Torbjörn Lindahl

har jag varit i idag (just nu kl 00.08 snarare igår).

 

Tillsammans med äldre sonen Jonas denna gång. Vårt jobb: tömma vinden där vi dels placerat det mesta vi hade nere i stugan tills vi började riva bort golven för några år sedan, dels förvarat massor som vi tidigare hade i lägenhetsförrådet här hemma men tyckte vi kunde ha i vårt "uteförråd" dvs på kyrkstuguvinden. Men nu måste allt bort, tillsammans med div möbler som var kvar nere. Nu ska ju stugan nämligen rivas.

 

Ut på marken med allt. Sen inpackning i bilen med fr allt möbler för färd t Kallax där Mats ytterst vänligt låter saker befinna sig i hans garage. Där fick vi kaffe och träffade även Mats' son Tomas som vi inte sett på åratal.

 

Tillbaka till stugan för inpackning i bilen av sådant jag avser åter tränga in i mitt lägenhetsförråd. Att packa det ur bilen hann jag dock inte så nu står bilen fullpackad i garaget.

 

En sväng förbi Återvinningscentralen för att slänga div hann vi också. På bilden ser man hur jag slänger en av de käraste ägodelarna jag haft, MC-hjälmen. Fin och oskadd. Jag fick den på Länsförsäkringars bekostnad efter olyckan 2015. När jag sen köpte ny hoj blev det bara två säsonger innan stroke satte stopp för all motorcykelkörning. Nu finns inte ens drömmar kvar.

 

 

 

Har blivit uppmärksammad på att om man läser denna ringa blogg från dator (eller var det s k platta?) så syns inte hela gruppbilden i förr-förra inlägget. Samma sak på telefonen om jag avaktiverar Mobilsajt så jag får bloggens datorutseende även i telefonen, vilket jag för ett ögonblick gjorde för att kolla.

 

Och eftersom den del av bilden som amputerades bort var just min gamle kamrat längst t h i bild så var det extra oacceptabelt.

 

Kan bara uppmana kära läsarna att kolla bloggen från telefon - vilket iofs ca 80% av läsarna redan gör, lärde jag på den tid jag hade statistik över läsarantalet.

 

Frågan (1) är nu: finns det fler bilder i bloggen som oavsiktligt blivit amputerade och (2) ska jag avaktivera mobilsajt och scrolla tillbaka i bloggen de senaste 6-7 åren för att se efter?

 

1: struntar jag i

 

2: ids jag inte

 

(Men jag tvingas erkänna att det kliar lite i fingrarna. Som jag läste i en skämttidning i min ungdom: perfektion är vårt varumärke.)

 

är det idag. 57 år sedan. Tillika min namnsdag.

med anledning av kompisträffen i Jämteböle.

 

Bara för att kära läsarna ska få se en bild med både grabbar och tjejer (läs: gubbar och gummor).

 

var det också igår. Dock var jag inte i sedvanlig högmässa pga vistelse i västerbottnisk sommarstuga. Vi avslutade vår re-union med lunch och en stunds samvaro före och efter.

 

Men med helt annat folk och på helt annan plats denna gång.

 

Kärnan i gemenskapen var ett gäng grabbar från Örnäset /Skurholmen i Luleå som blev varse varandra och sedan blev kompisar i olika omgångar under skoltiden. Som alltid när man möts efter 50-60 år så diskuteras vem som först lärde känna vem och när och var. Diskussionens vågor gick höga till dess att min tvillingbror och jag hävdade att vi hade en poäng när vi ansåg oss vara först: vi stötte ju på varandra redan i moderlivet.

 

I princip samma festinnehåll som i Mats' sommarfest i Kallax: mat och dryck, grillning, bastu och dopp i sjön. Skillnaden var att här var också fruar medbjudna och i övrigt marginella skillnader som att vi spelade Kubb och att det fanns badtunna. Av hustrurna var en känd för mig redan från mellanstadietiden - våra föräldrar var lärarkollegor. De flesta övriga vänner sedan många år. En hade jag knappt mött men då vi pratade fick höra att hon kom från Hälsingland inte långt från den ort där jag tillbringade många somrar under uppväxten, hos mina kusiner.

 

Hon var sjuksköterska och hade jobbat på intensiven på Umeå sjukhus när vår Maria låg där hösten 2002 och räddades till livet. Alltid finns någon kontakt till händelser i livet.

 

Mycket vård och omsorg i gänget: tre sjuksköterskor, två läkare och tre präster och en psykolog. Festen hölls i sommarstuga en bit in i landet från Umeå, byn Jämteböle - ett namn som kommer av att ett antal jämtar invandrade dit för länge sedan. Finns också en by i trakten som t o m heter Jämtland.

 

Buss från Luleå till Piteå i fredags. Bil sen med min gamle kamrat med hustru från Älvsbyn. Två övernattningar hos tvillingbrodern i Umeå med tre resor till festplatsen vid Jämtebölesjön.

 

Där har också gammal vän ett imponerande teleskop i vad han kallar Jämteböle Space Observatory. Jag har vid några tillfällen visat bilder å himmelsfenomen vilka fotograferats där. Denna gång togs inga kort, men vi fick se solfläckar vilka är många just nu. Fick även en initierad förklaring vad en solfläck är men klarar inte ge kunskapen vidare.

 

Diskussion också om presidentvalet i USA. Om Trump tyckte vi enigt inte. Angående Mellanöstern refererades en israelisk militär som i samtal med en palestinier tagit sig an frågan om Israeler och palestinier någonsin kommer kunna leva sida vid sida i fred? Jämförelse med Tyskland och Frankrike som varit fiender i århundraden, i krig senast slutet av 1800-talet och sedan första och andra världskriget; nu båda EU-medlemmar och allierade. Varför inte även i mellanöstern?

 

Givande helg på flera sätt. Det talades om fortsättning i Enköping nästa år.

 

har jag haft idag.

 

1. Gått ut med soporna.

2. Sytt i en knapp i kostymbyxorna.

3. Ringt tre telefonsamtal och planerat lite inför helgen.

 

Arbetsam dag👏

Men först allvar.

 

Idag fick jag förrätta en begravning. Mitt livs första måndagsbegravning. Söndagsbegravningar hann jag dock ha under min första prästtid, innan det togs bort. Personligen tyckte jag ordningen kunnat vara kvar. Präst, musiker och vaktmästare är ju ändå där. Att ha en begravning några timmar efter högmässan går väl lika bra som att fara till en by och predika. Vilket vi ofta gjorde under min tjänstetid i Nederluleå.

 

Begravning måndag alltså. Det som också var nytt var att den hölls i Fridsförbundets bönhus. En del av de anhöriga har sin anknytning där. Den avlidne var 92 år gammal och då är ju få vänner kvar i livet. Liten skara alltså men fin gemenskap i både gudstjänst och minnesstund.

 

På vägen hem for jag förbi OKQ8 för att tanka. Köpte även en glass och satte mig och åt den. En stund efter jag kommit hem började jag undra vart min mobil tagit vägen. Kollade kavajen igen, negativt. Likaså bordet vid favoritfåtöljen, hörnskåpet i hallen, köket och badrummet och altanen. Kort sagt alla ställen jag av erfarenhet vet att jag kan (för-)lägga den. Inget napp någonstans. Gick till slut desperat ut till bilen (glädje att jag sommartid får låna Mats' p-plats  så jag inte behövde gå ända till garaget) och kollade där. Inget napp där heller. Men när jag ändå var vid bilen kunde jag lika gärna ta en snabbtur till OK ifall jag skulle råkat lägga den ifrån mig under glassätandet. Trodde väl inte på det men bäst kolla. Inte där heller.

 

Hem igen. Och vad händer direkt jag öppnat dörren? Jo, jag ser den på den lilla hylla jag har under hallspegeln - vilket råkar vara just den plats jag bestämt att jag alltid ska lägga den direkt jag kommer hem så jag slipper springa runt i lägenheten och leta. 

 

var det dags för årliga turen till Haparanda och Torneå.

 

Det är Mats som årligen vill dit och erbjuder mig följa. Första ärendet är att se till att hans morföräldrars grav i Haparanda är i fint skick. En fast rutin har utvecklats. Efter kyrkogården blir det IKEA där vi startar med förmiddagskaffe. Sen runt i första halvan av varuhuset så vi passerar matsalen vid lunchtid. Denna gång var dock kön lång. 45 minuter fick vi köa innan vi med våra brickor kunde slå oss ned vid ledigt bord. Sen andra halvan av varuhuset och till slut betalning. Fastän ingen av oss behövde något lyckades Mats bränna drygt 500 och jag ca hälften.

 

Efter det färd till Torneå och kyrkogården vid kyrkan som liknar Skellefteå lands där Mats mormors mor vilar i en grav som alltid måste rensas ordentligt. Eftersom min förmåga böja mig till marken med bibehållen balans är begränsad brukar jag ta sikte på lämplig parkbänk under det att Mats arbetar. Idag duggregnade det dock så jag valde sitta i kyrkan. Mats fick också hjälp av god vän till oss båda och f d arbetskamrat till honom som också var med på utfärden. (Under vårt IKEA-besök hade hon hälsat på annan vän på äldreboende).

 

Efter andra kyrkogårdsbesöket passade vi på inhandla sånt som man inte lika lätt får tag på i Sverige, bl a visst bröd och lakrits.

 

Sen hemåt men inte raka spåret. Avstickare till goda vänner som har sommarstuga en bit från E4. Där blev det mat och kaffe. Sittande på deras stugaltan kunde jag inte låta bli uttrycka insikten att ska man som sommarledig förmå sig lämna en sådan oas för att köra många mil för att gå i gudstjänst då vill det till att gudstjänsten har kvalité.

 

Sista delen av hemfärden regnade det rejält varför jag valde försöka få på mig jackan där jag satt i baksätet. Försent insåg jag att krånglat på mig jackan med säkerhetsbältet på😄. Insåg snabbt att jag nästan skulle behöva vara utbrytarkungen Houdini för att ta mig ur det läge jag försatt mig i. Men with a little help from my friends ordnade det sig.

 

Sist kom Mats in till mig och lånade lite utrustning som han behöver när han på söndag ska fira högmässa på Lillstrand.

 

till vilken Mats inbjuder ett antal vänner tillika prästkollegor, avhölls i hans sommarstuga i Kallax i måndags. Samling till kaffe ca kl 15, lite senare grillning, mat, bastu med dopp i havet, samvaro igen och sist aftonbön i form av Completorium med de sista som skulle sova över - tre gav sig hemåt redan under kvällen, före eller efter bastun.

 

God mat och trevlig gemenskap. Enligt Mats har vi hållit igång denna årliga tradition sedan 2011. Alltså var detta trettonde gången, sa han (!), men jag säger att i så fall är väl detta fjortonde gången? Förutom Mats själv är vi två som varit med alla år.

 

Själv blir jag äldre och vingligare för varje år. Känner mig som den lame vid Betesdadammen: jag behöver någon som "hjälper mig ner i vattnet" när vi under bastandet ska ta ett dopp. I år var Mats mig behjälplig, i fjol var det Niklas. Tur att man har hjälpsamma och trofasta vänner.

 

En fördel med gudstjänst på aftonen är att man kan ägna tid åt att fila på predikan under dagen. Det gjorde jag ett tag efter lunch. Om predikan blev bättre av det får andra bedöma.

 

Men tidiga morgonen ägnade jag åt annat. Jag tog en promenad till Lulsundet och tog ett dopp. I morgon är det nämligen årliga sommarfesten i Kallax. Vill ju inte att doppet då efter kvällsbastun ska bli årets första.

 

32 lär vi ha varit i gudstjänsten. Det var egentligen Stefan som var den tjänstgörande men han frågade om jag ville predika. När jag besvarat det jakande så frågade jag om jag kunde få leda själva nattvardsliturgin också. Det är ju enklast för mig. Bara stå bakom altaret. Inget gående och vridande och vändande. Roligt erfara att jag fortfarande klarar det. Hur länge?

 

förrättade jag idag. På äldreboende hos kvinna jag tidigare mött i kyrkan åtskilliga gånger. Jag har troligen nämnt det förr men detta att få komma med sakramentet till någon som är gammal, sjuk eller avsidestagen har jag alltid upplevt som en av prästtjänstens finaste uppgifter. Här handlar det om att bry sig om Jesu minsta bröder och systrar.

 

Att jag ibland fått ge kommunion till människor vars förståelse för skeendet blivit begränsat pga begynnande senilitet har inte hindrat mig. Om man vet att en människa varit regelbunden kommunikant under lång tid så vill jag förutsätta att hon vill det även när möjligheten uttrycka eget önskemål försvunnit och det i praktiken blir anhörig som för saken på tal med den gamle/sjuke.

 

Varför kallar vi f ö denna tjänst för sjukkommunion? (1986 års handbok). I gamla handboken (1942) hette det Sjukas nattvardsgång. Jag firar alltid dessa gudstjänster så fullödigt som möjligt. Oftast sjunger jag liturgin, ibland blir det läst mässa. Trogna gudstjänstfirare som inte längre kan ta sig till Herrens hus ska likväl få så mycket som möjligt och sannolikt är det så att melodierna (Helig och O Guds Lamm) finns nånstans i minnet kanske mer än texterna.

 

När jag tänker på detta dras mina tankar till det vi fick jobba med som anställda sista åren jag var i tjänst: att redovisa alla arbetstimmar under de olika kategorierna gudstjänst, undervisning, diakoni, mission. I Luleå Domkyrkoförsamling hade det föreslagits att sjukkommunioner hör till diakoni - ni vet bry sig om gamla och sjuka typisk diakoni! Jag protesterade bestämt och fick igenom att sjukkommunioner hör under gudstjänst. Sjukkommunion (Sjukas nattvardsgång) är ju ersättning för deltagande i församlingens gemensamma gudstjänst.

 

Funderade vi lite på. Val av sten gick rätt fort även om vi kort övervägde både ljus och röd sten. Att framsidan skulle vara blankpolerad och texten i vitt var enkelt val. Likaså val av symbol, uppståndelsekors precis som i dödsannonsen.

 

Att några rader ur psalmen Blott en dag* skulle vara med blev också klart. Maria har uttryckt att det var hennes favoritpsalm och vi hade också med den vid den förbönsgudstjänst vi ordnade för Maria i Hertsökyrkan förra sommaren. Men vilka rader ur psalmen?

 

Först funderade vi på

 

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla

blott vid dina löften, Herre kär

 

Men sedan började vi tänka att de orden är en bön och vi istället ville ha något som mer tydligt uttrycker tro och bekännelse. 

 

Så till sist blev det

 

 

Och det känns för oss som att det varit Marias erfarenhet, inte bara under cancersjukdomen sista året utan under alla de drygt 20 år hon varit rörelsehindrad och rullstolsburen. Oftast vid gott mod och glatt humör. Visst har hon varit ledsen och orolig ibland men aldrig utan bärande tro och förtröstan. 

 

 

* läser (eller sjunger) man texten i lugn och ro så inser man vilken fin text det är. Tyvärr för oss präster har man ju ibland varit less på den efter begravningar som räknas i fyrsiffriga tal. Den är klart värd ett bättre öde.

 

blev idag monterad. Simon och jag var där och såg på. Vi hade också med en bukett.

 

 

 

 

Övervägde fara till kyrka på förmiddagen. Men då det regnade lockade det inte att ge sig ut. Det blev istället vanliga kyrkan i Hertsön på aftonen. Ca 30 deltagare. Mats var tjänstgörande - både liturg och predikant. Inget fel givetvis. Jag uppskattar hans predikningar alltmer. Genomtänkta, klara och innehållsrika. Dessutom kan han konsten att sluta. Inga meningslösa landningsvarv. Idag avslutade han t o m genom att predika syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod. Som en riktig laestadianpredikant således. Fortsätter han så blir han kanske till slut godkänd predika även i Fridsförbundet (öst-bönhuset). Han har ju redan konfirmerat i Fridsförbundet, flera gånger lett nattvardsgudstjänster (dock i Örnäskyrkan inte i bönhuset) och hållit passionsandakt i stilla veckan - det är ju nästan som en "riktig" predikan. (Även lett flera nattvardsgudstjänster i Bodens fridsförbund  och döpt åtskilliga barn). På god väg således.

 

Några personer träffade jag också som kommit några gånger. Roligt om de dyker upp igen. En av dem var barndomskompis med mina barn. Roligt se henne i kyrkan. Men lite tråkigt samtidigt när man får höra från andra av dessa "nya" att skälet till att de kommer till Hertsökyrkan är att de inte känner sig hemma (och riktigt välkomna) i sin hemförsamling där de egentligen skulle vilja vara med. Allt svårare för många finna en gudstjänstgemenskap där både "nya"* och redan avgjorda allvarsamma kristna kan känna sig hemma.

 

Efter mässan kom Mats förbi mig på kvällste eftersom han avsåg sova i sin lägenhet i natt. Vi har lägenheter i samma hus.

 

Kommande söndag (Kristi förklarings dag) predikar jag i Hertsökyrkan. Då gäller det komma på en bra liknelse så min gammelsvåger i Uppsala blir nöjd.

 

 

* att även vi i Hertsökyrkan haft allvarliga brister i detta avseende är jag mycket väl medveten om.

 

Idag blev jag bjuden på kalas. En av grannkvinnorna fyllde 80 för några dagar sedan. Nu blev jag inbjuden äta upp resterna från kalaset. Den andra grannen - även äldre dam vars 87-årsdag firades för två veckor sedan - var också med. Trevlig stund med riktigt kok-kaffe. Inte fel.. Som bara 70-årig kände jag mig som rena ungdomen. Inte fel det heller. Men jag haltar mer än de båda tillsammans. Alltid en tröst för den som vill känna sig som en mogen och vis man😊

 

Sen blev det färd till kyrkan. Mässorna är ju kl 18 under sommartiden. Att det firas gudstjänster hela sommaren är något jag kan ta åt mig äran av utan att överdriva. När jag började som distriktspräst var regeln att kyrkan "stängde" när det var sommaruppehåll i barngrupperna. Första åtgärden blev att korta tiden utan gudstjänster. Under några år hade vi sedan aftongudstjänst var annan vecka och gick omlott med Björkskatakyrkan. Några somrar hade också Fridsförbundet (innan bönhuset fanns) sina sommargudstjänster i Hertsökyrkan. Och ibland, när präst ej var tillgänglig, kunde även diakon eller pedagog leda en enklare andakt.

 

Men till sist var vi framme vid kompletta mässor hela somrarna. Det är som jag sagt i andra sammanhang när det gäller gudstjänstliv: man ska ställa in siktet så man vet åt vilket håll man vill och sedan gå tydliga steg i den riktningen och inte ge upp även om de första stegen blir korta...

 

Ikväll var det Stefan som fick skörda frukterna av detta enträgna arbete när han ledde högmässa. 32 var vi enligt kyrkvärden Gustav. Inget fel på predikan givetvis. Men ett intressant påpekande gjorde Stefan. När man följer Lukasevangeliet är det ju uppenbart att den Petri kallelse som är dagens evangelium (Lk 5) inte är direkt i början av Jesu verksamhet. Nej han har hunnit med åtskilligt redan i kapitel fyra. Läs själv.