Torbjörn Lindahl

gav nye statsministern idag. Tyvärr missade jag titta på det pga av ett telefonsamtal som fick mig först tänka på annat och sen i förlängningen fick mig att ägna mig åt annat. I telefonsamtal med Mats blev jag påmind om vad som pågick och hann precis se när de nya statsråden räknades upp.

 

I de efterföljande intervjuerna fick alla givetvis frågan om eventuella skelett i garderoben. Inget mer än felparkeringar och hastighetsböter. Den tidigare stora politikersynden, obetald TV-avgift, är ju inte längre aktuell.

 

Efter TV-tittande och lunch tog Mats och jag en promenad fram och tillbaka till stan, förbi Lulsundet och nedanför gamla seminariet på ditvägen, närmaste väg hem. Kaffe på Condis.

 

Det ovan relaterade - att jag så lätt glömmer det jag egentligen tänkt göra när något annat kort kommer på - är ett tydligt bevis på min begynnande ålderdom. Ett annat, av mer handfast art, kommer här.

 

En dag i slutet av augusti kom jag hem efter rejäl promenad med rollator. När jag kom hem och måste ta några steg upp på bron utan stöd för att låsa upp dörren föll jag handlöst framåt och slog ansiktet i framsidan av brevlådan. Ingen fara och snart var både jag och rollator inomhus. Men tur (Guds beskyd) att jag inte råkade slå tinningen i det vassa hörnet av brevlådan. Här borde nog för framtiden införskaffas lämplig ramp av samma typ som äldre grannen har, tänkte jag. Kontakt med kommunen och snart kom trevlig arbetsterapeut på besök och kollade om behov förelåg, vilket hon tyckte, och skrev ett intyg och hjälpte mig fixa ansökan, vilken jag skickade in kring månadsskiftet aug-sept.

 

 

Då ingen ansvarig på kommunen ännu reagerat så får jag t v klara mig utan ramp och gör som arbetsterapeuten lärde mig: ställa rollatorn på tvären framför bron så kan jag hålla mig i den, gå upp på bron och nå dörrhandtaget. Det har fungerat bra - hittills.

 

I söndags kväll gjorde jag som jag hittills beskrivit men när jag gått ner på marken och vänt rollatorn och börjat lyfta den upp på bron så kom det moment där fallrisk föreligger, som arbetsterapeuten skrev i sitt intyg. Efter snygg saltomortal iåg både jag och rollatorn på gräsmattan. Och där hade jag legat än idag om inte min hemmaboende yngre son kommit till min hjälp.* Men med hjälp av ung man kunde jag krypa upp på bron och in i hallen där jag till sist - med hjälp! - kunde resa mig.

 

Det slutliga beviset för att min ungdom är på väg fly från mig??

 

 

* jag kunde ju också kallat på hjälp via den larmknapp till Trygghetslarmet som jag alltid har på mig, men under tre år aldrig behövt - om jag kommit ihåg att jag haft den vill säga. Kan i sammanhanget berätta om mina föräldrar som båda hade trygghetslarm och larmknapparna på handlederna. När pappa en gång föll glömde dom att dom kunde larma efter hjälp. Istället försökte mamma hjälpa pappa och då råkade dom ta om varandras handleder så dom tryckte på larmet. Och plötsligt klev två hjälpvilliga personer in i hallen och föräldrarna hade ingen aaaning var dom kom ifrån.