Konfirmation
har det varit idag. För Fridsförbundets konfirmander som hölls i Örnäsets kyrka. Meningen var ju att jag skulle hålla konfirmationsgudstjänsten och jag har därför deltagit vid några lektioner under läsåret.
Men pga av min sjukhusvistelse för en tid sedan och därmed påföljande trötthet fann jag det bäst överlåta det hela till Mats som med glädje ryckte in som vikarie. Han klarade det hela med den äran. Till hjälp hade han Johan. Att jag inte skulle klarat gå omkring och distribuera insåg jag vid kommunionen. Jag blev tvungen mottaga stöd av en av kommunikanterna för att ta mig de två trappstegen upp och ner. Upp till altaret är det ytterligare två trappsteg som man måste upp och ner för vid varje duklag. Tacka vet jag Hertsökyrkan, där är allt på samma nivå.*
I fortsättningen blir det alltså inte jag som leder dessa konfirmationer. Mats passade också på att ta hand om alla agendorna och förvara dem till kommande år. Han räknar alltså med att kunna "efterträda" mig om behov finns.**
Efter mässan och konfirmationen var det smörgåstårta, vanliga tårtor och kaffe i bönhuset. Även jag blev inbjuden - på tidigare meriter gissar jag, idag bidrog jag med intet. Men roligt vara med givetvis.
Jag säger som jag sagt många gånger: hur många anställda skulle det det krävas, eller hur mycket skulle behöva inköpas i en kyrkoförsamling för att åstadkomma det som här sker på frivillig basis? Varför lyckas inte (vill inte?) Svenska kyrkan ta vara på allt det engagemang som trots allt finns i kristenheten?
Bild av tårtbordet.
Under samkvämet hölls också några tal. Innerliga hälsningar. Intet att anmärka rent innehållsligt, men enligt min ringa mening delvis lite för mycket predikostil för att helt fungera som hälsning till konfirmanderna.
Flera vänner som såg mig halta omkring och som hört att jag varit på sjukhuset frågade vänligt hur det stod till med mig.
Tack för omsorgen.
* Så är också Örnäsets kyrka byggd innan det blev krav på att alla offentliga lokaler ska vara anpassade för rörelsehindrade. T ex är toaletterna och ursprungliga kapphyllorna i källaren. Även Örnäsgården (församlingshemmet) var byggt utan handikappvänlighet vilket senare krävt rejäla ombyggnader.
** även Johan skulle säkert kunna komma ifråga, han har ju flerfaldigt gjort det viktigaste som krävs för att bli accepterad präst i laestadianska sammanhang nämligen att frivilligt, på eget initiativ besöka bönhuset. Men om några veckor flyttar han till Sigtuna. Jag önskade honom idag välkommen tillbaka till Luleå om några år.
Kommentarer
Postat av: Sven-Åke Nilsson
Att vara där är väl att bidra?
Själv skall jag konfirmera Karesuandos konfirmander på torsdag Kristi Himmelfärdsdag,så du/ni kan väl be för mig både nu och då och i framtiden. Då jag nu blivit utrustad med en pacemaker. En bra sak men jag vill också framförallt förlita mig på tron och förböner.
Svar:
Torbjörn Lindahl
Trackback
