Torbjörn Lindahl

(Forts fr föreg inlägg)

 

När det gäller hur man som väckelsekristen ska få rimlig tillgång till sakrament och kyrkliga handlingar så upprepar jag det jag skrivit många gånger förr: jag tror att det på många orter I Norrbotten fortfarande är möjligt ta del av dessa kyrkliga tjänster genom präster som ännu finns - i tjänst eller pensionerade.

 

Det krävs ytterst sett bara att de "objektiva" faktorerna är förhanden: rätt prästämbete, acceptabel liturgi (dvs inte en massa moderna påhitt i formuleringarna som inte överensstämmer ned klassisk kyrklig tro), riktigt bröd och vin i nattvarden. Men det är i dessa sammanhang inte nödvändigt i varje enskilt fall att prästen predikar bra, att han anses vara i "levande tro", att det är någon man känner eller annars har personligt förtroende för. Dessa senare subjektiva faktorer är visserligen på sikt angelägna om det ska kunna bli något verkligt församlingsbyggande, men i varje enskilt fall av dop, vigsel, nattvard, begravning är dom inte nödvändiga. Alltså tror jag att det fortfarande finns präster som väckelsefolket kan använda sig av. Fler än man tror kanske.

 

Men med detta sagt återgår jag till det jag förr medgett: på sikt blir sannolikt antalet möjliga präster allt färre (om inte annat så pga den snabbt stigande andelen kvinnor inom svenska kyrkans prästerskap). Vad gör man då? 

 

Om (när?) den dag kommer då rimlig tillgång till rätta präster inte längre finns via svenska kyrkan så blir ju alternativen i princip två:

 

A. Fridsförbundet tar saken i egna händer, dvs man låter (någon av?) predikanterna även sköta sakramenten.

 

B. Man börjar använda sig av präster vigda inom Missionsprovinsen.

 

Enligt min ringa mening - jag lovade ju bekänna min tro! - är det principiella vägvalet alltså dessa två: 

 

- präst vigd i historisk kyrklig ordning (som tidigare inom svenska kyrkan - eller numera även inom Missionsprovinsen)

 

 

- lekmän (som hittillsvarande predikanter inom väckelsen).

 

Men först ytterligare några klargöranden (innan jag slutligen bekänner min tro).

 

- Jag anser Missionsprovinsens präster vara rätta präster.* Dom är vigda av biskopar som står i samma successionstradition som svenska kyrkans biskopar. Att dom officiellt inte accepteras av "svenska kyrkan" (och t ex normalt inte får använda svenska kyrkans lokaler)** är inget mindre än oacceptabel snålhet från kyrkan.

 

- Till det principiella vägvalet (riktig präst eller lekman) kommer flera ytterligare frågor som av vissa möjligen kan anses viktiga och angelägna men som inte har samma principiella betydelse, t ex

+ ska man fira nattvard i kyrkan eller i bönhuset?

+ ska den som leder nattvarden ha prästerliga mässkläder?

+ behöver personen (lång?) teologisk utbildning?

+ hur fullödig liturgi ska man följa?

Dessa frågor hör till det som I luthersk tradition kallas adiafora, dvs sådant där det inte är helt nödvändigt "för kyrkans enhet" att alla gör exakt likadant, traditionerna kan växla från plats till plats och från tid till annan.***

 

Så min personliga trosbekännelse: Min hållning är 

 

 

(den viktigaste frågan är ju vem som leder nattvarden)

 

Så om Luleå Fridsförbunds slutliga framtidsväg skulle bli att låta predikanter sköta nattvarden utan att de blir prästvigda av riktig biskop så kommer jag inte att deltaga (ta emot nattvarden) i sådana nattvardsgudstjänster. Att fortsätta gå på vanliga predikogudstjänster blir dock inget hinder. Jag har ju fortfarande många av mina käraste trossyskon i det sammanhanget.

 

Skäl till mitt ställningstagande:

 

- jag är uppvuxen inom kyrkan och dess gudstjänst - högmässan - har varit min huvudgudstjänst i hela mitt liv

- jag har aldrig velat överge kyrkan även om man ibland fått hoppa mellan kyrkorna för att finna en rätt mässa

- att gå på bön har för mig alltid varit något man också kan göra - utöver att gå till sin hemförsamling vilket för mig alltid varit kyrkans högmässa

- jag kan inte - i motsatts till många - se fridsförbundet som min "hemförsamling". Ett skäl till det kan vara 

- jag saknar (på djupet) den sociala och släktmässiga anknytning till väckelsen som följer med en uppväxt inom den. (Maj-Lis Palo skrev i en av sina böcker att den nuvarande svenska tornedalslaestadianismen i praktiken härstammar från tio familjer. Jag är inte släkt med någon av dem.)

- mitt möte med denna gren av väckelsen fick jag vid 19 års ålder.****

- även om predikanter skulle "vigas"/insättas/väljas även till sakramentsförvaltare internt i fridsförbundet (under aldrig så högtidliga former) kommer jag ändå alltid att se dem som "lekmannapredikanter"

- det är min bestämda uppfattning att man inte bara genom ett beslut kan "konvertera" en inomkyrklig väckelserörelse till "kyrka" utan att man ställer sig i förbindelse med det apostoliska liv som flödar genom kyrkans historia = få sina "präster" vigda "i god apostolisk ordning". Eftersom svenska kyrkan numera inte är riktigt pålitlig så finner jag Missionsprovinsens ämbetsvigningar vara tryggare 

- jag accepterar väl att många predikanter fått en så etablerad ställning - och är så tydligt "avskilda" i sitt lokala sammanhang att de i praktiken inte längre är "lekmän" i verklig traditionell mening utan ses som innehavare av ett "predikoämbete". Så har ju också kyrkan sedan länge i praktiken accepterat lekmanna-predikan som ett äkta inslag i kyrkolivet vid sidan av prästerna som förvaltar både ord och sakrament

- så till sist något som blir mer personligt, kanske rent av lite känslomässigt. Under hela min prästtid har jag stått i en tydlig kyrkokamp. Och den kampen har - som vissa av er vet eller kan ana - kostat mig personligen en hel del;  frågan om det är rätt ge prästämbetet åt kvinnor. Där har jag ju tydligt varit det man slarvigt kallat "kvinnoprästmotståndare". Men då är det viktigt att återigen säga att detta inte är en kamp mot kvinnor utan en kamp för kyrkans historiskasäga prästämbete.***** Och skulle jag då nu "bara så där"  att det historiska prästämbete jag fått av Kyrkan - med stort K(!) något som är större och vida mer än "svenska kyrkan" - att det ämbetet i praktiken ingenting betyder och vi därför obekymrat kan ge dess ansvar i icke-prästvigdas händer då skulle hela min kyrkokamp vara förgäves och jag kunde lika gärna acceptera kvinnor som präster.

- slutligen. Jag är prästvigd och fick vid vigningen avge offentliga högtidliga löften inför Gud - löften jag upplever som lika bindande som ett äktenskapslöfte. Även om "den andra parten" sviker (i det här fallet den yttre kyrkan) så står mina löften fast och kan inte tas tillbaka. Det är ytterst dessa löften som fått mig stå fast (vid mitt ämbete och min kyrkotillhörighet) när ungdomsvänner lockat med både Livets ord, ortodoxa och katolska kyrkan. Och de löftena håller mig på banan även denna gång.

 

Så har jag då äntligen bekänt min tro. Tillräckligt tydligt hoppas jag.

 

Jag vet att det kan uppfattas som (orättvist?) "lätt" för mig att driva tron på det kyrkliga prästämbetet "ända in i kaklet" - jag är ju själv präst och behöver därför inte frukta att bli utan sakrament. 

 

Men när det nu verkligen finns ett äkta kyrkligt alternativ - Missionsprovinsen - om/när svenska kyrkan sviker, då är min innerliga önskan att man ska ta vara på det. 

 

Att en predikant skaffar sig den kontakt inom Missionsprovinsen och det mått av utbildning som kommer att bedömas nödvändig för prästvigning tar kanske några år. Jag hoppas och ber att fridsförbundet en gång inte ska behöva sitta med "gråt och tandagnisslan" - det bibliska uttrycket för att man grämer sig över en missad möjlighet

 

 

* alltså vad själva ämbetet beträffar. Det enda som skiljer är vigselbehörigheten pga att Missionsprovinsen inte begärt statlig vigselrätt för sina präster. Det innebär att det brudpar som vill bli vigt av en missionsprovinspräst också (precis som i många europeiska länder) måste registrera vigseln inför samhällelig myndighet = "viga sig borgerligt" 

 

** här I Luleå har dock en Missionsprovinspräst fått förrätta vigsel i domkyrkan med både domprostens och dåvarande biskopens, Hans Stiglund, tillåtelse. Hur det skulle tas emot om en missionsprovinspräst ville låna kyrka för en mässa vet jag dock inte. Söderut (jag har fr a hört från Sockholm) har det varit blankt nej även om kyrkor stått tomma.

 

*** I flera av dessa frågor har jag givetvis uppfattningar om hur jag helst vill ha det men då de inte är av principiell betydelse avstår jag säga så mycket mer i just detta sammanhang. Kan väl ändå bara kort berätta att när jag i våra interna diskussioner fått frågan om jag skulle kunna tänka mig fira nattvard i bönhuset vid Fridsförbundets församlingshelger i stället för som nu i Örnäsets kyrka 100 m bort så har jag varit avvaktande av två skäl: lättare vara i kyrkan där allt finns av nattvardskärl, prästkläder mm och så länge vi får vara i kyrkan tycker jag vi ska göra anspråk på det "territoriet" och inte frivilligt backa ur. Men lokalfrågan är som sagt rent principiellt av underordnad betydelsee

 

**** den som vill läsa mitt personliga vittnesbörd om hur det gick till kan söka i arkivet här på bloggen efter inlägget Laestadianismen - min vandring (28 april 2009) . Man kan också gärna läsa inlägget efter, 30 april 2009,  Andra vandringar

 

***** tillåt mig att (fritt ur minnet) citera Gunnar Rosendahl.

- Vi är inte mot kvinnliga präster för att dom är kvinnor. Vi är inte mot kvinnliga präster pga något dom är nämligen kvinnor utan pga något dom inte är nämligen präster.