra, vilket dessa är):
a) lukta på dom. Vad gäller nya böcker är jag klart som en Ferdinand med blommorna!
b) kyssa dom, det gör jag annars bara med Bibeln och Tidegärden
c) förstrött bläddra i dom och läsa några korta valda stycken på måfå.
Därmed upplever jag att jag insupit det väsentligaste innehållet och böckerna kan förpassas till lämplig bokhylla.
F.ö var det lite spännande att hämta ut dem. Jag fick för någon dag sedan ett SMS där det stod att ett DHL-paket väntade på mig på Bergvikens kiosk & spel. Jag hade ingen aaaning om vad det skulle vara. Just det oroade mig en aning för just samma dag hade det stått i tidningen om en man som farit till paketutlämning för att hämta ett paket som han inte heller (enligt egen utsago) visste vad det var. Och just när han tagit emot det blev han gripen av polis misstänkt för knarksmuggling eftersom knarkhundar konstaterat att det var knark i paketet. Själv påstod han sig vara helt ovetande och oskyldig, men det hjälpte inte*.
Alltså tänkte jag att här gäller det att gardera sig. Alltså sa jag till tjästgörande kioskpersonal ganska högt att "jag väntar inget paket och har inte en aaaning om vad det här skulle vara". Så högt att eventuella gömda knarkspanande civilpoliser skulle höra det. Då sa kioskbiträdet: "så säger folk ofta, men när dom väl ser paketet brukar dom utbrista: Javisst, ja!"
Alltså tittade jag efter avsändaren och när jag såg förlagsnamnet Artos så utbrast jag:
- Javisst ja!
Och pulsen gick ner till normalnivå eftersom jag inte längre behövde frukta plötslig anhållning och häktning.
Men som sagt, högen av olästa böcker växer. Det måste ha blivit stopp i det normala flödet. Så sant som det är sagt. Stoppet heter Shantaram, en verklig tegelsten på 940 sidor**. Jag började på den för säkert två månder sedan men hann bara 100 sidor innan läsningen avstannade. Måste bero på kyrkomöten och annat. Normalt slukar man ju några hundra sidor per helg så den skulle ha varit avklarad för länge sedan. Men nu har jag fått fart igen. Nu är det bara ca 300 sidor kvar.
Redan nu kan jag säga: köp den (finns som pocket). Det var en av de intagna på häktet som rekommenderade den till mig i våras. Den handlar om en man, dömd för väpnat rån i Australien, som rymmer ur ett av landets mest rymmningssäkra fängelser och kommer till Bombay i Indien. Att följa hans liv i slummen och sedan i maffians tjänst är inget annat än faschinerande. Fr a därför att i boken beskrivs en verklighet och människors liv som är på alla sätt totalt annorlunda än allt vi någonsin kan förställa oss i vår del av världen. Även om vi ibland kan tycka att vi har det lite kärvt så tror jag inte att någon av oss blivit födda av en ensamstående mor under ett plastskynke på en trottoar! Inte heller har vi väl sett ett höghus byggas där arbetarna med familjer (i brist på bättre) bosätter sig i huset dom bygger och fraktar upp höns och getter till trettonde våningen.
Hoppas jag hinner de sista sidorna denna helg så kan jag sedan börja beta av resten.
* av Haparanda Tingsrätt dömdes han till 10 års fängelse för medhjälp till knarksmuggling. Hovrätten sänkte straffet (därför stod det om fallet i tidningen) till 2,5 (!!!) år för försök till medhjälp till knarksmuggling.
** ett annat stopp i flödet måste vara att jag läser för lite och bloggar för mycket. Men man kan ju inte svika kära läsarna. Jag ser ju hur snabbt statistiken går ner om jag inte skriver på några dagar!
1. Jan Guillous memoarer. Den boken köpte jag redan i september på Arlanda när jag var på väg till Österbotten för kyrkhelg i Karleby efter första kyrkomötessessionen. Då köpte jag samtidigt Åsa Larssons senaste Till dess din vrede upphör vilken är hennes bästa tycker jag. Den slukade jag omedelbart, men Guillou hamnade på efterkälken. Nu har jag dessutom blivit lite sur på honom eftersom man läste i Expressen att han varit KGB-informatör och det drog (temporärt) ner intresset för boken, men jag lär snart ta itu med den.
2. Göran Skyttes båda böcker: Omvänd och På väg. Dom har jag fått av min mamma efter det att hon läst dem (och pappa, gissar jag, han slukar allt i bokväg på nolltid).
3. Hittills de tre första delarna av en serie om fem med dagboksanteckningar från finska fortsättningskriget. Dom köper jag från den enda bokklubb jag är med i: Svenskt militärhistoriskt bibliotek.
4. En serie om tre böcker (nyligen utgivna av Artos) med utdrag ur predikningar/ bibelutläggningar av kyrkofäderna, valda på ett sådant sätt att det täcker nuvarande evangelieboks texter. Det är ju inte böcker man sträckläser på samma sätt som de ovannämnda, snarare kollar man ju in dem i samband med predikoförberedelse eller använder dem som andaktsböcker. Givetvis har jag redan använt dem på det sätt jag brukar med böcker av andligt slag (särsklit om dom är vackra, vilket dessa är):
a) lukta på dom. Vad gäller nya böcker är jag klart som en Ferdinand med blommorna!
b) kyssa dom, det gör jag annars bara med Bibeln och Tidegärden
c) förstrött bläddra i dom och läsa några korta valda stycken på måfå.
Därmed upplever jag att jag insupit det väsentligaste innehållet och böckerna kan förpassas till lämplig bokhylla.
F.ö var det lite spännande att hämta ut dem. Jag fick för någon dag sedan ett SMS där det stod att ett DHL-paket väntade på mig på Bergvikens kiosk & spel. Jag hade ingen aaaning om vad det skulle vara. Just det oroade mig en aning för just samma dag hade det stått i tidningen om en man som farit till paketutlämning för att hämta ett paket som han inte heller (enligt egen utsago) visste vad det var. Och just när han tagit emot det blev han gripen av polis misstänkt för knarksmuggling eftersom knarkhundar konstaterat att det var knark i paketet. Själv påstod han sig vara helt ovetande och oskyldig, men det hjälpte inte*.
Alltså tänkte jag att här gäller det att gardera sig. Alltså sa jag till tjästgörande kioskpersonal ganska högt att "jag väntar inget paket och har inte en aaaning om vad det här skulle vara". Så högt att eventuella gömda knarkspanande civilpoliser skulle höra det. Då sa kioskbiträdet: "så säger folk ofta, men när dom väl ser paketet brukar dom utbrista: Javisst, ja!"
Alltså tittade jag efter avsändaren och när jag såg förlagsnamnet Artos så utbrast jag:
- Javisst ja!
Och pulsen gick ner till normalnivå eftersom jag inte längre behövde frukta plötslig anhållning och häktning.
Men som sagt, högen av olästa böcker växer. Det måste ha blivit stopp i det normala flödet. Så sant som det är sagt. Stoppet heter Shantaram, en verklig tegelsten på 940 sidor**. Jag började på den för säkert två månder sedan men hann bara 100 sidor innan läsningen avstannade. Måste bero på kyrkomöten och annat. Normalt slukar man ju några hundra sidor per helg så den skulle ha varit avklarad för länge sedan. Men nu har jag fått fart igen. Nu är det bara ca 300 sidor kvar.
Redan nu kan jag säga: köp den (finns som pocket). Det var en av de intagna på häktet som rekommenderade den till mig i våras. Den handlar om en man, dömd för väpnat rån i Australien, som rymmer ur ett av landets mest rymmningssäkra fängelser och kommer till Bombay i Indien. Att följa hans liv i slummen och sedan i maffians tjänst är inget annat än faschinerande. Fr a därför att i boken beskrivs en verklighet och människors liv som är på alla sätt totalt annorlunda än allt vi någonsin kan förställa oss i vår del av världen. Även om vi ibland kan tycka att vi har det lite kärvt så tror jag inte att någon av oss blivit födda av en ensamstående mor under ett plastskynke på en trottoar! Inte heller har vi väl sett ett höghus byggas där arbetarna med familjer (i brist på bättre) bosätter sig i huset dom bygger och fraktar upp höns och getter till trettonde våningen.
Hoppas jag hinner de sista sidorna denna helg så kan jag sedan börja beta av resten.
* av Haparanda Tingsrätt dömdes han till 10 års fängelse för medhjälp till knarksmuggling. Hovrätten sänkte straffet (därför stod det om fallet i tidningen) till 2,5 (!!!) år för försök till medhjälp till knarksmuggling.
** ett annat stopp i flödet måste vara att jag läser för lite och bloggar för mycket. Men man kan ju inte svika kära läsarna. Jag ser ju hur snabbt statistiken går ner om jag inte skriver på några dagar!
Tolvstegsprogrammet
Har just läst en bok om och av en person som blivit befriad från ett mycket destruktivt missbruk genom denna metod. Det är Mia Törnblom som berättar sin historia i sin självbiografiska bok Så dumt!
I tio år hade hon varit knarkare och ordentligt kriminell som en följd av det. Efter sin upprättelse har hon ju blivit känd som vägledare och föreläsare i personlig utveckling. Hon har varit i TV flera gånger. Skrivit böckerna Självkänsla nu! och Mera självkänsla, böcker jag dock inte läst - ännu.
Att läsa ett personligt vittnesbörd av denna typ är alltid gripande, tycker jag. Tänk att det finns en möjlighet att en människa kan bli så totalt förvandlad. Verkligen något att vara tacksam för. Det påstås i vissa sammanhang att tolvstegsprogrammet är det mest effektiva rehabiliteringsprogrammet som finns. Ändå är det bara en minoritet av dem som börjar programmet som blir långsiktigt drogfria. Så svårt är det alltså. Tolvstegsprogrammet utvecklades inom Anonyma Alkoholister men senare har det utvecklats många fler grenar: Anonyma Narkomaner mfl. Jag känner personligen, eller känner flyktigt eller har har hört talas om flera personer som blivit fria från olika former av missbruk genom detta program. Men jag vet också om många som inte blivit det. I nämnda bok sägs att det var 12 personer i den grupp som författarinnan ingick i. Terapeuten sa att statistiskt sett blir fyra av er drogfria, fyra återvänder till drogerna och fyra dör en mycket för tidig död. När boken skrevs ca 10 år efteråt var tre drogfria (varav en tagit ett återfall, alltså bara två helt drogfria), fyra var redan döda och fem var tillbaka i missbruket.
Utan att avslöja några förborgade själavårdshemligheter kan jag väl berätta att i mitt arbete som häktespräst har jag mött många som gått igenom programmet men uppenbarligen fallit tillbaka. Varför? Jag tror (efter att ha hört både lyckade och misslyckade personliga vittnesbörd) - och jag tycker det framgår i boken också - att man verkligen måste ta det på allvar om det ska fungera. "Tror" man inte på det så funkar det inte, om man inte kommit till sin personliga botten där man verkligen erkänner hur illa det är ställt så fungerar det inte. Om man inte gör de olika stegen grundligt så fungerar det inte. Men om man tar det på allvar - då funkar det!
Många har ju - från olika utgångspunkter - lite svårt med tolvstegsprogrammets andliga eller religiösa sida, talet om Gud mm. I det religionsfobiska sverige så verkar det som om många som är engagerade försöker att så mycket som möjligt tona ner den andliga sidan av rädsla för att andra ska tycka att det är för mycket religion (när man gör det så tror jag man förlorar en del av kraften). De tolv stegen är inget annat än en grundlig* bättring (omvändelse). Dess ursprung finns i den s k Oxfordgrupprörelsen där den personliga rannsakan och den konkreta syndabekännelsen var grundläggande hörnstenar. Själv har jag även läst en bok som heter Steg in i livet** som tydligt visar på tolvstegsprogrammets andliga - kristna! - ursprung och författaren (amerikan med kristen bakgrund) vänder sig å andra sidan till de kristna som tycker att det allmänna talet om Gud och högra makt är lite för diffust för en kristen. Han säger att man ska ta det lungt; även om man i början har ett dörrhandtag som sin högre makt så visar det sig - oftast! - att den Gud man börjar tro på - om det verkligen är en totalt älskande Gud - sakta men säkert får allt större likhet med den Gud som visat sig i Jesus Kristus. Den nämnda boken Steg in i livet visar hur de tolv stegen även kan vara ett mönster för det kristna livets andliga tillväxt.***
* hur många i våra andliga kretsar som menar sig ha "gjort bättring" har tagit sig tid att skriva ner namnet på alla personer man under sitt liv sårat eller skadat, även om det blir tiotals A4-sidor och sedan börjat gottgöra dem alla så långt det är möjligt utan att man sårar eller skadar dem igen.
**J Keith Miller: Steg in i livet. Tolvstegsprogrammet som modell för andligt växande. Libris.
En bok jag starkt rekommenderar.
*** De tolv stegen i Anonyma syndares tappning:
Vi erkände att vi var maktlösa inför synden ... istället för alkoholen...osv. I övrigt precis som Anonyma Alkoholisters tolv steg: överlåtelse till Gud, rannsakan, syndabekännelse (inför Gud och en medmänniska), bön om att Gud ska avlägsna alla ens brister, gottgörelse, fördjupad kontakt med Gud osv
I tio år hade hon varit knarkare och ordentligt kriminell som en följd av det. Efter sin upprättelse har hon ju blivit känd som vägledare och föreläsare i personlig utveckling. Hon har varit i TV flera gånger. Skrivit böckerna Självkänsla nu! och Mera självkänsla, böcker jag dock inte läst - ännu.
Att läsa ett personligt vittnesbörd av denna typ är alltid gripande, tycker jag. Tänk att det finns en möjlighet att en människa kan bli så totalt förvandlad. Verkligen något att vara tacksam för. Det påstås i vissa sammanhang att tolvstegsprogrammet är det mest effektiva rehabiliteringsprogrammet som finns. Ändå är det bara en minoritet av dem som börjar programmet som blir långsiktigt drogfria. Så svårt är det alltså. Tolvstegsprogrammet utvecklades inom Anonyma Alkoholister men senare har det utvecklats många fler grenar: Anonyma Narkomaner mfl. Jag känner personligen, eller känner flyktigt eller har har hört talas om flera personer som blivit fria från olika former av missbruk genom detta program. Men jag vet också om många som inte blivit det. I nämnda bok sägs att det var 12 personer i den grupp som författarinnan ingick i. Terapeuten sa att statistiskt sett blir fyra av er drogfria, fyra återvänder till drogerna och fyra dör en mycket för tidig död. När boken skrevs ca 10 år efteråt var tre drogfria (varav en tagit ett återfall, alltså bara två helt drogfria), fyra var redan döda och fem var tillbaka i missbruket.
Utan att avslöja några förborgade själavårdshemligheter kan jag väl berätta att i mitt arbete som häktespräst har jag mött många som gått igenom programmet men uppenbarligen fallit tillbaka. Varför? Jag tror (efter att ha hört både lyckade och misslyckade personliga vittnesbörd) - och jag tycker det framgår i boken också - att man verkligen måste ta det på allvar om det ska fungera. "Tror" man inte på det så funkar det inte, om man inte kommit till sin personliga botten där man verkligen erkänner hur illa det är ställt så fungerar det inte. Om man inte gör de olika stegen grundligt så fungerar det inte. Men om man tar det på allvar - då funkar det!
Många har ju - från olika utgångspunkter - lite svårt med tolvstegsprogrammets andliga eller religiösa sida, talet om Gud mm. I det religionsfobiska sverige så verkar det som om många som är engagerade försöker att så mycket som möjligt tona ner den andliga sidan av rädsla för att andra ska tycka att det är för mycket religion (när man gör det så tror jag man förlorar en del av kraften). De tolv stegen är inget annat än en grundlig* bättring (omvändelse). Dess ursprung finns i den s k Oxfordgrupprörelsen där den personliga rannsakan och den konkreta syndabekännelsen var grundläggande hörnstenar. Själv har jag även läst en bok som heter Steg in i livet** som tydligt visar på tolvstegsprogrammets andliga - kristna! - ursprung och författaren (amerikan med kristen bakgrund) vänder sig å andra sidan till de kristna som tycker att det allmänna talet om Gud och högra makt är lite för diffust för en kristen. Han säger att man ska ta det lungt; även om man i början har ett dörrhandtag som sin högre makt så visar det sig - oftast! - att den Gud man börjar tro på - om det verkligen är en totalt älskande Gud - sakta men säkert får allt större likhet med den Gud som visat sig i Jesus Kristus. Den nämnda boken Steg in i livet visar hur de tolv stegen även kan vara ett mönster för det kristna livets andliga tillväxt.***
* hur många i våra andliga kretsar som menar sig ha "gjort bättring" har tagit sig tid att skriva ner namnet på alla personer man under sitt liv sårat eller skadat, även om det blir tiotals A4-sidor och sedan börjat gottgöra dem alla så långt det är möjligt utan att man sårar eller skadar dem igen.
**J Keith Miller: Steg in i livet. Tolvstegsprogrammet som modell för andligt växande. Libris.
En bok jag starkt rekommenderar.
*** De tolv stegen i Anonyma syndares tappning:
Vi erkände att vi var maktlösa inför synden ... istället för alkoholen...osv. I övrigt precis som Anonyma Alkoholisters tolv steg: överlåtelse till Gud, rannsakan, syndabekännelse (inför Gud och en medmänniska), bön om att Gud ska avlägsna alla ens brister, gottgörelse, fördjupad kontakt med Gud osv
