Torbjörn Lindahl

Men först allvar.

 

Idag fick jag förrätta en begravning. Mitt livs första måndagsbegravning. Söndagsbegravningar hann jag dock ha under min första prästtid, innan det togs bort. Personligen tyckte jag ordningen kunnat vara kvar. Präst, musiker och vaktmästare är ju ändå där. Att ha en begravning några timmar efter högmässan går väl lika bra som att fara till en by och predika. Vilket vi ofta gjorde under min tjänstetid i Nederluleå.

 

Begravning måndag alltså. Det som också var nytt var att den hölls i Fridsförbundets bönhus. En del av de anhöriga har sin anknytning där. Den avlidne var 92 år gammal och då är ju få vänner kvar i livet. Liten skara alltså men fin gemenskap i både gudstjänst och minnesstund.

 

På vägen hem for jag förbi OKQ8 för att tanka. Köpte även en glass och satte mig och åt den. En stund efter jag kommit hem började jag undra vart min mobil tagit vägen. Kollade kavajen igen, negativt. Likaså bordet vid favoritfåtöljen, hörnskåpet i hallen, köket och badrummet och altanen. Kort sagt alla ställen jag av erfarenhet vet att jag kan (för-)lägga den. Inget napp någonstans. Gick till slut desperat ut till bilen (glädje att jag sommartid får låna Mats' p-plats  så jag inte behövde gå ända till garaget) och kollade där. Inget napp där heller. Men när jag ändå var vid bilen kunde jag lika gärna ta en snabbtur till OK ifall jag skulle råkat lägga den ifrån mig under glassätandet. Trodde väl inte på det men bäst kolla. Inte där heller.

 

Hem igen. Och vad händer direkt jag öppnat dörren? Jo, jag ser den på den lilla hylla jag har under hallspegeln - vilket råkar vara just den plats jag bestämt att jag alltid ska lägga den direkt jag kommer hem så jag slipper springa runt i lägenheten och leta.