Nu hittade jag igen inlägget där jag tidigare nämnt boken. Det är "167:e dagen. Färdigläst", skrivet 27 mars.
Där citerar jag baksidestexten, en god introduktion till boken. Läs gärna det inlägget så kan jag bara sammanfatta här:
Boken undersöker
- den tid då (s) obrutet satt vid makten, 44 år, 1932-76, med statsministrarna Per-Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme.
- fokus för undersökningen är framför allt politiken i relation till kyrkan, skolan, familjen.
Andra personer som haft avgörande inflytande på utvecklingen är Artur Engberg och Harald Hallėn (kyrkofrågorna), Stellan Arvidsson (skolan) och Alva Myrdal (alla tre områdena).
Vad kan man då säga om oppositionen? Har dom opponerat eller accepterat de socialdemokratiska vägvalen? Givetvis opponerat men sakta men säkert malts ner i takt med att samhällets olika sidor alltmer präglats av det socialdemokratiska samhällsidealet och varje ny generation blivit alltmer van vid att det är så här det ska vara. Så när de borgerliga äntligen fick makten 1976, var hela samhällsapparaten så inpyrd av socialdemokrati och de borgerliga så utan självständig ideologisk identitet att de stora avgörande förändringarna nästan helt uteblev.
I slutet av den undersökta perioden fanns också en informell kontakt mellan enskilda socialdemokrater och folkpartister i en grupp som kallades 211 utifrån husnumret på den privatbostad där de regelbundet träffades. Där drevs en delvis gemensam radikal linje i sociala frågor och familjepolitiken.
Men de flesta avgörande vägval gjordes långt innan dess. Och då är det lätt se de ideologiska skillnaderna fr a i frågor som berör en kristen, synen på kyrka och kristendom. I socialdemokratins barndom var partiet antikristet, eller ska vi kanske säga anti(stats-)kyrkligt. (Någon annan verkligt betydande andlig kraft än "statskyrkan" fanns ju inte i samhället.) För att då inte riskera förlora kristet troende arbetare valde man vägen att se religion (på den tiden i praktiken kristendomen) som en privatsak. Detta kan ju i förstone kännas betryggande - man får som enskild tro vad man vill - men i längden (t ex in i nutiden) får ju tron som privatsak konsekvensen att tron ska hållas privat, dvs religiösa yttringar ska så lite som möjligt synas i offentligheten och fr a ska religionen inte få vara en påverkansfaktor i samhällslivet och politiken.
Socialdemokratins antkyrklighet tog sig från början det uttrycket att den första partikongressen öppnade en Långfredag under gudstjänsttid. En bekännelse så god som någon (på den tiden var Långfredag en stor kyrkogångsdag,).
Mot detta kan ställas borgerliga partiprogram, fr a Bondeförbundet och Högerpartiet som ännu på 50- och 60-talen kunde uttrycka att Sverige ska vara ett kristet land eller åtminstone att kristendomens värderingar ska utgöra grund för samhällsbygget.
Om man försöker utplåna dessa ideologiska skillnader för att hävda att de borgerliga varit lika avgörande i vilja och inflytande i 1900-talets samhällsomvandling - oavsett om man anser den vara av godo eller av ondo - är det min gissning att man får det aningen svettigt.
