Torbjörn Lindahl

där jag inte bara körde runt stan utan såg till att jag hamnade nånstans. Givetvis blev det ett möte med min gamle kamrat.

 

Tog ut en ledig dag idag då det som normalt brukar fylla onsdagarna inte kommit igång för terminen. Vädret såg lovande ut på förmiddagen så jag började smida MC-planer. Efter lunch mulnade det dock och det kändes mer osäkert. Andra halvan av eftermiddagen blev det bättre igen och motorcykeln kom ur garaget.

 

Rätt blåsigt på vägen till Älvsbyn. Men fram kom jag lyckligt. Fick några timmars samvaro med min gamle kamrat, inklusive deltagande i veckomässa som han ledde kl 18.30.

 

Hemfärden gick också bra. Lite svalare men mindre blåst.

 

Även igår var jag med om en mässa. Eller kanske det ska kallas liturgi. Men då var jag bara deltagare, inte kommunikant. Det var den koptiska gruppen som lånade Hertsökyrkan. Deras präst kommer förbi ca en gång i månaden. Sannerligen gäller där den princip jag läst om på en ortodox hemsida (Gäst och främling): "finns det ett längre sätt att säga någonting på så kommer de ortodoxa att använda sig av det". Men det intressanta med den koptiska gudstjänsten var kommunionen. När alla hade kommunicerat så hade prästen konsekrerat bröd och vin över, då fick folk komma fram en gång till (och en gång till?) tills allt var slut. Gärna upplåter jag kyrkorummet igen för de koptiska kristna och gärna deltager jag igen.

 

När jag kom hem från Älvsbyturen ikväll låg några buntar Frimodig kyrka-valsedlar till kyrkovalet på min bro. Levererade av någon av vännerna i gruppen. Nu fick jag därmed osökt anledning påminna dig om att rösta på Frimodig kyrka i kyrkovalet.

 

Ordningen återställd även på det planet!

 

 

Så stod det i NSD igår både på nätet och i pappersform. Hon hade framträtt i Boden. Jag gissar det var på någon marknad eller nåt som var i helgen.

 

Den minnesgoda läsaren plockar fram hurusom Johansson Berg var en av dem som domkapitelsanmälde mig för drygt två år sedan. Och det var ju kring denna anmälan som det massmediala drevet mot mig fullkomligt exploderade. Den minnesgoda har ej heller glömt hurusom Johansson Berg i sin anmälan fullständigt blandat ihop arbetsgivaransvaret med domkapitlets tillsynsansvar. I mitt yttrande över anmälan påpekade jag att detta innebär att anmälan inte kan prövas av domkapitlet. Till min glädje gav domkapitlet mig helt rätt och lämnade anmälan utan åtgärd. *

 

I intervjun i NSD igår yttrar sig Johansson Berg även om de "tio procent" (av kyrkans medlemmar är väl underförstått?) som går i högmässan. Var då, kan man undra? Tio procent av kyrkomedlemmarna i högmässan! Det vore en sannskyldig väckelse! I Luleå domkyrkoförsamling - där Johansson Berg är kyrkofullmäktiges ordförande! - skulle det innebära ca 3000 personer. Våra fem kyrkor skulle tillsammans inte rymma den mängden människor. En normal söndag i Luleå Domkyrkoförsamling är gudstjänstdeltagarna i allra bästa fall knappast ens en halv procent av antalet medlemmar. Skulle det vara något mer som Johansson Berg behöver lära sig om kyrkan så är hon välkommen. Jag har dubbelt lärarblod i ådrorna och brukar anses vara relativt pedagogisk om jag lägger manken till.

 

Men det som stör mig mest i artikeln om toppkandidaten är den underliggande attityden som anas mot de regelbundna gudstjänstfirarna. Om de som "går i högmässan" än inte beskrivs som ett problem så uppfattas dom likväl inte  som en resurs.

 

Hur ska jag formulera det problem jag upplever? Att en människa  som kandiderar till ansvarsposition inom kyrkan beskriver regelbundna gudstjänstfirare som "dom"?

 

Det finns inget annat val: rösta på Frimodig kyrka!

 

- - - - - - 

 

* den som har behov friska upp minnet läser Kyrkligdokumentation.nu

 

 

Efter några mil under eftermiddagen då hojen köpts, och nu efter ytterligare några mil efter middagen så säger jag bara:

- Oj, så avstressande det är att få ge sig ut  på en tur. Man känner sig direkt som en ny människa.

 

Tänk om det vore lika enkelt att återställa ordningen i Svenska kyrkan vad gäller

1. Tron

2. Bibeln

3. Bekännelsen

4. Ämbetet

5. Sakramenten

6. Äktenskapet

7. Beslutsordningen

 

Då skulle jag gladeligen satsa lika mycket som jag lagt ut på hojen. Men för att återställa ordningen i kyrkan krävs ett gediget jobb. Det börjar 17 september när du röstar på Frimodig kyrka.

heter en bok jag just läst.

 

Det är Carl Henrik Martling som skriver ner minnen från sitt långa liv och sin gärning inom kyrka och akademi.* 

 

Rolig bok att läsa. Först på grund av den lediga stilen och det ibland skämtsamma anslaget. Men också pga alla inside-berättelser om sådant man hört om under sitt liv. Ett och annat händer bakom kulisserna i den kyrkliga världen, ingen tvekan om det.

 

Som avslutning ställer Martling frågorna

 

Ja, det kan man fundera över!

 

- - - - - - - 

* GAudete förlag 2015

 

läste jag om på en blogg jag dagligen läser.*

 

Det har varit nomineringsval i Göteborgs stift. Kandidaterna bryr jag mig inte så mycket om. Det intressanta var det som på bloggen återberättades om domprostens - Karin Burstrand, min f d chef som kh i Örnäset -  inledning till samlingen. I 2 Mos 18 hade tydligen de män som Mose på sin svärfars, Jetro, uppmaning, utsett som medhjälpare, plötsligt blivit personer. Är det någon som fortfarande tror att införandet av prästämbete öppet även för kvinnor inte påverkar teologin; upp med en hand! Motsvarande lär ha märkts i bönerna. Helt enligt referatet på orekommendabel blogg.

 

Här i Luleå stift har vi snart också nomineringsval. Här har stiftsorganisationen haft vänligheten lansera ett antal namn. Hur ska detta tolkas?

 

1. Det är något nytt i kristendomen? Vilket det är. (Förr började ofta diskussionerna på ett tidigt stadium bland prästerna.)

 

2. Stiftsledningen litar inte på att det från gräsrötterna (präster och övriga elektorer) kan nomineras "rätt" folk?

 

3. Intresset på gräsrots- dvs väljarnivå är så lågt att engagemang uppifrån är nödvändigt för att inte hela valet ska bli en flopp?

 

4. Det är det uppenbara tecknet på att svenska kyrkans demokrati numera är av s k öststatsmodell; ledningen bestämmer vad folket ska tycka?

 

Hur kommer det sig att jag plötsligt fann mig nynnande på en gammal schlager: "...är det konstigt att man längtar bort nå'n gång"?

 

- - - - - 

 

* eftersom jag inte kan rekommendera den så tvingas jag referera för kära läsarna.

är ju aktuella nu inför kyrkovalet. Här kommer förslag på några nya nomineringsgrupper - alla med "-isk" (= "i svenska kyrkan" i slutet av namnet.

 

PISK - Politiker i Svenska kyrkan

 

SLISK - Synliga liberaler i Svenska kyrkan

 

SMISK - Smygmoderater i Svenska kyrkan

 

FRISK - Fria radikaler i Svenska kyrkan

 

RISK - Revolutionärer i Svenska kyrkan

 

sist men inte minst

 

DISK - Dike i Svenska kyrkan *

 

- - - - - - - 

 

* om någon undrar varför detta är roligt, läs kommentarfältet på Bloggardag under några veckor.

 

 

Om man tänker sig två av skolans värsta slagskämpar som ömsesidigt har lust att tvåla till varandra i ett riktigt slagsmål så må dom väl göra det om dom tycker det är kul. Men om dom beslutar sig för att genomföra sitt råkurr just i stadens glas- och porslinsbutik, då undrar man varför dom nödvändigtvis ska slåss i denna ömtåliga butik där så mycket - inklusive dom själva - riskerar att skadas.

 

Denna tanke kom för mig när jag tänkte på vissa politiska partiers (och andra politiskt präglade gruppers) engagemang i kyrkovalet. Framförallt tänker jag kanske på socialdemokraterna och sverigedemokraterna som ömsesidigt synes ha utsett varandra till kyrkovalets huvudmotståndare.

 

Socialdemokrater och sverigedemokrater!!

(Och andra politiskt definierade grupper).

Ni får gärna bråka med och strida mot varandra. Men varför måste ni dra in svenska kyrkan i ert käbbel? Kan ni inte hålla er där politiska uppgörelser brukar ske: i de allmänna valen, i offentliga debatter, i kommunfullmäktige och riksdag? Varför måste ni göra det kristna kyrkosamfundet svenska kyrkan till arena för era strider?

 

Vi som bara vill tro på Jesus och efterfölja honom, kan vi inte få göra det i lugn och ro? Måste skolans värsta bråkstakar slåss just i vårat hem?

 

Bort med partipolitiken (både i öppen och i halvdold form) ur kyrkan!

 

Rösta på det verkliga alternativet i kyrkovalet:

 

FRIMODIG KYRKA!

Är ju i fokus nu.  I Dagen har man en serie där de olika nomineringsgrupperna i kyrkomötet får en debattartikel var. Nu var  det Sverigedemokraternas tur.

 

Det som slog mig var hur likt detta är centern och sossarna och flera av de andra xx-partister i svenska kyrkan-grupperna. Lite konservativare givetvis. Men i grunden samma politiska anda. Det är bara en nyansskillnad mellan socialdemokrater och sverigedemokrater. Det är samma utifrån-perspektiv. Samma kulturarv och kyrkliga betydelse för det samhälle respektive parti ändå vill bygga oavsett om kyrkan fanns med eller inte.

 

Svenska kyrkan är ockuperad av fientliga makter. Vi behöver inte sverigedemokrater för att skyddas mot socialdemokrater och vi behöver inte socialdemokrater för att skyddas mot sverigedemokrater.

 

Vi vill bli fria! Vi vill ha rätt tro på Jesus utan politisk inblandning.

 

Alltså röstar vi på det enda verkliga alternativet i kyrkovalet: Frimodig kyrka. 

läste jag om idag då en Kyrkans Tidning hamnade framför mina ögon. Det är ju kyrkovalets kostnader det handlar om. Siffrorna gäller 2013 års val men sannolikt blir det i samma klass om en dryg månad. Vansinne är bara förnamnet. Ändå sättet att bli av med detta är kanske att börja räkna hur många diakonitjänster man skulle få för 160 miljoner eller hur mycket hjälp som skulle kunna ges till behövande flyktingar för samma summa.

 

Ett förslag till nytt, enklare, billigare och framför allt mer kyrkoanpassat valsystem kommer här.

 

1. Direktval bara till församlingsnivå.

2. Indirekta val till eventuell pastotats/samfällighetsnivå.

3. Indirekta val till stift och kyrkomöte via församlingsutsedda elektorer som samlas stiftsvis.

- kyrkomötet behöver inte samlas årligen 

4. Nomineringar

- sker i kyrkan/församlingshemmet en söndag efter gudstjänsten några månader före valperioden. I större församlingar på flera ställen.

- någon kyrkobokföringsbehörig finns på plats med dator och kontrollerar att både nominerande och nominerade är medlemmar och röstberättigad/valbar

5. Valsedel

- alla nominerade förs upp på samma valsedel i bokstavsordning, möjligen med angivande av ålder/yrke/bostadsort (stadsdel/bý) men helt utan grupp- eller "parti"-beteckning.

- valsedeln kan produceras på förs.exp och kopieras i tillräckligt antal allt eftersom dom går åt.

6. Valet

- sker på bestämd valdag* i (alla?) församlingens kyrkor där det regelbundet firas gudstjänst samt under en längre period (minst 1-2 månader) på förs exp. (Så generösa öppettider som möjligt, även viss kvällstid.

- inga röstkort behöver produceras. Väljaren får legitimera sig och någon med behörighet i kyrkobokföringen kollar på studs i datorn att väljaren är medlem och röstberättigad (någon programvara konstrueras som signalerar om väljaren redan röstat).

7. Väljaren kryssar på den enda valsedeln de personer han vill se valda.**

 

Ungefär så. Lätt som en plätt. Och oerhört mycket billigare än nuvarande system.

 

- - - - - -

 

* eller flera valsöndagar för att generöst ge alla väljare möjlighet. När grupper och "partier" är borta och valet etablerats som personval på bara lokal nivå, så kommer ju "valvaka"-intresset för vilken grupp som "vann" att försvinna

 

** här överlåter jag åt experter att fundera på t ex hur många man ska få kryssa i förhållande till antalet som ska väljas; om man ska ha röster med olika röstvärde osv. Allt i syfte förhindra att välorganiserad osynlig (majoritets-)"grupp" får alla sina väljare kryssa exakt samma personer och därmed ta hem rubbet. Man måste nämligen kallt räkna med att vid de första valen med nya systemet, och så länge nuvarande förtroendevalda dominerar listorna, så kommer många väljare fortsätta försöka iģenkänna kandidaternas tillhörighet i gŕupper/partier i stället för att se dem som enskilda förtroendevärda personer.

 

har jag idag (alltså lördag 29 juli).. Femtio år sedan jag konfirmerades. T o m på min namnsdag. För tio år sedan firade jag 40-årshögtiden i Västerlanda (Göteborgs stift) där vännen och kollegan Kai då var präst. Fick t o m vara med om en friluftsmässa vid en St Olofs källa som fanns där.

 

Jag konfirmerades således 1967. På ett (scout)*-konfirmandläger i Harsprånget, i den kyrka som fanns i det då ännu existerande, men tomma, f d vattenrallarsamhället. I samband med avvecklingen av det lilla samhället flyttades kyrkan till by i Nederkalix.

 

Lägret var kanske inte riktigt så "fromt" och inriktat på konfirmandernas personliga tillväxt i tron, men undervisningen var utan tvekan god och gedigen. 

 

Idag har sonen och jag varit i Arvidsjaur och besökt släkt i släktsommarstugan byggd av morfar, nu ägd av moster med make.Och eftersom densamme lagar ytterst god mat så kan det i efterhand gälla som firande. Naturligtvis blev det även besök i samhället för att bese släktgårdar och gravvårdar. Även obligatorisk tur upp på Vittjåkk så klart.

 

Konstaterar slutligen att vi två gångrr passerat Älvsbyn utan att titta in hos min gamle kamrat. Men tiden räckte inte till. Kanske får vi snart andra möjligheter till ordentligt snack.

 

- - - - - - -

 

* att vara scout var inte obligatoriskt för att vara med men lite scoutaktigt friluftsliv ingick. Några ledare var aktiva scoutledare. De flesta konfirmerades iklädda scoutskjorta. (Det var innan kåpornas tid; på hemmaplan var det vit skjorta el vit klänning som gällde.)

 

Av ens prästgärning alltså. Det är en fråga som min gamle kamrat snuddar vid på sin blogg när han konstaterar att kommande verksamhetssäsong blir sista varvet inför pensionen.

 

Samma fråga måste jag ställa mig, givetvis, även om jag har ett drygt varv kvar.*

 

Först ska man dock konstatera att pensioneringen inte innebär att prästämbetet upphör. Ämbete och anställning är inte samma sak.** Det innebär att man visst kan fortsätta fungera som präst efter pensionsavgången. Många präster gör det också.. Men kanske oftast som vikarier vid vakanser och semestrar. Men vad vi borde ha mer av inom svenska kyrkan det är att räkna med emeritipräster som en del i kollegiet även om dom inte har ett tjänsteförordnande. Om en pensionerad präst finns med i en gudstjänstgemenskap regelbundet så bör han också regelbundet fylla prästerliga funktioner. Sådant är vi ofta dåliga på. Men det beror kanske på att de flesta svenskkyrkliga församlingar, vad all verksamhet beträffar, i praktiken styrs från de anställdas kollegier och inte utifrån det som verkligen borde betraktas som församlingen:  gudstjänstgemenskapen. Man får kanske hoppas på OAS-rörelsen eller laestadianerna eller Missionsprovinsen eller Kyrkliga förbundet om man inte vill bli sysslolös.

 

Så till saken. Utvärderingen av prästtjänsten. Första frågan måste vara (Grundtvigs?); har jag erfarit det som är prästämbetets absoluta minimum, att föra åtminstone en  vuxen*** människa till personlig kristen tro?

 

Några vuxna har jag döpt. Det kanske räknas. Några vuxenkonfirmerat också. Det har varit som en del i vägen till personligt bekänd kristen tro. Dessa fall kan kanske räknas? Jo, jag har nog stått med invid olika skeenden. Även vandrat en bit tillsammans med människor. Men jag upplever aldrig att jag vid något tillfälle varit den mest betydelsefulla länken i kedjan när en person tagit det avgöeande steget som svar på en erfaren kallelse från Gud. Skulle Grundtvig vara nöjd med mig? - om det nu var han som skulle bli nöjd.

 

Ungdoms - och konfirmandarbete hade jag nog hoppats mer av. Särskilt duglig ungdomspräst har jag aldrig upplevt mig vara. De absolut roligaste konfirmandåren var nog 1980-82 då jag hade sommargrupper i Gammelstad tillsammans med PerJönsson. Roligast är dock kanske inte nödvändigtvis detsamma som (på längre sikt?) mest fruktbärande.

 

Distriktspräst (med övergripande ansvar och åtminstone gudstjänstansvar) har jag varit på tre ställen; Porsön (Nederluleå församling) 80-talet, Örnäsets kyrka (dåvarande Örnäsets församling) 90-talet och Hertsön (först Örnäsets församling och fr o m pastoratssammanslagning Luleå Domkyrkoförsamling) från millenieskiftet. På samtliga ställen har jag försökt förverkliga mina visioner vad gudstjänsten beträffar: ökad mässefrekvens, en församling aktiv i liturgin och gemenskap mellan gudstjänstfirarna.

 

Hur har jag lyckats? Ingen tvekan om att jag i någon mån kunnat sätta önskad prägel på de sammanhang där jag verkat. Hur mycket som varit tillräckligt djupt förankrat för att bestå efter mig kan givetvis diskuteras. Så här i efterhand kanske jag tycker att jag i vissa fall kunnat vara tydligare. Pekat lite mer med hela handen som det brukar uttryckas. Uttalat min egen vision tydligare och i vissa fall drivit den mer bestämt men samtidigt haft större förmåga att med vänlighet förklara vad jag vill och därmed kanske lättare kunnat övervinna viss opposition från kollegor, arbetskamrater och lokala traditioner. Då hade vissa utvecklingar kanske gått lite snabbare. Men i det arbete jag haft verkligt (eget) ansvar för där har jag nog hela tiden närmat mig (om än ibland sakta) det som varit mitt långsiktiga mål.

 

Men eftersom det i dagens prästerskap i svenska kyrkan finns många med mycket olika inriktning så är det allom bekant att det som en under mycket slit och släp byggt upp (oavsett inriktningen) lätt och snabbt kan raseras om efterträdaren drar åt helt annat håll.

 

Har jag strängt taget gjort någon väsentlig nytta under mina snart 40 prästår? Domen är Guds. Han får först bedöma om jag byggt på den enda grund som är lagd: Kristus? Sen om jag byggt med ädla byggvaror eller med trä, gräs eller halm? Har man inte gjort det förra så ligger man illa till. Har man felat i det senare kan man åtminstone, enligt Paulus i 1 Kor 3, bli frälst, om än det sker "som ur eld" (=skärseld??).

 

- - - - - - 

 

* dvs ett drygt år kvar till 65-årsdagen

 

** om några av mina domkapitelsanmälare 2015  - i all synnerhet kyrkofullmäktigeordföranden Maria Johansson Berg (s) - varit kunniga om detta elementära faktum då hade i alla fall en anmälan kunnat undvikas eller åtminstone fått en sakligt korrekt rubricering

 

*** jag har alltid uppfattat att där inte ska medräknas konfirmander och tonåringar och tänker inte heller på eventuell nära-döden-själavård utan vuxna "mitt i livet"

har jag varit på under dagarna fyra. Kom dock försent på onsdag kväll pga begravningen i Piteå. Men jag hann ändå uppfylla mitt löfte att vara biktpräst under senare delen av kvällsmötet. Två gånger till medverkade jag som biktpräst. Det är i OAS-rörelsen man tar emot bikt. Två gånger medverkade jag även i ett av omsorgsteamen (präst-diakon-läkare) vid helandegudstjänst. En fin uppgift. Märkligt att dom roligaste prästerliga uppgifterna utför man under semestern.

 

Huvudtalare vid mötet var en biskop från England. Jag uppskattade mycket hans undervisning om hur ordet och Anden hör ihop. 

 

I lördagens festhögmässa fick jag förtroendet predika. Eftersom det var apostladagen så handlade en del av predikan om ämbetet (evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete). När jag sa att prästämbetet är som skelettet i kroppen (Kristi kropp) så kan jag väl erkänna att jag här står i tacksamhetsskuld till biskop Göran som i kommentar på blogg (som jag dock inte kan rekommendera) uttryckt densamma tanken. Även det något skämtsamma att en kropp utan skelett blir en amöba var biskopens. Tack för det.

 

Alltid roligt och välsignat på OAS-möte. God undervisning och gamla vänner ska inte föraktas. Inte heller att själv bli förnyad genom bikt och förbön.

var jag på igår. Det var vår f d ungdomspräst Ove Moren som begravdes i Piteå kyrka. Officiant var förre biskopen Rune Backlund. Av hans ord i griftetalet framgick att han och Ove växte upp tillsammans i Skellefteå och att dom delat åtskilligt under livet. Bl a rum under studietiden på Johannelund. Att de varit så "tighta" visste jag inte.

 

Många präster, som det ofta brukar vara när en prästkollega begravs. Bl a fem som mindes Ove från vår ungdomstid i Luleå. Sedan även flera som haft mer med Ove att göra sedan han med familjen flyttat till Piteå.

 

Ove kom till Örnäsets församling 1968 och verkade där till 1980. Under tiden i Örnäset var han KU-präst för flera "generationer" ungdomar.*

 

Själv fyllde jag femton det år Ove kom och jag minns särskilt första gången Ove med hustru Ingegerd och äldste son (då tre år) var hembjudna på kyrkkaffe hos oss. Det var klart då att Ove skulle bli undomsansvarig och när han då fick chans möta några av oss i KU så ville han orientera sig om läget.

- Ni är väl tydliga i ungdomsgruppen att det viktiga är att undomarna kommer till tro på Jesus?

 

Vad ska jag säga? Lite pisam fråga? Hur som helst bidrog nog Ove till allvaret och stabiliteten i gruppen. Ett av hans ord som etsat sig fast hos mig är att "Anden verkar genom ordet och sakramenten." Det ordet bär jag fortfarande med mig.

 

Min gamle kamrat har ofta uttryckt att "Ove hade inte en röd tråd i sina predikningar, utan en röd tross." Den trossen var nog: tro på Jesus och undvik ett liv i synden.

 

Som sagt, ur min KU-generation kom flera präster, och även församlingspedagog, diakon och kyrkorådsordförande. Visar det kanske värdet av att präster finns med i ungdomsarbetet?

 

Efter det att Ove flyttat till Piteå (först kh i Hortlax, sen i Pite stad) kallade han mig vid några tillfällen att komma och predika i Hortlax kyrka under påskhelgen (jag blev ju präst 1979).

 

Som gymnasist, och när mina egna prästplaner börjat klarna tror jag att jag ofta iakttog Ove, både som predikant och liturg. Kanske är det Oves förtjänst att jag kunde sjunga Litanian utantill redan långt innan jag prästvigdes. Att se Ove (lång och reslig som han var) stå framför altaret i Örnäsets kyrka iklädd den röda skruden, var en fröjd för ögat. När jag själv senare på 90-talet också fick göra det så var det verkligen känsla (!) av "apostolisk succession." 

 

Roligt vid begravningen igår var även att träffa biskop em Rune Backlund. När vi möttes sa Rune "Torbjörn, jag måste få ge dig en kram." Och det gjorde han. När vi skildes frågade han lite om mitt arbete och jag berättade att jag var kvar i Hertsön. Då sa han: "det är bra, du behövs".

 

Uppmuntrande.

 

 

 

- - - - - -

 

* i ungdomssammanhang är ju en "generation" ofta högst fem år

Två dagar tidigare än planerat har jag kommit till slutet av Katolska kyrkans katekes. Äntligen får jag väl säga, den har nog funnits i bokhyllan i 10-15 år.

 

Vad har då kommit inför mina ägon dessa sista ca 140 sidor. Undervisning om 6-10:e buden och om bönen inkl Fader vår. Det innebär att jag ingenting skrev om genomgången av femte budet som jag läste förra omgången. Det var väl inget som var kontroversiellt i en traditionalistisk kristens ögon. Men man kan säga att katolska kyrkan är befriande klar och tydlig om både abort och eutanasi.

 

När det sen gäller sjätte budet så står ju kk upp profilerat för äktenskapet. Att det i princip bara finns ett äktenskap per person är inget jag ifrågasätter.* Men  visst kan den ortodoxa kyrkans syn och praxis upplevas både mer kärleksfull och realistisk. Att frånskilda omgifta inte får kommunicera kan givetvis ses som i någon mening konsekvent men upplevs ju i praktiken alltmer orimligt och jag tackar Gud att jag inte är påve och ytterst ansvarig för att finna en lösning.

 

Den fråga som de flesta brukar reta sig på gäller ju synen på barnbegränsning. Det är väl bara att konstatera att de flesta katoliker i västvärlden tycks strunta i vad påven säger. I vart fall om man ska döma efter det faktum att katolska Italien har ett av europas lägsta födelsetal (eller också är italienarna sällsynt skickliga på att tillämpa den tillåtna s k naturliga familjeplaneringen.

 

Men om den katolska tron här hävdar att sexualliv och möjlig barnalstring inte får åtskiljas, så håller man ju konsekvent på den synen även i andra flanken; det är inte tillåtet med någon som helst artificiell befruktning för att hjälpa ett barnlöst par, ens inom ett äktenskap. Ska det vara konsekvent så ska det.

 

Att katolska kyrkan anser att "homosexuella handlingar i sig själv är felaktiga." Och "kan aldrig i något fall godkännas" (2357) var väl bara vad man väntade.

 

Det som stod om resten av buden och om bönen var väl bara att ta emot. Intressant om Gud som "Fader" i (2779): Innan vi kan rätt be till vår Fader måste vi "ödmjukt rena våra hjärtan från vissa falska bilder som kommer från 'denna värld'."...."Gud vår Fader överstiger den skapade världens kategorier. Att flytta över på honom - eller mot honom - våra föreställningar på detta område skulle vara att tillverka avgudar som man antingen faller ned inför eller bekämpar."

 

Då återstår frågorna: skulle man kunna bli katolik? Eller är det något som är så avgörande (och dominerande) felaktigt att det under inga förhållanden skulle kunna accepteras ?

 

Mina svar blir:

1: ja

2 nej

 

Beror mina svar på att de problematiska frågorna visar sig vara mindre svåra än man trodde (när man lär sig se saker från ett annat håll och inte "förutsätter" att katolska kyrkan har fel) eller att de svåra frågorna upptog så liten textmassa (sammanlagt högst några sidor) att man glömde bort dem eller att man fuskar och ser genom fingrarna?

 

Det är frågan.

 

- - - - - -

 

* den praxis som blivit rådande, att kunna ogiltigförklara tidigare äktenskap för att kunna bereda väg för omgifte, tycket jag har många tveksamheter (om detta stod dock inget i katekesen)

Jag lovade i inlägg sent på kvällen den 18 juni att när jag läst ytterligare 200 sidor i KKK så skulle jag återkomma. Nu är det betinget avklarat. Med lite råge. Hoppas kära läsarna inte väntat ihjäl sig. Jag var ju borta i nästan tio dagar kring midsommar och då släpade jag inte den tunga boken med mig. Knappast hade jag heller haft så många lediga stunder att läsa ur den. Och kanske hade det även varit konfliktfyllt ha med sig katolsk katekes när man var ute för att tjäna Kyrkliga förbundet för evangelisk-luthersk tro.

 

Men i den egna fåtöljen kan man läsa. Vad har jag nu att berätta? Att vigning av kvinnor till präster inte är möjlig och att ingen människa har någon som helst rätt att bli präst (1577-78).*

 

Intressant var ju även (1753) - en del av utläggningen om ont och gott - där tanken att man skulle kunna göra något ont för att vinna något gott avvisades. Och så orden Ändamålet helgar inte medlen (min kurs.) Det var riktigt intressant, eftersom det är just detta som är en av de "sanningar" man fått sig anförtrodd ända sen skoltiden att katoliker (i vart fall jesuiter) tror just att ändamålen helgar medlen. Är katoliker lutheraner eller vad har hänt? När man sen som en del av undervisningen om fjärde budet läser att föräldrar bör inpränta hos sina barn vikten att alltid "följa Jesus" då undrar man om påven blivit pingstvän! (2232).

 

Sen finns mycket annat som är underbart att läsa, även för en lutheran med lätt pietistiska drag. En kristen människa står inför Gud inte "som en slav i trälaktig fruktan, inte heller som en köpman som söker efter vinst utan som ett barn som svarar på kärleken hos den som 'först har älskat oss' (1 Joh 4:19)" (1828). 

 

Knappast heller är det väl kontroversiellt att en kristen går i gudstjänst söndagligen (2181) - även om det här är just katolska mässan som avses. Att man inte ska "gå sin väg före utsändningen" (2178) är ju absolut något som en del av mina laestadianska vänner skulle behöva bli påminda om**

 

När man sedan läser att det är "förmätenhet" att "hoppas att få förlåtelse utan omvändelse" (2092), att alla i familjen "skall frikostigt och utan att tröttna ge varandra förlåtelse" (227) och att även föräldrar bör var goda exempel inför barnen genom att "erkänna sina egna tillkortakommanden inför dem" (2223) då blir man ju nästan säker på att det är en laestadiansk predikan man tar del av.

 

Men den som har en aning om innehållet i den dubbla "tegelsten" jag nu försöker ta mig igenom, vet att jag även har tagit mig igenom avsnittet om rättfärdiggörelsen. Där borde väl med säkerhet finnas någon snubbeltråd.

 

???

 

Nej, egentligen inte. För mig reduceras det hela i praktiken till en terminologisk fråga (en fråga om ord). Visst är det så att om man lägger valda avsnitt och meningar ur t ex Tridentinums formuleringar sida vid sida med motsvarande "lutherska" så är det klart att det synes motsägelsefullt. Men måste vi odla och uppehålla den motsättningen? Finns det inget sätt att  "tolka och tyda allt till det bästa"?

 

Jag citerar hela paragraf (1989):

Det första resultatet av den helige Andes nåd är omvändelsen som åstadkommer rättfärdiggörelse enligt Jesu förkunnelse i början av evangeliet: "Omvänd er. Himmelriket är nära (Matt.4:17). Under nådens inflytande vänder sig människan till Gud och bort från synden . Så tar hon emot förlåtelse och rättfärdighet från Gud. "Rättfärdiggörelsen omfattar alltså syndernas förlåtelse, helgelse och förnyelse av den inre människan."***

 

I paragrafens första del som beskriver omvändelsen är väl inget allvarligt att anmärka. Värre i sista delen, Tridentinum-citatet. Men kan vi inte bara helt enkelt lösa problemet genom att säga att lutheraner och katoliker använder ordet rättfärdiggörelse på olika sätt, med olika betydelser? Själva skeendet som vi menar att den helige Ande utför i en människa är ju detsamma: omvändelsen då människan dras från synden till Gud, tron och sen det förnyade/helgade livet. Om sen helgelsen ses som en del av rättfärdiggörelsen (katolskt) eller som en nödvändig följd av rättfärdiggörelsen (lutherskt) det är väl i princip just en terminologisk fråga. I vart fall har jag ytterst svårt att se den som en nödvändigt kyrkoskiljande fråga. Jag tänker i alla fall inte betrakta den så.

 

Om nu någon bland kära läsarna tycker att nu är jag inte längre "luthersk" då kommer jag bara säga: "jaha". Som jag tidigare skrivit: jag har aldrig upplevt mig ha en "luthersk" identitet. Och även om jag naturligtvis varit påverkad av det lutherska arv som finns i vår kyrka så har jag aldrig på allvar haft ambitionen vara just "lutheran". Nej, allmänkyrklig i den tradition som är svenska kyrkans, det är vad jag upplever mig vara.

 

- - - - - -

 

* alla hänvisningar gäller paragrafer, inte sidor

 

** sen medger jag gärna att man t ex vid stormötesnattvardsgångar kan organisera allt lite mer så går distributionen fortare och man orkar lättare sitta kvar. Skulle man t ex våga införa något "nytt i kristendomen" och ha utdelningsstationer även längst ner i tältet, där människor tar emot nattvarden stående?

 

*** citatet i slutet av paragrafen är från Tridentinska konciliet

Är det "borta bra men hemma bäst" som gäller? Troligen. Men en givande resa har det varit på många sätt. Alltid roligt möta gamla och nya vänner. Att jag mötte flera som uttryckt "jag läser din blogg" ökar dock nervositeten. Med fler läsare ökar ju risken att någon retar sig på det man skriver. Men i denna blogg blir det knappast något kontroversiellt. Ska bara avsluta hemresan.

 

Tisdagsaftonens biltrubbel med åtföljande bilköp och omlastning försenade givetvis den senare delen av färden mot norr. Ankomst till södra västerbotten ca kl 04 onsdag morgon i stället för som planerat i god tid före midnatt. Det innebar att jag på onsdag var så trött att jag avstod köra hem till Luleå. Istället använde jag tid till IKEA-besök, förlängd träff med vänner i Vännäs och samvaro hos yngre bror med familj i Umeå. Hos broderns familj fick jag se det nyrenoverade köket, mycket fint. Även träffa broderns äldste son, nu hemma efter tre års studier i England. Men jag kommer aldrig ihåg om det var Oxford eller Cambridge. Givetvis bidrog jag med något lämpligt till den i nya köket installerade vinkylen. Brodern kunde också stolt berätta att vinkylen är möjlig programmera med sabbath-mode innebärande att under sabbatsdygnet är displayen som visar temperaturen släckt samt att ingen lampa tänds när dörren öppnas. Det innebär som kära läsarna förstår att ett fromt religiöst liv är fullt kompatibelt med vin. I måttlig mängd! ska givetvis betonas. Som med allt annat gäller: det är själva omåttligheten som är synden. Måttlig var jag också när jag inledde sista delen av hemfärden med besök på North-Bike (jag köpte ingen MC!)

 

På vägen hem från Umeå hann jag också lyssna på två CD från OAS-mötet i Borås 2008 med undervisning av katolske prästen f Raniero Cantalamessa. Jag hörde det visserligen live när det begav sig men nio år efteråt var det lika bra som jag mindes det. Och helt rätt reagerade en gammal ungdomskompis och jag när vi tillsammans åhörde föredragen 2008; när f Raniero talade om hur det är vi som genom våra synder korsfäst Kristus så tittade vi på varandra och utbrast nästan samtidigt: "det är ju exakt som prosten!" dvs Laestadius. Vad jag däremot inte kommit ihåg från originaltillfället var att f Raniero bad musikteamet leda de närvarande i sången Were you there when they crucified my Lord? inklusive versen Were you there when they nailed him to the tree? Sedan uppmanade han åhörarna att tyst inför Gud bekänna "ja, jag var där".

 

Intressant att en italiensk katolsk präst, till råga på allt påvens "huspredikant", uppmanar till att sjunga en sång som i framgooglat skick står under Lutheran worship.

 

Bäst att jag snarast fullbordar läsningen av Katolska kyrkans katekes så jag inte tappar min lutherdom!

har jag varit till. En liten ort i södra småland, en knapp mil väster om Alvesta, i sin tur några mil väster om Växjö.* Närmare bestämt på Hjortsbergagården ägd av Ekumemiakyrkan. Där har Kyrkliga förbundet för Evangelisk-Luthersk tro hyrt in sig och ordnat midsommarläger. 

 

Som ett mellanting mellan ett laestadianmöte och ett  OAS-möte skulle man kanske kunna säga. Lite mer organiserat än i laestadianien: lägertema Själavård och Gudsfruktan, med förbestämt tema för alla föredrag; lugnare och stillsammare än ett OAS-möte: inget flaggviftande och ingen (högljudd) lovsång. Min uppgift var att hålla föredrag om Den enskilda själavården och bikten**  och predika i högmässa.

 

Roligt var det också att träffa tidigare dekankollegan och kyrkomötesledamoten Fredrik Sidenvall. Kärt återseende.Han talade om Den allmänna själavården  och predikan. Både i föredragen och i ett efterföljande samtal där åhörarna fick möjlighet ställa frågor, upplevde jag tydligt hur vi slog på samma spik när vi försökte hamra in att kyrkokristendom är nådemedelskristendom. Hur länge till kommer någon seriös nådemedelskristendom att finnas kvar i vår kyrka (det är redan allvarligt tunnsått) och var ska vi då finna den? - var en fråga som vi ställde varandra mellan fyra ögon efter det öppna samtalets slut.

 

På söndagen var det högmässogudstjänst på lägergården. Därefter ett intressant föredrag om kristen tro och psykisk ohälsa.

 

Lärorikt och uppbyggligt var allt det som jag fick höra under denna helg. En positiv upplevelse.

 

- - - - 

 

* att jag förklarar så noga beror på min tro att normala svenskar inte har så god aning om platser som ligger så långt bort

 

** alltså i grunden samma föredrag som jag inte var värdig hålla i storpastorat i södra delen av stiftet (Luleå stift)

idag. Katolska kyrkan. Jag har ju semester så jag gör vad jag vill. Ett studiebesök måste alltid vara tillåtet. Dessutom kommer jag sannolikt deltaga i 3-4 svenskkyrkliga mässor kommande vecka så behovet av egen kommunion är väl försett.

 

Det intressanta är att jag vid dagens mässa träffade

1 pensionerad prästkollega

1 f d svenskkyrklig diakon som tidigare konverterat

1 svenskkyrklig musiker som nyligen konverterat

2 konverterade familjemedlemmar till aktiv präst i svenska kyrkan

 

Det är nästan så att man träffar fler som har (haft) relation till det svenskkyrkliga yrkeskollegiet om man går i katolska kyrkan än när man går i svenska kyrkans gudstjänster. Tur att det inte var f Conny som celebrerade för då hade det varit en f d svenskkyrklig präst även vid altaret.

 

Vad kan vi läsa ut av detta? Om man vill veta hur det kommer att vara i något avseende om ett antal år då ska man inte titta på hur det är nu utan på trenden.

 

Min egen personliga trend är väl att bli alltmer katolikvänlig.* Men ändå har jag knappast kommit längre än dit där många högkyrkliga präster redan länge befunnit sig. Skulle det bli någon allvarlig förändring så lovar jag meddela i god tid. 

 

Nu har jag kommit en bit över 400 sidor i KKK. Genomgången av trosbekännelsen och första delen av sakramentsläran är väl till stora delar okontroversiell. Men en sak fascinerar mig: det oerhört milda tonfallet när olikheter mellan katolska kyrkan och de östliga traditionerna kommenteras. T ex filioque** Det östliga (ursprungliga) alternativet förkastas inte. Och om man bara inte överbetonar skillnaderna så behöver det inte hota enheten sägs det. Detsamma när det gäller olikhet i sakramentssynen fr a kring konfirmationen. I väst görs den av biskopen när den döpte nått något mognare ålder; i öst görs den av prästen direkt vid dopet. Lungt och stilla kontaterar bara katekesen att västordningen innebär betoning av den enskildes samhörighet med hela kyrkan genom biskopen och att östordningen innebär en starkare sammanhållning av dop och konfirmation. No big deal alltså. Bara lite olika betoning. Om det får gå 500 år till så kanske skillnaden mellan katolsk och luthersk rättfärdiggörelselära också bara blir en fråga om betoning (så tycker jag redan).

 

Relationen till de protestantiske är också intressant. I två olika paragrafer  - dels i nr 818 som en del av utläggningen av tredje trosartikeln, dels i nr 1271 om dopet - står exakt samma sak om kristna som tillhör samfund som utgått ur reformationen:

"Dessa troende har blivit rättfärdiggjorda av tro (min kurs.) i dopet och är inlemmade i Kristus; de har därför all rätt att kallas kristna, och den katolska kyrkan erkänner dem med rätta som sina bröder och systrar i Kristus".

 

Så var det med det, alla ni som tror att katolska kyrkan inte räknar andra kristna som kristna! Men hur ska man fatta det i övrigt? Det jag kursiverat? Att katolska kyrkan tillåter reformatoriska kristna att rättfärdiggöras av tro medan dom förbehåller sig själva rätten/skyldigheten rättfärdiggöras av tro och gärningar; eller att även dom själva tror på rättfärdiggörelse av tro?

 

Att kalla mässan ett offer skrämmer mig inte. Inte ens ordet mässoffer. I paragraf 1104 står att liturgin "erinrar" och "aktualiserar, "gör närvarande" "de händelser som frälst oss"."Kristi mysterium firas, men upprepas inte" (min kurs.).

 

Finns det då inga problem kvar i det jag läst? Ska vara Påven i så fall. När protestanter tar del av det katolska att påven ses som "Kristi  (Guds?) ställföreträdare" då brukar dom få en smärre chock. Men vad är problemet? Menar man att påven därmed gör sig till Gud? På intet sätt. Under en sammanlagd tid av flera år har jag varir vicepastor (vikarierande kyrkoherde) men aldrig har jag blivit kyrkoherde för det. Varje söndag har också Kristus miljoner ställföreträdare. När han inte själv kan närvara kroppsligt överallt så får någon annan vara hans ställföreträdare och tala hans ord och dela ut hans sakrament.

 

Om man ska vara helt uppriktig så tror jag att det verkliga innehållet i den protestantiska kritiken i detta är att Kristi ställföreträdare skulle vara någon annan än vi. För i alla protestantiska kyrkor och grupper är det ju (ibland outtalat men likväl) självklart att vi är den grupp som mest rätt fattat Jesu ord och mest autentiskt lever Jesu liv, alltså blir det vi som är Kristi verkliga ställföreträdare, inte påven.

 

När vi i vår kära gamla svenska kyrka haft oenigheter om hur bibeln kan tolkas så blir det ju i praktiken kyrkomötets majoritet som blir Kristi ställföreträdare. Om Kristus funnits kroppsligt på jorden hade vi frågat honom. Om han redan var uppfaren men apostlarna i livet, då hade dom fått samlas till apostlamöte. Men när dom är döda, vem ska då ytterst avgöra. I valet mellan påven och svenska kyrkans kyrkomöte så undrar jag vilket som är bäst eller sämst.***

 

Sen var det ju avlaten också. Noterar att hela texten i det avsnittet står med mindre stil. Och i katekessens inledning står att det som tryckts med små bokstäver är "historiska eller apologetiska anmärkningar eller kompletterande (min kurs.) läroutläggningar". Vad betyder det? Ett snyggt ord för i praktiken mindre viktigt?

 

Jag hänvisar återigen till artkeln Den missförstådda avlaten av Anders Piltz (ur tidskriften Signum i början av året 2000). Den kan sökas på nätet. Läs den först innan du diskuterar.

 

När jag läst 200 sidor till så återkommer jag. Men det kan dröja lite längre eftersom annat nu också pockar på uppmärksamhet.

 

- - - - -

 

* det är oundvikligt att det blir så när man även på katolsk tro tillämpar den lutherska princioen "tolka och tyda allt till det bästa" (Lilla katekesen, Luthers förklaring till åttonde budet)

 

** tillägget "och Sonen" i tredje artikeln av nicenska trosbekännelsen

 

*** kom nu inte och snacka om Skriften allena för här diskuterar jag hypotetiskt en situation där oenighet råder om skriftens tolkning även om båda sidor principiellt skulle  erkänna skriftens överhöghet

 

 

Idag (dvs fredag) så blev en stor del av läsningen så sen att den skedde på lördag. Skälet till det var att kvällen spenderades hos god vän och kollega tillsammans med annan god vän för bastubad, fika och samtal. En av vännerna kan tänka sig konvertera den andre inte. Då förstår ni vad samtalen handlade om. 

 

Läsningen ikväll handlade mest om dopet så det var inte särskilt kontroversiellt för en lutheran. För en verklig lutheran alltså, inte en väckelsekristen s k lutheran* (eftersom det - precis som i de lutherska bekännelseskrifterna! - står att dopet är nödvändigt för frälsningen. I princip skulle man kanske tillägga eftersom KKK har rätt långa utredningar om deras möjlliga frälsning (inkl barn) som utan eget ansvar gått miste om dopet. Om läsplanerna håller så har jag på söndag hunnit till sid 400, då skriver jag mer.

 

Idag (dvs fredag) köpte jag säsongskort i ishallen för säsongen 2017-18. Försökte få plats närmare pensionerade kollegan jag brukar träffa på matcherna. Gångna säsongen satt jag två rader ovanför honom och fem platser åt sidan. Nu fick jag plats precis framför honom, en rad nedanför. Om han böjer sig fram eller jag vrider på nacken så kan gemenskapen utvecklas.

 

Idag (dvs igår) kom jag också på hur jag skulle kunna ta mig råd till en motorcykel; jag säljer bilen!  Skälet till att den tanken väcktes var att jag på hemvägen från bastukvällen hamnade efter en motorcyklist och det var helt oemotståndligt gripas av känslan när man såg honom lägga ner hojen i kurvor och rondeller.

 

- - - - -

 

* jag uttrycker mig medvetet provokativt här för att ruska om en aning. Min absoluta bedömning är att det i vår kyrka finns många som i sina lågkyrkliga/väckelsekristna traditioner berömmer sig av det lutherska men bevarat endast ett ytterst smalt lutherskt arv och tappat mycket av det som hör till genuin luthersk kyrkokristendom.

 

 

Ja, så (vad annars!) firade vi 38-årsdagen av vår prästvigning. Vi möttes i Örnäsets kyrka som var vår ungdomskyrka. Det var där som mycket av vår tro formades som sedan ledde till att vi blev präster. Vi inbjöd några vänner att dela högtiden med oss så sammanlagt var vi sex personer. Ytterligare två var med oss i tankar och böner. Efteråt for vi till Friends i stan och fikade. Och samtalade.

 

Nu har jag läst 200 sidor i Katolska Kyrkans katekes.Så väldigt mycket att störas av är det väl inte så här i början där det mesta handlar om treenigheten  och början av trosbekännelsen. 

 

En del av mina vänner tänker kanske att jag borde störas av orden om att Traditionen bör hållas i samma vördnad som Skriften. Men faktiskt inte. Länge nog har jag levt i tanken att konflikten mellan lutheraner och katoliker om Skriften allena respektive Skrift och Tradition enklast löses av de ortodoxa: skriften är en del av traditionen.

 

Förmodligen borde jag hicka till även vid avsnittet om Marias obefläckade avlelse men jag gör tyvärr inte det heller. Det är som jag tidigare uttryckt: själva dogmen har jag upplevt som mer problematisk än innehållet i den. Skulle vara intressant få mera insikt i vad de ortodoxa tror om saken. I KKK hänvisas till det ortodoxa uttrycket allheliga. Har det en liknande betydelse som innehållet i den romerska dogmen?

 

Igår läste jag även om eucharistins instiftelse. Där sägs att Jesus genom ordet "gör detta till min åminnelse" själv gör apostlarna till det nya förbundets präster. Det kanske möjligen är olutherskt. Men det har nog länge varit etablerat i svenskkyrklig högkyrklighet att skärtorsdagen även är prästämbetets instiftelse så att "gör detta" inte bara syftar på den enskildes kommunion utan även på prästens celebrerande, så den saken svalde jag nog utan större problem.

 

Idag hade vi även städdag i radhusområdet. Jag hörde till gruppen som rensade ogräs i sandlådor. Arbetet fortsätter i morgon trots att det är söndag.