Torbjörn Lindahl

Har sitt riksårsmöte i Luleå denna helg. Själva förhandlingarna i morgon, men idag en inspirationsdag för alla dem som velat komma en dag tidigare. Några  kom i går kväll.

 

Samling vid Domkyrkan kl 9. Bilfärd till Gammelstad. Jag var en av dem som ställde upp och skjutsade. Fick i bilen en prästkollega från Växjö stift som jag lärde känna redan läsåret 1972-73 när vi samtidigt gjorde Diakonala året och arbetade i KGF (kyrkliga Gymnasistförbundet), och hans hustru (som vi lärde känna under studietiden i Uppsala).

 

I Gammelstad guidade Mats i både kyrkan och kyrkstaden. Mycket kunnigt, enligt vad som senare förtäljdes. Avslutning med besök i två kyrkstugor. Därefter lunch i Gamla prästgården, med renskav stekt över öppen eld utomhus.

 

Sen till EFS-kyrkan i stan där det blev ett blandat program med samtal, föredrag, bön och sång. Ett av föredragen var jag ombedd hålla och hade fått ämnet Laestadianismen och Svenska kyrkan. 

 

Flera vänner från olika platser och tider i livet fick jag möta. Glädjande och välsignat.

 

lär det också i år vara för svensk frikyrklighet har jag sett någonstans. Om det är sedan var grundandet av första frikyrkoförsamlingen eller första offentliga baptistdopet minns jag ej. Läste ej heller så noga. Bryr mig inte heller så mycket om det. Känner mig lite som Ferdinand på julafton i det avseendet.

 

När man tillhör en kyrka vars rötter tydligt är allmännkyrkliga (=katolska) - ämbetet och sakramenten - och vars "start" i vårt land bara innebar att den då redan existerande kyrkan nådde nytt geografiskt område* som då knappast ens var ett avgränsat land i modern mening; den som tillhör en sådan kyrka kommer alltid att tycka att moderna samfund och dess jubileer är av helt underordnad betydelse. 175 år är ju också i ett större kyrkohistoriskt perspektiv en så pass begränsad tid att många sådana tider passerat. Från reformationens start i Sverige till slutet av 1600-talet. Och därefter nästan två sådana perioder till innan den lutherska statskyrkans dagar var räknade. För att inte tala om den betydligt längre s k medeltiden på vilken vi moderna protestanter bara lärt oss kasta en föraktfull sidoblick över axeln.

 

Man får nästan lust att säga som till alltför självmedvetna tonåringar: väx upp!

 

 

* att det vi kallar "svenska kyrkan" (ursprungligen bara omnämnd som Guds församling i Sverige) skulle räkna sin start från Uppsala möte 1593 är enligt min ringa mening en lutherskt konfessionell särmening som jag aldrig kommer att känna samhörighet med

 

1. I stadsparken när Luleå hockey-(MSSK):s damlag hyllades efter SM-guldet. Mötte på stan en vän ur gudstjänstförsamlingen som gjorde mig sällskap så vi fick bandyapplådera* tillsammans.

 

Efter firandet drog vi mot stadskärnans centralare delar och tog en kopp kaffe. Då uppenbarade sig ytterligare en som vi känner från kyrkan. Och nu fick vi höra ett personligt vittnesbörd om den väg som fört honom till vår gudstjänstgemenskap. Mycket givande.

 

2. I bönhuset (Fridsförbundet) för kvällsgudstjänstjänst. Helg med kallade predikanter. Mats och jag tog bussen tillsammans men fick skjuts hem.

 

Både gudstjänsten och samtalen vid kaffet blev en chans uppleva hur nya hörapparaterna fungerar. Jag hör absolut mycket bättre. Irriterande bara att jag också hör min egen röst mycket starkare, fr a när jag sjunger. 

- Du kommer vänja dig, sa audionomen igår. Hjärnan kommer till slut koppla bort sånt ljud du inte vill höra.

 

Hoppas det. Predikningarna ikväll hade jag dock inget emot att höra. Texterna var Jes 55 och delar av Rut 1.

 

- - - - 

 

I natt blir det sommartid. Ställ fram klockan en timme. 

 

 

* applådera med tjocka vinterhandskar på

 

har jag fått mina nya hörapparater.

 

Var till hörcentralen på sjukhuset i förmiddags. Hör jag bättre eller hör jag bättre? Kanske behövs någon finjustering av inställningarna men jag ska ha dem* i fyra veckor först sen ringer audionomen och kollar läget.

 

Tog sedan en sväng över Storheden och gjorde några ärenden innan jag for till min gamla radhuslänga på Porsön och tittade in hos grannarna för att sitta ner och dricka kaffe, vilket jag inte hann i onsdags. De** har - tillsammans med sina grannar, dvs nuvarande ägarna till f d mitt hus - byggt nytt uteförråd på baksidan av huset. Snyggt! Grannfrun berättade att det kostade 300000 kr (som två familjer alltså delade) vilket var lika mycket som de*** köpte hela sitt radhus för 1980!

 

Snabbt hem så var det dags för Mats och mig att åka till kyrkan och förbereda för kvällens andakt i fastan i Hersökyrkan. Upplagd som korsvägsandakt denna gång. Vi gick runt i hela byggnaden och stannade till inför fina tavlor visande de olika stationerna på Via dolorosa. Sista tre stationerna i kyrkorummet och slutet inför altaret.

 

*&**&*** mitt bidrag till debatten om de och dem ska ersättas av dom

 

hade vi idag. Det finns rätt många pensionerade präster i stan och fem av oss träffades idag. Initiativtagare var Jan Sjöberg, som var min chef under fem år på nittiotalet då han var kyrkoherde i Örnäset. Mycket givande möte. Vi fick berätta för varandra vilka vägar livet tagit oss. Som vanligt skulle kyrkolivet (särskilt gudstjänstlivet) i staden ha mycket att vinna på om det lyssnades mer på de pensionerade prästernas vishet! Övriga deltagare var Mats Rondahl, Mats Reimhagen, Dennis Lundqvist.

 

Vi träffades hemma hos Jan som numera bor i samma radhuslänga som där jag bodde tidigare. Efter nästan 25 år i Härnösands stift och utomlands är han nu åter i Luleå och flyttade in i radhuset ungefär samtidigt som jag flyttade ut så grannar var vi aldrig. Jag fick betyga att min flytt var bestämd långt innan dom ens funderat på att flytta in i huset.

- Tur att du sa det, sa Jan! :)

 

Innan vi gick passade jag på ringa på hos närmaste grannar i radhuset, som också var mina närmaste grannar fast från andra sidan så att säga. Jag fick säga till dem att jag saknar grannarna mer än själva huset!

 

Till sist drog Mats och jag därifrån och lyckades krångla oss förbi byggarbetsplatser med blockerade gångvägar och tog oss till slut till Björkskatan för besök hos goda vänner. Även där samtal om kyrkliga ting, mest om gudstjänstlivet i Hertsön som vi alla regelbundet deltar i. Vi är givetvis i grunden glada över Bosses sätt att förvalta gudstjänsttraditionerna, men tycker kanske att något kunde göras för ökat lekmannaengagemang i gudstjänten, t ex genom processioner, textläsningar, förbön mm. Betydligt fler än bara kyrkvärdarna kan synas. Även om vi med råge sedan länge nått det som är absolut viktigast: att gudstjänstdeltagarna är aktiva i liturgins skeenden.

 

På kvällen bastu och då fick Mats och jag sällskap av Lars-Gunnar som är uppe i sommarstugan en vecka.

 

i Örnäsets kyrka medverkade Mats och jag i kl 18 ikväll. Inbokad och beställd av Fridsförbundet. Han celebrant och jag predikant.

 

Skälet till att Fridsförbundet ofta vill fira mässa lördag kväll är ett arv från gamla tider där man sedan gjort dygd av nödvändigheten.

 

Förr i tiden - dvs före 1980-talet - var det ju enligt svenska kyrkans ordning bara präster som fick distribuera i nattvardsgångar. Alltså var man vid stormöten i Tornedalen tvungen få ihop åtta präster från de små tornedalska pastoraten. Och eftersom alla måste vara hemma och hålla gudstjänst i sina egna församlingar söndag förmiddag blev lördag afton enda chansen få loss tillräckligt antal präster. När sedan möjligheten för lekmän att distribuera öppnades då var ordningen med lördagkvällsmässa sedan länge gjuten i sten. Och söndagens högmässa (utan nattvard) kunde sedan lokale kyrkoherden, med domkapitlets tillstånd, flytta från kyrkan till stormötestältet.

 

Mässan Mats och jag ledde ikväll var ju bara inplanerad mitt i terminen utan att Fridsförbundet hade något extra såsom församlingsdagar med flera gudstjänster och kallade predikanter. Alltså var det betydligt färre än förra gången. C:a 60 bara.

 

Kanske blir vi minst lika många i Hertsökyrkan i morgon.

 

Ikväll var det Mats som ledde fasteandakten i Hertsökyrkan. En av dem man ofta ser i kyrkan spelade. Jo, nog blir det bättre med orgelspel till psalmerna. 

 

Texterna han läste var avsnitt 4, 5 och 6 i Jesu lidande enligt Johannes evangelium. I predikan, som var god och tänkvärd på många sätt, stannade han till inför Petri förnekelse.

 

Efter andakten gick vi runt i kyrkan (hela byggnaden, inte bara själva kyrkorummet) och tittade på lämpliga platser att kunna fästa tavlor med de fjorton motiven från Jesu lidandesväg inför nästa fredag då det blir korsvägsandakt.

 

Inte särskilt många deltagare ikväll heller, men lite fler än förra veckan. Nästa vecka borde vi bli ännu fler, en korsvägsandakt är ett annorlunda gripande sätt följa Jesus på lidandesvägen.

 

hade vi i Hertsökyrkan ikväll. Initiativet till dessa tre fredagsandakter kommer från Mats och mig. Vi har nämligen saknat dylika. Under "min tid" som distriktspräst hade vi alltid fasteandakter i lite olika varianter. Samma tradition hade Mats i Malmberget. 

 

Ikväll var det jag som ledde andakten och predikade, Mats var med som hjälpreda och moraliskt stöd. Nästa fredag blir det ombytta roller. Vi har bestämt psalmerna tillsammans för att undvika onödiga dubbleringar. Ikväll lite enklare psalmer eftersom vi saknade musiker. Nästa gång då vi har musiker med blir det lite svårare psalmer bl a den mycket fina Min själ du måste nu glömma... och om två veckor blir det korsvägsandakt då vi går runt I huset och stannar till i bön och meditation inför bilder med motiv från de olika stationerna på Jesu lidandes väg.

 

Tiden för andakterna är kl 18. Ikväll var vi dock inte så många. Vi kan mycket väl vara betydligt fler. Välkommen!

 

fick jag förrätta idag. Eller, när vi i svenskkyrklig ordning gör detta så är det ju ofta inte bara kommunion utan hel nattvardsgudstjänst. Så även idag. Två psalmer men läst nattvardsliturgi. Även tre anhöriga till den äldre kvinnan var med.

 

Hennes son och jag bröt upp samtidigt. Men när vi tog hissen ner gick det inte lika bra. Den fastnade.

- Tur att jag har lite bröd och vin kvar i väskan, tänkte jag. Då klarar vi oss en tid utan att svälta ihjäl.

 

Tel till nödnumret som fanns angivet i hissen. Men dom hade inte längre serviceavtalet fick vi veta. Men innan vi hann kontakta annan operatör började hissen röra sig och stanna vid en våning. Vi valde då kliva ur och gå ner. Min färdkamrat som har sin mors adress i huvudet lovade ringa då han kom hem. Han ringde även sin syster som var kvar hos modern och uppmanade henne låta bli hissen när hon skulle fara.

 

Lite spännande, men lyckligt slut. Hoppas ingen annan fastnar innan serviceman gjort sitt.

 

Ikväll var det sedan bastu. Mats och jag hade flyttat bastudag från onsdag för att kunna ha lite fastlagsfest med några kollegor. Tyvärr kunde ingen av dem komma så vi blev ensamma. Men vi fick efter bastun sitta hos Mats och titta på filmen Barfotarop. lntressant påminnas om detta embryo till den stora folkväckelsen under artonhundratalet. Men rent filmmässigt var det väl en amatörproduktion.

 

har jag funderat över inför söndagen. Då är det nämligen min tur predika i Luleå Fridsförbunds bönhus. Där får man ju alltid själv välja text. Inte som i kyrkan där texterna är givna. Att evangelietexten är predikotext i högmässorna är väl fortfarande vanligast även om det numera sägs att predikan kan utgå från en eller flera av de upplästa texterna.

 

I bönhuset däremot är man fri tala över vilken text man vill. Dock tycker jag mig under de ca 50 år jag då och då deltagit i laestadianska gudstjänster ha noterat att bundenheten till Kyrkans evangeliebok blivit allt större. I bönhuset följer man ju 37 års psalmbok och 42 års evangeliebok och någon av dess texter läses alltid.

 

Nu är det som sagt min tur predika - och välja text. Vilken det (troligen!) blir avslöjas inte I förväg.

 

känns det som idag när jag äntligen kommit till slutet av serien om utvecklingen inom svenska kyrkan efter att prästämbetet öppnats för kvinnor. Elva inlägg blev det till slut. När jag började trodde jag kanske på fem eller sex avsnitt. Men hela tiden kom jag på något nytt som måste kommenteras.

 

Ja, ja. Nu är det slut för den här gången. Nu återstår bara fredag kväll (18.30) då jag på Fridsförbundet ska tala - inte som här om den kyrkopolitiska utvecklingen, utan - om vilka skäl som kan anföras för att prästämbetet ska innehas av män.

 

Men när jag säger att dagen blev vilo så betyder det inte att det bara blev fåtöljen. Mitt på dagen gick jag fram och tillbaka till stan och på kvällen var jag på samtalskväll på Fridsförbundet. Det betyder att styrelsen bjuder in till ett fritt samtal - där alla får yttra sig men inga beslut tas - om något som känns angeläget. Ikväll var det framtidsfrågorna igen. Samma som sist en gång till alltså. Men med tillägget: kommer Fridsförbundet kunna uppleva att relationen till svenska kyrkan blir annorlunda om den präst som sökt och erbjudits tjänst i Örnäset eventuellt slutligen tackar ja? 

 

Först något som öppnandet av ämbetet för kvinnor inte lett till: väckelse. 

 

Det var något som nämligen förutspåddes i diskussionerna inför reformen. Kanske använde man inte just ordet väckelse men i vart fall fanns en tro och förhoppning att denna modernisering av kyrkan skulle innebära att kyrkan  nådde ut bättre och att dess förankring i folkdjupet skulle öka - i vart fall inte minska. Men vad har hänt? På 50-talet hade kyrkan en förankring i svenska folket som vi idag bara "kan titta i stjärnorna efter". Utveckling tvärt emot förhoppningarna alltså. Nu vill jag inte här påstå att denna minskade förankring i folkdjupen är de prästvigda kvinnornas fel, bara som inledning i detta inlägg säga att det många hoppades på tyvärr inte infriats.

 

När beslutet öppna ämbetet för kvinnor slutligen tagits 1958 så uttalade Margit Sahlin (som sedan blev den första prästvigda kvinnan) att det viktiga med det beslutet är att svenska kyrkan nu bekänt sig till en dynamisk bibelsyn. Exakt vad som avses med detta är kanske inte alldeles klart, men det är svårt att helt komma från känslan att det handlar om att - orden i följande mening är mina, inget du oprövat ska lasta Margit Sahlin för - inte vara så bokstavstroende utan kunna tolka ordet in i vår tid, som det numera ofta heter. Var det början på en ny färdriktning?

 

Sedan kommer ju också det här med hur ofta kvinnor och män nämns i Bibeln. Många kvinnor - också utöver de prästvigda - skulle kanske gärna se fler kvinnor som huvudpersoner i Bibelns berättelser. Men nu är det ofta män. Och vad ska vi göra åt det? Antingen får vi ta det som det är, trots att det inte uppfyller vår tids krav på jämställdhet. Och försöka belysa de texter där kvinnor nämns som huvudpersoner. Eller så får vi sakta ändra i Bibeln. Som ett tillfälle i ett av våra sydligare stift där en prästvigd kvinna i något sammanhang skulle läsa/referera en bibeltext ur gamla testamentet där ett större antal män nämndes. Men istället för män sa hon personer. Det är klart att män är personer! Men en sådan liten, och upplevt obetydlig ändring innebär ett fjärmande från den faktiska ordalydelsen som jag tror ofrånkomligen får betydelse på sikt. Dynamisk bibelsyn kanske.

 

Därefter kommer frågan om vår syn på prästämbetet som sådant och dess väsentliga uppgifter. Inför ämbesbesluten på 50-taler talades om att kvinnor i ämbetet skulle göra ämbetets framtoning annorlunda. Man tänkte sig väl att mer "kvinnligt" skulle innebära mildare, mjukare mer omvårdande,  förstående och lyssnande. (Typ). Osvsett hur man (både som kvinna och man) upplever att bli förknippad med dylika epitet är det knappast någon tvekan om det skett en märkbar förändring i bilden av prästen, men även prästers - och prästkandidaters - egen upplevelse av sin (framtida) roll. Att vara nära människor I glädje och sorg  - absolut inte fel i sig! - har numera i många sammanhang helt ersatt prästens uppgift som ordets förkunnare och sakramentens förvaltare. Man brukar kalla detta diakonalisering av prästämbetet. 

 

Och sist förhållandet till Jesus själv. Och till Fadern. Under senaste årtionden har pågått en tydlig (för den som som har ögon och kunskap nog att se) av det liturgiska språket i syfte att göra det mer inkluderande som man brukar säga. Alltså försöker man plocka bort (där det går) alla ord, benämningar, titlar, ja, till och med pronomen, som kan ge "manliga" (eller "hierarkiska") associationer. T ex

 

- Herre förbarma dig, som finns flera gånger i evangelierna,  kallas Kristusrop

- Så lyder Herrens ord blir Så lyder Guds ord eller Så lyder Bibelns ord

- Upplyft era hjärtan till Gud (som därmed ses som varande över oss) kan bytas mot Öppna era hjärtan för Gud

- Allena han är värd vårt tack och lov blir Allena Gud är värd vårt tack och lov.*

 

 

 

 

För, nu rätt många år sedan, hade vi ett prästmöte i Skellefteå. Där fick vi lyssna till ett föredrag av en av svenska kyrkans mer kända feministteologer. Hon sa bl a (här återgivet ur minnet) att om man tänker sig en hierarki med Fadern överst, sedan hans Son, därefter hans manliga apostlar och sist män som biskopar och präster så måste ju en kvinnlig präst "te sig som ett uppror".

 

Och eftersom hon givetvis inte ville lyfta bort kvinnan som präst så blev ju enda lösningen att förändra överdelen av hierarkin så att det skaver mindre när man stoppar in en prästvigd kvinna. Alltså mer tal om Gud än om Gud Fader, mindre tal om att Jesus också var man.

 

Och då har jag äntligen nått slutet. Det är min erfarenhet att vissa bland de prästvigda kvinnorna - absolut inte alla men några har sagt det till mig rent ut - känner sig aningen obekväma med Bibelns äktenskapsmystik. Där Gud/Kristus är brudgum och Kyrkan/församlingen är hans brud. Det är väl inte helt jämställt kan jag tro.

 

Och detta är ändå en av Bibelns allra vackraste skildringar

 

Kanske borde man nu efter denna genomgång i elva avsnitt. för att jämna ut detta "mansperspektiv"  också skriva något om den mest välsignade personen i Bibeln efter Jesus, en kvinna - Jungfru Maria.**

 

 

* men inte I Hertsökyrkan, där följer vi 1986 års handbok 

 

** men i så fall får jag nog kalla in kollegan Bosse som gästbloggare.

 

I mina skriverier om kvinnor som präster har jag, som kära läsarna väl noterat, konsekvent undvikit orden kvinnlig präst och kvinnoprästmotståndare - utom vid enstaka tillfällen när jag anknyter till vanliga vardagliga uttryckssätt. 

 

Skälet till det första är att det är de prästvigda kvinnorna själva som vill ha det så. Deras egen organisation heter just Forum för prästvigda kvinnor. Inget om "kvinnliga präster".

Om jag nu minns rätt så tror jag deras organisation i ett tidigare skedde hette något med "kvinnliga präster" i namnet men att det ändrades för något årtionde sedan.

 

Skälet till det tror jag är att orden kvinnligt - och manligt! - inte bara syftar på könet (man-kvinna) utan också i traditionellt språkbruk kan syfta på personlighetsegenskaper. Och då står manligt ofta för kraft, mod, styrka osv och kvinnligt mer för mildhet, mjukhet, ömhet, ja i vissa fall t o m för svaghet. Tror ni mig inte, slå upp orden i en ordbok eller läs äldre poesi. Jfr bara med en äldre psalm I psalmboken "här vi manligt strida må". Att strida "kvinnligt", skulle det då betyda att fega ur? Jag gissar att det är den typen av associationer som de prästvigda kvinnorna vill komma från.

 

Det andra ordet jag vill undvika är kvinnoprästmotståndare. Ett ord som med ett litet enkelt skutt av allmänheten lätt uppfattas som "kvinnomotståndare". Och dessutom är ordet "kvinnoprästmotståndare" i grunden ett skällsord, inget som de teologiskt traditionella använt om sig själva. Deras ursprungliga självbenämning inom svenska kyrkan var bekännelsetrogna. Samma givetvis med "kvinnoprästmotstånd". Orden bör i grunden undvikas för att ge rättvisa åt det/dem de syftar på. Bättre är att säga att man är mot ordningen med kvinnor som präster.

 

Att använda ordet kvinnoprästmotståndare är i grunden detsamma som att säga lapp, zigenare eller neger - vilket alla numera vet är helt otillåtet. 

 

En av de mest basala rättigheterna i vår moderna kultur är att ingen ska behöva stå ut med att definieras av utomståendes (motståndares?) benämningar utan ha rätt definiera sig själv (vilket iofs blir helt omöjligt om det i alla lägen drivs till sin spets men ändå). Då bör det gälla även prästvigda kvinnor och dem som inte tror på ordningen med kvinnor som präster.

 

I kyrkomötesbeslutet 1958 att öppna prästämbetet för kvinnor togs även det som kommit att kallas "samvetsklausulen". Det är formellt inte en del av själva beslutet utan formulerades av beredande utskott som en vägledning hur oenigheten i frågan i framtiden borde hanteras. I sak innehåller den tre punkter (här formulerade med mina egna ord):

- biskop ska inte mot sin övertygelse tvingas viga kvinnor till präster

- präst ska i sin tjänst inte tvingas till något som strider mot hans övertygelse

- den prästkandidat som inte är övertygad om det riktiga i ordningen med kvinnor som präster ska ändå kunna avlägga prästlöftena vid sin vigning - även löftet om trohet mot kyrkans lag och ordning

 

(Om man inte haft med den sista punkten hade kyrkan direkt fått problem eftersom många av de teologistuderande blivande prästerna hörde till "nej-sidan" och stor prästbrist hotade pga alla kommande pensionsavgångar i prästerskapet.)

 

Vid kyrkomötet 1958 fanns inga som helst antydningar om att samvetsklausulen skulle vara tidsbegränsad, t ex bara gälla de präster och biskopar som då redan var i tjänst. Därför blev det irriterande för dem som trott att den traditionella ämbetssynen snabbt skulle dö ut och försvinna , när det under 60- och 70-talen visade sig att många i de nya yngre prästgenerationerna var klart lockade av och förankrade i det traditionella synsättet och åberopade "samvetsklausulen" för att få utrymme i kyrkan.

 

För den som tror att kvinnor som präster inte är i överensstämmelse med Jesu ursprungliga vilja med sin kyrka och som vill förverkliga och leva ut en sådan tro blir det naturligt att inte ta del av prästvigda kvinnors ämbetsutövning. Om lekmän handlar så var det möjligen något man kunde stå ut med. Men när präster begärde motsvarande utrymme kom det att uppfattas annorlunda. Då blev det tydligt diskriminering. Och eftersom det ansågs ske under skydd av "samvetsklausulen" så blev den hatobjekt nummer ett. Alltså måste den bort.

 

Men att bli av med samvetsklausulen var lättare sagt än gjort. Eftersom den rent formellt var ett förarbete till lagen om kvinnors tillträde till prästämbetet kunde den inte avskaffas utan att lagen upphävdes. Alltså beslöt kyrkomötet 1982 att upphäva den lag som ger kvinnor rätt att bli präster - men de kunde fortsätta vara det och bli det eftersom samhällets allmänna jämställdhetsprinciper ansågs gälla. 

 

När nu samvetsklausulen avskaffats tänkte vissa: äntligen och andra såg det som det ultimata löftesbrottet.

 

Att det skett förändringar inom och med svenska kyrkan i efterdyningarna till reformen att öppna prästämbetet för kvinnor är tydligt.

 

Nu är det så att dessa förändringar kan värderas på olika sätt. Antingen tycker man (enkelt och schematiskt uttryckt) att det är bra att vi istort sett blivit av med "kvinnoprästmotståndarna" bland prästerna för då har vi också blivit av med många typer av gammaldags, patriarkal, ojämlik, fundamentalistisk, sluten - och alla andra negativa epitet man nu vill klistra på den - typ av kristendom som ändå inte passar in i vår tid, i det moderna samhället.

 

Eller så tycker man (också här enkelt och schematiskt uttryckt) att något gått förlorat - eller åtminstone tydligt är på väg att förloras; en glädjefull förtröstan på Bibelns auktoritet, ett uppskattande förhållningssätt till Kyrkans historiska arv, en levande förankring i de andliga väckelsearv (som jag nämnt tidigare) som präglat och gett liv åt vår svenska kyrka de senaste århundradena.

 

 Nu renodlar och förenklar jag givetvis, men tänk ändå så olika man kan se på saken. 

 

Oavsett hur man värderar det som skett så är det ingen tvekan att situationen med kvinnor som präster blivit en murbräcka som kunnat användas - både av "inomkyrkliga" reformivrare och den utomkyrkliga och massmediala politiska opinionen - för att på avgörande sätt förändra kyrkan. 

 

Nu skulle det dra för långt att också nämna alla de förändringar som gjorts i kyrkans yttre organisation för att främja kvinnoprästsaken, t ex genom att i olika steg flytta makt och inflytande från kyrkoherden (som kunde vara en traditionalist) till kyrkorådet som genom sin politiska sammansättning ofta kunde vara mer (vad man kallar) framstegsvänligt. 

 

Vad har det lett till, att svenska kyrkan fick kvinnor som präster? Och nu tänker jag inte bara på de prästvigda kvinnorna själva, utan lika mycket (eller mer!) på dem - biskopar, präster, förtroendevalda och politiker - som - ofta med medias benägna hjälp - velat driva utvecklingen i någon bestämd riktning.

 

En sak har jag redan nämnt: förändringen av episkopatet. När präster som hade förtroende i stora grupper i kyrkan likväl aldrig fick bli biskopar, så förändrades ju sakta men tydligt den teologiska inriktningen bland biskoparna. Och i följden även bland (de nya generationerna) präster. Men detta skedde inte direkt.

 

Eftersom den "politiska" förändringen av kyrkan började i toppen genom att biskoparna sakta byttes ut så levde länge mer traditionella värderingar kvar längre ner i kyrkoorganisationen bland präster och kyrkfolk. Ja, det var t o m så att i flera stift var i årtionden efter 1960 många eller de flesta av de nya unga prästerna traditionella i sin ämbetssyn - s k "kvinnoprästmotståndare". 

 

Detta att "kvinnoprästmotståndet" accepterades vara kvar inom kyrkan - i praktiken bland prästerna - och att det inte dog ut av sig själv så snabbt som vissa tydligen trott 1958, väckte med åren allltmer motstånd. Och biskopar som officiellt förklarat sig var för kvinnor som präster men fortsatt prästviga kandidater som ej stod bakom kvinnoprästreformen - och uppenbarligen hade förtroende för dem - blev kritiserade för att vara halvhjärtade.

 

För att nu sammanfatta flera årtionden i en enda mening så ledde detta i många olika steg till att inga personer längre fick bli präster eller biskopar om dom inte i handling visade sig helt beredda stå bakom kvinnor som präster. Fr o m år 2000 (kyrkans "skiljande" från staten) är dessa regler inskrivna i kyrkans eget regelverk Kyrkoordningen.

 

Dessa begränsningar i vilka som fått bli biskopar och präster (och vilka som kommit istället) har naturligtvis i grunden förändrat kyrkan och vad kyrkan uppfattas stå för. Uppfattningar och värderingar som för några årtionden sedan uppfattades som helt otänkbara är idag helt accepterade och snarast en norm att följa.

 

Samtidigt har stora grupper i kyrkfolket blivit utan herdar dom har förtroende för. Ytterst få präster finns längre, och nästan inga alls i yngre prästgenerationer, som  har sin tydliga förankring i högkyrklighet, gammalkyrklighet eller annan väckelsetradition - som historiskt är de kyrkliga miljöer som gett flest prästkallelser.

 

Det är ju så att synen på kvinnor som präster inte är en isolerad fråga där man kan byta åsikt som man byter skjorta. Utan ämbetssynen är (oftast!) en del i en större teologisk ram som påverkar vilken förankring man har i olika traditioner och därmed i många fall vilken "åsikt" man får i olika mer konkreta frågor.

 

 Var då denna utveckling oundgänglig? Absolut inte, menar jag. Det hade varit möjligt för de båda sidorna att leva respektfullt med varandra - som ofta kunnat ske på lokalplanet. Hade vi sluppit media och politiker hade mycket kunnat se annorlunda ut.

 

När frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet avgjorts av dem som makten haver, dvs riksdagen och ett - visserligen inte lika mycket som nu, men dock i avsevärd mån - politiserat kyrkomöte, gällde det att få saken förankrad i själva kyrkolivet. Och då började man uppifrån. Alltså gällde det att säkerställa att åtminstone inga nya biskopar utsågs som inte stod bakom reformen.

 

På den tiden utsågs biskopar på annat sätt än nu. Präster och av församlingarna utsedda elektorer fick rösta på tre kandidater var och regeringen utsåg en av de tre som fått mest röster, "kommit på förslag" som man förr sa. Det vore väl naturligt alltid utse den som fått flest röster, men möjligheten utse tvåan eller trean kunde t ex användas för att use någon som kommit "på förslag", tvåa eller trea, flera gånger (och därför måste anses ha tillräckligt stort förtroende) men aldrig blivit etta.

 

Fr o m 60-talet började regeringen konsekvent använda biskopsutnämningarna som ett sätt att "säkra"  kvinnoprästreformen. Man utsåg alltså bara sådana som stod bakom reformen även om det bland dem som också stod på förslag fanns andra med ytterst goda meriter och som i vissa fall varit på förslag flera gånger. 

 

Redan tidigare hade regeringen kunnat använda sin utnämningsmakt till att medvet gå förbi dem som uppfattats som alltför bibeltroende. Det tydligaste exemplet är kanske Gustav Adolf Danell som stod på  förslag fjärde gången redan 1956 (i Luleå stift! - hur hade det blivit här om vi fått honom?) utan att bli utnämnd. Danell blev sedan förbigången vid flera ytterligare biskosval (sammanlagt åtta). Andra högkyrkliga profiler - ofta uppskattade för sin kompetens och sina böcker långt utanför "kvinnoprästmotståndarnas" led - är Per-Olof Sjögren, Carl-Henrik Martling, Carl Strandberg.

 

Enda gången regeringen utsåg en biskop av den gamla uppfattningen var när Bertil Gärtner blev biskop. Men då hade regeringen inget val. De två andra på förslag var välkända "motståndare" Martling och Sjögren. Gärtner var mer okänd (för regeringen), han hade varit borta från Sverige en tid som professor i USA men blivit domprost i Göteborg bara året innan.

 

(Fortsättning följer. Några avsnitt till sedan ska jag berätta varför jag skriver detta nu.)

När beslutet öppna svenska kyrkans prästämbete 1958 tagits i både kyrkomöte och riksdag var det alltså fritt fram för hugade kvinnor. Men det blev ingen rusning. Som jag tidigare nämnt dröjde det två år innan de tre första kvinnorna vigdes - i tre olika stift.

 

Sedan ökade mängden prästvigda kvinnor i ytterst maklig takt. Det år jag började mina telogistudier, 1973, var det ännu bara några tiotal i hela landet. När jag prästvigdes 1979 var det ca hundra. Det innebar att det länge bara var några enstaka per stift och under en stor del av min studietid var det flera stift där ännu ingen kvinna prästvigts.

 

Eftersom antalet präster i aktiv tjänst i svenska kyrkan är ca 3500 så inser man att "kvinnlig präst" var något som de allra flesta i samhället aldrig mötte annat än i media.

 

Sedan har givetvis mängden prästvigda kvinnor stadigt ökat. Och sedan många år är en stor majoritet av dem som studerar till präst och blir prästvigda, kvinnor. Det har t o m gått så långt på sina håll i kyrkan att man t ex i Stockholms stift känt sig nödsakade sätta in särskilda resurser för att rekrytera män till prästämbetet.

 

Redan för många år sedan när man såg trenden - fler kvinnor prästvigs och fler män pensioneras - förstod många att snart är kvinnor i majoritet i prästkåren (det skedde för något år sedan) och snart kan en överväldigande majoritet vara kvinnor.

 

Har det då någon betydelse?

 

(Forts fr föreg.)

 

För att ändra prästämbetet och villkoren för behörighet  - så att även kvinnor fick möjlighet inträda i ämbetet - krävdes ändring i lagen. Det var ju statskyrka. Men för att ändra i kyrkolag krävdes likalydande beslut i både kyrkomöte och riksdag. Alltså lade regeringen förslaget på kyrkomötets bord 1957. I beslutet blev kyrkomötet delat i tre grupper: för, mot och avvakta/utreda mer. Eftersom det i vart fall inte blev majoritet för förslaget så föll det.

 

På den tiden - och årtionden efter! - möttes kyrkomötet bara vart femte år, inte årligen som nu. Om regeringen efter 1957 följt gammal praxis så hade man antingen helt släppt förslaget eller återkommit till kyrkomötet tidigast fem år senare. Men här var det tydligen bråttom. Alltså beslöt regeringen inkalla ett nytt kyrkomöte redan året efter - mot  tidigare praxis - och lägga förslaget på nytt.

 

Detta regeringsbeslut att bryta så uppenbart mot tidigare ordning skapade givetvis stor besvikelse hos dem som motsatte sig reformen och är nog den främsta orsaken till att genomförandet av kvinnoprästsaken av många uppfattats som ett övergrepp mot kyrkan.

 

Under året mellan dessa två kyrkomöten var debatten i samhället (i praktiken i pressen - internet och sociala medier fanns ju inte) enorm och ofta hätsk. I valen till 1958 års kyrkomöte blev också många ledamöter utbytta. Här gällde det att med det politiska inflytandet se till att så många  ledamöter som möjligt valdes som denna gång kunde förväntas rösta rätt, dvs rösta för förslaget att öppna prästämbetet för kvinnor.

 

Vid omröstningen kan man enkelt säga att gruppen tydliga nej-sägare var nästan lika stor som året innan, men från mellangruppen hade många flyttat till ja-sidan. Alltså gick beslutet igenom.

 

När jag nu framför den syn på reformen som varit gängse bland dem som motsatt sig den, att regeringens agerande var avgörande och inte opinionen inom kyrkan - det som förespråkarna kallat kvinnoprästmotståndarnas dolkstötslegend -- så har jag inget problem medge att det även inom kyrkan funnits viss opinion för reformen redan långt före 50-talet. Men det är min bestämda uppfattning att reformen inte genomförts så snabbt och beslutsamt utan den politiska (läs: regeringen) pressen. Vad som hänt och hur utvecklingen i kyrkan blivit om regeringen lagt frågan åt sidan kan vi givetvis bara spekulera om.

 

 

har vi haft inom svenska kyrkan i snart 63 år. Närmare bestämt sedan Palmsöndagen 1960, då de tre första kvinnorna vigdes. Obs! Vi har inte haft kvinnor som präster sedan 1958, vilket ofta sägs. 1958 togs beslutet att öppna prästämbetet för kvinnor, men de första kvinnorna prästvigdes knappt två år senare.

 

Den verkliga anledningen till det beslutet var att på den tiden (statskyrka) var präster i svenska kyrkan formellt statliga tjänstemän. Långt tidigare hade beslutet tagits att alla statliga tjänster skulle vara öppna för kvinnor. Men prästämbetet undantogs. Men på 50-talet - efter flera årtionden - ansågs det inte längre rimligt ur statens synvinkel att ett ämbete, prästens, skulle vara undantaget från den principiella jämlikheten i statliga tjänster.

 

Alltså tog regeringen - inte kyrkan! - initiativ, genom att lägga en proposition (regeringsförslag) som måste godkännas av både kyrkomöte och riksdag.