Torbjörn Lindahl

fick jag förrätta idag. Eller, när vi i svenskkyrklig ordning gör detta så är det ju ofta inte bara kommunion utan hel nattvardsgudstjänst. Så även idag. Två psalmer men läst nattvardsliturgi. Även tre anhöriga till den äldre kvinnan var med.

 

Hennes son och jag bröt upp samtidigt. Men när vi tog hissen ner gick det inte lika bra. Den fastnade.

- Tur att jag har lite bröd och vin kvar i väskan, tänkte jag. Då klarar vi oss en tid utan att svälta ihjäl.

 

Tel till nödnumret som fanns angivet i hissen. Men dom hade inte längre serviceavtalet fick vi veta. Men innan vi hann kontakta annan operatör började hissen röra sig och stanna vid en våning. Vi valde då kliva ur och gå ner. Min färdkamrat som har sin mors adress i huvudet lovade ringa då han kom hem. Han ringde även sin syster som var kvar hos modern och uppmanade henne låta bli hissen när hon skulle fara.

 

Lite spännande, men lyckligt slut. Hoppas ingen annan fastnar innan serviceman gjort sitt.

 

Ikväll var det sedan bastu. Mats och jag hade flyttat bastudag från onsdag för att kunna ha lite fastlagsfest med några kollegor. Tyvärr kunde ingen av dem komma så vi blev ensamma. Men vi fick efter bastun sitta hos Mats och titta på filmen Barfotarop. lntressant påminnas om detta embryo till den stora folkväckelsen under artonhundratalet. Men rent filmmässigt var det väl en amatörproduktion.

 

har jag funderat över inför söndagen. Då är det nämligen min tur predika i Luleå Fridsförbunds bönhus. Där får man ju alltid själv välja text. Inte som i kyrkan där texterna är givna. Att evangelietexten är predikotext i högmässorna är väl fortfarande vanligast även om det numera sägs att predikan kan utgå från en eller flera av de upplästa texterna.

 

I bönhuset däremot är man fri tala över vilken text man vill. Dock tycker jag mig under de ca 50 år jag då och då deltagit i laestadianska gudstjänster ha noterat att bundenheten till Kyrkans evangeliebok blivit allt större. I bönhuset följer man ju 37 års psalmbok och 42 års evangeliebok och någon av dess texter läses alltid.

 

Nu är det som sagt min tur predika - och välja text. Vilken det (troligen!) blir avslöjas inte I förväg.

 

känns det som idag när jag äntligen kommit till slutet av serien om utvecklingen inom svenska kyrkan efter att prästämbetet öppnats för kvinnor. Elva inlägg blev det till slut. När jag började trodde jag kanske på fem eller sex avsnitt. Men hela tiden kom jag på något nytt som måste kommenteras.

 

Ja, ja. Nu är det slut för den här gången. Nu återstår bara fredag kväll (18.30) då jag på Fridsförbundet ska tala - inte som här om den kyrkopolitiska utvecklingen, utan - om vilka skäl som kan anföras för att prästämbetet ska innehas av män.

 

Men när jag säger att dagen blev vilo så betyder det inte att det bara blev fåtöljen. Mitt på dagen gick jag fram och tillbaka till stan och på kvällen var jag på samtalskväll på Fridsförbundet. Det betyder att styrelsen bjuder in till ett fritt samtal - där alla får yttra sig men inga beslut tas - om något som känns angeläget. Ikväll var det framtidsfrågorna igen. Samma som sist en gång till alltså. Men med tillägget: kommer Fridsförbundet kunna uppleva att relationen till svenska kyrkan blir annorlunda om den präst som sökt och erbjudits tjänst i Örnäset eventuellt slutligen tackar ja? 

 

Först något som öppnandet av ämbetet för kvinnor inte lett till: väckelse. 

 

Det var något som nämligen förutspåddes i diskussionerna inför reformen. Kanske använde man inte just ordet väckelse men i vart fall fanns en tro och förhoppning att denna modernisering av kyrkan skulle innebära att kyrkan  nådde ut bättre och att dess förankring i folkdjupet skulle öka - i vart fall inte minska. Men vad har hänt? På 50-talet hade kyrkan en förankring i svenska folket som vi idag bara "kan titta i stjärnorna efter". Utveckling tvärt emot förhoppningarna alltså. Nu vill jag inte här påstå att denna minskade förankring i folkdjupen är de prästvigda kvinnornas fel, bara som inledning i detta inlägg säga att det många hoppades på tyvärr inte infriats.

 

När beslutet öppna ämbetet för kvinnor slutligen tagits 1958 så uttalade Margit Sahlin (som sedan blev den första prästvigda kvinnan) att det viktiga med det beslutet är att svenska kyrkan nu bekänt sig till en dynamisk bibelsyn. Exakt vad som avses med detta är kanske inte alldeles klart, men det är svårt att helt komma från känslan att det handlar om att - orden i följande mening är mina, inget du oprövat ska lasta Margit Sahlin för - inte vara så bokstavstroende utan kunna tolka ordet in i vår tid, som det numera ofta heter. Var det början på en ny färdriktning?

 

Sedan kommer ju också det här med hur ofta kvinnor och män nämns i Bibeln. Många kvinnor - också utöver de prästvigda - skulle kanske gärna se fler kvinnor som huvudpersoner i Bibelns berättelser. Men nu är det ofta män. Och vad ska vi göra åt det? Antingen får vi ta det som det är, trots att det inte uppfyller vår tids krav på jämställdhet. Och försöka belysa de texter där kvinnor nämns som huvudpersoner. Eller så får vi sakta ändra i Bibeln. Som ett tillfälle i ett av våra sydligare stift där en prästvigd kvinna i något sammanhang skulle läsa/referera en bibeltext ur gamla testamentet där ett större antal män nämndes. Men istället för män sa hon personer. Det är klart att män är personer! Men en sådan liten, och upplevt obetydlig ändring innebär ett fjärmande från den faktiska ordalydelsen som jag tror ofrånkomligen får betydelse på sikt. Dynamisk bibelsyn kanske.

 

Därefter kommer frågan om vår syn på prästämbetet som sådant och dess väsentliga uppgifter. Inför ämbesbesluten på 50-taler talades om att kvinnor i ämbetet skulle göra ämbetets framtoning annorlunda. Man tänkte sig väl att mer "kvinnligt" skulle innebära mildare, mjukare mer omvårdande,  förstående och lyssnande. (Typ). Osvsett hur man (både som kvinna och man) upplever att bli förknippad med dylika epitet är det knappast någon tvekan om det skett en märkbar förändring i bilden av prästen, men även prästers - och prästkandidaters - egen upplevelse av sin (framtida) roll. Att vara nära människor I glädje och sorg  - absolut inte fel i sig! - har numera i många sammanhang helt ersatt prästens uppgift som ordets förkunnare och sakramentens förvaltare. Man brukar kalla detta diakonalisering av prästämbetet. 

 

Och sist förhållandet till Jesus själv. Och till Fadern. Under senaste årtionden har pågått en tydlig (för den som som har ögon och kunskap nog att se) av det liturgiska språket i syfte att göra det mer inkluderande som man brukar säga. Alltså försöker man plocka bort (där det går) alla ord, benämningar, titlar, ja, till och med pronomen, som kan ge "manliga" (eller "hierarkiska") associationer. T ex

 

- Herre förbarma dig, som finns flera gånger i evangelierna,  kallas Kristusrop

- Så lyder Herrens ord blir Så lyder Guds ord eller Så lyder Bibelns ord

- Upplyft era hjärtan till Gud (som därmed ses som varande över oss) kan bytas mot Öppna era hjärtan för Gud

- Allena han är värd vårt tack och lov blir Allena Gud är värd vårt tack och lov.*

 

 

 

 

För, nu rätt många år sedan, hade vi ett prästmöte i Skellefteå. Där fick vi lyssna till ett föredrag av en av svenska kyrkans mer kända feministteologer. Hon sa bl a (här återgivet ur minnet) att om man tänker sig en hierarki med Fadern överst, sedan hans Son, därefter hans manliga apostlar och sist män som biskopar och präster så måste ju en kvinnlig präst "te sig som ett uppror".

 

Och eftersom hon givetvis inte ville lyfta bort kvinnan som präst så blev ju enda lösningen att förändra överdelen av hierarkin så att det skaver mindre när man stoppar in en prästvigd kvinna. Alltså mer tal om Gud än om Gud Fader, mindre tal om att Jesus också var man.

 

Och då har jag äntligen nått slutet. Det är min erfarenhet att vissa bland de prästvigda kvinnorna - absolut inte alla men några har sagt det till mig rent ut - känner sig aningen obekväma med Bibelns äktenskapsmystik. Där Gud/Kristus är brudgum och Kyrkan/församlingen är hans brud. Det är väl inte helt jämställt kan jag tro.

 

Och detta är ändå en av Bibelns allra vackraste skildringar

 

Kanske borde man nu efter denna genomgång i elva avsnitt. för att jämna ut detta "mansperspektiv"  också skriva något om den mest välsignade personen i Bibeln efter Jesus, en kvinna - Jungfru Maria.**

 

 

* men inte I Hertsökyrkan, där följer vi 1986 års handbok 

 

** men i så fall får jag nog kalla in kollegan Bosse som gästbloggare.

 

I mina skriverier om kvinnor som präster har jag, som kära läsarna väl noterat, konsekvent undvikit orden kvinnlig präst och kvinnoprästmotståndare - utom vid enstaka tillfällen när jag anknyter till vanliga vardagliga uttryckssätt. 

 

Skälet till det första är att det är de prästvigda kvinnorna själva som vill ha det så. Deras egen organisation heter just Forum för prästvigda kvinnor. Inget om "kvinnliga präster".

Om jag nu minns rätt så tror jag deras organisation i ett tidigare skedde hette något med "kvinnliga präster" i namnet men att det ändrades för något årtionde sedan.

 

Skälet till det tror jag är att orden kvinnligt - och manligt! - inte bara syftar på könet (man-kvinna) utan också i traditionellt språkbruk kan syfta på personlighetsegenskaper. Och då står manligt ofta för kraft, mod, styrka osv och kvinnligt mer för mildhet, mjukhet, ömhet, ja i vissa fall t o m för svaghet. Tror ni mig inte, slå upp orden i en ordbok eller läs äldre poesi. Jfr bara med en äldre psalm I psalmboken "här vi manligt strida må". Att strida "kvinnligt", skulle det då betyda att fega ur? Jag gissar att det är den typen av associationer som de prästvigda kvinnorna vill komma från.

 

Det andra ordet jag vill undvika är kvinnoprästmotståndare. Ett ord som med ett litet enkelt skutt av allmänheten lätt uppfattas som "kvinnomotståndare". Och dessutom är ordet "kvinnoprästmotståndare" i grunden ett skällsord, inget som de teologiskt traditionella använt om sig själva. Deras ursprungliga självbenämning inom svenska kyrkan var bekännelsetrogna. Samma givetvis med "kvinnoprästmotstånd". Orden bör i grunden undvikas för att ge rättvisa åt det/dem de syftar på. Bättre är att säga att man är mot ordningen med kvinnor som präster.

 

Att använda ordet kvinnoprästmotståndare är i grunden detsamma som att säga lapp, zigenare eller neger - vilket alla numera vet är helt otillåtet. 

 

En av de mest basala rättigheterna i vår moderna kultur är att ingen ska behöva stå ut med att definieras av utomståendes (motståndares?) benämningar utan ha rätt definiera sig själv (vilket iofs blir helt omöjligt om det i alla lägen drivs till sin spets men ändå). Då bör det gälla även prästvigda kvinnor och dem som inte tror på ordningen med kvinnor som präster.

 

I kyrkomötesbeslutet 1958 att öppna prästämbetet för kvinnor togs även det som kommit att kallas "samvetsklausulen". Det är formellt inte en del av själva beslutet utan formulerades av beredande utskott som en vägledning hur oenigheten i frågan i framtiden borde hanteras. I sak innehåller den tre punkter (här formulerade med mina egna ord):

- biskop ska inte mot sin övertygelse tvingas viga kvinnor till präster

- präst ska i sin tjänst inte tvingas till något som strider mot hans övertygelse

- den prästkandidat som inte är övertygad om det riktiga i ordningen med kvinnor som präster ska ändå kunna avlägga prästlöftena vid sin vigning - även löftet om trohet mot kyrkans lag och ordning

 

(Om man inte haft med den sista punkten hade kyrkan direkt fått problem eftersom många av de teologistuderande blivande prästerna hörde till "nej-sidan" och stor prästbrist hotade pga alla kommande pensionsavgångar i prästerskapet.)

 

Vid kyrkomötet 1958 fanns inga som helst antydningar om att samvetsklausulen skulle vara tidsbegränsad, t ex bara gälla de präster och biskopar som då redan var i tjänst. Därför blev det irriterande för dem som trott att den traditionella ämbetssynen snabbt skulle dö ut och försvinna , när det under 60- och 70-talen visade sig att många i de nya yngre prästgenerationerna var klart lockade av och förankrade i det traditionella synsättet och åberopade "samvetsklausulen" för att få utrymme i kyrkan.

 

För den som tror att kvinnor som präster inte är i överensstämmelse med Jesu ursprungliga vilja med sin kyrka och som vill förverkliga och leva ut en sådan tro blir det naturligt att inte ta del av prästvigda kvinnors ämbetsutövning. Om lekmän handlar så var det möjligen något man kunde stå ut med. Men när präster begärde motsvarande utrymme kom det att uppfattas annorlunda. Då blev det tydligt diskriminering. Och eftersom det ansågs ske under skydd av "samvetsklausulen" så blev den hatobjekt nummer ett. Alltså måste den bort.

 

Men att bli av med samvetsklausulen var lättare sagt än gjort. Eftersom den rent formellt var ett förarbete till lagen om kvinnors tillträde till prästämbetet kunde den inte avskaffas utan att lagen upphävdes. Alltså beslöt kyrkomötet 1982 att upphäva den lag som ger kvinnor rätt att bli präster - men de kunde fortsätta vara det och bli det eftersom samhällets allmänna jämställdhetsprinciper ansågs gälla. 

 

När nu samvetsklausulen avskaffats tänkte vissa: äntligen och andra såg det som det ultimata löftesbrottet.

 

Att det skett förändringar inom och med svenska kyrkan i efterdyningarna till reformen att öppna prästämbetet för kvinnor är tydligt.

 

Nu är det så att dessa förändringar kan värderas på olika sätt. Antingen tycker man (enkelt och schematiskt uttryckt) att det är bra att vi istort sett blivit av med "kvinnoprästmotståndarna" bland prästerna för då har vi också blivit av med många typer av gammaldags, patriarkal, ojämlik, fundamentalistisk, sluten - och alla andra negativa epitet man nu vill klistra på den - typ av kristendom som ändå inte passar in i vår tid, i det moderna samhället.

 

Eller så tycker man (också här enkelt och schematiskt uttryckt) att något gått förlorat - eller åtminstone tydligt är på väg att förloras; en glädjefull förtröstan på Bibelns auktoritet, ett uppskattande förhållningssätt till Kyrkans historiska arv, en levande förankring i de andliga väckelsearv (som jag nämnt tidigare) som präglat och gett liv åt vår svenska kyrka de senaste århundradena.

 

 Nu renodlar och förenklar jag givetvis, men tänk ändå så olika man kan se på saken. 

 

Oavsett hur man värderar det som skett så är det ingen tvekan att situationen med kvinnor som präster blivit en murbräcka som kunnat användas - både av "inomkyrkliga" reformivrare och den utomkyrkliga och massmediala politiska opinionen - för att på avgörande sätt förändra kyrkan. 

 

Nu skulle det dra för långt att också nämna alla de förändringar som gjorts i kyrkans yttre organisation för att främja kvinnoprästsaken, t ex genom att i olika steg flytta makt och inflytande från kyrkoherden (som kunde vara en traditionalist) till kyrkorådet som genom sin politiska sammansättning ofta kunde vara mer (vad man kallar) framstegsvänligt. 

 

Vad har det lett till, att svenska kyrkan fick kvinnor som präster? Och nu tänker jag inte bara på de prästvigda kvinnorna själva, utan lika mycket (eller mer!) på dem - biskopar, präster, förtroendevalda och politiker - som - ofta med medias benägna hjälp - velat driva utvecklingen i någon bestämd riktning.

 

En sak har jag redan nämnt: förändringen av episkopatet. När präster som hade förtroende i stora grupper i kyrkan likväl aldrig fick bli biskopar, så förändrades ju sakta men tydligt den teologiska inriktningen bland biskoparna. Och i följden även bland (de nya generationerna) präster. Men detta skedde inte direkt.

 

Eftersom den "politiska" förändringen av kyrkan började i toppen genom att biskoparna sakta byttes ut så levde länge mer traditionella värderingar kvar längre ner i kyrkoorganisationen bland präster och kyrkfolk. Ja, det var t o m så att i flera stift var i årtionden efter 1960 många eller de flesta av de nya unga prästerna traditionella i sin ämbetssyn - s k "kvinnoprästmotståndare". 

 

Detta att "kvinnoprästmotståndet" accepterades vara kvar inom kyrkan - i praktiken bland prästerna - och att det inte dog ut av sig själv så snabbt som vissa tydligen trott 1958, väckte med åren allltmer motstånd. Och biskopar som officiellt förklarat sig var för kvinnor som präster men fortsatt prästviga kandidater som ej stod bakom kvinnoprästreformen - och uppenbarligen hade förtroende för dem - blev kritiserade för att vara halvhjärtade.

 

För att nu sammanfatta flera årtionden i en enda mening så ledde detta i många olika steg till att inga personer längre fick bli präster eller biskopar om dom inte i handling visade sig helt beredda stå bakom kvinnor som präster. Fr o m år 2000 (kyrkans "skiljande" från staten) är dessa regler inskrivna i kyrkans eget regelverk Kyrkoordningen.

 

Dessa begränsningar i vilka som fått bli biskopar och präster (och vilka som kommit istället) har naturligtvis i grunden förändrat kyrkan och vad kyrkan uppfattas stå för. Uppfattningar och värderingar som för några årtionden sedan uppfattades som helt otänkbara är idag helt accepterade och snarast en norm att följa.

 

Samtidigt har stora grupper i kyrkfolket blivit utan herdar dom har förtroende för. Ytterst få präster finns längre, och nästan inga alls i yngre prästgenerationer, som  har sin tydliga förankring i högkyrklighet, gammalkyrklighet eller annan väckelsetradition - som historiskt är de kyrkliga miljöer som gett flest prästkallelser.

 

Det är ju så att synen på kvinnor som präster inte är en isolerad fråga där man kan byta åsikt som man byter skjorta. Utan ämbetssynen är (oftast!) en del i en större teologisk ram som påverkar vilken förankring man har i olika traditioner och därmed i många fall vilken "åsikt" man får i olika mer konkreta frågor.

 

 Var då denna utveckling oundgänglig? Absolut inte, menar jag. Det hade varit möjligt för de båda sidorna att leva respektfullt med varandra - som ofta kunnat ske på lokalplanet. Hade vi sluppit media och politiker hade mycket kunnat se annorlunda ut.

 

När frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet avgjorts av dem som makten haver, dvs riksdagen och ett - visserligen inte lika mycket som nu, men dock i avsevärd mån - politiserat kyrkomöte, gällde det att få saken förankrad i själva kyrkolivet. Och då började man uppifrån. Alltså gällde det att säkerställa att åtminstone inga nya biskopar utsågs som inte stod bakom reformen.

 

På den tiden utsågs biskopar på annat sätt än nu. Präster och av församlingarna utsedda elektorer fick rösta på tre kandidater var och regeringen utsåg en av de tre som fått mest röster, "kommit på förslag" som man förr sa. Det vore väl naturligt alltid utse den som fått flest röster, men möjligheten utse tvåan eller trean kunde t ex användas för att use någon som kommit "på förslag", tvåa eller trea, flera gånger (och därför måste anses ha tillräckligt stort förtroende) men aldrig blivit etta.

 

Fr o m 60-talet började regeringen konsekvent använda biskopsutnämningarna som ett sätt att "säkra"  kvinnoprästreformen. Man utsåg alltså bara sådana som stod bakom reformen även om det bland dem som också stod på förslag fanns andra med ytterst goda meriter och som i vissa fall varit på förslag flera gånger. 

 

Redan tidigare hade regeringen kunnat använda sin utnämningsmakt till att medvet gå förbi dem som uppfattats som alltför bibeltroende. Det tydligaste exemplet är kanske Gustav Adolf Danell som stod på  förslag fjärde gången redan 1956 (i Luleå stift! - hur hade det blivit här om vi fått honom?) utan att bli utnämnd. Danell blev sedan förbigången vid flera ytterligare biskosval (sammanlagt åtta). Andra högkyrkliga profiler - ofta uppskattade för sin kompetens och sina böcker långt utanför "kvinnoprästmotståndarnas" led - är Per-Olof Sjögren, Carl-Henrik Martling, Carl Strandberg.

 

Enda gången regeringen utsåg en biskop av den gamla uppfattningen var när Bertil Gärtner blev biskop. Men då hade regeringen inget val. De två andra på förslag var välkända "motståndare" Martling och Sjögren. Gärtner var mer okänd (för regeringen), han hade varit borta från Sverige en tid som professor i USA men blivit domprost i Göteborg bara året innan.

 

(Fortsättning följer. Några avsnitt till sedan ska jag berätta varför jag skriver detta nu.)

När beslutet öppna svenska kyrkans prästämbete 1958 tagits i både kyrkomöte och riksdag var det alltså fritt fram för hugade kvinnor. Men det blev ingen rusning. Som jag tidigare nämnt dröjde det två år innan de tre första kvinnorna vigdes - i tre olika stift.

 

Sedan ökade mängden prästvigda kvinnor i ytterst maklig takt. Det år jag började mina telogistudier, 1973, var det ännu bara några tiotal i hela landet. När jag prästvigdes 1979 var det ca hundra. Det innebar att det länge bara var några enstaka per stift och under en stor del av min studietid var det flera stift där ännu ingen kvinna prästvigts.

 

Eftersom antalet präster i aktiv tjänst i svenska kyrkan är ca 3500 så inser man att "kvinnlig präst" var något som de allra flesta i samhället aldrig mötte annat än i media.

 

Sedan har givetvis mängden prästvigda kvinnor stadigt ökat. Och sedan många år är en stor majoritet av dem som studerar till präst och blir prästvigda, kvinnor. Det har t o m gått så långt på sina håll i kyrkan att man t ex i Stockholms stift känt sig nödsakade sätta in särskilda resurser för att rekrytera män till prästämbetet.

 

Redan för många år sedan när man såg trenden - fler kvinnor prästvigs och fler män pensioneras - förstod många att snart är kvinnor i majoritet i prästkåren (det skedde för något år sedan) och snart kan en överväldigande majoritet vara kvinnor.

 

Har det då någon betydelse?

 

(Forts fr föreg.)

 

För att ändra prästämbetet och villkoren för behörighet  - så att även kvinnor fick möjlighet inträda i ämbetet - krävdes ändring i lagen. Det var ju statskyrka. Men för att ändra i kyrkolag krävdes likalydande beslut i både kyrkomöte och riksdag. Alltså lade regeringen förslaget på kyrkomötets bord 1957. I beslutet blev kyrkomötet delat i tre grupper: för, mot och avvakta/utreda mer. Eftersom det i vart fall inte blev majoritet för förslaget så föll det.

 

På den tiden - och årtionden efter! - möttes kyrkomötet bara vart femte år, inte årligen som nu. Om regeringen efter 1957 följt gammal praxis så hade man antingen helt släppt förslaget eller återkommit till kyrkomötet tidigast fem år senare. Men här var det tydligen bråttom. Alltså beslöt regeringen inkalla ett nytt kyrkomöte redan året efter - mot  tidigare praxis - och lägga förslaget på nytt.

 

Detta regeringsbeslut att bryta så uppenbart mot tidigare ordning skapade givetvis stor besvikelse hos dem som motsatte sig reformen och är nog den främsta orsaken till att genomförandet av kvinnoprästsaken av många uppfattats som ett övergrepp mot kyrkan.

 

Under året mellan dessa två kyrkomöten var debatten i samhället (i praktiken i pressen - internet och sociala medier fanns ju inte) enorm och ofta hätsk. I valen till 1958 års kyrkomöte blev också många ledamöter utbytta. Här gällde det att med det politiska inflytandet se till att så många  ledamöter som möjligt valdes som denna gång kunde förväntas rösta rätt, dvs rösta för förslaget att öppna prästämbetet för kvinnor.

 

Vid omröstningen kan man enkelt säga att gruppen tydliga nej-sägare var nästan lika stor som året innan, men från mellangruppen hade många flyttat till ja-sidan. Alltså gick beslutet igenom.

 

När jag nu framför den syn på reformen som varit gängse bland dem som motsatt sig den, att regeringens agerande var avgörande och inte opinionen inom kyrkan - det som förespråkarna kallat kvinnoprästmotståndarnas dolkstötslegend -- så har jag inget problem medge att det även inom kyrkan funnits viss opinion för reformen redan långt före 50-talet. Men det är min bestämda uppfattning att reformen inte genomförts så snabbt och beslutsamt utan den politiska (läs: regeringen) pressen. Vad som hänt och hur utvecklingen i kyrkan blivit om regeringen lagt frågan åt sidan kan vi givetvis bara spekulera om.

 

 

har vi haft inom svenska kyrkan i snart 63 år. Närmare bestämt sedan Palmsöndagen 1960, då de tre första kvinnorna vigdes. Obs! Vi har inte haft kvinnor som präster sedan 1958, vilket ofta sägs. 1958 togs beslutet att öppna prästämbetet för kvinnor, men de första kvinnorna prästvigdes knappt två år senare.

 

Den verkliga anledningen till det beslutet var att på den tiden (statskyrka) var präster i svenska kyrkan formellt statliga tjänstemän. Långt tidigare hade beslutet tagits att alla statliga tjänster skulle vara öppna för kvinnor. Men prästämbetet undantogs. Men på 50-talet - efter flera årtionden - ansågs det inte längre rimligt ur statens synvinkel att ett ämbete, prästens, skulle vara undantaget från den principiella jämlikheten i statliga tjänster.

 

Alltså tog regeringen - inte kyrkan! - initiativ, genom att lägga en proposition (regeringsförslag) som måste godkännas av både kyrkomöte och riksdag.

 

 

skulle Simon ha tagit en covidspruta. Vi tog bilen till Hertsö vårdcentral, som numera är vaccinationsplats, så kunde vi både på vägen dit och hem passa på att ta lite övningskörning. Men av vaccinationen blev intet. Dom hade slut på den sorts vaccin som ska ges åt "ungdomar" * i hans ålder (han fyller snart 30!)

 

Alltså välkomnades han tillbaka i morgon eftermiddag. Då aktuellt vaccin ska finnas på plats.

 

Alltså (2) fick vi lite oväntad ledig tid. Vad gjorde vi av den? For till närbelägna kyrkan - som är oss väl (!) bekant - och surrade (läs: störde!) personalen en stund och fick lite kaffe och sen for hem och hämtade två kassar med bortsorterade böcker och körde dom till Kupan. Alltid oerhört skön känsla när man får slänga något. Sen blev det ju mer övningskörning i den tätnande eftermiddagstrafiken. Inte heller fel.

 

I samtalet i kyrkan blev det nämnt att jag var distrktspräst där i 20 år. Och jag sa att hade jag en gång fått välja i vilken av stadens stadsdelar jag skulle vara distriktspräst under halva min prästtid så inte hade jag tagit Hertsön! Samma var det på 80-talet när jag efter flera adjunktsår i Nederluleå äntligen skull få bli distriktspräst så inte var Porsön mitt första val. Men i efterhand kan jag säga att dessa två uppgifter: distriktspräst i Porsön respektive Hertsön - som jag själv inte aktivt valt! - när jag ser tillbaka, på många sätt framstår som de mest välsignade.  

 

 

*  att kalla en 30-åring för ungdom är väl det osvikliga beviset på att jag är gubbe. 

En kär vän sedan 50 år tillbaka begravdes i dag i Överluleå kyrka med gravsättning på Skogskyrkogården och minnesstund i Mariakyrkan i Sävast, där Roland under några år varit distriktspräst.

 

Nog visste vi om varandra tidigare från lägerverksamhet i stiftet under min gymnasietid, men fr o m någon gång hösten 1972 började vi bli goda vänner på allvar. Han var då stiftskonsulent för ungdomsarbete och jag gjorde Diakonala året inom KGF i stiftet. Alltså träffades vi en del "i jobbet".

 

Med min helkyrkliga bakgrund var det något helt nytt möta den laestadianska fromhetens själavårdsarv som Roland hade i sin bakgrund.*

 

Det skulle ta mig hela natten att berätta allt som Roland betytt - för mig och för andra. Vid minnesstunden fick vi idag höra många exempel (Kolla den som vill även på Rolands minnnessida). Ett genomgående drag i vittnesbörden var Rolands förmåga att lyssna, att bry sig om, att ana när det fanns något mer bakom en människas ord och så försiktigt dra i tråden - och vips var där ett allvarligt samtal om personliga och andliga ting.

 

Biskopen em, Hans Stiglund, som förrättade begravningen tillsammans med prästen Stefan Aro, sa i griftetalet att "utan Roland hade jag inte stått här", dvs varken varit kristen eller präst. För mig som kanske hade en något gedignare kyrklig bakgrund än Hans är det troligt att jag blivit präst ändå, men min prästtjänst och min tro hade troligen varit betydligt tunnare.

 

Vila till uppståndelsens morgon!

 

 

* i ett blogginlägg Laestadianismen - min vandring, 28 april 2009, har jag delat mer om detta

 

Denna gång begravningsgudstjänt i domkyrkan för min tidigare arbetskamrat Monica Wasberg. Mycket folk varav en stor kör medverkade med några sånger. Ett antal arbetskamrater var där men kanske inte så många som jag förväntat mig. Vid minnesstunden givetvis färre och vad jag såg var vi bara tre arbetskamrater. Lite tråkigt kan jag tycka men det hör kanske till livets gång att när man gått i pension försvinner man snabbt ur de fortfarande arbetandes blickfång.

 

Tillfälle att bidra med sång eller tal erbjöds men få tog chansen. Det var faktiskt bara jag som sade något.* Lite tråkigt kan jag kanske tycka.

 

Nå, vad jag har skrivit det har jag skrivit (och sagt). Monica var en god arbetskamrat som jag uppskattade mycket. Hon dog för tidigt, det blir ett tomrum.

 

Tack för god arbetsgemenskap.

 

 

* det viktigaste av det jag sa har jag redan skrivit i andra halvan av inlägget Vänner levande och döda som jag skrev för ca två veckor sedan

 

för domkyrkoförsamlingens personal var det idag på Örnvik. Mats och jag hade också fått inbjudan. I hans fall måste det väl bero på att han vikarierat för Bosse, i mitt fall samma skäl, eller möjligen att det är mindre än fem år sedan jag pensionerades.

 

God julmat med många  fina rätter. Inget fel, men visst känns det konstigt med den totala bristen på kyrkoårskänsla bland kyrkopersonal och kyrkorådsledamöter: äta julmat mitt under den tid som varit julfasta. Men denna ordning har ju iofs gällt i årtionden så varför reta upp sig nu. Men utan tvekan saknar jag den mer kyrkligt korrekta anda som rådde i Nederluleå  när jag började där 1979; då var personaljulfesten på Trettondedagen.*

 

Att ha personaljulfesten på Örnvik är dock ingen höjdare även om maten är ok. I en sådan stor restaurang med flera andra gästande grupper samtidigt finns ju ingen möjlighet till det som alltid varit en höjdpunkt: sång och spex. (Om det längre finns några ordentligt spexintresserade bland personalen).

 

På väg från festen for Mats och jag förbi skoaffär på Storheden där jag lyckades hitta ett ytterst passande par vinterskor trots att utbudet inte var så stort.

 

 

* till uppgivna kära läsare: jo, jag vet, jag tillhör en gången tid

 

i alla fall ur skolans värld, verkar det som.

 

I samband med att jag gjorde några ärenden tillsammans med min son mötte jag en tidigare arbetskamrat som berättade att hon varit i kontakt med representanter i (för?-) skolor i sitt distrikt för att erbjuda dem komma till sedvanliga adventssamlingar i kyrkan. Alltså sådant som församlingspedagoger mest men tidigare också präster ägnat sig åt i alla tider för att på barnens nivå enkelt berätta julevangeliet.

 

Men i år blev det inget napp, i alla fall inte i det församlingsdistrikt där min sagesperson har sitt arbete. Orsak som angavs vid förnyad kontakt var att det bestämts - på vilken nivå i den kommunala hierarkin och hur brett i kommunen det således gäller uppfattade jag inte tydligt - att eftersom det inte ska vara konfessionella inslag i verksamheten så blir det inga besök i kyrkan. 

 

Man häpnar, chockas och förfäras. Kanske får vi snart censurera bort 1500-talet ur historieböckerna. Att Sverige på 2-3 generationer gick från att vara ett katolskt land till att bli ett lutherskt konfessionellt land är väl konfessionellt så det räcker.

 

Är Socialdemokraterna nöjda nu? Dom som ägnat över 100 år att med vilja putta ut kristendomen i marginalen - både i samhället och i kyrkan.

 

hade omröstning i morse om "avkragningsmotionen" , dvs om präster som utnyttjar sin rätt avstå vigslar av par av samma kön, därigenom ska anses diskriminera och därmed kunna förlora rätten utöva prästämbetet inom svenska kyrkan.Jag satt klistrad framför.....nej, med mobilen i handen.

 

Det blev bifall till utskottets avslagsyrkande.

 

Spontant skönt tycker man att betongsossarna inte fick riva ytterligare i kyrkan. Men samtidigt lite tråkigt....det hade nästan varit roligt skriva till Kammarkollegiet och avsäga sig vigselrätten. (För om man inte alls har rätt att förrätta vigsel kan man ju inte diskriminera genom att låta bli).

på bloggen visar att antalet besökare per dag börjat öka sakta men säkert sedan jag började skriva dagligen. Här gäller alltså tydligt det gamla rådet: vill du ha fler besökare på bloggen? Skriv ofta! Ett råd som min gamle kamrat - som var den som inspirerade mig börja notera dagligen - själv sorgfälligt borde notera.

 

När jag skrev som mest för några år sedan hade jag som bäst ca 100 besökare per dag. Vilket ju inte är något om man vill kliva in i rollen som betydelsefull influenser - vill man det måste man väl börja skriva om senaste modet på damhandväskor :) - men acceptabelt för en enkel komminister från Norrland som knappast kan hoppas på mer än rollen som kusinen från landet.

 

Dock, igår var besökstalet betydligt över 100. Vad beror det på? Kanske ryktet gått så människor med egna ögon ville kontrollera det jag nämnt om att två goda präster sökt tjänst I Luleå domkyrkoförsamling. Tänk om båda dessa fick chansen och fick verka i tillräcklig frihet sida vid sida i samma kyrka - t ex Örnäset. Vilket lyft för församlingen! 

ledde Mats ikväll i Örnäsets kyrka. Mässan planerad och inbokad av Luleå Fridsförbund som en del i dess gudstjänstplanering för höstterminen. Alltid fint få tjäna i en  gudstjänst. Mässa i samband med Fridsförbundets gudstjänster har jag under åren firat "hur många som helst" och oftast gjort det med glädje. Särskilt vid lite större samlingar som sommarstormöten, nyårssamlingar och höstmöten. Men inför en mässa som den ikväll kan jag känna lite tveksamhet. Varför en laestadiansk gemenskap med egen mässa bara så där utan att det är i samband med något större möte? Om jag tänker vidare mot det jag fruktar så blir svaret att det är lite sekteristiskt, man vill vara för sig själv, vill inte behöva blanda sig med vanligt kyrkfolk. Det blir väl kanske frommare så. (?). Annars är det ju möjligt för den som önskar att gå till nattvarden varje söndsg i Hertsökyrkan. Men det är kanske så att många inom Fridsförbundet behöver att "alla" andra i gänget är med för att det ska kännas naturligt och tryggt att gå till Herrens bord. Mer gruppgemenskap än längtan efter gemenskap med Jesus? Om jag istället tänker vidare mot det jag önskar så blir det: kanske är det styrelsens tanke att en extra mässa som denna kan få människor börja gå oftare - nattvard bara vid de större samlingarna blir ju inte mer än fem-sex gånger per år.

 

Men efter en mässa som ikväll undrar jag: var höll alla hus? Endast ca 70 deltagare. Fridsförbundets medlemstal är ju, barnen inräknade, mellan 200 och 300. Bara en av de lokala predikanterna närvarande. Är det ett tecken på att nattvarden inte längre är viktig? För Mats och mig är den viktig. Redan I morgon kl 11 är vi i mässan i Hertsökyrkan.