Det blev en mässa (läsning KKK 1)
Ja, självklart är Skriften en del av traditionen! T.o.m. så att när kyrkofäderna talar om traditionen menar de i första hand denna Tradition med stort T, jfr http://tagochlas.blogspot.se/2009/07/elfte-brevet.html
Men så uttryckt innebär ju KKK:s ord att övrig tradition - även den rätt vacklande om Marie obefläckade avlelse respektive himmelsfärd - ska hållas i samma vördnad som Skriften. Och jag tror inte att en behöver vara lutheran för att finna denna tes något dubiös. Är Skriften "endast" en del av traditionen, så bör den väl åtminstone vara den mest vördade och normerande delen av traditionen? (Givet Skriftens självvittnesbörd).
F.ö. Hade Maria inte varit fräck (eller stressad) nog att försöka lägga skulden på Jesus när de själva som föräldrar begått det fatala misstaget att lämna sitt barn i storstan, så hade även jag kunnat tänka mej ännu en obefläckad avlelse. Nu tror jag bara på Jesu egen (jfr Rom. 3), och att en syndig mor med den helige Andes bistånd kunde avla en syndfri son är knappast otänkbart om en syndig mor OCH far enligt Roms egen kyrkolära kunde avla en syndfri dotter.
Ortodoxa kyrkan accepterar inte dogmerna Mariadogmerna som fastställdes på 18- och 1900-talet. Men vad jag förstår är det inte för att det inte finns någon substans utan för själva dogmatiseringen. Har läst att Katolska kyrkan, enligt Ortodoxa kyrkan, mer betonar Marias jungfrudom medan Ortodoxa mer hennes moderskap.
Ja liksom Jesus bar fram sig själv som ett levande offer och på skärtorsdagens kväll instiftade både vigningens sakrament och nattvardena sakrament bärs i eukaristin fram samma offer av prästen som då på ett direkt sätt representerar Jesus. På det sättet kan man säga att det är det nya förbundets offerpräst, men något annat offer än Jesu enda och fullkomliga offer är det inte, mässoffret.
Då borde alla präster även automatiskt vara apostlar. Det var en ny tanke som jag aldrig hört, men det ligger ju nåt i det, faktiskt.
Apostlarna var biskopar, innehavare av det fulla prästämbetet. De utsåg sen diakoner och presbyter (präster) att hjälpa dem.
Några fakta och tankar om Mariadagarna:
Jungfru Marie utkorelse och fullkomliga renhet, som dagen heter i Missale Romanum, 8 dec., har som Marie avlelses dag (S:ta Annas bebådelsedag) firats i Östkyrkan sedan 500-talet, i Västkyrkan sedan 800-talet. (I Öst firas den dock 9 dec., vilket har att göra med traditionen att räkna dagarna baklänges från månadens slut – dec. har 31 dagar, i motsats till sept., där Marie födelse firas den 8:e, som har 30 dagar, jfr datum för Jesu födelse och Johannes döparens).
Det var egentligen först med dogmen 1854, som den blev Marie obefläckade avlelse. Tar man bort den romerska bindningen till en speciell filosofi (endast den rena kan föda något rent), så är det knappast något problem med denna minnesdag.
Jungfru Marie upptagning i himmelen, som dagen heter i Missale Romanum (det är skillnad mellan ascensio, uppstigande – Kristi himmelsfärd – och assumptio, upptagande), 15 aug., började firas efter kyrkomötet i Efesus 431, då Maria benämndes som Theotokos, gudaföderskan, Guds moder. I Östkyrkan benämns den dock Jungfru Marie insomnande, vilket inte har förhindrat tanken på ett upptagande direkt till himlen därefter.
Det var alltså ingen nyhet som kom med dogmen 1950 (som f.ö. är det enda tillfälle, då påven oberopat sin ofelbarhet i trosfrågor). Som Jungfru Marie himmelska födelsedag (det är ju så vi brukar benämna en martyrs eller ett helgons dödsdag) utgör väl inte heller denna minnesdag i sig något problem.
Man kan naturligtvis i båda fallen undra varför det var nödvändigt för Rom att fastlägga detta, även med filosofiska detaljer, i dogmer.
Instämmer, bra redogörelse.
Som sagt, Katolska kyrkan har en annam mer dogmatisk tradition. Men hade det inte varit någon brytming 1054 hade man trott samma sak men kanske eller kanske inte uttryckt i dessa dogmer. De har uppenbarligen också kunnat accepteras av katoliker tillhörande de östliga riterna.
Biskop Göran undrar varför det var nödvändigt för Rom att definiera.
En enkel antydan gavs oss i grundkursen, att det handlade om att stärka kyrkans (biskoparnas?) ställning med hjälp av Maria.
Så uppfattar jag tyvärr(?) grundhållningen.
När Luther lyfter fram hennes storhet i hennes ödmjukhet besvarades det med att alla måste be henne om hennes förbön (runt 1500) för att kunna kalla sig riktiga kristna(?)
Genom att hävda Marias tänkta kvalité(?) såsom mindre smutsig skulle kyrkans gemenskap med henne liksom smitta av sig.
Men om kyrkan istället gör såsom vår Herres moder, och såsom Herren själv förmanade den som riktade sitt pris till henne som ammat honom - den som hör Herrens ord och gör så - då kan både kyrkogemenskapen och den enskilde fyllas av samma Ande som hon, och prisas salig.
Det är den Anden genom Kristi Ord, i sakramentet, som gör Kristi kropp idag, inte någon specifik biskop. Biskoparnas gemensamma bekännelse bekräftar Guds under. Biskoparnas oenighet, inte minst mellan de gamla patriarkaten, undergräver samstämmigheten och utmanar Herrens moders trohet.
Roms unika anspråk kan tänkas lika mycket förena som splittra, tror jag.