Jag gick i kyrkan (läsning KKK 2)
Ja, i valet mellan påven och svenska kyrkans kyrkomöte (läs S, C och SD) som domstol i lärofrågor väljer jag definitivt påven! Inte den minsta tvekan där!
Annars är det kanske lite tveksamt det där om att "båda sidor principiellt erkänner Skriftens överhöghet". Har då inte hört sossarna göra det. Och påven har ju inte aktat för rov att binda samveten även vid saker som den allmänneliga kyrkan tidigare aldrig påstått sej veta säkert (bl.a. för att det inte står klart i bibeln).
Men nog är det bra att även KKK kan tala med mindre bokstäver ibland (särskilt om det i dess lära som inte är så säkert eller riktigt så bra). Spädbarn (de som oftast döps) kan väl f.ö. ännu inte rättfärdiggöras genom gärningar och får då hålla till godo med "luthersk" rättfärdiggörelse ;). Håller f.ö. med påven om att vissa avvikelser i treenighetsläran är mindre allvarliga än andra, men det var ju en olycka att ändra i Nicenum utan att först komma överens om det med östkyrkan.
Förvisso är du på ett sätt Kristi ställföreträdare, liksom t.o.m. folk i det allmänna prästadömet ("var finner du Gud om inte hos din broder" brukar väl laestadianerna säga?). Men skulle du börja titulera dej så, är det nog fler än jag som skulle reagera ;o) Allt gott!
Om man ska närma sig Katolska kyrkan på riktigt måste man nog förkasta Tron Allena såsom den beskrivs i de lutherska bekännelseskrifterna och erkänna att Luther helt enkelt hade fel. Synen på Petrusämbetet blir därutan lika tydligt även om det är helt uppenbart när man läser den Heliga Skrift hur Petrus hade en särställning i förhållande till de övriga apostlarna och Kyrkan. Varför skulle det då vara något som upphörde med honom och inte fördes vidare?
Skulle säga att det är också typiskt för Katolska kyrkan att man måste se till helheten hela tiden för att förstå, till exempel detta med dopets betydelse. Även om nu dopet är giltigt och man därmed är kristen innebär ju inte det att det är en framkomlig väg till frälsningen, att förkasta trossanningarna som man menar att i sin helhet finns hos Katolska kyrkan. Då lever man ju inte i sitt dop.
Ja när det gäller rättfärdiggörelsen genom tro är det ju väldigt små skillnader och egentligen är det är det ju nära också i synen på nattvarden också, i vart fall i det att man tror på realpresesen.
Gode broder Torbjörn!
Din senaste bloggpost förtjänar att kommenteras! Det mesta jag har att säga går i linje med dina tankar (ursäkta om det blir lite långt).
Svenska kyrkan försöker bevara både den katolska/allmänkyrkliga traditionen och den reformatoriska. Naturligt nog har det blivit så att vi högkyrkliga betonar det katolska arvet och gammal- och lågkyrkliga det reformatoriska. Men även för dessa är den katolska grunden i vår kyrka stadigare än i många andra delar av den reformatoriska kristenheten, även om de inte alltid märker det eller vill kännas vid det. Ta t.ex. medvetenheten om att sakramentsförvaltning är en sak för ämbetet, och att en präst skall vigas i ett större sammanhang än den enskilda församlingen (helst av en biskop).
Ser man på bekännelseskrifterna är Augsburgska bekännelsen ytterst mån om det katolska arvet, men gör naturligtvis grundläggande reformatoriska markeringar. Apologin söker än mer framhålla det katolska. Båda har Rom som samtalspartner och söker konsensus. När Rom inte ville lyssna, försämrades läget, och dessutom kom de reformerta in på arenan. Konkordieformeln vänder sig till dessa, och till delar av lutherdomen som tycks anstuckna av dem, och är mer konfrontatorisk.
Problemet med påven som ’Kristi ställföreträdare’ är inte så mycket teologiskt som politiskt. Redan i tidig medeltid började påvarna öka sina maktanspråk till att bli inte bara kyrkans obestridde ledare utan hela världens. Tiaran, den tredubbla kronan, var ett tecken på detta. Den siste påve som bar en sådan var Johannes XXIII. Paulus VI fick en nygjord tiara, men valde att inte bära den. Den är, för alltid, kan man hoppas, borta som påveattribut.
Man kan också minnas att benämningen ’protestant’ inte handlar om lära utan om kyrkopolitik. Den uppkom ju vid riksdagen i Speyer 1529 för att beteckna de furstar som protesterade mot att kejsaren ändrade vissa religionslagar till nackdel för dem som stödde Luthers kyrkokritik.
Slutligen något om ’filioque’. I den klassiska utgåvan av kyrkofäder och koncilibeslut finns en kommentar till uttrycket. Där hävdas att tillägget, som uppstod i Spanien, inte handlade om någon ny lära. Det var så man hade kommit att uppfatta beslutet, vid en tid då det ju inte var helt lätt att få reda på hur det verkligen förhöll sig (man kunde ju inte sända ett e-mejl och fråga hur det var). Jag tillhör dem som tycker att man bör hålla sig till beslutet vid kyrkomötet i Konstantinopel 381 och avstå från ”och Sonen” i inledningen till tredje artikeln.
Med anledning av Jonas M:s inlägg vill jag säga att jag ogillar benämningen 'Petrusämbetet'. Jag menar att 'Petrusuppdraget' eller 'Petrustjänsten' är bättre – det handlar inte om ett särskilt ämbete med specifik vigning. I övrigt delar jag synpunkterna.
Torbjörn; ja bättre spara till ett separat inlägg. Några kommentarer till det göran skriver. Helt riktigt är att påvarnas politiska maktanspråk var väldigt omfattande under reformationstiden vilket hade stor betydelse i sammanhanget. Angående tiaran vet jag inte riktigt bevekelsegrunden för Paulus VI men de politiska ambitionerna var förvisso redan borta. Gustaf V valde att avstå från att krönas, kanske ansåg de att tiderna förändrats och det inte var något nödvändigt.
Angående Petrusämbetet är det riktigt att det inte är någon vigning till påve utan det tredelade vigningens sakrament är ju diakon, präst och biskop. Inte heller till kardinal som nu biskop Anders OCD är utsedd till innebär någon vigning. När man nu pratar om Petrusämbetet så får man ju göra denna distinktion. Används ordet uppdrag eller tjänst kan det leda tankarna till något av mer tillfällig natur medan det normala är att påve är man tills man dör, som Petrus. Ett par undantag finns som bekant.
Påve Franciskus, ödmjuk som han är, lyfte fram titeln biskop av Rom vid sitt första framträdande.
Jonas, jag undrar dock om Benedikt, med all sin lärdom, ville se sin avgång som ett undantag. Var det kanske en markering av det att vara påve är en tjänst och inte ett ämbete i vanlig mening?
Vad gäller påven som främst biskop av Rom påminner jag om följande:
När Johannes Paulus på sitt Sverigebesök mottogs i Uppsala domkyrka, sade ärkebiskop Bertil Werkström:
"Biskopen av Uppsala hälsar biskopen av Rom välkommen. Vid ekumeniska mötet i Stockholm sade Nathan Söderblom: 'Paulus och Johannes är här, men Petrus dröjer.' Nu har Petrus kommit – och han heter Johannes Paulus!"
Jag misstänker att det var kyrkosekr. Carl Henrik Martling som låg bakom de fyndiga formuleringarna.
(För att förstå anspelningen skall man komma ihåg att vid mötet i Stockholm 1925 deltog reformatoriska och ortodoxa kyrkor, medan Rom hade tackat nej.)
Ja; den som lever får se. Jag hoppas dock att påve Benedikts avgång är undantaget som bekräftar regeln.
Intressant anekdot! Man får dock komma ihåg att kärt barn har många namn; det påve Fransciskus sa innebär inte att de andra inte är giltiga.
